Månad: januari 2007

Bloggenkäten

Varför bloggar jag? Jag fick den här utmaningen av Vänstra Stranden för en några veckor sedan. Ursprunget till undersökningen är uppenbarligen den ständige Sigge (bloggportalen, aftonbladet blogg etc.). Trots att frågorna är rätt raka på sak så är det inte helt lätt att svara på vissa, men nog med snacket nu, och till frågorna.

1. Hur länge har du bloggat?
Jag satte upp bloggen och började i januari 2005 efter att ha sett en debatt mellan Erixon och Greider på TV. Sen blev det tyst i fem månader innan jag satte igång på allvar.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Som en utmärkt källa till information och en plats för stenhårda och ibland fula politiska strider. Jag besökte nästan uteslutande amerikanska politiska bloggar innan jag började själv och blev inspirerad av deras energi och kunskap.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
De som jag läste dagligen i början var Raed Jarrars blogg, som rapporterade inifrån Irak under krigets första år, Today in Iraq som drivs av gulfveteraner mot kriget samt Billmons Whiskey Bar och förstås Juan Coles briljanta Informed Comment. Om jag förälskade mig i någon blogg är det nog den sistnämnda.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
De är väl helt ok.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Jag surfar omkring ganska mycket men det finns en kärna på kanske tjugo bloggar som jag för det mesta återkommer till.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Uteslutande politiska bloggar.

7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Avstår

8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Avstår

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Bara en ”närstående” vet om att jag bloggar. Jag tror att den personen tycker att det är intressant.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ingen aning, måste fråga personen i fråga.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag tror att jag fortfarande ligger på den gräns som jag satte när jag beslutade mig för att börja: d.v.s med intentionen att vara strikt anonym och att inte skriva om privata saker. Visst kan det slira lite ibland, men någon egentlig tänjning är det inte fråga om.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Citerar vänstra stranden här: Privata saker. För de är privata.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Om ingen hade läst en enda postning på bloggen i tre månader så hade det nog kännts som att ropa i en låda och om alla kommentarer hade varit hatiska hade det nog också varit tungt att fortsätta, men jag bloggar inte i första hand för uppmärksamhetens skull. Däremot behöver vi alla bekräftelse och jag är inte på något sätt befriad från det behovet, men jag har kanaler för det på annat håll.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Tveksamt.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana
fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Inte IRL, jag har däremot haft kontakt med en bloggare per telefon och det är förstås en stor skillnad mellan det talade och skrivna språket.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Man får förutsätta att folk vet var deras egna gränser går. Det kan ju finnas det de som inte mår bra av den respons de får på bloggen, eller som blir negativt beroende av att underhålla den.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Jag är inte speciellt lättsårad och jag har inte (peppar peppar) varit föremål för någon hatkampanj heller. Dessutom känner jag inte att mitt liv hänger på bloggen och då kanske det är lite lättare att rycka på axlarna. Däremot kände sig en bloggare en gång sårad av en av mina kommentarer, men det reddes ut (hoppas jag) efter några mail.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag gillar att testa mitt tänkandes gränser och det är klart att jag ibland kunde ha formulerat mig tydligare och att jag kunde ha argumenterat bättre för min sak. Men nej, jag ångrar ingenting. Det är en del av diskussionsprocessen.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Ett inlägg kan ta mycket längre tid att skriva än man tror och jag har en tendens att sätta ribban väl högt i bland. Vips har man tjugofem webbläsarfönster öppna samtidigt för att kolla fakta och leta info och vips har tre timmar gått innan postningen är ute. Jag gillar inte heller att gå på tomgång i postningarna och ansvaret att underhålla bloggen kan kännas en smula tyngande under de perioder man inte har tiden.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Om jag fortfarande tycker att det känns värdefullt, så varför inte. Och om inte mitt bloggande förändras så lär bloggningen som fenomen göra det.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Vad är ”vår kultur”? Den svenska? Den mänskliga? Jag tror att det bloggandet har en betydligt större potential som politiskt verktyg i länder med svaga demokratier än i svedala. Men visst kan det förändra kulturen ändå. Kanske blir det ett uppsving för skrivandet i stil med vad punken gjorde för musiken. Kanske förändrar det skrivandets ekonomi och kultur i grund och botten. Bloggarna har redan förändrat medielandskapet. Kanske kommer de också att bidra till en förändring av demokratin i framtiden.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
En plattform för att delta i det politiska samtalet och utveckla och få respons på tankar och ideer som rör samhälle, politik och filosofi utan att min person behöver vara exponerad. Ett återupptäckande av skrivandet som uttrycksform.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Ett kuskapslyft på alla upptänkliga sätt och vis.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Jag tänker skicka enkäten vidare till en bloggare som jag uppfattar som väldigt olik mig både i uttryck och åsikt, nämligen Herr Lennart Regebro.

Andra bloggar om: , ,

Mer av samma soppa: vår soppa

Det finns något ytterst tragiskt i hur konflikten i Somalia hanteras av de som inte är direkt inblandade i krisen. Somalia är kokhett just nu som en ”nyöppnad front” i kriget mot terrorismen. Carl Bildt skriver på sin blogg att Somalia är ”at the top of the foreign policy agenda”. Det är nu med andra ord skyndsamt att staka ut en ny riktning för Somalia, vilket han själv ägnar sig åt som medlem av ”the International Contact Group on Somalia”. Vi skall med andra ord ägna oss åt precis det som tidigare skapat katastrofer i mellanöstern: att mata ett land med soppa gjord på vårt recept. Att det dessutom finns stora oljepengar att göra och att Afrikas horn är en strategisk punkt för att kontrollera oljetrafiken gör inte saken värre. Oljebolagen torde dregla för att få komma in och ta för sig av kakan.

Att al-quaida kopplingarna dras fram tjänar inte några andra syften än att försöka förklara för västvärldens innevånare varför ett nytt land man inte vet mycket om attackeras. På så sätt liknar den här konflikten allt mer kalla kriget där man bara behövde benämna en part som kommunister för att en attack skulle vara legitimerad och förklarad. Våra ledare i västvärlden tycks med andra ord mycket hellre stå ut med beväpnade klanledare, krigsherrar, brottssyndikat och annat kreti och pleti. ”Men för guds skull, är de muslimer!? Bomba ifrån dem vapnen till varje pris!” Trots att så många andra redan sagt det säger jag det igen: utan en tydlig fiende riskerar våra stater att kollapsa under den existentiella meningslöshetens förkrossande tyngd (som om det inte gick att hitta mening på annat sätt). Visst kan det förstås finnas fog för anklagelserna att enstaka terrorister skyddats av de islamiska domstolarnas råd, men precis som i många andra fall vet vi väldigt lite om vem som skyddar vem och på vilken nivå. Som vanligt har vi bara antaganden spetsade med propaganda och som vanligt dödas civila för en rättssak som vi inte vet mycket om. Vi släpper inte bomber över halva Skåne bara för att Hells Angels har sitt fäste där. USA bombar inte Watts eller South Central för att komma åt gängen i LA.

Som vanligt manar vi (FN, EU, whoever) alla parter till lugn och fredlighet, men alltid efter det att vi eller våra allierade har initierat blodbadet. Som vanligt säger vi att de inte ville förhandla med oss, trots ”stora diplomatiska ansträngningar”, och låter påskina att det därmed är deras eget fel att våldet ”bröt ut” över dem. Då har man inte ens läst ”negotiation for dummies” (ja, den existerar och ja, jag har läst den). För att en affär eller förhandling skall kunna anses vara lyckad måste båda parter anse sig ha vunnit på den. Och negotiation for dummies har också tips på hur man förhandlar med motparter från mellanöstern, om man nu tycker det är problematiskt.

Mer bra läsning:
http://www.tompaine.com/articles/2007/01/08/destabilizing_the_horn.php
Adulis från hjärtat
http://redeemethiopia.blogspot.com/

Tack Adulis för länkarna!

Andra bloggar om: , , , , ,

USA slår till i Somalia


Minns ni dödens väg i det första gulfkriget, när Irakiska soldater och civila på flykt från de södra provinserna i krigets slutskede bombades till köttslamsor? Det är i alla fall den händelse jag kommer att tänka på när jag nu läser att USA återigen försökt bomba sina fiender sönder och samman. ”Många låg döda på marken” lyder vittnesuppgifterna. Den här gången uppger anonyma källor att man försökt slå mot personer som låg bakom ambassadbombningarna i Kenya och Tanzania1998, men huruvida man lyckats vet ingen ännu och inga officiella kommentarer har ännu kommit från Washington men en presskonferens är planerad inom kort. För mig luktar bombattacken starkt av upprensningsaktion. De islamistiska styrkorna var på flykt vid gränsen till Kenya efter Etiopiernas intåg i Somalia och nu skilda från civilbefolkningen en ”sitting duck” för de amerikanska bombplanen. I och med att USA samarbetar med både grannländerna Kenya och Etiopien så hade knappast islamisterna någonstans att fly. Frågan som tills vidare blir hängande i luften är huruvida USA verkligen försökte hämnas ”black hawk dawn” och ambassadbombningarna eller om man använder det skälet som en förevändning för att slå ut så många islamister som möjligt och därmed skicka meddelandet till andra islamistgrupper att man fortfarande är beredd till drastiska handlingar varhelst de får fotfäste. Oavsett vilket skälet än är känner jag stark avsky för den här typen av massdödande från luften. Det påminner allt för mycket om Dödens väg 1991, Cambodia 1975, Hiroshima och Nagasaki 1945, Dresden och Hamburg 1945 eller för all del London 1944-45.

Washington Post skriver följande:

One target of the strike, sources said, was Abu Talha al-Sudani, a Sudanese who is married to a Somali woman and has lived in Somalia since 1993 — the year of the attack against U.S. troops that was chronicled in the book and movie ”Black Hawk Down.” In a 2001 U.S. court case against Osama bin Laden, Sudani was described by a leading witness as an explosives expert who was close to the al-Qaeda leader.

More recently, Sudani was identified by U.S. intelligence as a close associate of Gouled Hassan Dourad, head of a Mogadishu-based network that operated in support of al-Qaeda in Somalia. Dourad is one of 14 ”high-value” prisoners transferred last September from CIA ”black sites” to the U.S. military base at Guantanamo Bay, Cuba.

The Office of the Director of National Intelligence then disclosed that Dourad ”worked for the East African al-Qaeda cell led by . . . al-Sudani” and carried out at least one mission for him, related to a plan to bomb the U.S. military base in Djibouti.

Others have identified Sudani as the financier for Fazul Abdullah Mohammed and Saleh Ali Saleh Nabhan, believed responsible for the 1998 bombing of U.S. embassies in Kenya and Tanzania. All are among the senior al-Qaeda operatives the Bush administration has charged were sheltered by Somalian Islamic fundamentalists controlling Mogadishu, the country’s capital. They are believed to have fled late last month when Ethiopian troops drove the fundamentalists out of the capital and toward the Kenyan border.

DN och BBC om attacken

Andra bloggar om: , , , ,

Årskrönika 2006

Jag tänkte att jag skulle skriva en försenad årskrönika, men det får nog bli en listning av årets ditten och datten i stället. Och sedan önskar jag förstås er alla ett toppenår 2007.

Årets partipolitiska nykomling: att ett djurrättsparti tog två platser i det holländska parlamentsvalet har inte precis skapat några jätterubriker, men i mitt tycke är det en intressant händelse. Vegan-generationen (no offense) tar nu steget in på den politiska arenan.

Årets vindvänding: plötsligt växte det amerikanska folkets kritik mot kriget i irak från ett surr från fredsgrupperna till att även omfatta konservativa krafter. Baker-rapporter, sura generaler och valförlust för republikanerna i kongressvalet satte Bush i en prekär situation.

Årets avgång 1: måste då också bli Donnie Rumsfelds nedfall från den republikanska pedestalen. Bye, bye Donnie!

Årets struts: går kollektivt till Sossarna för deras oförmåga att lista ut att väljarna ville ha besked om jobben.

Årets puts: föll av Moderaterna direkt efter valet. Enligt senaste temo har de röd-röd-gröna i dag 51% av rösterna jfr med alliansens 44%.

Årets avgång 2: Cecilia Stegö Chilo skapade enmanscirkus i media under en vecka eller två. Stor underhållning! Det skulle förvåna mig om Cecilia ens kan se en TV i dag utan att rysa (och då menar jag titta på en TV inte titta på TV).

Årets islamister: Somalias islamister lyckades bringa viss ordning i Mogadishu under den tid de hade makten där och till och med hålla både hamn och flygplats öppen för första gången på 16 år. Sen försökte de störta centralregeringen. Det gick inte något vidare bra.

Årets hell-hole 1: Irak

Årets kompisar: När det visade sig att Marie Hessle, som utredde statens flyktingpolitik var kompis med Annica ”fira med champange” Ring på migrationsverket, den institution hon skulle granska, så blev hon inte alls sparkad utan fick i stället förnyat förtroende. Så tokigt då!

Årets krig: När Israel och Libanon drabbade samman var det som upplagt för en kamp av episka mått. Här skulle tillslut Hezbollah tillintetgöras en gång för alla. Hur kunde det gå så snett?

Årets mobboffer: Kamalis utredning om främlingsfientligheten kunde ha blivit grund för en riktigt intressant diskussion. I stället möttes han av kompakt kyla från alla håll.

Årets rörelse: De papperslösa i USA som med sina jättedemonstrationer trädde fram ur dunklet med buller och bång.

Årets hell-hole 2: Landskrona (no..hrrm..offense)

Årets debatt: när Jyllandsposten publicerade muhammed-kariktayrerna brakade allt löst. Först blev några liberaler (pseudo sådana) sura, vilket gjorde många muslimer förbannade och då blev jättemånga liberaler ännu surare. Och Arla deppade ihop totalt.

Årets religion: Buddhism (skulle bara kolla om du var med!)

Har jag glömt något? Lägg gärna till ditt bidrag till listan i kommentarerna.

Andra bloggar om: ,

En usel föreställning i amerikansk regi

Ghada Karmis debattartikel i dagens DN osar av ilska över västs dubbelmoral och arabvärldens tystnad i fallet med den nyss avrättade Saddam Husseins rättegång. Och jag är böjd att hålla med om mycket i artikeln. Politiken i Irak framstår allt mer som en pinsamt dålig iscenssättning där regissören och manusförfattaren USA tycks komma upp med den ena konceptet sämre än det andra samtidigt som skådespelarna har sin egen agenda. Vem som än skriver manus för denna katastrofala uppsättning borde snarast bli kickad. USA försöker gång på gång framställa sig som en säkerhets- och transportfirma för den Irakiska regeringen vilket framstår som pinsamt otrovärdigt. Tror man verkligen att folk skall köpa det eller sysslar man med kvalificerat önsketänkande? Vet inte den amerikanska militären att folk i väst numera har en inbyggd skepsis mot propagandistisk saluföring och att taktiken måste vara så mycket mer sofistikerad för att den skall framstå som trovärdig?

Nu vill också en av huvudrollsinnehavarna hoppa av föreställningen, nämligen den Irakiske Premiärministern Nouri Al Maliki. Jag förstår honom.

Andra bloggar om: , , ,