april 2007

Militära myter i förändring

Det verkar som om de starka myterna om andra världskriget håller på att överträda nationsbarriärerna och att nya bilder av ”den andres” krig bryter in i de strikt nationellt anknutna kultursfärerna. Filmerna ”Letters from Iwo Jima” (producerad av Clint Eastwood) och den franska filmen ”Indigènes” är två bra exempel på en sådan uppmjukning inom kulturproduktionen. Frågan är om de skulle ha kunnat göras (och nått en stor publik) för bara tio år sedan. Gunnar Fredriksson tar bland annat upp ”The Hollywood Interpretation of History” tillsammans med en rad andra mytbildande faktorer i en utmärkt essä som publicerades i DN den 25 april. Bland annat visar han på hur Sovjetunionens insatser och offer för att vinna kriget systematiskt förringats i den västliga historieskrivningen.

”En kommentator skriver under rubriken ”myternas dårskap” att slaget vid el-Alamein var som ett ”kroggräl” jämfört med vad som pågick på östfronten. I varje fall kan det kvantitativt liknas vid kampen om vilken by eller småstad som helst i Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina eller Polen./…/ Invasionen i Normandie 1944 krävde 120.000 liv, mycket nog kan man tycka; men då hade över fem miljoner soldater stupat eller dött av köld på östfronten, vartill kommer 20 miljoner civila offer.”

Argumentet att USA befriade Europa från Hitlers tyrrani (och att Europa därför borde stötta USA i Kriget mot Terrorismen) har jag själv mött så många gånger på amerikanska (och svenska) bloggar att jag inte kan räkna dom. Jag är själv uppfödd på denna amerikaniserade version av historien som jag antar kommer från hem, skola, kultur och media. Jag kan inte åminna mig att någon någon gång under mina första tjugo levnadsår sagt till mig att Sovjet vann kriget med hjälp av britter och amerikaner. Samtidigt är det i den kontexten man måste se ryssarnas upprördhet över flyttandet av ett monument i Tallin. I Ryssland kallas den 8 maj, den dag då den tyska krigsmakten kapitulerade inför röda armén, talande nog för segerdagen. När jag var i Berlin i maj 2005 för att ta del av sextioårsfirandet av krigsslutet konstaterade jag något förvånad att jag trots aktivt letande inte kunde hitta en enda renodlat amerikansk ceremoni. Ryssarna firade å andra sidan kungligt med både kransnedläggningar och andra festligheter. Var amerikanerna befann sig vet jag inte. Kanske i Normandie?

Andra bloggar om: politik, samhälle, krig, ryssland, usa, andra världskriget, sovjet, sovjetunionen

Självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater?

Angående gårdagens postning om Lars Adaktussons kolumn i SvD så finns det några saker att tillägga. Adaktusson har träffat företrädare för organisationen Estehadion som undervisar om martyrskap, vilket bland annat omfattar själmordsuppdrag och menar att ”värvningen av unga självmordsbombare [tillsammans med våldsinriktade barnprogram] är delar av en politisk ideologi som i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati”.

Självmordsattacker är en militär taktik som man vet fungerar i ett krig mot väst allt sedan USA drog sig ur Libanon efter en självmordsattack mot en armeförläggning i Libanon i början på 1980-talet, och som sådan varken mer orimlig eller mer moraliskt förklastlig än någon annan taktik som syftar mot militär seger.

Däremot anser jag att varje krig är är något som måste vara en nationalstats absolut sista utväg oavsett strategi och taktik. I dagens krig är det framför allt civilbefolkningen (och miljön) som får lida, och det civila samhället som slås sönder oavsett om det sker med hjälp av självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater. I väst lever vi med vår egen militära myt: att krig görs upp mellan nationalstater i ärofyllda slag i glesbygd där det knappt finns några civilister (ex: Kursk, El Alamein, Iwo Jima) när verkligheten ser helt annorlunda ut.

När USA invaderade Irak var det tänkt som ett traditionellt mellanstatligt krig, ja det verkade som om USA bara hade ett sådant scenario i åtanke. När det snabbt övergick till att bli ett mer samtida krig efter tre månader stod man handfallna. Lärdomen av Irakkriget (och kriget mellan Israel och Libanon) måste vara att länder i väst måste räkna med ett långdraget, lågintensivt och assymetriskt krig närhelst man önskar föra krig mot underlägsna nationer med stark stridsmoral och att man i så fall bidrar till civilbefolkningens lidande även om man inte själv trycker på avtryckaren.

Min fråga till Adaktusson är därför om värvningen av amerikanska ungdomar till militära uppdrag i Irak också i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati?

Andra bloggar om: politik, samhälle, krig, iran, usa, adaktusson, karbala, självmordsbombare

Adaktusson och Khosravi om Iran

Lars Adaktusson lyckades hålla färgen ganska bra under tiden som programledare för svt’s Agenda. När han nu tagit steget till SvD som kolumnist visar sig färgen tydligt: den är mycket blå. När Adaktusson skall skriva om Iran så fokuserar han på rekrytering av självmordsbombare och Israelhatare, men vad som är kolumnens poäng är svårt att utröna. Vad vill Adaktusson göra? Förespråkar han regimskifte? Vill han bara informera? Själv föreslår jag att han plockar upp det senaste numret av Arena (2/07) och läser Shahram Khosravis utmärkta artikel om den yngre Iranska generationens preferenser, dess USA-vänlighet, den starka feministiska rörelsen (fler iranska kvinnor än män antas t.ex. till universiteten), de 500 000 bloggarna och det faktum att Israel ofta av Iranierna setts som en naturlig allierad mot en panarabisk rörelse som Iran fruktar. Khosravi har till skillnad från Adaktusson en klar och tydlig hållning. Genom att driva in Iran i ett krig riskerar man en reaktionär backlash och ytterligare repression.

Andra bloggar om: politik, iran, adaktusson, arena, islam

Konsumism och massmord

Det bisarra sambandet mellan en väskdebatt i Sverige och en massmördande självmordskandidat i USA slog mig också, men ingen säger det bättre än Per Wirtén.

Andra bloggar om: politik, samhälle, konsumism, väskdebatten

New African om imperiestaternas fjärrstyrning av Afrika

Jag brukar alltid passa på och kolla upp de internationella tidningshyllorna när jag skall resa någonstans och torsdagens tågresa var inget undantag. Däremot blev jag förvånad över att hitta en hel hylla med uteslutande Afrikanska nyhetsmagasin a la Economist eller Newsweek i det ganska begränsade utbudet i pressbyrån på Stockholms central och jag kunde inte motstå den braskande rubriken ”Confessions of a CIA agent: how the imperial powers control Africa” på omslaget på New African som fick bli mitt ressällskap.

Titelstoryn berättar om en nyutkommen bok av den före detta CIA agenten Larry Devlin som fick i uppdrag att mörda den Konglolesiske premiärministern Patrice Lumumba under kongokrisen i början på 1960-talet. Lumumba var den förste Kongolsesiske premiärministern efter självständigheten från Belgien och en premiärminister som retade gallfeber på Washington och den forna kolonialmakten Belgien. Efter ett arméuppror bara några dagar efter självständigheten hotade Lumumba att vända sig till Sovjet för hjälp om inte västmakterna stöttade honom vilket bidrog till att USA bestämde sig för att likvidera honom med gift, något som aldrig gick att genomföra trots att Devlin lovades obegränsade resurser för att genomföra dådet bara det inte kunde peka tillbaks till USA. Tillslut mördades dock Lumumba av sina egna soldater med villig assistans av Belgiska kollegor. Lumumba ersattes av general Mobutu som mer eller mindre blev en väst-marionett.

Artikelförfattaren Osei Boateng menar att de forna imperiemakterna än i dag fortsätter att fjärrstyra Kongo och andra afrikanska stater. En av anledningarna är de oerhörda rikedomar som finns att hämta. Kongo levererade enligt Boateng det uran som användes i atombomberna i Hiroshima och Nagasaki och han fortsätter: ”Congo’s natural resources were, and still are vital for American and Western survival (including today’s magic mineral coltan, of which Congo has 80% of Africa’s reserve”.

Efter att ha läst Boatengs artikel framstår vissa förhållanden i ett klarare ljus, bland annat det tragiska spel som utspelas i Zimbabwe. I sin iver att en gång för alla försöka göra sig av med den utländska fjärrkontrollen har Robert Mugabe uppenbarligen gått över styr och lett in sitt land på en ytterst farlig väg. Den till synes obegripliga tystnad som hans grannar anklagas för kanske också kan få sin förklaring. De vet alla hur det är att fjärrstyras av en imperiemakt.

Andra bloggar om: afrika, politik, kongo, zimbabwe, cia, usa, fn
Andra bloggar om: intressant?

Kritiken mot ”eliterna” skymmer sikten

Jag kan inte låta bli att forsätta rota i den så kallade väskdebatten. När jag tittar igenom de artiklar som skrivits så reagerar jag på att ”eliten” eller ”kultureliten” dyker upp som begrepp titt som tätt. Läs till exempel Isobel: ”Någonstans anar man kulturelitens förvirring i en tid efter decennier av reallöneökningar, när massor av människor faktiskt har råd att efterfråga det som nyss var ouppnåelig lyx.”, eller bloggen med det fantastiska namnet Shampoo Rising: ”Översitteri är alltid otäckt, oavsett om det kommer från brats eller kulturelitister.”

Båda dessa artiklar uttrycker för övrigt samma typ av ambvivalens inför lyxkonsumtion som jag beskrev i den tidigare posten. ”Tro nu inte att jag är någon särskilt entusiastisk anhängare av lifestyle- och varumärkesfetischism. Det kryper i mig av småungar uppklädda till accessoarer och stålblanka kök som ingen nånsin kladdar ner”, skriver Isobel. Shampoo skriver ”Jag vet inte varför de där artiklarna provocerar mig så mycket, jag håller ju till stora delar med om det som sägs i dem. Jag har många gånger hävdat liknande saker själv. Men jag hoppas innerligen att jag aldrig anlagt samma präktiga rättrådighet, samma inverterade snobbism, fisförnäma översittarattityd och ohöljda förakt mot allt som man själv dömer ut som ytlighet”.

Så vad är problemet? Varför kan inte kritiken tas på allvar? Är det möjligen för att den kommer från fel håll? Att det handlar om skönlitteratur som parodierar en viss grupp av människor snarare än en doktorsavhandling? Som jag ser det är det snarare en styrka att det handlar om just skönlitteratur. Det är ingen överdrift att tro att Sisela Lindblom bok kommer att bli en bästsäljare när den släpps på måndag och på så sätt har den tjänat ett syfte: att vidga debatten bortom modevärlden.

Att däremot slåss med näbbar och klor för att avvisa kritiken därför att den kommer från fel håll (trots att man bitvis håller med) är däremot att göra det oerhört enkelt för sig. Om man anstränger sig lite kan man hitta kritiker mot lyxkonsumism som är stenhårda. I jämförelse torde Lindblom snarare vara en insider. Som hon säger till Bo Madestrand i DN: ”Och det är klart att det finns en lockelse i det [lyxkonsumtion]även för mig. Jag är ingen asketisk människa, tyvärr. Jag skulle gärna vara det.”

Så om nu Isobel med flera är kritiska mot lyxkonsumism, vilket de ger uttryck för i sina artiklar, varför inte ta bladet från munnen? Varför inte uttrycka den kritiken och djuploda debatten i stället för att hudflå den pojke som ropade ”kejsaren är ju naken”?

Andra bloggar om: sisela lindblom, väskdebatten, ekonomi, lyxkonsumtion, de skamlösa, politik

Åtrå och fetischer (tema makt)

Jag försöker få mitt huvud kring den senaste debatten om lyxkonsumtion där en 50-tusenkronorsväska (eller om det nu var 30 eller 70 tkr) från Hérmes står i fokus. Jag är faktiskt en smula förvånad över den uppsjö av debattartiklar som Sisela Lindbloms ännu ej utkomna roman ”De skamlösa” genererat. Jag är däremot inte så förvånad över vilka det är som går i svaromål. Det är knappast de snuskigt rika, de brukar inte sänka sig ned till den här typen av debatter utan bara rycka på axlarna åt kritiken. Det är snarare den urbana medelklass som brinner för att skaffa sig svindyra modeprylar som känner sig hotade samtidigt som de svävar på målet när de försöker besvara kritiken. De har uppenbarligen fortfarande en moralisk tagg sittande i sidan och även om deras åtrå är stark så lämnar den moraliska aspekten dem inte utan vidare (och låt oss för all del göra klart att det verkligen inte bara handlar om kvinnors lyxkonsumtion. Männens dito är minst lika snuskig och det är synd att debatten har fått ett könsperspektiv).

Det pratas mycket i debatten om åtrå till tingen, om en ren och skär fetischsim med andra ord. Jag är i grunden och botten freudian, med vilket jag menar att jag tror att människan är mer styrd av sina drifter än hon i sin påstådda rationalitet vill medge. Jag vill verkligen instämma i den kritik som både Sisela Lindblom och Nina Björk riktar mot lyxkonsumtionen, men jag menar också att man måste fråga sig varför människor inte är lika styrda av en filantropisk drift. De som åker på uppdrag för t.ex. läkare utan gränser är inte på något sätt mindre driftstyrda än andra, med skillnaden att deras fetischer genererar värden för människor som är ljusår från de gyllene väskornas universum. Om majoritetens driftsliv var mer inriktat på humanitärt arbete skulle världen helt klart se annorlunda ut.

Mitt enda svar på frågan varför fler väljer Hermesväskorna, är att vi som människor är programmerade att i första hand försöka erövra mer makt, inte att hjälpa andra att erövra makt, och femtiotusenkronorsväskan är just en symbol för makt mer än något annat. Det paradoxala är att fetischen bara blir just det, en symbol. Den skänker ingen reell makt att tala om för den som inte redan är maktfull. Människan är i sanning en överpatetisk varelse.

Ett urval av DN-artklar om ämnet:
Shopping och Religion
Väskdebatt ett tecken i tiden
Nina Björks söndagskolumn
Lamentation eller Vad f-n gör männen hela dagarna?

Andra bloggar om: poltik, lyxkonsumtion, ekonomi, psykologi, hermes, väska, Sisela Lindblom, De skamlösa, nina björk