Efter att ha haft en kort diskussion med Annie och Federley så måste jag fråga mig varför den kampanj för fri lönesättning och mot den ”oflexibla” arbetsmarknaden som förs från högerhåll är så paradoxal. Den är inte mindre intressant. Argumentet är att en flexibel arbetsmarknad och lägre löner bidrar till ökad sysselsättning och därmed ökat välstånd, något som på pappret kan verka logiskt men som har sina brister. Arbetsmarknaden är precis som det sägs en marknad. Arbetsgivare köper arbetskraft från arbetstagare. Förhandlingar förs varje år hur mycket det skall få kosta. Staten reglerar de skatter som arbetsgivare och arbetstagare skall betala till det allmänna. Om man bortser från statens del i det hela och fokuserar på den business som sker mellan löntagare och företagare så kan man konstatera att de förhandlingar som styrt den så kan man konstatera följande:
Under hela efterkrigstiden fram till åttiotalet i princip så styrde Saltsjöbadsandan förhandlingarna d.v.s att företagen köpte arbetsmarknadsfrid i utbyte mot en solidarisk lönepolitik. Företagens ombud är därmed till viss del medskyldiga till den oflexibiliteten. Att man nu vill omförhandla denna deal (om man verkligen vill det) kan förstås utifrån att man tycker sig verka utifrån en styrkeposition nu när så många företag lägger ner sin produktion i Sverige och flyttar den till låglöneländer samtidigt som arbetslösheten är rekordstor. Frågan är om det verkligen finns en reell styrka bakom.
Samtidigt är löntagarnas organisationer starkt pressade av den ökande arbetslösheten. Man kan däremot inte som Annie gör, vädja till vänstern att man skall ”förstå” att en låglönepolitik är bra för även för dem själva. Det är att underskatta vänsterns och fackens förhandlingsposition, som inte är så svag som den verkar. Det är som att gå till en tv-handlare och vädja till honom att sälja dig en tv för halva priset och förklara att han måste ”förstå” att dealen är bra för hans business. Han skulle göra det bara om han var riktigt desperat. Du skulle kanske kunna få 5 eller 10 procents rabatt eftersom det finns inräknat i företagets budgetkalkyler.
Man skulle kunna säga att facket är hårdare än TV-handlaren på ett ytligt plan, men i själva verket tvingas också facket till lägre krav under tuffare tider. Att däremot tro att facket skulle lägga sig platt för företagens krav på fri lönesättning är att vädja till arbetstagarnas ”moral”. Det är definitivt en återvändsgränd. Som att TV-handlaren något tillspetsat skulle säga: men ta Tv-n då, du får den!
Facken i dag är inte så pressade att de inte kan vänta ut den situation som nu råder utan att göra alltför stora eftergifter, det visar inte minst tunnelbanestrejken nyligen. Facken kommer inte att stödja en låglönepolitik om man inte får något substantiellt i gengäld, därför att de har råd att förhindra den än så länge och så länge de ser att företagen går bra. Tvärtom så tror jag att fackföreningarna kommer att bli internationellt offensivare i framtiden för att minska löneklyftorna med låglöneländerna även om det i dag är oklart hur det skall kunna ske.
I skenet av allt detta kan man säga att varken företagen, arbetstagarna och staten är betjänt av att saker och ting flippar ur, som de nu gör i Frankrike. En låglönepolitik kan i skenet av detta bli ytterst kostsam inte bara för arbetstagarna utan också för företagen. Ju mer man ökar klyftorna desto mindre marginal till gränsen för social oro.
Epilog
Till och med Niccolo Machiavelli, som skrev den berömda furstespegeln ”Fursten” 1513, förstod att påpeka att fursten måste hålla frid på ”arbetsmarknaden” för att kunna behålla makten, annars kunde han få ett besvärligt bondeuppror på halsen. Han fick gärna utföra grymheter i ett tidigt stadium av sitt härskande men måste sedan visa välvilja gentemot folket. That’s realpolitik folks!
Handlar inte det här om löner också om demokrati alltså regelbundet återkommande beslutande folkomröstningar precis som i Melodifestivalen!
Det nuvarande tillståndet med en miljon ställda utanför arbetsmarknaden borde väl ha något att göra med att vi inte har demokrati. Vi har elitokrati. 0,04 promille av befolkningen kan fatta beslut, alltså de 349 riksdagsledamöterna. De övriga 99,996 procenten får rösta vart fjärde år på någon allmänt hållen matsedel, någon suddig karta som ska gälla fyra år framåt. Ibland kan de få ge råd om det ska vara vänster eller högertrafik, men efter några år så kör eliten över deras råd.
Vad gäller ekonomi och arbetsmarknad så var det inte fråga om någon som helst demokrati – det var en diktatur på tre personer som genomförde en statskupp i november 1985. Det finns beskrivet här på SVT.SE:
Novemberrevolutionen – den okända statskuppen
I november 1985 genomförde några få sammansvurna en reform som fick katastrofala följder för Sverige. Allt skedde i största hemlighet och utan onödig inblandning från riksdag och regering. Effekten blev så dramatisk att det i efterhand har liknats vid en kupp.
Lyckas vi allesammans skaffa oss de tre knapparna – JA, NEJ, AVSTÅR – och kan sitta hemma och rösta säg varje kvartal eller var fjärde vecka – före eller på avlöningsdagen – så tror jag att det här samhället kommer att ändra sig – bli så mycket mer välbalanserat. Vad tror du? Framförallt tror jag både politiker och journalister får skärpa till sig – sluta köra över oss dagligen. Och säkert kommer det att påverka löneförhandlingarna! Och riksbankens mål – hålla nere arbetslösheten istället för inflationen. Det gäller bara att vi erkänner oss själva och varandra som beslutsmässiga och sen ser till att skaffa oss de tre knapparna.
Samma Kjell-Olof Feldt som tillsammans med två andra genomförde statskuppen i November 1985 skrev så här om löntagarfonderna:
Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dom ända hit
Då kan vi förstå vad vi lever i för samhälle. Inte är det ”löntagarstyrt” inte. Och ”löntagarna” lär utgöra majoriteten av befolkningen, men styra får de inte. De är underkända som beslutsfattare av ”eliten”. Vi ska sluta att använda ordet demokrati om det här styrelseskicket. Vi lever inte i en demokrati. Det är en elitokrati. Där eliten ser sig som boskapsskötare av valboskap. Vi kan kalla styrelseskicket för:
representativism
Det säger vad det är – representanter som sen kan manipulera oss.
Varför inte kalla styrelseskicket för manipulativism?
Då har ju vi fått med medias roll också.
Nej, det är dags att skaffa oss demokrati:
regelbundet återkommande beslutande folkomröstningar.