…att strö lite salt i de öppna såren. Kopiera gärna!
En utmärkt sammanfattning av nyheten som slår det mesta just nu hittar du hos Hell-man.
Andra bloggar om: politik, val2006, val 2006, folkpartiet, leijonborg, valaffischer
Månad: september 2006
The Global War on Christian Fascism? Låter rätt obehagligt…
Så nu vill Busken återigen ändra på namnet på sitt älskade ”krig mot terrorismen”, och allvarligt talat var väl den benämningen aldrig någon höjdare, och det är svårt att tro att en PR-byrå skulle släppt igenom den (eller?). Att säga att man vill föra krig mot en taktik, som ju terrorism är, är ungefär som om en fotbollstränare inför en match skulle säga att ”vi ska gå in och spela för att slå 4-3-3 systemet”. Nå, kanske var det denna brist på logik som fick Busken att övergå till att försöka kalla kriget för ”kriget för frihet och demokrati” eller något liknande. Jag har faktiskt glömt exakt vad det var han ville kalla det, men det spelar i och för sig mindre roll eftersom Busken tydligen vill byta namn på sitt krig nu igen!
Plötsligt börjar begreppet ”islamistisk fascism” att dyka upp frekvent i Bush och andra republikaners tal. Är detta månde ett av de sista halmstrån som Bushevikerna försöker rycka åt sig på sin rodelfärd ned i populäritetsstatistikens undre regioner? Det ser sannerligen ut som ett försök att locka fram associationer till andra världskriget, och USA:s triumf mot nazismen, inför kongressvalet. Att Hezbollah gick stärkta ur libanonkrisen och USA förlorat kontrollen över en stor del av Irak får liknelsen att gnissla betänkligt. Men inte nog med det. Det väcker också ilska hos redan irriterade amerikanska muslimer. ”When the president uses ”Islamic fascists,” it conveys that fascism is rooted in or inspired by Islam. This is the way the Muslims see it, regardless of what Bush may claim he really means.” skriver den Muslimsk-Amerikanska lobby- och aktionsgruppen CAIR i en ledare.
Precis som Katha Pollitt skriver i the Nation är användandet av Islamofascism en ”hemsk historisk analogi”, förutom det faktum att Vita Huset i begreppet inkluderar allt från Al-Quaida till Iran och vad som helst som kan betecknas som muslimskt, extremt och våldsamt.
”Islamo-fascism” enrages to no purpose the dwindling number of Muslims who don’t already hate us. At the same time, it clouds with ideology a range of situations /…/ we need to see clearly and distinctly and deal with in a focused way. No wonder the people who brought us the disaster in Iraq are so fond of it.”
Detta senaste buzz-ord från Vita Huset må vara riktat mot en amerikansk allmänhet som tror att allt det här bara handlar om Al-Quaida, men det gör det inte mindre osmakligt. Varför inte också krig mot ”Bögfascism”, ”Kristofascism”, ”Judeofascism”, ”Taofascism” eller vad nu för fascism det kan finnas här i världen, kan man undra? Smaka några sekunder på följande mening: ”The Global War Against Christian Fascism.” Det låter rätt obehagligt i våra öron, eller hur?
Andra bloggar om: politik, progressivt, islamofascism, fascism, islam, usa, bush
Vänd för höge farao inte politiken ryggen!
En skandal till har nu briserat vid ett taktiskt korrekt tillfälle. Intrång denna gång, hatmail och spioneri tidigare. Motvallstanten Kerstin Berminge måste ha fullt upp med att lägga in nya poster i sin skandalkalender. Själv måste jag säga att jag har slutat att förvånas över smutskastningen och det taktiska rävspelet och att de stora partiernas uppenbara makthunger gör att jag finner valkampen allt mindre aptitlig. DN:s Henrik Brors menar i en snabbanalys av intrånget på socialdemokraternas intranät att sådana här skandaler bidrar till att politikerföraktet växer, ”och riskerar att leda till att fler väljare vänder politiken ryggen”.
Kanske har vi de politiker vi förtjänar, men jag kan ändå inte låta bli att utbrista: vänd gärna politikerna ryggen, men för höge faraos skull inte politiken!
Andra bloggar om: politik, val2006, val 2006, socialdemokraterna, folkpartiet, moderaterna
Är Irak på väg att bryta samman?
Pentagon lämnade den 29 augusti in en kvartalsrapport rörande ekonomin och säkerhetsläget i det krigshärjade Irak till USA:s kongress. Det är bitvis intressant men djupt deprimerande läsning. Även om man (som brukligt är) lägger i mitt tycke alldeles för stor vikt vid den organisation som brukar kallas Al-Quaida i Irak och som numera ingår i paraplyorganisationen Mujahedeen Shura så försöker Pentagon ändå ta ett helhetsgrepp när man beskriver säkerhetssituationen och antyder för första gången öppet att stridigheterna skulle kunna benämnas inbördeskrig. Det är i sanning avskräckande läsning som visar på en färd rakt ner i helskottat för ett Irak som numera visserligen har en vald regering men där ett komplicerat krig mellan en rad olika kontrahenter rasar för fullt och där våldet ständigt ökar.
15% fler attacker mot koalitionsstyrkor och civilia har genomförts under den senaste tremånadersperioden, 51% fler civila har fått sätta livet till under samma period. Antalet sekteristiska incidenter har femdubblats sedan i januari och antalet dödade i dessa incidenter mer än fördubblats. De undersökningar som gjorts bland Irakier visar att framtidstron är i dalande. Markant fler är rädda för sekteristiskt våld och inbördeskrig. Bara 1% av de tillfrågade anser att det ekonomiska läget är ”utmärkt”. Cirka 2% anser att säkerheten blivit bättre under de senaste tre månaderna i Bagdad jämfört med 20% i februari i år.
Kort sagt: Irak tycks hålla på och bryta samman, eller splittras upp i tre delar, och varken koalitionsstyrkorna eller den irakiska armen tycks kunna göra så mycket åt det. För trots att de olika grupperna fightas inbördes och konkurrerar om makten så är koalitionsstyrkorna det främsta målet för deras attacker, sunni som shia (90% av attackerna är riktade mot Koalitionsstyrkorna och den Irakiska Armén).
Tittar man lite närmre på de miliser som verkar i landet, så kan man ana framväxten av nästa stora muslimska para-statliga rörelse i mellanöstern, liknande Hezbollah eller Hamas, i form av den så kallade Mehdi-armén som tar sina order från huset Sadr och dess ledare Muqtada Al-Sadr, som lär ha mellan 2 och 5 miljoner anhängare i det Shiitiska Irak. Precis som Hezbollah har Sadr-rörelsen sina anhängare i de fattigare delarna av landet, i Bagdad framför allt i Sadr City. Mehdi-armen har varit i strid med koalitionsstyrkorna tidigare, men avhållit sig från att attackera efter det att den inflytelserike och moderate religiöse ledaren Al-Sistani mäklade fred 2004. Nu läser jag i Brittiska the Telegraph att Sistani givit upp sina försök att få gehör för sin moderata linje, eftersom ingen längre tycks lyssna på honom. Det är extremt dåliga nyheter för de som vill se ett fredligt Irak.
Det är hög tid för amerikaner och britter att plocka hem sina styrkor från Irak.
Washington Post om Pentagons rapport.
Rapporten som PDF
Andra bloggar om: Politik, irak, usa, shia, sunni, krig, hamas, hezbollah, mehdi, sadr
Technorati Tags: Politik, irak, usa, shia, sunni, krig, hamas, hezbollah, mehdi, sadr
Undvik att ha t-shirt med arabisk skrift på dig när du ska flyga nästa gång!
Det som den välkända Irakiske bloggaren och människorättsaktivisten Raed Jarrar råkade ut för när han skulle ta ett plan på JFK härförleden visar hur den effektiva propagandaapparaten kring ”kriget mot terrorn” nu får amerikaner att bli livrädda när de ser en t-shirt med arabisk text på en flygplats. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, men jag tror att jag skall försöka få tag på en t-shirt själv och bära den för att visa stöd för de som drabbas av den rasism som det här olycksaliga kriget lockar fram.
Tack Naseer Alkhouri för storyn!
Raeds egen berättelse om händelsen
Köp en t-shirt
Democracy Now om händelsen
Not silent stories
Andra bloggar om: politik, terrorism, kriget mot terrorn, irak, usa, rasism
”Utrikespolitik medelst rapportkort”
Attempts to explain the vehemence of anti-U.S. feeling abroad correctly home in on Iraq and other unpopular policies of the current administration. But over the past three decades the kudzu-like growth of another U.S. practice, used by Congress and by Democratic and Republican administrations alike, has nurtured seething resentment abroad.
This is what might be called ”foreign policy by report card,” the issuing of public assessments of the performance of other countries, with the threat of economic or political sanctions for those whose performance, in our view, doesn’t make the grade. The overuse of these mandated reports makes us seem judgmental, moralistic and bullying.
Det här skriver John R. Hamilton, som varit USA:s ambassadör både i Guatemala och Peru, i dag i en ledare i Washington Post under rubriken ”Scold War Buildup: The Perils of Foreign Policy by Report Card”. Hamilton menar att USA har gått för långt i sina försök att agera både polis, jury och domare i internationella frågor. De många bevakningslistorna över andra länders uppförande (och medföljande hot om olika typer av sanktioner) bortser alltför ofta från de ekonomiska och politiska realiteterna i dessa länder, och skapar därmed ilska och frustration eftersom ländernas ledare och befolkning aldrig tycks kunna göra tillräckligt bra ifrån sig för att uppfylla den enda stormaktens krav. Resultatet är ”demoralisering, ilska och buttert motstånd [i länder] där vi annars skulle kunna ha haft gemensamma målsättningar.” Hamilton föreslår att det här verktyget undviks i framtiden och att USA börjar att agera i sina hjärtefrågor genom multilaterala organisationer i stället för att alltid agera på egen hand.
Äntligen finns det alltså ett ord för det fenomen som jag funnit så irriterande när det gäller USA:s utrikespolitik, nämligen det moraliska översitteri som manifesteras i de många listor över andra länders beteenden som ständigt refereras till. Dessa listningar som också USA:s Bushadministrationens vänner i det här landet ständigt rapar upp som om de vore något slags moraliska stentavlor givna från gud, med vilka de oupplysta vildarna skall straffas till bättring. ”Utrikespolitik medelst rapportkort” kan man kanske översätta det till.
Andra bloggar om: politik, usa, samhälle
Pingat till: intressant