Jag gillar Dan Jönsson. Han uttrycker något slags buttert driv i sina försöka ta reda på de underliggande drivkrafterna till människors val här i livet och hur de valen förhåller sig till helheten. Jag uppskattar verkligen den intentionen. I gårdagens DN försöker han i ett reportage att få en bild av vad som egentligen hände i Landskrona när SD fick sina uppmärksammade 22 procent i kommunalvalet och artikelns rubrik är upplysande: Skånes uppror mot eliterna. I slutet mot artikeln intervjuar han forskaren Göran Adamsson som levererar en intressant förklaring till SD:s framgångar.
Aje Carlbom och Göran Adamson är överens om att Sverigedemokraternas framgångar främst måste förstås just som ”ett uppror mot eliterna”. Adamson, som forskat på Sverigedemokraternas österrikiska systerparti FPÖ, jämför med övriga Europa och ser hur vänstern – framför allt – har övergett idén om likhet för en postmodern diskurs om ”olikhet”. Mångkulturalismen, säger han, har urartat i en välment spegelbild av kolonialismens gamla världsbild, en ”rasism med mänskligt ansikte” som under toleransens täckmantel tycks lika envist upptagen med att dra gränser, göra skillnad. Tanken om etnisk och kulturell identitet har ersatt solidariteten som princip. Högerpopulismens frammarsch måste därför ses som ”konsekvensen av ett demokratiskt misslyckande”.
Man skulle kort sagt säga att det inte bara är ett demokratiskt misslyckande utan ett misslyckande för en postmodern politisk hållning, uttryckt genom det multikulturella paradigmet. Kanske kan man också förklara det som ett misslyckande för en politisk anpassning till globaliseringen. Som jag ser det finns det en diskrepans mellan den globala marknaden och den nationella politiken, en skillnad som jag antar att många politiker anser måste överbryggas. Det har egentligen inget med postmodernitet att göra utan med hårda politiska frågor. Hur hanterar man en ekonomi som tenderar att helt springa förbi den nationella sfären? Som slutar att bidra till samhällets gemensamma resurser? Kanske har multikulturalismen varit ett räddhågset sätt att försöka ta ett grepp på den frågan utan att beröra det som man egentligen behöver hantera: den globala ekonomin. Nu riskerar den att slå tillbaka och driva in nationalstaterna ännu längre in i den nationella fållan genom isolationistiska partier som till exempel SD.
Andra bloggar om: politik, ekonomi, samhälle, sverigedemokraterna, invandring, migration
Andra bloggar om: intressant?
Det är fascinerande (om än både oroväckande och svårt att fatta) med det ökande stödet för Sd. Jag kan i viss mån förstå att de hos väljarna talar till ett politikerförakt och en vilja att röra om i etablissemanget, men jag kan inte för min själ fatta hur invandringspolitiken och försvaret av ”svenskheten” är det man valt som kanal. Sd är förstås inte unika bland populistiska partier att göra detta, men det gör det inte mindre svårt att fatta.
I tider av stora samhällsförändringar, som globaliseringen och informationssamhällets framväxt utgör, är det förstås lätt att söka efter enkla syndabockar och att försöka finna någonting relativt stabilt att söka trygghet i – som en föreställd gemenskap och förment oföränderlig och avgränsbar nationell identitet.
Det här var på det intellektuella planet. På ett mänskligt plan kan jag fortfarande inte fatta.
Nja… Man måste förstå att multikulturalismen också pekar ut kulturell särart som något faktiskt och viktigt och så vidare. Multikulturalismen motsäger alltså sd-ideologins slutsatser, dock inte dess premisser. Jag vill alltså hävda att multikulturalism inte alls är något postmodernt fenomen, utan bygger på samma modernistiska (instrumentella) sätt att tänka som nationalister, etnister, kuturalister använder sig av.
Lysande socialantropologiklassiker med relevans här: Nationalism and the politics of Culture in Quebec av Richard Handler, med huvudtankarna summerade här. Man kan med mina ord säga att Handler utgår ifrån att nationalism uppstår när kultur, som i grunden är en process, omtolkas till att vara ett ting (en symbol rentav, paradoxalt nog tömd på sitt verkliga innehåll och syfte i och med detta).
Den kulturella särarten stämplas å ena sidan som en källa till konflikt, å andra sidan som grunden för en mångfaldens rikedom bla bla bla. Båda perspektiven gör sig dock skyldiga till samma fel, nämligen att kultur (liksom etnicitet) fråntas sin status av fundamental oformlighet, objektlöshet, för att istället utdefinieras och kringgärdas av godtyckliga gränsdragningar i politiska syften (”politiska” i vid bemärkelse).
För att vara postmodernt krävs en mer kategorisk förnekelse av moderna kategorier, vill jag hävda. 🙂
Men, för att koppla det till den gränslösa ekonomin, nätverkssamhället och allt det där, så har du rätt ändå, Mr Brown. Jag tror att just på grund av att multikulturalismen inte lyckas göra sig av med de modernistiska kategorierna/sättet att tänka, klarar den inte att både ta sig an globaliseringen OCH nationalismen. Globaliseringen är nämligen just ett postmodernt fenomen, som nationalismen fungerar reaktionärt gentemot.
Jimmy..jag har samma problem som du. rent känslomässigt svårt att förstå vad detvar som hände. och vi är uppenbarligen inte ensamma om det.
Marcus, mycket tänkvärt inlägg. Adamson tycks egentligen inte motsäga dig. Multikulturalismen producerar också den gränser och skillnader.
Multkulturalismen som politik kan med andra ord mycket väl vara en anledning till SD:s framgångar i sverige och BNP:s i Storbritannien, just därför att ”premisserna” som du säger är desamma.
Multikulturalism som politiskt begrepp är som jag ser det en efterhandskonstruktion, ett sätt att benämna en aktuell situation.
Som jag har förstått det skapades den konstruktionen av britterna, som såg nödvändigheten av att öppna gränserna för sina forna kolonialländer. Resten av europa har hängt på användandet av termen, men jag ifrågasätter att situationen egentligen ser likadan ut i sverige.
I gund och botten är det nämligen inte multikulturalism det handlar om utan det faktum att vi för första gången på 50 år hade en serie krig i europa när jugoslavien splittrades.
den svenska multikulturalismen är med andra ord inte sprungen ur globaliseringen, eller ur en postmodern situation, utan ur en humanitär katastrof.
Hmmm… Jag behöver förstå dig rätt: Menar du att den stora flyktingtillströmningen från den ”etniska” konflikten i Jugoslavien (jag skulle här kunna fylla ditt kommentarsfält med ett långt inlägg om hur det inte finns några etniska konflikter, utan bara konflikter som kallas etniska… 🙂 Passare’!) skapade en ”etnisk” och ”kulturell” mångfald som tidigare inte funnits, ur vilken en för svenska förhållanden ny konfliktyta kom till? Eller hur spårar du multikulturalismen (och dess fullt utarbetade ”motsats”) till just Balkankriget?
Ah! Låt mig förtydliga.
Jag menar att man försöker att applicera idén om en multikulturalism som följer på globaliseringen som en rörelse av fria människor på en fri marknad (den brittiska situationen) på en humanitär katastrof.
Därmed förlorar man för det första det humanitära perspektivet helt ur sikte. Fokus ligger i stället på flyktingar som bidragstagare och arbetskraft. Det som borde vara det ”solidariska” samhället blir det ”multikulturella”.
med andra ord: en multikulturalism i något slags postmodern mening kan bara uppstå om det finns solidaritet i botten. så är uppenbarligen inte fallet i dag.
Aha. Bättre! 🙂
Samtidigt implicerar den tesen att multikulturalism har ett faktiskt värde om det bara finns ”solidaritet” i botten. Jag förstår vad du menar, och har naturligtvis inga tveksamheter kring att det avgjort är bättre än kulturalismen (låt oss kalla det för det här, men jag tror inte att det är ett accepterat begrepp i andra sammanhang…).
Det finns dock gott om exempel på hur den typen av ”relativism” (ej i min bemärkelse) används för att ursäkta övergrepp på enskilda, det vill säga ett förhållande som ger den individualistiska retoriken näring. Jag vill hävda att alla dessa tre – kulturalism, multikulturalism och individualism – blott är olika tillämpningar av ett och samma modernistiska tankemönster. Alla är i princip lika kategoriskt oförmögna att se identitet, kultur, etnicitet, mänsklighet och så vidare som ständigt pågående processer, och vill istället kategorisera, objektifiera, rationalisera fram olika egenskaper som objektiva och ”naturliga” essenser hos människan och mänskligheten.
Detta är själva det modernistiska om du frågar mig. Postmodernismen rev ner dessa kategorier. Nu är det dags att bygga något nytt på de ruinerna. Det är till exempel nödvändigt att tematisera föränderligheten och tänka just i processer och system, istället för kausalitetssamband och atomistiska reduktioner. Att bekämpa sverigedemokrater handlar om att visa att hela basen för deras ideologi är byggd på luft.
Jag är ganska skeptisk till själva begreppet multikulturalism, mångkultur, o dyl. Som Mr Brown påpekar måste grunden alltid vara solidaritet. Det viktigaste är alltid att bekämpa lidande, orättvisor, diskriminering, o dyl. Dessa är sociala och ekonomiska – och rent humanitära.
Sedan tror jag det är djupt olyckligt för ett samhälle om etnisk homogenitet är det överordnade målet – och det behöver inte gå så långt som hos Sd. Ett samhälle som det de förespråkar kommer att stagnera (om inte t o m rena utrensningar blir politikens avarter). Mångfald och tolerans är alltid mer kreativt, framför allt om de sociala och ekonomiska klyftorna inte är alltför stora. (Richard Florida är en samhällsvetare som pekar på detta.)
Förvisso, jag har inga problem med ditt resonemang. Det finns bara en hake (vilket jag bland annat diskuterar med jakob-tennisspionen just nu-kolla min bloggrulle)
Jag ser SD:s framgångar inte som ett uppror mot eliten, utan mot just det postmoderna paradigmskiftet. Nåja, delar av eliten kanske har tagit till sig det postmoderna synsättet och är därmed också i skottlinjen.
Motståndet mot kamalis utredning är ett utmärkt exempel på hur handfallna politikerna är inför utvecklingen. Här har vi en akademiker som pratar om bourdieu och foucault och strukturella problem. Politikerna har uppenbara problem med att bemöta den typen av postmodern retorik som kamali använder och anledningen är förmodligen att man inte vet vad man skall säja till väljarna. Hur skall man börja förklara Foucault för nisse i blomstermåla.
Problemet är med andra ord att den skiljelinje som går mellan postmodernt och modernt tänkande omvandlas till en etnisk/kulturell skiljelinje. Det är ett tvåfrontskrig som skapar mycket förvirring.
Jag svarade f.ö. på marcus kommentar för att undvika förvirring.
Intressant invändning. Jag ska undvika hårklyveriet, att jag inte erkänner multikulturalism som något postmodernt utan mer som (vilket du själv antyder) en efterkonstruktion – en pedagogik mot kulturalismen, snarare än en polemik. Florida, som Jimmy nämner, är ju ett utmärkt exempel. Han tycks dela, eller åtminstone accepterar han för diskussionens skull, sd:s syn på kultur och etnicitet som mänskliga essenser, men hävdar att det är bra för samhället att dessa möts och blandas.
Den som genom selektiv varseblivning ser en massa problem i sitt vardagliga möte med ”andra” kulturer lär dock inte vara särskilt imponerad av Floridas slutsats att det är bäst för samhället i stort att mötas. Det är ju hotet mot den egna individuella identiteten som är på agendan för dessa skrämda själar, inte samhällets ”vinstmaximering” (i överförd bemärkelse).
Summa: Jag får erkänna att (det verkligt postmoderna) argumentet mot all slags essensialism inte verkar bita (än). Men det gör inte motargument av Florida-typen heller.
Jag anar (men jag kan ha fel) att du av något slags pedagogiska skäl ändå vill återvända till en modernistisk begreppsapparat. Återigen då: Hur ska vi någonsin kommer fram till ett effektivt bekämpande av kulturalismen så länge vi använder dess felaktigt formulerade begrepp. Det har inte funkat så bra hittills…
Jag tror helt enkelt att vi måste sluta använda multikulturbegreppet i politiska syften, att överhuvudtaget inte trampa in i identitetspolitikens sfär. Den är förlegad, tillhör en tid som är på väg att fasas ut. Därför väcks den reaktionära intuitionen hos folket, men man får inte för den skull retirera.
(Vad har hänt med den där Nisse i Hökarängen, förresten? Lever han?)
”Jag anar (men jag kan ha fel) att du av något slags pedagogiska skäl ändå vill återvända till en modernistisk begreppsapparat”.
Inte helt så. Snarare försöka hitta ett språk (av pedagogiska skäl) där en postmodern argumentation kan möta en modern. Anledningen till att detta behövs tycks uppenbar: för att minska konfliktytorna på de två fronterna.
Arbetaren hade en utmärkt analys av diskussionen kring kamalis avhandling som jag tycker belyser det här bra. har inte länken framför mig nu, men kan leta upp den.
”Det är ju hotet mot den egna individuella identiteten som är på agendan… inte samhällets ”vinstmaximering”.”
Hur vet du det? Typiskt sett är det de som drabbas av multikulturalismens konkreta problem, som tenderar att vara skeptiska till invandring från kulturer som skiljer sig starkt i fråga om grundvärderingar.
De postmodernistiska eliterna bor på Söder, Lidingö, i Bromma, Enskede och liknande. Där är det etniskt rensat från långväga invandrare. För postmodernisterna är multikultur liktydigt med att käka Meze på hippa innerstadsrestauranger.
För svenskar som däremot bor i Rinkeby et al är multikulturalismen en vardag med avsevärda problem: från kommunikationssvårigheter och konflikter över ”ey, jävla svenne/hora”, hot och rädsla till brott, rån och våld.
Till råga på allt anklagelser om att man samtidigt, trots att man rent konkret bär bördan, är ”rasist” om man ens vågar tala om problemen.
Marcus skrev:
”Jag tror helt enkelt att vi måste sluta använda multikulturbegreppet i politiska syften, att överhuvudtaget inte trampa in i identitetspolitikens sfär. Den är förlegad, tillhör en tid som är på väg att fasas ut.”
Precis min ståndpunkt! Jag håller (delvis) med Florida, men det är – som du säger – kanske inte så mycket en argumentation mot Sd o dyl han kommer med. Grunden är maktrelationer, inte identitetspolitik. Sociala och ekonomiska klyftor är det som ska åtgärdas – och Kamalis utredning är inte mer postmodern än att det är just det som lyfts fram.
(Bra att du, Mr Brown, la till att det var Marcus kommentar du besvarade. Jag var lite förvirrad först.)
Tobias: Med andra ord gör du dig en schablon av mig på precis samma sätt som du tror dig se essenser i långväga invandrares ”kultur” och ”etnicitet”. En gång till: Hur kommer det sig att du tror dig veta vilka erfarenheter jag har, vilken bakgrund, var jag bor, vilka människor jag möter i min vardag och så vidare?
Prestera lite verkliga argument istället för att upprapa dina fördomar om mig, så kanske jag kan lyssna på något annat öra än det som bara hör dina fördomar också om andra.
På vilket sätt är dina egna vardagsproblem kopplade till kulturella skillnader och vari består dessa skillnader egentligen?
instämmer med er J/M.
Tobias…
jag kan upplysa dig om att jag bodde nästan två år i Rinkeby utan att varken ha blivit rånad eller hotad. och jag är verkligen inte skeptisk till invandring som sådan.
stockholms farligaste plats nattetid är för övrigt korsningen götgatan/folkungagatan (i alla fall var den det i början på milleniet). mitt på meze-söder med andra ord.
alla fördomar stämmer med andra ord inte. jag tror att det är dags att inse att vi har med en klassfråga att göra, vilket också jönsson antyder i sin artikel.
i stället för att försöka finna hopp i en mörk tillvaro genom att organisera sig så vänder sig de svenskar som är mest utsatta, ”arbetarklassen” om du så vill, mot invandrarna.
jag säger inte att det inte finns problem, jag säger bara att det är dags att vakna upp och försöka lösa dom på ett konstruktivt sätt.
…och som vanligt måste all dra sitt strå till stacken: postmodernister, modernister, svenskar, invandrare, stat och näringsliv vill jag tillägga.
Jag har förvisso en helt annan teori till SD (och övriga liknande partier i Europa) de representerar ideér som tidigare omfattade alla partier och idag när de etablerade partierna övergett idén om det homogena samhället, som ansågs vara helt självklar för inte alls så länge sedan, så fångar SD upp de som inte över gett idén.
Manspartier uppstår som svar på feminismen. Attac uppstår som svar på globaliseringen osv. Ku Klux Klan fanns inte innan slaveriet hade avskaffats, deras uppkomst betydde således inte att stödet för slaveriet hade ökat utan snarare tvärtom. Det samma gäller SD.
Om Adamsson skrivs alltså:
Mångkulturalismen, säger han, har urartat i en välment spegelbild av kolonialismens gamla världsbild, en ”rasism med mänskligt ansikte” som under toleransens täckmantel…
Vad är det för strunt. Vad menar karln? För mig låter det här som om vi varit för toleranta och att toleransens har sina gränser, och detta faktum har man försökt trolla bort med begreppet ”multikulruralism”.
Dessutom är jag fortfarande anhängare av det ”moderna projektet” och betraktar postmodernism som relativism av värsta slag. Det är, som någon påpekat ovan, viktigast att titta på vad som faktiskt händer och göra något praktiskt åt eländet, alltså ”modernism”, tron på att det finns fakta och att unvdika att hamna i gräl om påvens skägg.
Man kan också tolka det som om karln menar att vi inte varit tillräckligt toleranta, men försöker att verka det genom att instifta ”multikulturalismen”.
När det gäller postmodernism kontra modernism så menar jag att postmodernismen erbjuder en metod att se på fakta som egentligen är lika vetenskaplig som något annat. Men, precs som du säger: det praktiska är en annan femma.
Postmodernism är inte en position att försvara eller förkasta. Den har som ”uppgift” att påpeka att det moderna projektet inte håller, att exempelvis nationalstater, kultur och etnicitet är helt och hållet godtyckliga begrepp, och så vidare. Därför är den post-modern och inte ett eget paradigm. Dess svaghet nämligen är att den inte själv har något nytt projekt att erbjuda – det gör hursomhelst inte moderniteten mer giltig.
Alltså, Kerstin: Jag tror inte att krampaktigt hålla fast vid modernismen och dess kategorier är att ”göra något praktiskt åt eländet”. Från min horisont är det faktiskt uppenbart att det är en sådan positionering som ställer till eländet – kulturalismen är det värsta hotet, men multikulturalismen är inget faktiskt motargument, bara en annan ståndpunkt. Det oroar mig.
Marcus:
Jag var med om hela den s.k. postmodernistiska revolutionen, var glad som ett barn när man attackerade positivismen under 60- och 70-talen, fröjdade mig in i själen när jag läste Feyerabend – ända tills jag, sådär en 20 år senare, såg vart det barkade, och började så med tiden få allt större förståelse för de äldre som var starkt kritiska till Feyerabend och den framväxande relativismen under den tiden – den som drevs fram av vänstern och till slut avväpnade denna totalt, ända tills jag spydde över allt tal om att den enes berättelser var lika sann som den andres. Det är förvisso inte så att vi kan veta om vi har sanningen, men vi kan vara längre från, eller närmare denna, och det är bättre med en inställning som handlar om att komma närmare sanningen än en som säger att en sådan överhuvudtaget inte finns, så därför är det ingen idé att ens försöka ta reda på hur det förhåller sig.
Ett bra exempel på denna attityd är Bush med anhangs föreställning om att de själva kunde besämma hur världen och verkligheten såg ut, att man inte behövde ta hänsyn till någon verklighet.
Så nu är jag nypositivist (men ta det med en liten nypa salt) :-).
Kerstin:
Snacka om att riskera en hårklyvande diskussion. 🙂 Vi behöver inte ta den just här för den kan nog pågå i en evighet. Jag tycker for the record att du tecknar en förenklad nidbild av postmodernismen, och avfärdar dess kritik av moderniteten genom att egentligen bara avfärda objektiva anspråk som enskilda postmodernister har gjort. Du väljer att inför ett relativiserat värdesystem retirera till de värden som dekonstruerats och avslöjats som kejsarens nya kläder, istället för att ställa frågan: Och vad är då ”sant” istället, hur ska vi kunna förhålla oss till detta och varandra?
(Det funkar inte att lägga till en trackback för tillfället så jag gör det manuellt:
Modernismen och intoleransen mot främlingar)
Kan bara säga att jag delar francophobes förklaring till SD:s existens. Tyckte inte att Jönssons reportage tillförde något nytt. Blev besviken på hans ganska klichéartade berättelse.
VS och Francophobe: Jag delar också den analysen, men den svarar mer på varifrån sd:s väljare kommer, och inte så mycket vilken världsbild detta bygger på och vilka eventuella alternativ till denna världsbild som kan erbjudas. Så som jag läser det motsäger denna diskussion inte en sådan mer praktiskt inriktad analys. Eller kanske är det bara jag som ständigt är mer abstrakt än konkret… 🙂
Marcus:
”gör du dig en schablon av mig”
Jag har inte ens pratat om dig! Läs min kommentar igen, ingenstans talar jag om dina ”erfarenheter/bakgrund”.
Kerstin:
Du har helt rätt om postmodernismen! Att relativisera är viktigt, men att relativisera allt är vansinne.
Det är synd om de som fastnar i postmodernismen. Jag trodde också att den hade något att komma med de två första åren jag gick på universitet. Sedan lärde jag mig.
Mr Brown:
Dina personliga erfarenheter av Rinkeby, är just det; bara dina.
Jag var precis som vissa här, okritiskt multikultiglad i många år. Men jag har uppenbarligen gjort helt andra erfarenheter än du, från samma del av Stockholm. Där jag ännu bor.
”säger inte att det inte finns problem… dags att vakna upp och försöka lösa dom”
Exakt. Men se Marcus då, han förnekar ju t om att olika kulturella kategorier existerar! Den rådande diskursen av faktablind, totalrelativistisk och postmodernistisk multikulturalism (puh!) är ett av problemen.
Tobias: Du missar poängen. Jag menar inte att du talar om ”mig” som faktiskt person, utan att du talar om postmodernister i en schablonbild som är lika absurd som den du levererar om invandrare i Rinkeby. När man applicerar schablonen på en faktisk person – mig, i det här fallet – så framträder det hur absurd den är. Kanske var jag väl subtil, jag förstår missuppfattningen.
En annan poäng som tycks behöva ett förtydligande: Postmodernism och värderelativism är inte samma sak. Det är en anklagelse man kan rikta mot vissa postmodernister i synnerhet, och som ofta riktas mot postmodernismen i allmänhet. Det vill säga, det handlar om icke postmodernisters beskrivningar och inte så mycket om postmodernisternas egna ståndpunkter.
Myten är dock levande och alltför lätt att få bekräftad: Svenska Wikipedias artikel om postmodernism är lika dålig som vanligt när det gäller svenska Wikipedia, och tycks huvudsakligen bygga på gymnasiefilosofins översiktkurs. En kategorisk formulering som ”Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden och absoluta sanningar och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt.” är skrattetande dåligt underbyggd. Som kontrast: Den engelska versionen ger en mycket mer rättvisande bild.
A propos: ”Men se Marcus då, han förnekar ju t om att olika kulturella kategorier existerar! Den rådande diskursen av faktablind, totalrelativistisk och postmodernistisk multikulturalism (puh!) är ett av problemen.”
Jag är inte anhängare av multikulturalism, utan hävdar med all önskvärd tydlighet dels att multikultur är helt värdelöst som begrepp, och dels att det inte har med postmodernism att göra. Dessutom förnekar jag inte skillnader mellan det vi kallar kulturer, eller hävdar att det inte finns problem i invandrartäta förorter eller att om problem finns så behöver de inte lösas.
Jag påstår att ”kultur” inte går att betrakta som en kategori eftersom det inte finns någon gräns mot andra kulturer som är absolut, och framför allt inte som är mer motiverad än någon annan godtyckligt dragen gräns (jag vill påstå att den vertikala gränsen mellan ”klasser” faktiskt är mycket mer relevant i de här sammanhangen än den horisontella gränsen mellan ”kulturer”). Jag hävdar vidare att kultur är en ständigt pågående process och inte ett ting eller en egenskap hos ett ting även om politiska krafter gärna använder begreppet så.
På grund av dessa ställningstaganden, som du är välkommen att ifrågasätta i sak, anser jag att användandet av kultur som kategori – vare sig det är i samband med förespråkande av monokultur eller mångkultur – bara leder till kategoriseringar som är falska och skapandet av konfliktytor som inte fanns där från början.
marcus:
””kultur” inte går att betrakta som en kategori eftersom det inte finns någon gräns mot andra kulturer som är absolut”
Det här är typisk postmodernistisk lek med ord! Begrepp behöver inte vara absoluta för att vara användbara. Mycket få kategorier/begrepp är absoluta. Nyttan med ett begrepp finns i dess förklaringsvärde; finns det observerbara skillnader över begreppets dimension eller finns det inte. Thats it.
För kultur finns det gott om sådana skillnader.
”kultur är en ständigt pågående process och inte ett ting eller en egenskap hos ett ting”
Så kan man kanske använda ordet kultur om man vill, men då har du omdefinierat kultur på ett sätt som gör att vi andra inte förstår.
Det hade varit bättre om du tagit fram ett nytt begrepp för kulturens ”ständigt pågående process”, tex ”kulturisering” eller ”kulturprocessen”. Ett beprövat samhällsvetenskapligt begrepp är ”socialisering” – varför inte använda det?
”konfliktytor som inte fanns där från början”
Det är ett empiriskt påstående. Bra, då kan vi testa det! Finns det verkligen inga skillnader i kultur (definierat som process) mellan olika delar av världen? Dvs, ser socialiseringsprocesser exakt likadana ut i hela världen?
Nej, det gör de inte. Hänvisning: Samhällsvetenskapen.
Tobias: Tagga ner lite och försök lyssna på det jag försöker få fram. Det går säkert kritisera ändå.
Jag hävdar inte att begrepp måste vara absoluta för att vara användbara – jag hävdar att de skillnader vi hänvisar till kultur är godtyckliga. Frågan är hur användbart, eller pragmatiskt motiverat det är att hänvisa en skillnad i beteendemönster till ett större komplex som kultur? Måste man det för att till exempel kunna förkasta arrangerade äktenskap, kvinnlig omskärelse eller vad det nu kan vara?
Socialisering och ”kulturalisering” om vi skulle kalla det så är inte samma sak. Grejen är att om du tittar på kultur, definierar det som ett ting eller en egenskap hos ett ting, så kommer verkligheten att hela tiden uppresa tvivel mot det begreppets giltighet. Det visar ”samhällsvetenskapen” om något. Empiriska studier av fomerandet av kultur, etnicitet etc kallas socialantropologi. Jag utmanar dig att hitta socialantropologiska studier som motsäger min tes (jag ifrågasätter inte att sådana finns, jag ifrågasättar hur lätt det skulle vara att hitta sådana).
Allt kokar ner till samma frågeställning återigen: Vi använder begreppet ”kultur” på ett sätt som inte motsvaras av hur dess ”beståndsdelar” (skillnaderna) eller begreppet som helhet formeras. Därför är det intressanta inte hur du eller allmänheten använder begreppet, utan hur det användandet motsvarar en empirisk verklighet. Kultur formeras genom själva användandet av det begreppet, det är en process som avgränsar och pekar ut skillnader – ”kulturalisering” som nytt begrepp skulle alltså inte bestå av socialiseringen av skillnaderna i sig. Skillnaderna finns dock i allra högsta grad, och varken jag eller postmodernismen har påstått något annat.
”försök lyssna på det jag försöker få fram”
Jag försöker, men problemet är att du (liksom andra postmodernister) hela tiden ändrar begreppsdefinitionerna mitt i diskussionen!
För mig framstår det som många postmodernister inte verkar ha riktig ordning och reda i huvudet. De vet inte riktigt själva vad de tänker. Eller så kan de inte förklara det. Eller så är det jag som fattar trögt.
”jag hävdar att de skillnader vi hänvisar till kultur är godtyckliga.”
Med alla vanliga betydelser av ordet godtycklig hävdar du i så fall något som är fel.
”Empiriska studier av fomerandet av kultur, etnicitet etc kallas socialantropologi.”
Nja, inte riktigt. Socialantropologi är ett samhällsvetenskapligt ämne. Empiriska studier är empiriska studier. Det finns empiriska studier av ”formerandet av kultur, etnicitet” i massor av samhällsvetenskapliga ämnen, t ex sociologi, psykologi, historia och statsvetenskap.
”Jag utmanar… studier som motsäger min tes”
Vilken är tesen? Att skillnader mellan kulturer är ”godtyckliga”?
Här är en socialantropologisk studie som falsifierar din tes, eftersom den både utgår ifrån att kulturer skillnader existerar, samt dokumenterar sådana skillnader. Detta var bara den första jag hittade (skitlätt, tar 2 min). Finns tusentals liknande.
Argenti & Röschenthaler (2006). ”Between Cameroon and Cuba: Youth, slave trades and translocal memoryscapes”, Social Anthropology 14: 33-47. Citat:
”This process can also be observed where different cultures met… the influx of large numbers of foreigners often resulted in the creation of new cultural institutions… …a subversion of familiar concepts of place, culture and bounded community.”
”det intressanta inte hur du eller allmänheten använder begreppet, utan hur det användandet motsvarar en empirisk verklighet”
Håller nästan med (för första gången efter flera hundra tecken), men bara nästan. Båda sakerna är intressanta, men förhållandet till verkligheten är förstås viktigare.
Håller med Tobias:
Det är visserligen riktigt att man ska tänka igenom det man pratar om, men att problematisera allt förstör alla möjligheter, både till diskussion och till förståelse.
Det är just det, de som kallar sig postmodernister förfaller oftast och alldeles för snabbt i ren nominalism och då finns det bara enskildheter, inga klasser, och därmed blir allting obegripligt. Det där att segla omkring på obegriplighetens ocean är så föga konstruktivt.
Det finns kulturella skillnader även om två kulturer kan överlappa varandra, vad gäller levandsvanor, normer etc, och även om enskilda individer ingående i de olika kulturerna inte alltid är överens inbördes i varje detalj.
Det finns förvisso skogar, även om gränsen mellan en skog och en dunge kan vara flytande alltså.
Jag tycker ovanstående dialog Marcus/Tobias är belysande. Du ger inte intryck av att vilja ta en rak diskussion på jämnhöjd med din motpart Marcus — så hur ska du kunna övertyga någon?
Tobias:
1. Vi använder båda en rätt spydig ton som jag börjar tröttna på nu, den är inte minst ett hinder på vägen mot någon slags förståelse. Kan vi enas om att försöka klara oss utan den?
2. Precisera gärna hur du menar att jag ändrar mina begreppsdefinitioner?
3. Ang. vetenskapsgrenarna: Man kan naturligtvis säkert använda statsvetenskapliga teorier etc för att studera kultur och formerandet av kultur. Precis som man kan använda psykologiska eller sociologiska diton. Men ingen av dessa är ju på något sätt liktydiga med studiet av kulturer och formerandet av kultur – det är dock socialantropologi, per definition. Socialantropologi är dessutom per definition en empirisk vetenskap genom den oundgängliga s k socialantropologiska metoden.
4. Jag vill påstå att citatet du tar fram inte motsäger min tes. Men det känns väldigt svårt att nå fram med vad jag menar här, så jag försöker en annan väg:
I vissa religiösa muslimska grupper (A) är det ett väldigt starkt socialt tryck på kvinnor att bära slöja. För de med sekulariserade västerländska värderingar (B) är detta sociala tryck liktydigt med ett tvång, som dessutom bara drabbar kvinnor. Båda grupperna A och B utpekar detta som en typisk kulturell skillnad.
Så långt är vi nog mer eller mindre överens, eller?
Det jag vill ifrågasätta är nämligen inte existensen av denna skillnad, eller grunden för B:s kritik mot skillnaden. Det är själva utpekandet av skillnaden som ”kulturell” jag ifrågasätter.
A använder kulturbegreppet för att försvara sin särarts existensberättigande, till och med för att definiera ett behov av att förstärka särarten. B använder det för att försvara sin särart (och kritisera A:s). ”Min” tes är alltså att användandet av begreppet kultur alltid är behäftat med ett syfte, det är subjektivt (och godtyckligt i och med att det aldrig är givet vilken typ av skillnader som upphöjs till att vara ”kulturella”).
Kultur är ingen neutral, rent deskriptiv kategori, lika lite som exempelvis etnicitet är det. Därför kritiserar jag användandet av begreppet och tycker att vi ska sluta med det, inte minst för att det uppenbarligen skapar konflikter och utnyttjas i, i bred mening, politiska syften för att skapa konflikter.
Nu såg jag din kommentar, Charlotte. Jag erkänner mig skyldig, som sagt.
Problemet kanske också finns i den implicita värdering av ”kultur” som finns? D v s att kultur per se är något ”fint” och högtstående? Tar man bort den värderingen blir det meningslöst för någon att motivera omskärelse av dottern, t ex, med hänvisning till att det ingår i ens kultur & bara därför kan försvaras. Samtidigt är det som sagt svårt att se hur man kommer runt kulturbegreppet när man talar om sociala sedvänjor omgivna av en viss specifik föreställningsvärld, sprungna ur en viss miljö etc. Men det handlar då om beskrivning/förklaring, inte värdering.
Ja, Charlotte, det där med implicit värdering av kulturen är nog en viktig aspekt på saken. Det kan kanske sägas hänga ihop med det subjektiva användandet av kategorin ”kultur”?
Visst håller jag med om att det vore önskvärt om vi såg ”kultur” som en rent deskriptiv kategori, men frågan är om det går att använda den som sådan så länge den också används på andra sätt. Det vill säga, om man mildrar mitt kategoriska uttalande att ”kultur”-begreppet alltid används i politiska syften, så är det ändå försvårande att det kan användas politiskt, och att det också rent faktiskt används så.
Fast jag ser nog försök till begreppsbyte som undanmanövrar ofta. Problemet flyttas lätt bara över till en annan arena. Ord laddas om och byter betydelse hela tiden — samtidigt kan de laddningar vissa ord har följa med i varje nytt försök att undkomma dem genom att byta begrepp så länge själva laddningen finns kvar.
Kulturbegreppet lär du nog få svårt att undkomma hursomhelst. Kultursidor, kulturanalys, kulturkritik, kulturpolitik, kulturtidskrifter, kulturfestival, kulturhistoria, subkultur, högkultur, kulturelit…
OK. jag går tillbaka till ett av Marcus första inlägg för att återknyta till vad diskussionen, åtminstone som jag förstod saken, handlade om från början. Där skriver han med hänvisning till en författaare att:
nationalism uppstår när kultur, som i grunden är en process, omtolkas till att vara ett ting (en symbol rentav, paradoxalt nog tömd på sitt verkliga innehåll och syfte i och med detta
Detta ett av de första inläggen fick mig att tro att det var dessa frågor som diskuterades (inte den andra betydelsen av begreppet kultur, den som handlar om konst, musik, teater, litteratur etc. som tycks vara vad Charlotte talar om här).
Och jag är övertygad, på grundval av mina erfarenheter, om att nationalism och främlingsfientlighet gror ur ökande klassklyftor och när man börjar utesluta alltfler från samhällsgemenskapen, vilket är vad som börjat hända i Sverige sedan slutet av 80-talet och början av 90-talet. Då söker de som känner sig bortdefinierade, bortrationaliserade, ekonomiskt otrygga, enkla svar på frågan varför det är så här – och si, då finns invandrarna där, och antas ta jobben, antas kosta för mycket och antas vara en sådan påfrestning på landets ekonomi att en massa ”svenskar” drabbas. Ur denna vanföreställning hämtar sedan sd sina sympatisörer. Inte så konstig med tanke på hur mycket politiker talade om hur dålig Sveriges ekonomi var.
I arbetslöshestider utesluts dessutom invandrare från arbetsmarknaden (pga språksvårigheter, fördomar etc) i hög grad, vilket leder till att dessa å sin sida anser sig diskriminerade och slutar identifiera sig med det samhälle de bor i – och där har vi direkt de motsättningar som ex. musikalen West Side Story handlade om. Den såg jag då den kom och tyckte den var fantastisk, men förstod den egentligen inte alls. Först i början av 90-talet, och då jag såg om filmen, begrep jag vad den faktiskt handlade om. USA ligger ju som bekant sådär en 25 år före oss.
Så länge vi hade full sysselsättning och invandrare och flyktingar fick jobb direkt, såg vi inte någon tilltagande främligsfientlighet eller allvarlig rasism i Sverige och sd (eller deras föregångare BSS, hade inte en chans). Tvärtom visade flera undersökningar av svenskarnas attityder att de blev alltmer positivt inställda till invandrare mellan åren 1967 och 1987 (3 stora undersökningar).
Att sedan hålla på att problematisera begreppet ”kultur” (i betydelsen levnadsmönster, sociala normer etc) ”vi-och-dom-perspektivet” och tro att begreppsdefinitioner hit eller dit kan lösa problemen finner jag ytterligt naivt – och farligt dessutom eftersom det bara fördunklar verkligheten. Man kan diskutera detta hit och dit i evighet, och därmed undgå att se vad som faktiskt händer och har hänt i Sverige de senaste 50 åren. Jag har sett dessa år och följt frågan med mycket stort intresse sedan slutet av 50-talet då den första vågen av arbetskraftsinvandrare kom till Sverige efter kriget oc jag har arbetat som lärare i svenska för invandrare under ett antal av dessa år, i två perioder.
Det hela kunde egentligen sammanfattas i det målande orspråket: ”När spiltan är tom bits hästarna” en urgammal mänsklig visdom. Det gäller att se skogen också, inte bara diskutera enskilda trän.
Så länge inte politikerna vågar ta itu med dom verkliga problemen så kommer SD och liknande partier att tyvärr bara få allt fler anhängare. De verkliga problemen är att skolor tvingas stängas och rektorer säger upp sig pga rådande situation. Någon får alltid skulden när det blir problem och politikerna är som gäss och är egentligen rätt nöjda med att invandrare får skulden för en politik som uppenbarligen inte fungerar.
Kerstin: nej, ord som kulturhistoria, kulturkritik eller subkultur hänför sig inte med nödvändighet till ”sånt som konst, musik, teater” osv.
Kerstin: Vi har diskuterat många olika saker här och det är säkert orsaken till en hel del missförstånd.
Min första kommentar vänder sig dels mot att kalla ”mångkultur”-diskussionen för en postmodern diskussion. Detta är akademiskt hårklyveri på högsta (lägsta?) nivå, det medger jag villigt. Men det är heller inte detta som diskussionen sedan fortsätter kring, även om jag får spendera väldigt mycket energi på att ifrågasätta er (din och Tobias) bild av postmodernismen, en bild som jag fortfarande hävdar är så grovt förenklad att den inte säger något väsentligt om denna intellektuella rörelse. Detta är inte heller världens viktigaste diskussion, så den lämnar jag gärna till ett mindre angeläget sammanhang än det som faktiskt berör grundfrågan:
Varför går sd framåt just nu?
Din förklaring i socioekonomiska förutsättningar delar jag fullt ut. Poängen är dock att den förklaringen inte accepteras av sd:s sympatisörer. I deras upplevda verklighet (”vanföreställningen”, som du kallar den) är det nämligen kulturella skillnader som direkt leder till konflikter, som är problemet. Det man upplever som elitens projekt att införa ett ”mångkulturellt” samhälle har skapat en ohållbar situation (med exempelvis arbetslöshet och invandrarkriminalitet) som man på något sätt vill revoltera emot. Denna sida av saken hävdar jag är oundgänglig om man vill förstå vad det är som händer. Att hänvisa till socioekonomin räcker inte.
Jag påstår (i postmodern anda 🙂 att användandet av kultur-begreppet är politiskt och inte deskriptivt. Det är politiskt oavsett om man förespråkar kulturell homogenitet eller detta mångkultur. Lite förenklat kan man säga: Att förespråka mångkultur är lika mycket ett stickspår som att förespråka kulturell homogenitet, när det är socioekonomiska förhållanden som är grundproblemet.
Den obehagliga baksidan av det välvilliga förespråkandet av mångkultur är också att man inte ger en motbild till den som ser oundviklig konflikt i kulturella möten: Varje gång en invandrare begår brott i ett ”mångkulturellt” samhälle är tesen om dess förträfflighet motbevisad (för vissas vidkommande).
Att studera hur kultur-begreppet faktiskt används politiskt är därför inte alls fördunklande, utan förklarande. Att insinuera att jag skulle förespråka ett simpelt begreppsbyte för att lösa alla problem är å andra sidan helt befängt, och nästintill förolämpande.
Jag är naturligtvis helt och hållet med dig Marcus. Men det är för mig alldeles för självklart för att jag ska tycka att den här, definitivt ojämlika, utväxlingen är intressant i sig.
Fascinerande är däremot att du orkar – och med sådan generös, och välformulerad, entusiasm. Jag är säker på att du ser saken på ett mycket mer sympatiskt, idealistiskt och förestående sätt än jag, men jag försöker bara förstå: jag ser det antingen som att du fortsätter att banka huvudet i en vägg, eller att du drivs av en outtröttlig folkbildningsdrive. Jag menar, på vilket sätt är det här fruktsamt för dig? Ärligt. Personlig PR? (som jag inte värderar negativt här, jag är bara nyfiken.)
(Allt är verkligen inte ”lika bra”, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet av en hel uppsättning argument, kunskapsluckor och förvridna slentrianföreställningar som dominerar den här pseudodebatten i övrigt.)
Anledningen till min kanske något överdrivna cynism är ett nyligen havererat försök att föra ett fungerande samtal med en meningsmotståndare. Jag är för tillfället helt enkelt lite undrande över värdet av den här typen av mer eller mindre fruktlösa debatter över internet där kommunikationen inte fungerar i bägge riktningarna, utan som mest bara ödslar en massa tid. I och för sig, det finns ju alltid andra som läser som man kommunicerar med, och det kanske är där värdet ligger?
Du har verkligen satt ett nytt lågvattenmärke med detta Jakob. Det förstår nog de flesta som läst ditt ”havererade försök att föra ett fungerande samtal” med mig på min & din blogg.
Marcus: kultur används inte bara som ett deskriptivt begrepp, därom är vi överens. Men det betyder varken att man kan göra sig av med det (särskilt inte sålänge det innehåller deskriptiva element) eller att man skulle kunna bli av med de värderingar som vidlåder det genom att ifrågasätta begreppet i sig. Att diskutera hur ett begrepp används innebär inte nödvändigtvis att man försöker göra sig av med det. Däremot kan man förstås anstränga sig för att ”mjuka upp det”. Där är vi ense. Jfr t ex begreppen kvinnor och män. De rent kroppsliga skillnaderna gör att det blir meningslöst att helt försöka göra sig av med ord som skiljer de båda könen åt. Men det är och har varit allt annat än meningslöst att diskutera de föreställningsvärldar som vidlåder begreppen, eller att se dem som statiska enheter.
Kerstin har helt enkelt rätt när hon skriver: ”Det finns kulturella skillnader även om två kulturer kan överlappa varandra, vad gäller levandsvanor, normer etc, och även om enskilda individer ingående i de olika kulturerna inte alltid är överens inbördes i varje detalj.
Det finns förvisso skogar, även om gränsen mellan en skog och en dunge kan vara flytande alltså.”
Sen vill jag påminna om vad du själv faktiskt skrivit Marcus: ”Kultur är ingen neutral, rent deskriptiv kategori, lika lite som exempelvis etnicitet är det. Därför kritiserar jag användandet av begreppet och tycker att vi ska sluta med det, inte minst för att det uppenbarligen skapar konflikter och utnyttjas i, i bred mening, politiska syften för att skapa konflikter.” Du skriver här att du tycker vi ska sluta använda kulturbegreppet. Eller handlar det bara om att vi ska sluta använda det i politiska syften för att skapa konflikter? Skriv då det — det är nog något de flesta här upplever som en självklarhet.
Men du skriver också: ”…användandet av kultur som kategori – vare sig det är i samband med förespråkande av monokultur eller mångkultur – bara leder till kategoriseringar som är falska och skapandet av konfliktytor som inte fanns där från början.” Och här är resonemanget antingen meningslöst i sig eller ett ”enkelt förespråkande av begreppsbyte”. Här är jag enig med Kerstin, fast jag ser inte Marcus position som farlig, bara meningslös.
Hur mycket jag än tycker att alla som i likhet med Marcus vid sidan av polemicerandet arbetar praktiskt-politiskt är beundransvärda.
Charlotte: Säg så här… Min uppfattning är att kultur aldrig (läs ”ofta” om det känns bättre 🙂 är en neutral och deskriptiv kategori. Däremot används den som om den vore sådan. Detta är problemet, inte minst i den kontext som jag har för ögonen när jag påstår att vi borde sluta använda begreppet – nämligen i den politiska kontexten, synnerligen i en politisk kontext där ”mångkultur” ställs mot ”kulturell homogenitet”.
Men jag medger att det kanske inte längre går fram en bit in i den här debatten. Om detta är grunden för en del av missförstånden så… Då vet vi det! Det betyder naturligtvis inte att vi är överens, och jag anar fortfarande att hela min poäng inte har gått fram i vissa delar av din beskrivning av den. Till skillnad från Jakob tycker jag dock att vi har närmat oss varandra avsevärt i förståelsen av respektive ståndpunkt.
Naturligtvis hävdar jag alltjämt att det jag försöker göra är långt ifrån meningslöst och definitivt inte farligt. Det avgjort farligaste är om man inte vill lyssna på en problematisering av begreppet alls.
(Och eftersom du nämner det: Begreppet ”kultur”, som jag ser det, bär många likheter med begreppet ”kön”, i betydelsen genus. Kanske hjälper denna lilla parantes dig att förstå min position ytterligare.)
Jakob: Jag kan omöjligt svara på din kommentar, formulerad såsom den är, så du får leva med att sväva i ovisshet om mina bevekelsegrunder… Sorry.
Ja, när du formulerar det så så blir det tydligt att vi är överens ganska långt, men inte hela vägen. För det finns flera företeelser, religion t ex, som inte har en ”neutral” laddning men finns ändå och man måste kunna prata om dem. Och jag tror inte det är vare sig möjligt eller önskvärt att göra sig av med kulturbegreppet när mångkultur står mot homogenitet, snarare behöver det nyanseras (och de båda positionerna är ju motpoler men inte de enda möjliga att ha med bibehållande av kulturbegreppet). Nej, vi kommer kanske inte längre men visst kom vi en bit i alla fall. Kanske. Jag är iofs för mi del inte säker på att hela min poäng gick fram heller.
…sannolikt inte… 😉
Marcus: Det är ingen fara att du inte svarar – jag menar din gloria får ju inte hamna på sned… 😉 Nä, ärligt talar så är jag imponerad av den liksom ickeselektiva styrkan i ditt patos, och det gör mig glad att du är politiker. Min kommentar var nog en kommentar till debatten, och en ärlig undran om värdet av den här typen av samtal, mer än ett ifrågasättande av dig.