Tycker jag mig märka en skiftning i tonläget hos vissa ideologer, som annars är så behårt säkra på sin sak, i kölvattnet av det tyska valet och nu senast i det polska? Antydningar till att nya frågeställningar börjar sippra in i debatten i den alltid lika väl befästa Timbroitiska borgen? Jag pratar inte om ett revolutionerande paradigmskifte till förmån för en mer humanistiskt färgad marknadsliberalism utan om ett slags negativ retorik som antyder flera lösningar.
Precis som hos Johan Norberg som jag citerade förra veckan så skymtar detta svårtydbara tvivel fram hos Dick Erixon, som skriver att ”Den politiska läxan borde vara att en framgångsrik demokrati ger människor skydd, men när trygghetsambitionerna blir så starka att man förhindrar ekonomisk utveckling blir de självförstörande. … Är det omöjligt att upprätthålla balans mellan kapitalism och statlig aktivitet? Leder demokrati oundvikligen till allt mindre ekonomisk frihet? Är det så att demokrati saknar broms? Tyvärr indikerar i alla fall det tyska valet att så är fallet. Att ens andas förnyelse leder omedelbart till brakförlust i val. Demokrati tycks producera en sorts politik, den som leder till ekonomisk totalitarism. Och i så fall till kapitalismens och välståndets undergång”.
Efter det Tyska och Polska valet står det klart att det finns en marknadsaktör som en demokrati svårligen kan komma runt, och det är folket som väljer de politiska ledarna. Nyliberalismens välfärdstänkande bygger som jag uppfattar den på ”trickle-down” teorier, dvs att en ständig tillväxt genererar större köpkraft även för de minst bemedlade. Erixons (och Norbergs) logik bygger på att folk väljer bort något absolut gott.
Kopplingen mellan tillväxt och välfärd är däremot ingen sanning. Den är ifrågasatt av en del ekonomer och betraktad som förtryckande av många andra. Det är inget nytt, men detta ifrågasättande har tidigare kunnat viftats bort som kommande från en ”tillväxtfientlig extremvänster”. Så är inte längre fallet.
Att både Erixon och Norberg tycker det är problematiskt är uppenbart. Norberg löser detta ifrågasättande genom att antyda att väljarna inte vet sitt eget bästa. Erixon frågar om det är så att det är demokratin i sig är problemet vilket är en annan sida av samma mynt. Demokratin har ramlat ned som en stor ful stenbumling på deras gyllene väg mot den rena, förädlade kapitalismen.
Ingen av de två försöker presentera en lösning på hur bumlingen skall forceras så låt mig ge ett förslag till en strategi som skulle kunna användas i den kommande kampen: först väpnad revolution och sedan införandet av en marknadens diktatur. Staten har visserligen fortfarande monopol på legitim krigföring men också krigen är på väg att reprivatiseras enligt tänkare som Herfried Münkler (Res Publica #54, KR!G).
Ett annat alternativ är förstås möjligt och det är att dessa båda i grund och botten förnuftiga herrar tar till sig tanken att deras mål att avveckla staten utan att skapa ett totalitärt samhälle är en utopisk fiktion och att både staten och marknaden krävs i ett intrikat samspel för att samhället ska fungera.
Visst är det härligt när knoppar brister – varför skulle de annars tveka?
Egentligen handlar det väl om att marknadsekonomin förutsätter både frihet för tillväxt OCH jämlikhet mellan aktörerna för hållbarhet. Av olika anledningar vaneförnekas det ena respektive det andra av vänster respektive höger. Som om man var tvungen att välja utveckling ELLER rättvisa… Hemligheten är dock att dessa två egentligen inte MOT-verkar varandra utan SAM-verkar.
…men det är en lång historia…
Det är en lång historia…men mycket intressant. Det verkar ligga i den mänskliga naturen polarisera debatten. PRAXIS är dock sällan extrem även om undantag förekommer. Vad skulle hända om en mittenextrem rörelse drev en holistisk praktik till sin spets? Å andra sidan brukar det sägas att det är just vänsterns relativism som får nykonnarna att gå i taket av ilska, m.a.o: vi kanske redan har haft en sådan rörelse i västvärlden från 1968 och fram till mitten av 80-talet.
Kapitalismen och den demokratiska tanken bygger på samma grundläggande princip: individens okränkbara värde och frihet.
När demokrati blir ett system där majoriteten skrapar åt sig så mycket makt som möjligt och ersätter individuellt ansvar med statliga åtaganden, är det inte konstigt att demokratin och kapitalismen krockar. Det är snarare ofrånkomligt eftersom den gemensamma grunden då är borta. Demokratin, som var tänkt att garantera människors jämlika beslutanderätt i gemensamma frågor, blir istället en ursäkt för kollektivets tyranni över den enskilde, när staten får makt att besluta i frågor som borde hanteras på individnivå.
Den jämlikhet som marknaden kräver för att fungera är inte liktydig med lika utfall eller någon slags vänsterfeministisk förnekelse av människors olikheter. Den är helt enkelt ett erkännande av alla människors jämlika rätt till frihet.
För det första skulle jag vilja fråga om det verkligen är så att majoriteten skrapar åt sig så mycket makt som möjligt i exempelvis den Svenska demokratin? Vad jämför du med? USA, Zimbabwe eller Ryssland?
Frågan är vilken maktbalans vi vill ha i samhället och jag tycker majoritetsdemokratin fungerar bra som en termometer på hur folk vill att makten skall fördelas.
För det andra så är frågan om individualism kontra kollektivism inom vänstern en fråga om att överhuvudtaget kunna vara med och påverka sin framtid. Under de franska bonderevolterna som ledde fram till revolutionen 1789 och senare under arbetarrörelsens höjdpunkt var summan av enheterna i kollektivet uppenbarligen större än enheterna var för sig. Gäller detta fortfarande? Jag tror det (men kanske inte så mycket i Sverige längre). För den som inte kan köpa sin frihet krävs andra former av organisation för att man skall kunna påverka sin egen tillvaro. Individens frihet är beroende av vänsterns nyckelord med mycket stort N: solidaritet. Därav de diametralt olika frihetsbegreppen.
Folket blir inte friare för att de byter en överhet mot en annan. Huruvida aristokratin eller majoriteten bestämmer spelar ingen roll för den som inte tillhör någondera. Uppfattningen att majoriteten har rätt att bestämma allting, även hur makten ska fördelas, står i stark kontrast till demokratins grundval: individens frihet. Priset för detta felsteg betalas av minoriteten som tvingas böja sig för överheten. För majoriteten är skillnaden i praktisk konsekvens försumbar, vilket troligen är anledningen till att du känner dig ganska nöjd med systemet.
När ska det gå upp för vänstern att det inte finns något moraliskt gott i att tvångsfördela resurser? Solidaritet handlar om givande. Dess moraliska värde kommer inte av resultatet utan av handlingen i sig. Så fort en handling utförs under tvång försvinner dess moraliska värde. Vänsterns Nyckelord har förlorat sin mening.
Andreas, jag tror inte heller att den parlamentariska demokratin vi har i dag är ett perfekt system, men den fungerar som ett förvisso ytterligt trubbigt instrument som ett uttryck för vad folket vill inom en nationsgräns. Man kanske kan prata om dagens system som en majoritetens diktatur i arbetet med en riktig demokrati som sätter frihet under ansvar i högsätet.
Det är inte precis så att frågorna om demokratins utformning och makten och resursernas fördelning är något nytt, det har ju diskuterats i årtusenden. Varje tidsperiod har nya tänkare, filosofer, ekonomer och politiker som försöker formulera nya paradigm. Varje tidsperiod har sina ideologistrider. Praktiken ser dock annorlunda ut än teorin och den är betydligt mycket svårare att hantera. Frågan om ansvar handlar definitivt om mer än statens makt att lagstifta. Det handlar om företagens styrelser och redovisningsskyldighet mot ägarna, det handlar om frågan om det är vårt ansvar att ta hand om våra gamla och sjuka etc. Vem vill till exempel hävda på allvar att företag skall skötas helt utan ansvarsskyldighet för någon?
Att hävda att individens frihet är demokratins grundval funkar bara om man befinner sig på en öde ö eller inom en mycket snäv krets av människor och därför har jag svårt för den rena frihetstanken så som den förfäktas av många inom högern. Att hävda att makten borde fördelas på ett visst sätt är något helt annat. Då kan man snacka och deala. Jag antar att det är det som politik handlar om. Jag antar att demokratin fungerar att hantera den typen av förhandlingar, men i grund och botten ser jag den inte på något sätt som ett idealt system.
Frågan om givande och vänsterns moral är intressant men jag lämnar den därhän bis später…