Jag har verkligen blivit en smula besatt av ekonomiska teorier för tillfället, men jag vill så gärna försöka förstå hur ekonomerna och de nyliberala tänker. Det är inte helt lätt ska jag säga och det beror naturligtvis på en tidigare ignorans från min sida.
Tysklandsvalet är intressant att analysera av flera orsaker: polariseringen av det Tyska samhället, Tysklands roll i Europa och de förväntningar på landet som en av dess viktigaste ekonomier. Det är säkert riktigt att det som sker i Tyskland påverkar konjunkturerna och marknadens förväntningar. Dessa förhållanden borde kräva en grundlig analys och jag blir därför rätt förvånad av alla ideologiskt färgade och enögda tolkningar.
Johan Norberg skriver på sin blogg att valresultatet i Tyskland ställer frågan ”om det finns ett läge då beroendet av staten har gått så långt att väljarkåren är mer intresserade av att försvara goda villkor för arbetslöshet än att skapa möjligheter för tillväxt och arbeten”. Om det finns en efterfrågan för stagnation ”kommer politikerna inte att tveka att tillgodose det”.
Jag kan bara tolka ovanstående på så sätt att Johan Norberg är fullständigt fartblind i ett läge då reformpolitiken helt tydligt måste analyseras och korrigeras. Uttalandet är förolämpande för alla de människor som inte tror att reformer kommer att ge dem arbete, ens på längre sikt. Skall inte valresultatet snarare tolkas så att förtroendet för marknadens förmåga att hantera ekonomin är urholkat och att folk föredrar att statsmakten hanterar arbetslöshetsfrågan m.m ? Om marknaden skall kunna vinna folkets förtroende krävs helt andra tongångar. Man kan börja med slänga bort föraktet för de som inte varit så lyckligt lottade (en inte föraktlig del av inpumpandet av pengar i östra Tyskland har gått till att locka investerare genom att bygga skrytbyggen i huvudstaden). Man kan försöka sluta se nationell ekonomi som ett slags internationell idrottstävling.
PJ Anders Linder kommenterar Johan Norbergs inlägg på SvD med att säga att ”Folk vill ha trygghet hellre än frihet, och när resultatet blir stagnation kräver de ännu mer trygghet. Och så vidare.” Vem behöver inte trygghet? Marknaden är till exempel beroende av den. Alla ekonomijournalister pratar om hur viktigt det är med förutsägbarhet för att inte allt skall rasa. Kanske gäller samma sak för vanliga medborgare? Att ställa frihet mot trygghet som ett motsatspar är för övrigt ren dumhet.
Ekonomer, nyliberaler och ekonomijournalister: ta för guds skull bort skygglapparna och titta upp från börsnoteringarna! Det finns människor därute i världen. Jag vet att en del av er är utopister som vill bygga en bra värld för alla, men är de heliga medlen verkligen eftersträvansvärda? Är det inte dags att reformera reformpolitiken?
Man kan försöka sluta se nationell ekonomi som ett slags internationell idrottstävling.
Men det är ju en tävling… om du inte har noterat det importerar vi rätt mycket utifrån och exporterar till omvärlden för att få in pengar som vi sen kan använda till bland annat välfärd etc.
Om vi inte försöker vara bäst (eller i alla fall tillräckligt bra) kommer vi inte sälja något, och då får vi inte in tillräckligt med pengar för att finansiera vår välfärd och annat vi vi vill ha.
Men det är klart, man kan ju låtsas som att vi inte spelar samma spel som andra länder och hoppas att det håller…
Varför skulle förresten din tolkning av det tyska valresultatet vara rimligare är Norbergs?
Hur skiljer sig tillväxtekonomin från en idrottstävling? Det finns regler och regleringar för båda (frihandelsavtal etc etc. i ekonomins fall) men konsekvenserna för de som förlorar är betydligt mycket mer drastiska i ekonomins värld än på tävlingsarenan, d.v.s extrem fattigdom, svält, strider om de få tillgångar som finns etc. De som föreslagit åtgärder som skulle kunna minska det lidandet, som till exempel J M Keynes förslag till en International Clearing Union under Bretton Woods-konferensen 1944, har oftast fått ge vika för nationella intressen.
Min tolkning är förresten inte rimligare än Norbergs, jag ställer en motfråga. Vad jag däremot vänder mig mot är hans formulering att väljarkåren skulle vara ”mer intresserade av att försvara goda villkor för arbetslöshet”. Det är ingen tolkning, bara en oinsatt förolämpning.
Självklart går inte konsekvenserna av idrott att jämföra med de konsekvenser som ekonomin har, men min poäng var att under den rådande ekonomiska regimen fungerar ekonomi i mångt och mycket som en tävling. Därmed inte sagt att det skulle vara det optimala funktionssättet. Dock kan vi inte välja att stå utanför den internationella ekonomin – vi kan däremot verka för minska konsekvenserna för de som inte ”leder ligan”.
Du skrev att valresultatet snarare skall tolkas på ett annat sätt än med den frågan Norberg för fram; det tolkade jag som att du tyckte att din alternativa förklaring skulle vara mer rimlig. Jag kan ske missförstod dig där.
Personligen tycker jag att det är en intressant frågeställning Norberg lägger fram, och helt oinsatt skulle jag nog inte säga att den är, det finns forskning om hur människor upplever och handlar under risk och osäkerhet, och utifrån den kunskapen känns det inte omöjligt att tänka sig att väljarkåren i stort kanske hellre satsar på en linje som upplevs erbjuda trygghet – sann eller falsk – än en linje som upplevs som osäker och riskfylld.
Man vet vad man har men inte vad man får liksom.
Jag är alls inte säker på att Norbergs fråga skall besvaras jakande, men jag tycker att det är en intressant fråga.
Jag håller definitivt med dig om att vi inte kan stå utanför den internationella ekonomin. Jag bara förundras över ekonomijournalisternas ständiga bevakande av Sveriges ”plats i tabellen”. Jag antar att det handlar om ett slags populärekonomi som handlar om att sälja lösnummer på folks plånböcker snarare än att debattera de frågor som diskuteras bland ekonomerna vilket är synd.
Jag menar att det Tyska exemplet skiljer sig ganska mycket från övriga Europeiska förhållanden och därför säger jag att jag tycker att Norberg verkar oinsatt. Visst, miljoner och åter miljoner Euro har spenderats på att bygga flashiga lokaler vid Potsdamer Platz, bl.a Sony-Center, den nya riksdagen, en ny internationell flygplats och andra storsatsningar, och det har man gjort för att locka investerare
men investerarna är rädda för Berlin på grund av historien, arbetslösheten eller vad det nu kan vara. Berlin är för ”skitigt” skulle man kunna säga. Det är naturligtvis ett fiasko.
I grund och botten är ett av problemen att västtyskarna betraktar öst som efterblivet och vägrar befatta sig med eventuella förtroendeskapande åtgärder. Berlin är därmed Europas mest perifiera huvudstad. Där ligger det strukturella problemet enligt mitt sätt att se det.
I Lichtenberg där Linkspartei är största parti efter helgens val bor folk fortfarande i usla bostäder från östtiden. Visst, man har byggt köpcenter, rustat upp gator och torg och så vidare men i stort är Berlin fortfarande en delad stad och Tyskland ett delat land och därför fungerar inte de åtgärder som skulle fungera i Sverige enligt min åsikt. Det handlar mindre om stat kontra näringsliv än om vem man tycker står på ens sida under hårda tider. I öst har man varit van vid en kontrollerande statsmakt men också med full sysselsättning. Nu visar det sig att i många regioner i öst tycker mer än en tredjedel av befolkningen att den modellen fortfarande är värd att satsa på efter att ha testat västmodellen i över femton år.
Om ekonomijournalistikens brister kan man tycka mycket, men jag ska inte ge mig in i den diskussionen nu 🙂
Visst skiljer sig Tyskland avsevärt från andra europeiska länder, såväl genom dess historia och enandet, som tyvärr har visat sig betydligt svårare än somliga trodde.
Själv har jag inte så djupa kunskaper om Tysklands ekonomi, så jag avstår från att kommentera resten. Det enda jag kan säga är att jag tror att det inte går att ”reparera” fyrtio år av kommandoekonomi på tio-femton år. Transitionen från ett planerat system till marknadsekonomi går inte att forcera så mycket som man försökte i Tyskland (eller för den delen i Ryssland).
Jag tror du har rätt. Det kommer att ta sin tid och jag antar att arbetet måste bedrivas på många fronter. Frågan är varför Tyskarna rusade på? Rädsla att hamna i bakvatten? En överdriven tro på att allt skulle lösa sig?
Mina reaktioner på ekonomijournalistiken beror delvis på att jag har Svenskan för tillfället och att jag har lite svårt att svälja det ideologiska perspektiv som serveras mig till frukost varje morgon. Jag lär mig en hel del dock 🙂
Frågan är varför Tyskarna rusade på?
Dumhet? Naivitet? Goda intentioner?
Jag tror att man kanske trodde att den östtyska industrin var mer bärkraftig än den visade sig vara också.
SvD har i mitt tycke ganska bra ekonomijournalistik, men så är jag mer liberal än väster också 🙂
Fast det är alltid nyttigt att ta del av oliktänkare också (själv har jag dock avslutat mina prenumerationer på Arena och Ordfront till förmån för andra mer liberala tidskrifter 😉