Månad: oktober 2005

Vänstern och Irak Del 3: Värderingar och Handlingar.

Den 14 oktober skriver Magnord om Paul Bermans bok Terror and Liberalism och jämför den med Imperial Hubris. Jämförelsen är mycket intressant.

Det är intressant att notera att Berman kommer fram till en annan slutsats än den som levereras i Imperial Hubris. Bermans tes är att det faktiskt räcker med att USA och västvärlden står för värden som liberalism, frihet och demokrati för att bli hatade (av den muslimska världen, min anm), medan det i Imperial Hubris hävdas att detta inte räcker, man måste också se till handlingarna, alltså hur främst USA agerar på den internationella scenen. Kanske finns här ingen motsättning, agerandet förstärker förmodligen ett redan befintligt hat.

Kan värderingarna frikopplas från handlingarna? Jag tycker inte det är svårt att se att oförsonligheten mellan höger och vänster i frågan om kriget i Irak och terrorismen handlar just om dessa två parametrar. Där högern betonar nyttan av värdesystemets förträfflighet så ser vänstern mer till handlingarna. För stora delar av vänstern är dessutom värderingarna icke önskvärda vilket gör motståndet starkare. Detsamma gäller uppenbarligen i stora delar av den muslimska världen. Jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra, tvärtom menar jag att man måste väga in båda parametrarna men ytterst är det en klassisk moralfråga. En intressant fråga är också vem som står för värderingarna och vem som utför handlingarna. Även om man vill hävda att USA och västvärlden står för vissa ”goda” värderingar rent generellt så är det för den skull inte säkert att man nödvändigtvis anser att USA:s administration står för liberalism, frihet och demokrati. Det kan verka som ett barockt uttalande, men om man läser de policydokument som författats av Dick Cheney, Colin Powell och Paul Wolfowitz sedan 1990 så framstår bilden av ett USA som kräver global dominans genom en överväldigande militärmakt. ”I want to be the bully on the block”, sade Colin Powell inför the House Armed Services Committee 1992 och menade att USA aldrig skulle låta sig utmanas. Liberalt, demokratiskt och frihetssträvande? Inte enligt mitt sätt att se det.

Kalla krigets sista utpost: Nordkorea

Jag fick helt klart korn på ett möjligt långsökt orsakssammanhang i går natt när sömnen inte ville infinna sig som rör USAs ibland förbryllande besatthet av Nordkoreafrågan och Nordkoreas likaledes förbryllande reaktioner. Medan hela världen genomgår förändringar fortgår i denna lilla del av världen en liten bit av det kalla kriget, nästan som en museal insitution. Varför detta intresse för Nordkorea just nu? Ett svar kan vara att Nordkorea har varit en varnagel i ögat på vissa politiker i USA ända sedan 1953. I Koreakriget visade USA sin svaghet för första gången på den internationella arenan och svaghet är något förbjudet inom en Amerikansk utrikespolitik som bygger på militär dominans som den formulerats av Powell, Cheney och Wolfowitz. Intresset verkar ha svalnat i olika perioder, men i kölvattnet av Bush-doktrinen verkar man nu sett chansen att göra upp räkningen med Kim Jong Il, och den förlorade hedern, en gång för alla.

Eftersom det är svårt att veta vad som skett bakom kulisserna sedan 1953 så är det svårt att döma ut detta som en konspirationsteori. Det verkar som om USA aldrig släppt Nordkorea helt utan fortsatt med hemligstämplade så kallade ”Svarta” och Psykologiska Operationer (PSYOPS) ända sedan vapenstilleståndet. Ett av syftena verkar ha varit att hota Nordkorea med atomvapenbombningar och därmed hålla regimen i Pyongyang och befolkningen i skräck. Nordkoreas ledning har förstås sett möjligheten att behålla sin absoluta makt över befolkningen genom att spela på den skräcken. En av operationerna benämns ”Operation Team Spirit” i en artikel av George Katsiaficas på Defenestrator:

Since the armistice of 1953, US aggression has continued unabated. From 1976 to 1993, ”Operation Team Spirit” threatened invasion and nuclear war on the DPRK (Nordkorea). According to the DPRK, every day US planes capable of dropping nuclear weapons approach the 38th parallel and, at the last minute, veer off. For people in the DPRK, the possibility of a US nuclear attack has thus been a daily reality for decades. In the 1980s and 1990s, North Korea reports that there were more than 7900 provocative acts per year, and the US admits to daily high-altitude surveillance flights over North Korea.

Vad i detta är Nordkoreansk skräckpropaganda? Det är naturligtvis oerhört svårt att veta. Nordkorea är en totalitär stat och USA har inte offentliggjort allt material. Det finns väldigt lite information på nätet om t.ex. Operation Team Spirit även om den omnämns på vissa veteransajter och forum. Att operationerna skulle ha slutat 1993 är inte ologiskt eftersom Nord och Sydkorea började bryta isen i sina relationer omkring 1992, möjligtvis också på grund av Clinton-erans avspänningspolitik. Efter 911 hamnar frågan på bordet igen och spänningingen stiger dramatiskt. Man brukar uppge Nordkoreas övergivande av icke-spridningsvtalet som en startpunkt för den ökade spänningen men det kan lika gärna vara revanschism från USA:s sida som utlöst den i och med hökarnas intåg i Vita Huset. Varför Nordkorea valt att förklara sig kapabla att framställa kärnvapen nu är förstås svårt att förstå men det finns definitivt mer bakom det beslutet än en bindgalen diktator beredd att störta världen i armageddon.

Vänsterns engagemang i Irak: PS

Dick Erixon kommenterar Hitchens artikel på just det dialoglösa, propagandistiska sätt som jag syftar på i den förra postningen:

”Ja, varken vänstern eller EU, åtminstone det gamla Europa inklusive Sverige, lägger två strån i kors för hjälpa till att skapa demokrati i Mellanöstern, där demokrati verkligen står på spel just nu. Den historiska domen kommer att bli hård”.

FEL 1: Personer och organisationer på vänsterkanten lägger massor med strån i kors, men inte som Erixon vill att de skall läggas, och under stor personlig risk.

FEL 2: EU kan få större handlingsutrymme utan kanonbåtsdiplomatin flåsande i ryggen gentemot t.ex. Iranierna. Förhandlingar förs as we speak!

FRÅGA: Mot vem kommer den historiska domen bli hård?

Hitchens och vänsterns motstånd mot Irakkriget

Phew, det har inte varit mycket tid eller ro för bloggande de senaste dagarna. Det som nu fått mig att slita mig från pappershögarna och de exponentiellt ökande windowsmapparna är Christopher Hitchens debattartikel om vänsterns förhållande till kriget i Irak i Expressen den 11 oktober.

Hitchens skriver att ”För det mesta finner jag att mitt stöd för störtandet av Saddam Hussein väcker störst fientlighet inom ”vänstern”. Självklart är även extremhögern och den ”realistiska” pro-Kissinger-högern i USA och Storbritannien också häftiga motståndare till kriget, men det tycker jag är mindre förvånande.” Hitchens listar åtta skäl varför vänsterns motstånd irriterar honom. Det är mycket intressant läsning, och jämförelsevis med andra debattörers vädjanden och hackanden på samma tema både insiktsfullt och djuplodande. För visst finns det ett problem här som jag tror många vänsteranhängare är medvetna om, vilket bland annat uttrycks i kommentarerna till en av mina tidigare postningar.

Hitchens undrar bland annat om det inte är ”en del av vänsterns tradition att erbjuda solidaritet med kamrater i andra länder, särskilt när dessa är utsatta för våld och terror?” angående Irakiska kommunisters tidigare kamp mot Baathregimen. ”Är vänstern inte villig att acceptera en seger för icke-spridning av massförstörelsevapen om den har sitt ursprung i Washington?” undrar han vidare. ”Under ändlös smärta och stora svårigheter försöker det irakiska och kurdiska folket utforma riktlinjerna för en federal och demokratisk konstitution. … Borde man inte stå på deras sida i den processen?” Han underar också om man kan stå neutral inför en hotande ”Talibanisering” av Irak eller risken för invaderande trupper från Iran, Saudiarabien eller Turkiet.

Jag tror först och främst att Hitchens underskattar den totala besvikelse och ilska som Irakkriget utlöste, inte bara i vänsterkretsar utan också bland liberaler, vilket gjort att det är oerhört svårt för väldigt många att ställa sig på USAs sida i Kriget. För dessa personer var de bevis som lades fram för att motivera en aggression långt ifrån tillräckliga för att man skulle kunna tänka sig att ”släppa frågan”, vilket delvis skedde när det gällde kriget i Afghanistan. De enorma demonstrationer som genomfördes den 13 mars i hela världen är om något ett bevis för detta. I USA och Storbrittannien så är ilskan bara för stor. Om Bush och Blair vill få med vänstern i dansen så måste man också ge något tillbaka till de besvikna: en uppriktig ursäkt för missledande och ”uppsexad” information (nigerian yellowcake, Saddam kan avfyra WMD inom 45 minuter etc.), men också erbjuda ett sätt för krigets motståndare i alla läger att kunna engagera sig i frågan. Man kan väl inte på allvar mena att folk från fredsrörelsen skall gå in i USAs arme? Då har man ett och annat att lära. Om inte dialogen öppnas av hökarna så kommer stödet aldrig att komma. För mycket ont blod har redan utgjutits. Hitchens skall ha all heder av att försöka sig på en sådan dialog.

Därmed inte sagt att ingenting görs, och där har Hitchens inte riktigt koll, eller vill inte se! Till exempel var jag i augusti på ett informationsmöte på Olof Palmecenter i Stockholm för organisationer som vill hjälpa till att stötta det civila samhället i Irak. Inbjudan var riktad till organisationer som har partners i Irak och för dem finns möjligheten att söka pengar för projekt som kan bygga upp infrastruktur, skolor, föreningar och andra civila organisationer. I grund och botten är detta ett SIDA-projekt som Palmecenter organiserar. Palmecenter är en arbetarrörelsedriven organisation, d.v.s. ”vänster”. Jag är också övertygad om att det finns ett mycket stort stöd till Kurderna från Svenska vänsterorganisationer. Det finns också en seriös debatt inom vänstern angående stödet till det väpnade motståndet och jag tror att de som förespråkar våld är en minimal, isolerad grupp. Det överhängande problemet är att bristen på säkerhet gör allt civilt arbete i Irak, förutom möjligen i Kurdistan, till en mardröm och många som försökt göra något har dödats. Man står med andra ord och stampar på ruta ett. Vapnens lag är den som gäller.

”Freedom is messy” sade Rumsfeld angående de plundringar som följde på USA-armens intåg i Bagdad. Nu finns det väldigt lite frihet i Irak men det är fortfarande ”messy”. Vem skall städa upp i den röran? I första hand naturligtvis ”de villigas koalition”. Om de vill ha hjälp så måste de börja prata ett annat språk. Jag har svårt att se det hända av en enkel anledning: det skulle kunna bli Bush and Blairs fall. ”Irakkriget är ett jävla skit, men nu har vi baxat det ända hit” för att parafrasera Kjell Olof Feldt. De kan svårligen överge sin hårda linje. Att de flesta krigsmotståndare skulle önska att det rådde fred och demokrati i Irak tror jag dock att få tvivlar på. Målen kan på ett ytligt plan verka liknande men medlen är ljusår från varandra.

Kubakriser och Global Utveckling

Medan den kyliga höstluften drar in över landet så kan man fundera på om världen verkligen blir bättre? Som världsförbättrare och utopist så är det frågor som man hela tiden måste ställa sig. Vad är då bättre än att ladda ner en bok som heter just ”Blir världen bättre?” som jag hittade på Staffan Landins blogg. Boken ges ut av UNDP – United Nations Development Program – i Sverige och de svar den ger är i princip att: ja, mycket har blivit bättre, men inte tillräckligt bra. Fattigdomen har minskat i många länder, framför allt i Asien, men också ökat i andra, som i Afrika. Utvecklingen går framåt, men inte tillräckligt snabbt.

UNDP har jobbat med ett företag som heter Gapminder för att ta fram en grafisk presentation som gör den här utvecklingen tydlig. Ett besök kan verkligen rekommenderas. Det är både snyggt, intrikat, lärorikt och fascinerande.

Jag har har tagit mig friheten att kopiera nedanstående grafik från UNDPs bok. Det verkar som om UNDP vill att materialet skall spridas så jag gör väl det då. Om UNDP, Gapminder eller Staffan Landin vill att jag skall ta bort den så gör jag det förstås utan dröjsmål.

Angående den uppblossande debatten om Kuba i kölvattnet av Lars Ohlys avhopp från Svensk-Kubanska föreningen så är det intressant att konstatera var landet befinner sig i koordinatsystemet. När det gäller BNP per capita så ligger landet långt efter OECD-nationerna men i fråga om medellivslängd helt i paritet med land som Sverige och Singapore.

Klantänkande i Världspolitiken

GW Bush har plötsligt dragit på sig ytterligare kritik från sina gamla vänner genom utnämningen av Harriet Miers till USAs högsta domstol. Miers ses i nykonservativa kretsar som ett alltför svagt kort i en tid där man vill befästa sin redan starka maktposition. Uppenbart är att Bush denna gång gjort ett val som handlar om att stärka Bushklanens makt än lojalitet med sina nykonservativa uppbackare. William Kristol är redaktör för den konservativa tidningen Weekly Standard, men också en av grundarna av Project for a New American Century, vars splittring jag tidigare skrivit om här. Hans reaktion på utnämningen var en artikel med rubriken ”I’m Disappointed, Depressed and Demorialized”.

”I’m demoralized. What does this say about the next three years of the Bush administration–leaving aside for a moment the future of the Court? Surely this is a pick from weakness. Is the administration more broadly so weak? What are the prospects for a strong Bush second term? What are the prospects for holding solid GOP majorities in Congress in 2006 if conservatives are demoralized? And what elected officials will step forward to begin to lay the groundwork for conservative leadership after Bush?”

Utnämningen av Miers ser Kristol som ett tecken på administrationens vekhet och i en senare artikel spekulerar han över hur Miers skulle kunna tacka nej till utnämningen utan att skada det Republikanska partiet. Uppenbarligt är att historien blottat sprickor inom den amerikanska högern och visar att Bush inte nödvändigtvis är beredd att prioritera ideologi framför personlig makt och klantänkande. I och med Miers har Bush försäkrat sig om en maktposition i amerikansk politik långt efter det att han lämnat vita huset om tre år.

Obegripligt resonemang om fairtrademärkningen

Vad kommer härnäst för ideer från den tokideologiska högern? Krav på att Läkare utan gränser drar bort sin verksamhet från krisdrabbade regioner därför att det hämmar inhemsk konkurrens på sjukvårdsområdet? Krav på att vi avreglerar katastrofhjälp därför att det ger Röda Korset konkurrensfördelar? Johan Wennströms dissning av Fairtrademärkningen med sedvanlig nyliberal retorik i dagens SvD är faktiskt obegriplig sett ur ett marknadsliberalt perspektiv.

Fairtrademärkningen finns där därför att företagen inte tar ansvar för sina anställda i låglöneländer. Den är en form av konsumentmakt som slår just mot företagens bristande ansvar och helhetssyn och som är helt i linje med gängse ekonomiska principer för tillgång och efterfrågan. Rättvisa är med andra ord ett fullt gångbart konkurrensmedel på marknaden vilket den ökade efterfrågan visar. Wennström argumenterar därmed mot grundläggande marknadsliberala principer. Obegripligt!

Fairtrademärkningen är ingen ”mirakelmedecin” utan en reaktion på marknadens brister och därmed ett undantag i väntan på att löneskillnader jämnas ut. Wennström skriver att: ”De låga lönerna ger utvecklingsländerna en konkurrensfördel gentemot väst. Rättvisemärkts krav på högre löner slår undan den fördelen och därmed ett tillfälle för fattiga människor att komma undan nöden.” Ekonomerna brukar älska att prata om ökad konsumtionskraft som en bra motor för ekonomin men Wennström har helt utelämnat det argumentet i artikeln denna gång och förespråkar istället status quo och stagnation i kaffeproducerande ekonomier. Obegripligt och dessutom barockt.

Fairtrademärkt produktion kan bli en utmärkt motor i en lokal ekonomi. Bönderna får bättre betalt genom att sälja sitt kaffe direkt till licensierade västdistributörer i stället för att sälja till underpris till lokala mellanhänder. Kooperativ får in mer pengar genom att rosta och mala på plats. Pengarna kan få producenterna att växa genom att de stannar i den lokala ekonomin vilket i sin tur kan generera större välfärd. Voila: klassisk marknadsliberalt tänkande! Jag kanske betalar ett högre pris men det gör jag med glädje eftersom jag betalar inte bara för kaffet utan för en demokratiunderstödjande struktur.

Johan, varför ödsla en hel spaltmeter på att argumentera mot dig själv när du kunde ha sagt din åsikt i en mening: Fairtrade luktar vänster och sånt skall inte människor befatta sig med.

Är tillväxtekonomi förenligt med utvecklingshjälp? Läs Ted Trainer!

Apropå debatten om fattigdomens utrotande och tillväxtekonomi så finns det en intressant forskare och debattör i Australien vid namn Ted Trainer som utifrån gängse ekonomiska principer och med hjälp av enkel matematik visar att vi aldrig kommer att kunna minska fattigdomen om vi i väst fortsätter att ställa krav på ständig tillväxt. I den omfattande boken The Simpler Way, som finns att läsa på Universitetet av NSW hemsida, så radar han upp exempel efter exempel på hur tillväxt är oförenligt med en rättvis fördelningspolitik.

Ted Trainer skriver: ”Rika länder, med ungefär en femtedel av jordens befolkning, konsumerar ungefär tre fjärdedelar av världens produktion. Vår konsumtion per capita är cirka 15-20 gånger så stor som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Befolkningstalet kommer förmodligen att stabiliseras kring 9 miljarder någon gång efter 2060. Om alla dessa 9 miljarder skulle ha samma konsumtion per capita som Australiens innevånare så skulle världens årliga produktion behöva vara 8 gånger så stor som i dag. Om vi försökte att höja produktionen till den nivån till 2060 så skulle vi ha fullständigt uttömt en tredjedel av alla mineraler som vi använder. Alla befintliga resurser av olja, gas, tjärsand och uran skulle ha varit förbrukade redan 2045.”

När det gäller hjälpen till utvecklingsländer skräder han inte heller orden: ”Vi kan uttala en ytterst viktig ekonomisk lag som konventionella ekonomer aldrig använder. Tillväxt utarmar! Om man gör tillväxtmaximering av BNP till det främsta utvecklingsmålet så kommer det att understödja ett flöde av utvecklingsresurser till de mest lönsamma näringarna, och dessa kommer alltid att innebära produktion av varor för rika människor, speciellt exportvarukonsumenter i utvecklingsländerna. Den fattiga majoriteten har liten nytta av en sådan utveckling. Det kommer tvärtom beröva dem deras produktionskapacitet och speciellt deras mark, eftersom det kommer förskjuta produktionskapaciteten till produktion för de rika”.

Vad är det då egentligen Trainer säger, jo i princip att idrottsekonomin, som jag kallar den, där det gäller att slå ut så många konkurrenter som möjligt, inte har verktyg för att ta hand om de som inte varit så lyckligt lottade. Den som leder ett lopp på löparbanan stannar inte gärna upp för att invänta de som ligger sist i fältet, det är mot idrottens själva idé. Att ett land som Kina lyckats ta sig över fattigdomsgränsen är inget bevis för motsatsen. Länderna i Afrika riskerar att bli varvade gång på gång på gång. Visst finns det hjälpsamma funktionärer vid sidan av banan som kastar till de sista löparna vattenflaskor och energikex, men vad hjälper det i långa loppet. Kort och gott: en human politik parat med det mest elementära rättvisetänkande är inte förenligt med dagens ekonomiska teori och praktik. Dikotymin vinnare-förlorare måste revideras för att en riktig förändring skall kunna uppstå. Milleniemålen är med andra ord ett omöjligt projekt redan från början eftersom det inte förutsätter en förändring av synen på tillväxt.

I och med Kinas expanison börjar många analytiker i väst att varna för utarmade naturresurser och miljöförstöring i spåret av den ökade produktionen. Man nämner dock aldrig alternativet att vi i väst skulle kunna dra ner på vår egen konsumtion.

Om nån börjar babbla om att tillväxtekonomin inte är ett nollsummespel, trickle-down, och andra floskler: ladda ner Trainers text, skriv ut den, rulla ihop den, slå kärvänligt babblaren i huvudet med den och sätt den i handen på honom eller henne.

Avväpningen av lojalisterna på Nordirland

I och med mordet på den förre lojalistledaren Jim Grey i Belfast i förrgår kväll ställs nu frågan på allvar vad hur de lojalistiska paramilitära styrkorna skall kunna avväpnas. IRA har nu uppfyllt en viktig del av den mödosamma fredsprocessen genom att förstöra sina vapen, nu återstår frågan om hur man skall kunna få de lojalistiska paramilitärerna under kontroll. Det kommer att bli en riskabel process eftersom motståndet mot fredsprocessen är kompakt bland den protestantiska befolkningen, vilket bland annat ledde till att Belfast fick uppleva de svåraste upploppen på flera år i somras.

Efter bombdåden i London den 7e juli jämförde många journalister i svensk media dåden med IRA:s bombkampanjer. IRA brukar över huvudtaget refereras till när man vill tala om Europeiska terrororganisationer. Vad man inte verkar känna till, eller inte har plats att berätta om, är att terrorlandskapet på Nordirland är mycket mer komplext än så. I den lilla regionen finns en rad paramilitära grupper som ser sig själva som de främsta väktarna mot ett Nordirland anslutet till Irland, och de har alltid använt brutala metoder i den kampen. Man beräknar att ungefär en tredjedel av alla som dödats i det som brukar kallas the troubles sedan 1969 har dödats av lojalistiska grupper. Jim Grey var en före detta ledare för en av de största av dessa grupper, Ulster Defence Association som med sin fruktade dödsskvadron UFF har terrorstämplats av EU. RHC, RHY och UVF är andra liknande organisationer.

Anledningen till gruppernas existens är en blandning av sekterism, ideologi, säkerhetsbehov och pengar. Belfast är tättbefolkat och katolska och protestantiska områden varvas, vilket underblåst de hårda konfrontationerna som återkommit regelbundet sedan slutet på 60-talet. Staden är ett fullständigt lapptäcke av olika revir som kontrolleras av någon av de olika grupperna och de paramilitära organisationerna ses fortfarande av många som deras beskyddare trots att de mer och mer glidit över i kriminell verksamhet. De syns inte men låter sin närvaro göra sig påmind genom till exempel muralmålningar som den ovan, som fanns några hundra meter från min dåvarande bostad i Belfasts östra delar vilket är lojalisterna hjärtland.

De paramilitära gruppernas historia på Nordirland är ett utmärkt exempel på hur svårt det är att definiera vad som är en terrororganisation. UDA/UFF är sålunda med på EU:s lista men varken på Storbritanniens eller USA:s.

Rekommenderad läsning: Peter Taylor: ”Loyalists”, Bloomsbury 1999.

Tortera bort din stress! Ny rapport från Human Rights Watch

Den 25 september kom den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch ut med en rapport om amerikanska soldaters övergrepp mot fångar på Mercury-basen nära Fallujah i Irak. Rapporten, som har namnet Leadership Failure: Firsthand Accounts of Torture of Iraqi Detainees by the U.S. Army’s 82nd Airborne Division, innehåller bland annat att antal soldaters berättelser om systematiserade övergrepp och tortyr. Det finns alla anledning att återkomma till den här rapporten och jag skall bara servera ett smakprov här:

Soldiers referred to abusive techniques as ”smoking” or ”fucking” detainees, who are known as ”PUCs,” or Persons Under Control. ”Smoking a PUC” referred to exhausting detainees with physical exercises (sometimes to the point of unconsciousness) or forcing detainees to hold painful positions. ”Fucking a PUC” detainees referred to beating or torturing them severely. The soldiers said that Military Intelligence personnel regularly instructed soldiers to ”smoke” detainees before interrogations.

One sergeant told Human Rights Watch: ”Everyone in camp knew if you wanted to work out your frustration you show up at the PUC tent. In a way it was sport… One day [a sergeant] shows up and tells a PUC to grab a pole. He told him to bend over and broke the guy’s leg with a mini Louisville Slugger, a metal bat.”