Jag har precis läst ut ”Rasism: en historisk översikt”, av George M. Fredrickson, som är en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i rasismens historia. Fredrickson uppmanar till en ganska smal använding av begreppet rasism, och verkar helst vilja vika det åt de fall där ett rasbegrepp används i samband med förtryck och herrefolksteorier. Samtidigt har han problem med att hitta en term som kan ersätta rasism, vilket han menar behövs inte minst eftersom begreppet ras nästan helt försvunnit från det samtida samhällslivet som begrepp, eller ideologi. I dag står i dess ställe ”kultur” i centrum som särskiljande begrepp. Begreppsdiskussionen är intressant, inte minst därför att den är applicerbar på den situation vi har i Sverige i dag, där främlingsfientliga partier och politiska aktörer konsekvent använder sig av kulturen som särskiljande faktor i sin argumentation.
Den stora behållningen är dock Fredricksons komparativa studie av de tre samhällen där raslagar spelat en viktig roll under nittonhundratalet: Sydafrika under Apartheid, Tyskland under Nazisternas Nürnberglagar och USA:s sydstater under Jim Crow-lagarna. Fredrickson hinner leverera en rad intressanta jämförelser på de 150 sidorna. Bland annat förvånas han över att det dröjde ända till 1967 innan Jim Crow-lagarna upphävdes i USA, trots att Nazismens grymheter borde ha gjort dessa lagar omöjliga (att Sydafrika tar steget fullt ut med Apartheid 1948 är också anmärkningsvärt). Han konstaterar också att USA var först att förbjuda rasblandning i lag (Sydafrika och Nazityskland införde sådana lagar ungefär samtidigt (1936 resp. 1935)), och att amerikanerna var mycket hårdare än Nazisterna när det gällde vilken grad av rasblandning som var tolerabel. I USA fick det inte förekomma ”en droppe svart blod” i en vit blodslinje. Konsekvenserna av Nazitysklands raslagar fick däremot som vi vet mycket mer katastrofala konsekvenser.
Jämförelsen visar att Nazisternas raslagar ingalunda var ett unikum i världshistorien utan att de snarare utgjorde en kulmen av rasismen som ideologi, en ideologi som var nödvändig för att legitimera kolonisation och imperialism. Sedan portarna till Auschwitz öppnades för allmänhetens ögon har rasismen som begrepp varit tabu inom politiken, på en global nivå (undantag finns förstås, som t.ex. när det gäller rasifieringen av Hutuer och Tutsier i Rwanda). Främligsfientligheten och ”andrafierandet” har däremot inte på något sätt dött ut, utan fortsätter att frodas. Kanske bör man, som Fredrickson menar, förpassa begreppet rasism till historien för att kunna bemöta de främlingsfientliga krafterna i dagens samhälle som lätt glider undan anklagelser om rasism. Vad skulle då kunna vara ett bättre ord? Kulturism? Suprematism? Rasialism? Den som har ett förslag får gärna posta det i kommentarerna.
Uppdatering: Stationsvakt föreslår Etnicist i en färsk postning
Läsning: George M Fredrickson, Rasism: en historisk översikt, historiska media 2003, i pocket sedan 2005, ISBN: 9189442997 eller ISBN: 9185377007.
Andra bloggar om: politik, rasism, främlingsfientlighet, usa, sydafrika, nazism, apartheid
Andra bloggar om: intressant
Xenofob? (=främlingsfientlig). Bra tycker jag. Tar inte ställnng till biologi, kultur, språk eller annat.
Xenofobi är faktiskt väldigt bra, VS. Det enda jag har att invända mot det begreppet, ursäkta om jag blir petig, är att det beskriver en rädsla snarare än en ideologi.
Problemet med ’etnicist’, som egentligen är bra rent innehållsmässigt, är att ’etnicitet’ som begrepp har en faktisk relevans som ’ras’ saknar – ’etnicitet’ är användbart även i neutrala sammanhang. Och ’xenofobi’ är som Mr Brown påpekar inte en ideologi.
Jag tycker att benämningen av en ideologi bör peka ut den handling eller centrala fenomen som ideologin ställer sig bakom. En ’socialist’ vill till skillnad från en anhängare av ’kapitalism’ att ägande ska vara socialt, gemensamt. En ’rasist’ använder begreppet ’ras’ som normerande faktor. En ’separatist’ vill bryta ut någon del från en helhet. Etc.
Om vi nu inte hittar ett begrepp för den där normerande faktorn i ”etnicismen”, kanske vi ska titta mot handlingen istället. Jag tycker här att begreppet ’apartheid’ är oerhört starkt. Det innehåller egentligen inte värderingar eller utpekande av någon enskild faktor (även om det användes väldigt konkret), vilket speglar den fruktansvärda godtyckligheten i en sådan handfast politik. ’Apartheidist’ och ’apartheidism’ är bra begrepp i mina ögon, men det är oerhört oestetiska ord…
Tillbaka på ruta noll! 🙂
Etnocentrism?
Apartheidism var ju ett nyskapande (och ja, faktiskt ganska oestetiskt ;)) ord. Jag antar dock att historiker som Fredrickson skulle ha ett och annat att säga om en sådan användning av begreppet apartheid. Men varför inte?
Etnocentrism är också intressant och definitivt en term som man kan använda i sammanhanget.
Om apartheidism skulle beskriva intentionen att avskilja ”de andra” från de dominerande så antar jag att etnocentrism beskriver upphöjandet av den egna kulturen som en motivering för detta avskiljande. De går med andra ord bra hand i hand.
Håller med om att Fredricksons bok är mycket intressant och relevant. Läste den själv i höstas.
Aleksander Motturi brukar prata om ”etnotism”, ett begrepp som jag tror han själv konstruerat och försöker lansera. Etienne Balibar lanserade begreppet ”postrasism”, och kring det förs internationellt en akademisk debatt. Men det är kanske just lite väl akademiskt…
Hmm… etnotism är kanske det ord jag söker. Jag hittar följande på nätet (av ovan nämnda Motturi)
”I en tid där rasism tabubelagts har filosofin ställts inför utmaningar som kräver nya analyser av hur rastänkandet övervintrar i vår tid. Etnotismen, som opererar simultant på flera samhällsarenor, betecknar vår tids upptagenhet vid kulturella skillnader.”
För övrigt genererar den engelskklingande varianten ”ethnotism” bara två (2) träffar på google varav en uppenbarligen syftar på ethnocentrism.
Google visar sin sedvanliga humor genom att fråga: ”Ville du egentligen söka efter: athletes”
Några kommenterar: Det är förvisso ingen större överraskning att rasism inte funnits enbart under nazismrörelsen. Kollar du lite i svensk historia är det nog inte speciellt vackert heller. Såg på nätet att det var slavhandel som försigick på den svenska kolonin i västindien till i mitten av 1800-talet, decennier efter slaveriet upphörde i nordstaterna i USA som jag fattat det. Sedan var det rasbiologiskt institut i sverige osv osv. Så visst kommer rastänkande inte i något vakum.
Sedan förstår jag inte var du vill komma med din diskussion om kultur. Det är ju ofrånkommligt att det finns kulturskillnader mellan människor. Finns det någon som fönekar detta. Klart att jag också som svensk har med mig en del svenska värderingar, traditioner och ideer som invånare i ett annat land. Man formar av sin uppväxt och i den omgivning och den kultur man befinner sig i till viss del. Sedan är kulturer inga statiska objekt men ingen kan förneka att det är det kan vara viktigt. Du själv hävdade i en diskussion om terrorism att ’Vad jag vill säga med det är att det inte är lätt för någon grupp att på djupet förstå vissa grundbegrepp i den andres kultur om man inte aktivt tar del i den.’ Om människor då lever rätt skilda åt i samhället så verkar du då tycka att det är ett problem för att människor inte kan förstå varandra?
Många begrepp här är lite diffusa tycker jag som kulturrasism, främlingsfientlighet osv. Ofta används orden lite slarvigt tycker i alla fall jag. De som motsätter sig bred invandring eller nuvarande invandring kanske för beteckningen främlingsfientliga av vissa debattörer för att försöka stoppa en diskussion ibland. Visst finns det en grupp individer som är rena rasister, som tänker i form av hudfärg, men de flesta gör det nog inte. Hursomhelst är jag skeptisk till att rasismanknyta folk som ser kulturskillnader, när det i andra områden är självklart att det finns ju sådant.
trevligt att ha dig tillbaks, rgr
För det första är diskussionen relevant därför att rasism som ideologi inte är rumsrent sedan andra världskriget. i dag hänger sig väl mest högerextremister åt rasism (i väst nb) i dess ”rena” form. därmed inte sagt att det inte förekommer krafter som vill förstärka skillnader mellan folkgrupper i förtryckande syfte. och tendensen är att använda kultur, snarare än ras när de krafterna argumenterar för ökad segregering.
jag står fortfarande för citatet ovan, för även om jag hävdar att jag omöjligen kan förstå en annan folkgrupp i grunden (eller rent intuitivt) utan att leva i den, så innebär inte det automatiskt att jag önskar att alla folk skall leva strikt åtskilda från varandra, tvärtom tror jag att fredlig samexistens möjlig när man accepterar att en förståelse inte är direkt nödvändig.
i all hast, men ändå
Ger Mr Brown rätt om att xenofobi är mer en attityd/hållning än en idelogi.
varför inte ”nyrasism”. Allt nytt är ju så populärt i dessa dagar, nyskapande, förändringsbenäget och dessutom är förstavelsen ”ny” ju högsta mode idag.
Mr Brown. De klokaste av Nordamerikas indianer ville jaga bort de vita från sitt land, när de vita blev allt fler och allt starkare. Heuristiken om grundläggande mänskligt beteende säger att lika söker varandra. Eftersom intelligens fördelas i en pyramid med de dummaste som bas inom alla människogrupper, så kommer alltid avvikelser i utseendet att vara den avgörande kategoriseringen i ”vän och fiende” för den breda massan.
Ta ett svenskt universitet: Finns det en kines och en iranier i en kursgrupp med resten svenskar i många generationer tillbaka, så har dessa två nog inga problem att assimilera sig – och enligt min erfarenhet kommer så gott som alla i kursgruppen att välkomna dem. Kanske kommer de gamla svenskarna även att låta sig inspireras litet av de nya svenskarnas kultur, men framförallt kommer de att verka för att de nya svenskarnas skall bli ”svenska”, alltså anpassa sig till vår rättsuppfattning och även inspireras av den kultur som har vuxit fram kring våra koncept om individens frid och frihet.
Men vad skulle hända om det började 10 iranska män i en kursgrupp, nyss anlända från Teheran inom något slags utbytesprogram (!) Förmodligen skulle den djärvaste, öppnaste och mest nyfikna av dem ”konvertera” till ”det svenska” sinnelaget. De andra skulle hålla sig till varandra, umgås mest med varandra och behålla sina traditionella värderingar om homosex, barnaga och äktenskap. Det skulle äcklas av den västerländska livsstilen och deras förakt skulle göra det svårt för svenskar att ta dem till sig. Några av dem skulle även agitera för att det behövs en islamistisk resning i Europa. Om dessa agitatorer var karismatiska och belästa, så kanske…
Verkligheten varierar mellan dessa två poler: Subkulturer kommer och går, vissa korsbefruktningar växer och blir starka egena kulturinslag. Men under kriser, under stark press, så blir vi alla dumma och svartvita. Det är därför en ”vit” humanist, kristen, socialist eller whatever skriker ”jävla svartskallar” när hans syster har blivit våldtagen av några riktigt ruttna äpplen i den immigrerade delen av poulationen.
Det finns inget som du eller någon annan kan göra åt att intelligensfördelningen, trygghetssökandet och beteendet under hot fungerar på detta sätt hos människor. Alltså måste en någorlunda homogen kultur och etnicitet dominera inom en nations gränser för att inte sekteristiskt våld och revolutioner skall slita sönder landets rättsapparat och välfärd. Själv förespråkar jag min värdegrund modern sefiroth som folkförenare. Jag har inget mot etniska blandningar. Tvärtom tror jag att många etniska blandningar och en gemensam värdegrund skulle kunna vara räddningen för Europa.
Hursomhelst: Det bästa immigranter kan göra – är att anpassa sig till den den nya kulturen och gifta in sig i den dominerande etniciteten.
Mångetnisk och mångkulturell samvaro fungerar bara om väldigt starka liberala värderingar dominerar livsrummet, som i Central Park i New York. Där möts människor från Chinatown, Harlem, Manhattan etc. De behandlar oftast varandra med hyfs. Att vara en New York-bo är stolt förknippat med detta slags öppenhet och tolerans. Men så fort någon känner sig kränkt, så blossar rashatet upp från alla sidor.
Den liberala kulturen är som olja på toppen av potatisvattnet för att vågorna skall gå trögare, men ingen kan förneka potentialen av etniska grupperingar och motsättningar ens i New York, kanske en av världens mest liberala städer med en av världens bästa poliskårer.
”Det finns inget som du eller någon annan kan göra åt att intelligensfördelningen, trygghetssökandet och beteendet under hot fungerar på detta sätt hos människor.”
Det ifrågasätter jag. Framför allt innebär att inte göra något alls att lämna över till odemokratiska och inhumana krafter. Jag tror att upplysningens löfte ännu är oinfriat obotlig utopist som jag är och att det finns en roll för de intellektuella att spela för att inte upplysningens ljus skall gå förlorat (kunde inte låta bli att bli lite högtravande där). För vad bli resultatet om de rasistiska krafterna får fritt spelrum vid fel plats och fel tidpunkt, och dessutom förordas och appliceras av de som har reell makt? Som jag ser det risken för apartheidliknande smhällsbildningar och i värsta fall ett nytt Auschwitz eller Rwanda. Om detta handlar också den här diskussionen (i alla fall som jag inledde den) och inte om den vardagliga ”klanbildningen” (jag har varit med om den själv). För visst stämmer en del av scenariona du ställer upp. Jag håller bara inte med om att status quo är lösningen.
F.ö. sefiroth? Är inte det ett kabbalistiskt begrepp?
Jag är av den bestämda uppfattningen att ”katten på råttan och råttan på repet”..stressar man en befolkning, gör den otrygg, tvingar delar av den att leva på existensminium och hotar stora delar av resten av befolkningen med samma öde etc. då kommer främlingsfientligheten som ett brev på posten. Vi hade i stort sett ingen sådan under 70- och 80-talen, när vi alla kunde få jobb och ingen behövde frukta att förlora sin relativt goda levnadsstandard.
Men när krubban är tom bits hästarna, så framför allt handlar det ekonomisk politik och om fördelningen av samhällets resurser.
Instämmer helt, Kerstin! visst är det en fördelningsfråga. visst går det att göra något åt situationen rent politiskt.
det slår mig att det är en märklig situation i västvärlden just nu där man i den politiska mittfåran pekar ut islam som det stora hotet samtidigt som man är rädd för att väcka upp extremhögern (vilket naturligtvis är det man gör).
Mr Brown. Jag tror inte på status qou. Kulturen och etniciteten bör vara i utveckling. Men om vi exempelvis skulle ha fri global invandring just nu, så skulle vi oundvikligen få stora problem med att upprätthålla den moderna liberala, ”upplysta” staten i Sverige: Det skulle helt enkelt bli så många muslimer i landet – att de skulle vilja förändra staten efter sina egna intressen. Inget fel i det, faktiskt. De skulle vara i sin rätt. Men eftersom jag är liberal, så vill jag hindra att det blir en obalans i populationen till deras fördel.
Sefiroth är mycket riktigt ett kabbala-begrepp. Min nytolkning är beskriven på http://www.frihetsguiden.com/kurser.html
Kerstin. Du förolämpar islam. Islam är en religion – inte ett symptom på stress.
”Men eftersom jag är liberal, så vill jag hindra att det blir en obalans i populationen till deras fördel.”
Det du beskriver är m.a.o ett ganska normalt beteende för att bevara majoritetskulturens intressen och makt i preventivt syfte. Rasism är ett klassiskt sätt att legitimera de brutala åtgärder som kan bli resultatet. Men som du antyder: utan en maktstrid skulle troligen inte rasismen vara speciellt betydelsefull och dess höjdpunkt kommer också för att legitimera kolonialismens erövringar.
Tillåt mig då att ge min ståndpunkt: det är dags för oss att träda ned från våra höga hästar. låt så många som vill flytta dit de vill och ta de demokratiska konsekvenserna därav. Om det innebär att vårt samhälle går under, låt det gå under (vilket det för övrigt redan gjort flera gånger om i historien). något som kommer efteråt som inte är byggt på det förtryck som en konfrontation skapar kan bara bli bättre.
Mr Brown. ”…om det innebär att vårt samhälle går under, låt det gå under (vilket det för övrigt redan gjort flera gånger om i historien). något som kommer efteråt som inte är byggt på det förtryck som en konfrontation skapar kan bara bli bättre.”
Makt är inget som några få bestämmer skall finnas. Makt skapas i relationer, som ett nödvändigt medel för samhällsutveckling. Människor duger till olika saker. En del duger exempelvis till att leda, andra till att verkställa. Huvudsaken är att det är frivilligt och att rätt person kommer till rätt plats. Kapitalism, demokrati och nationalstater i monetära och militära allianser är verktyg för att garantera detta.
Den liberala modellen med jämlikhet inför lagen och lagar som skyddar individens frid och frihet har visat sig vara den mest framgångsrika modellen för allmän välfärd. För mig är det inte en tänkbar hållning att se allt detta rinna ut i sanden. Det enda som skulle ske är att vi skulle behöva börja om från början någon annanstans. Och där skulle vi till slut förstå att vår kultur måste skyddas genom ett urval i tillåtandet av medborgarskap.
Tobias, jag tänker inte ge mig in på diskussionen om liberalismens eventuella förträfflighet, bara konstatera att någon har fått betala ett högt pris för vår välfärd och att välfärden inte på något sätt är ”allmän” ur ett globalt perspektiv. ”Vår” välfärd definieras i kontrast till ”deras” fattigdom.
Jag tror inte att något kommer att rinna ut i sanden, snarare att skillnaderna kommer att utjämnas på sikt, och nya kulturella hybrider uppstå. Vi kommer med andra ord att få vänja oss vid att välfärden breddas.
En given väg mot katastrof, som jag ser det, är att låsa in sig och skapa en ideologi omkring utestängandet av de andra, d.v.s rasism, etnotism eller vad man nu vill kalla det.
Mr. Borown:
Och jag tror att Västvärldens högkultur (läs:Dominans) är på tillbakagång och att vi kommer att få se andra delar av världen ta över och vårt västerländska övertag att inte bara förloras utan gå en slags kulturell undergång till mötes.
Den ekonomiska politik som förs nu kan nästan inte få andra konsekvenser. Sedan är frågan bara hur lång tid det tar, 100 år eller 500 år.
Vi är definitivt i utförsbacken om du frågar mig, och Rom varken byggdes eller föll på en dag. Ibland önskar jag att jag fick se världen om femhundra år!
Ska jag tyda detta som att Kerstin och Mr Brown ser fram emot den dag den västerländska kulturen gick sin undergång till mötes? Kasta ut barnet med badvattnet, sas. Slaveri och rasism frodas idag i Afrika och Asien. Västerländska tankegångar motverkade och stoppade slaveriet i Nordamerika.
Ser ni två västerländsk kultur som boven i dramat?
A-K
Ser fram emot och ser fram emot, jag vet inte det. Säg så här: det är många saker jag skulle sakna om det västerländska försvann, andra saker inte alls. Det är många saker jag säkert skulle uppskatta med en ny ”högkultur” och andra inte alls.
Den västerländska kulturen är inte ett bov i dramat i sig, som jag ser det, men alla imperier riskerar att bli repressiva i sina försök att bevara sin maktposition (som blir mer desperata ju sämre den maktpositionen ter sig).
Varför man å andra sidan skall hylla det västerländska som en extra human och upplyst ”civilisation” har jag svårt att förstå.
Sedan kan jag ifrågasätta ditt uttalande om det amerikanska slaveriet: var inte sydstatarna västerlänningar i dina ögon?