Nu är det dags igen för ett litet nedslag i den nedslagna verkligheten igen. Anledningen denna gång stavas ”arbetslösheten”, detta kolmörka ovädersmoln som drar över västvärlden och lägger sordin på den goda stämningen. Tro mig, detta oväder kommer att fortsätta att skapa en hel del oreda i Europa och USA under de kommande decennierna. Dessa arbetslöshetstal börjar nu hota de partier som sitter i regeringsställning i de traditionella industriländerna. Politikerna känner att någonting håller på att gå käpprätt åt Guangdong men verkar märkligt handfallna. Tills vidare skyller man på sina opponenter, precis som när John Kerry i den amerikanska presidentvalskampanjen försökte dänga arbetslöshetsfrågan i skallen på George Bush, men eftersom krisen bara kommer att förvärras så kan pajkastning över blockgränserna bara innebära tillfälliga poänger i den här frågan.
Visst finns det dom som har recept på hur problemet skall lösas, även om den offentliga debatten i den här frågan har varit tämligen trevande. Näringslivets alla företrädare har uppenbarligen enats om att hävda att man måste frigöra jobb i tjänstesektorn, vilket de menar kan låta sig göras på sikt om staten fixar de rätta smörjmedlen. Staten (den Svenska i det här fallet) föreslår vagt arbetsmarknadsåtgärder men verkar mest vilja undvika att prata om eländet, och inte undra på. Mediadrevet ligger ännu bara i startgroparna inför drabbningen med arbetsmarknadsdepartementet. Vad än regeringen gör så kommer man att åka dit på det i nästa val. Bättre att hålla sig till ”arbetsmarknadsåtgärder”, kurser och understöd och annan kosmetika för att hålla folk i ett vegeterande tillstånd. De ”impopulära” beslut som det skulle krävas för att verkligen tackla problemen vinner man nämligen inga ”svenska hjärtan” på. De ”svenska hjärtana” bultar mer för att bunta ihop alla invandrare och kasta ut dom ur landet, samt att bygga superfängelser, precis som om det skulle rädda jobben. För att göra det krävs både engagemang och uppoffring.
Den Tyske rikskanslern Gerhard Schröders beslut att begå ”självmord” genom att be sina partikamrater att fälla honom i den förtroendeomröstning han utlyst måste sända iskalla kårar genom alla Europas regeringar. Schröder tog till detta drastiska grepp eftersom han enligt egen utsago inte längre har stöd bland folket för sina ekonomiska reformer. No wonder, Tyskland har en arbetslöshet på 12 % (!) . Kanske förstod Schröder att nationella reformpaket inte hjälper eftersom problemet är av global natur.
Så vad är det egentligen som håller på att hända? Var tog jobben egentligen vägen och hur skall vi få dom tillbaka? Varför försvinner jobben när vi har högkonjunktur? Ni har säkert hört talas om globalisering och frihandel, båda veritabel dunderhonung för en vinstsugen marknad, där rörligheten för varor och kapital över jorden är formidabel. Vinstmöjligheterna när det gäller att investera i produktion i låglöneländer är så överväldigande för företagen att de struntar i om det är högkonjunktur i Sverige eller inte. Tro mig, jag förstår de företag som flyttar sina fabriker till länder med billig arbetskraft, utan fackföreningar och med lägre miljökrav. Vilken lättnad det måste vara att slippa tjata om arbetsgivaravgiftssänkningar eller sitta i långbänk med LO. Om man kan tjäna en massa flis på kuppen, varför inte? Som Bill Clinton sa om sin affär med Monica Levinsky: ”Jag gjorde det därför att jag kunde.” Det börjar bara bli en smula absurt nu när drevet gått och i princip alla större Svenska företag vill hänga på trenden för att inte ”missa tåget”, för en trend är det. Så fort en vinstkurva börjar peka uppåt så drabbas näringslivet av en masspsykos. Do or die, det är Darwinismen i sin linda och konkurrensens essens.
Var skall det sluta? Om det inte produceras nya jobb så kan det bli rejält oroligt ute i stugorna. Som sagt, att skapa nya jobb i tjänstesektorn verkar vara ett återkommande svar, men hur skall det gå till? Genom att sänka arbetsgivaravgifterna förstås, och ta bort regleringar, och sänka förmögenhetsskatten, och stimulera företagandet etc. etc. etc… Jösses, vilket mördande saxgrepp företagen har om staten just nu. Förut brukade företagen pipande hota med att flytta utomlands om minsta skatt höjdes, nu behöver Per Nuder bara peta sig i näsan sig så läggs en fabrik ner. Tjänsterna var det ja. Vilka tjänster skall skapas? En ny IT boom? Telefonförsäljning? Knappast. Allt det där fixar Indierna så mycket bättre. Ett tips är att staten kommer att satsa på utbildning och ökad offentlig sektor. Äntligen kanske till och med näringslivet börjar gilla den offentliga sektorn så att staten har annat att göra än att tafsas på deras underleverantörer i Guangdongprovinsen. Vi kommer att vara bli ett superutbildat folk utan jobb. Alla kanske kan bli intellektuella?
Globaliseringen var det ja. När kapital, varor och fabriker fladdrar runt globen under överinseende av WTO och IMF så är det några institutioner som är lika oglobaliserade som de alltid varit och det är här som vi närmar oss problemets kärna enligt mitt sätt att se det. Det ena är nationalstaternas ekonomier (och politik) – trots EU och andra överstatliga försök – och det andra är Folket. Vad håller egentligen folket på med? Jag förstår visserligen också folket, d.v.s. arbetarna och bönderna och tjänstemännen och de kommunalanställda och alla de andra som inte har några fabriker att flytta till Baltikum. De trodde att sekelskiftets klasskamp och socialdemokratins välfärd (som deras föräldrar kämpade för) äntligen hade gett dem deras villor och bilar och att de kunde luta sig tillbaka i tv-soffan och kryssa i sina bingolotto-rader i lugn och ro och glömma politiken. Och så kommer denna oro och griper omkring sig. Vem är nästa man att få kicken? Kan jag betala mina lån om det händer?
Vad gör egentligen detta folk för att tackla sin oro? Jo, de skyller på invandrarna, brottsligheten och blir ännu mer nationalistiska. De inför nationaldagar som helgdag och stöttar kungen helhjärtat. De säger dessutom nej till EU- konstitutionen (åtminstone i Frankrike och Holland). Kära folket. Är det inte dags att ni börjar globalisera er, åtminstone lite? Jag menar, för er egen skull, innan banken börjar bli rädd för att ni inte kan betala tillbaks allt ni lånat? Är det inte dags att organisera några möten och försöka ta reda på vad f-n det är som händer?
Allvarligt talat. Den sista av de grupper som verkligen borde globalisera sig är facket. Det verkar som facket i det här landet tror att det räcker att blockera några byggarbetsplatser för Lettiska entreprenörer i Sverige. Det kanske bidrar till något, det medger jag, men bara på en front. Om facket går och väntar på att lönerna i låglöneländerna skall öka så mycket så att fabrikerna flyttar tillbaka till Sverige så kommer dom att få vänta tills det inte finns några industriorter kvar i det här landet för det kommer inte att ske så länge de fabrikerna genererar ett rejält överskott. Facket måste damma av solidaritetsbegreppet, sluta gosa med arbetsmarknadsfriden och inse att det är dags att börja kontakta andra människor i andra länder för att sluta sig samman med dom även om det känns obehagligt i början. Och då menar jag inte bara fackklubbarna i Russelsheim och Trollhättan. Sätt lite press på företagen och regeringarna, World-Wide. Lär av Attac och den ”globala rättsrörelsen”. Svälj stoltheten och kräv att era ersättare i Malaysia och Kina skall få rejält betalt; kräv att företagen inte jobbar med diktaturer som inte tillåter fackföreningar; åk till Guangdongprovinsen; utlys en generalstrejk innan det finns några arbetsplatser kvar att strejka på. Såna åtgärder fattar företagen. Dom är inte dumma. Dom vill ha lugn och ro och stora, stabila inkomster.
Medge att det är ett nytt intressant skeende vi står för inom världsekonomin och världspolitiken. Vad som händer när arbetarna i Kina börjar göra uppror för att förbättra sina arbetsvillkor vågar jag inte ens tänka på. Vad som händer när västvärlden slopar sina jordbrukssubventioner vågar jag helst inte heller tänka på. Ilskna jordbrukare, speciellt Franska, är inte att leka med. Vad som händer när vi i västvärlden börjar inse att vi måste dela med oss av kakan och släppa lite på vår höga standard kommer verkligen att bli intressant.
Sa någon nåt om nya jobb inom servicesektorn? Glöm det. Gick du verkligen på den?