Jag märker att jag har missat en del intressanta nyheter på grund av min brist på nät under Berlinvistelsen. Bland annat att Ned Lamont, som betecknas som motståndare till kriget i Irak, slog den betydligt mer hökiga Joe Lieberman i de demokratiska primärvalen i Connecticut i början på Augusti, och att Dick Cheney efteråt gjorde ett uppmärksammat uttalande på en presskonferens där han bland annat sade att: ”The thing that’s partly disturbing about it is the fact that /…/ the al Qaeda types, they clearly are betting on the proposition that ultimately they can break the will of the American people in terms of our ability to stay in the fight and complete the task”. Kort sagt: genom att välja bort Lieberman så skickar USA fel signaler till sina motståndare i kriget mot terrorn att USA är vekt. Att Lieberman inte är någon amatör utan tvärtom en välkänd politiker gör inte saken bättre … för hökarna i Washington. Lamont själv går till motangrepp genom att anklaga Cheney och Lieberman för att göra partipolitik av den nationella säkerheten. Helt klart är att Lamonts seger väckt en hel del uppmärksamhet i USA och att många frågar sig om resultatet skall ses som en fingervisning att höstens kongressval kommer att bli en folkomröstning om irak-kriget. ABC news skriver: ”Lamont’s upset victory last week, fueled in part by liberal bloggers, was viewed by many as a referendum on Iraq and President Bush’s handling of the war. The debate has put his candidacy in the national spotlight”.
Själv tycker jag bara att diskussionen bevisar hur Vita Huset målat in sig i garderoben när det gäller kriget mot terrorn. Inte en millimeter får ges upp, inte en spricka i fasaden visas upp. Svaghet är inte tillåtet. Retoriken blir allt mer Mussolinisk, om uttrycket tillåts mig. Vad kriget mot terrorn beträffar så kan det ju pågå i några hundra år tills dess att den civilisation den ville försvara med näbbar och klor har gått under eftersom dess globala multifrontskrigföring käkat upp alla tillgängliga resurser.
Inofficiell Lamont-blogg
Officiell Lamont-blogg
Andra bloggar om: politik, usa, irakkriget, progressivt, kongressvalet
Neds vinst sätter viss press på de demokrater som tidigare stött Irakoperationen eller som ansetts ligga för nära Bushs position. Ett exempel är väl Clinton som nu har försökt distansera sig från Bushs politik mer än tidigare.
Det är förståeligt att amerikaner är trötta på alla kostnader i form av människoliv och ekonomiska kostnader när verkligheten blivit mycket mer komplicerad än vad som antyddes för invasionen. Trots det är jag inte säker på att det ligger i USAs, Europas, Världens eller i Irakiernas intresse att USA lämnar Irak direkt och överger de krafter i Irak som försöker bygga upp landet och skapa försoning hur svårt det än må vara.
Kriget mot terorismen har ibland för stor betoning på militära åtgärder tycker. Att länder måste försöka skydda sina medborgare är en sak och att försöka motarbeta nya attacker och underminera stödet till sådana är klart. Men en hel kan ske genom underrättelsearbete, polismetoder och diverse samarbete som inte rör militären tror jag. Men attacker från terrorister kommer knappast lugna sig för att det inte finns något förklarat krig mot terrorism.
Som jag har förstått det är det väldigt få amerikanska politiker som skulle föreslå ett snabbt tillbakadragande från Irak. Ned själv lär ha använt uttrycket ”fasa ut”.
”Men attacker från terrorister kommer knappast lugna sig för att det inte finns något förklarat krig mot terrorism”.
Förvisso inte, men terrorism är inte heller ett nytt fenomen. Däremot tror jag att avspänning är fullt möjligt, men avspänning kräver eftergifter i någon form och jag kan inte se dagens vita hus vilja ens tänka tanken. Cheney använder t.ex. uttrycket ”until the task is finished”, Bush: ”we will prevail”. vilken uppgift? vilken seger? att utrota terrorism? att döda eller fängsla varje enskild ”olaglig kombattant” eller ”möjlig terrorist”? Att göra om hela mellanöstern till ett fängelse för frustrerade unga muslimska män? Vad är slutmålet med denna operation som går under namnet ”kriget mot terrorn”?
Jag vet inte riktigt vad Ned har sagt ifråga om Irak utöver en utfasning som i såfall inte skulle ta hänsyn till situationen på marken antar jag. Jag tror inte det är särskilt bra med samtidigt kostar operationerna väldiga summor och kostar också i amerikanska liv och utländska trupper har väl svårare att manövrera med sekteriskt våld. Republikanerna försöker utmåla honom som rätt extrem liberal/vänster, inte minst med tanke med hans stöd av organisationer som Move On och liknande. Jag läste någonstans att han tidigare varit republikan. Vet inte om det är sant.
Angående språkbruk kan det vara vara missledande om man tror att det kommer en punkt i historien då terrordåd inte längre kommer vara möjliga för det kommer väl alltid vara möjligt. Krig som benämning på kampen mot terrorism tycker jag ger för mycket fokus på militära åtgärder när annat mycket väl kan användas med som underrättelsetjänster, polis, finansåtgärder och hel del annat med.
Bara i en stenhård diktatur kan man möjligtvis minimera risken för organiserad terrorism. Jag tror att risken alltid finns i demokratier och andra typer av öppna samhällen. Att förklara krig mot terrorismen är att be om inskränkningar i demokratin, vilket nu också sker. Att, som Richard Perle, förorda ”totalt krig” (d.v.s insättandet av alla militära tillgängliga medel) mot terrorn är rena vanvettet. Så i princip håller jag med dig om att terrorism i princip är en polisiär fråga snarare än en militär.