Kategori: ekonomi

DN basunerar ut att en ny larmrapport i frågan om riskerna med klimatförändringarna är ”skrämmande och apokalyptisk”. Det handlar om den s.k. Stern-rapporten, som gjorts på uppdrag av den Brittiska regeringen. Den diskussion som fördes om rapporten på BBC World Service RAdio i förrgår hade dock en lite annorlunda ton. Debattörerna menade, nästan i glädje, att den här rapporten var den första som faktiskt skulle kunna få företagsvärlden, och USA:s regering, att svänga i frågan och inse att kostnaderna för att inte göra något kan bli bra mycket högre än att tuffa på i samma gamla vanliga takt. Det finns i rapporten också en prislapp på vad det skulle kosta att ”fixa” problemet: 1% av världens samlade BNP. BBC-folket intervjuade en amerikansk politiker (?) som menade att mycket redan görs på delstatsnivå för att bekämpa utsläpp av fossila bränslen och en inbjuden snubbe från Shell utbrast att teknologin för att satsa på förnyelsebara energikällor redan finns och att det bara handlar om politisk och ekonomisk vilja för att man skall kunna fixa problemet. Enstämmigheten var slående. Så har storkapitalet och världens politiker plötsligt blivit ”gröna”? Knappast. Bör man ändå uppmuntra ett paradigmskifte i klimatfrågan och det påstådda skiftet mot ett ”fossilbränslesnålt” samhälle? Självklart! Men, det ger inte jättarna carte blanche. Det sonar inte gångna brott och det leder inte nödvändigtvis till ett grönare samhälle. Klimatfrågan är ändå bara en liten pusselbit i den planet-destruktion som vi håller på med och jag tror aldrig att jättarna någonsin kommer att gå med på att se sina vinster naggade i kanten, vilket skulle bli fallet om man verkligen började att ta seriöst på problemet, betalade de skador de åsamkar på miljön och började att arbeta för ett hållbart, grönt företagande. Klimatfrågan får därmed inte heller bli den ”fix” för planeten som gör att all annan ”ogrön” verksamhet hamnar i bakgrunden.

Andra bloggar om: ekonomi, miljö, stern-rapporten, klimatförändringarna, klimatfrågan

Och vad är det att glädjas åt, kanske den budgetmedvetne shopparen frågar sig. Låt mig förklara. I Bangladesh utbröt i maj i år en omfattande vild strejk bland textilindustriarbetare som spred sig snabbt till hela landet och till slut kom att omfatta arbetare i cirka 4000 fabriker. Striden var en kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden och eftersom Bangladesh får 80% av sina exportinkomster från textilindustrin som opererar i så kallade frihandelszoner så kan ni lätt förstå att det inte handlade om någon liten konflikt. Den var dessutom hård. 16 fabriker brändes ned under protesterna. Flera människor dog av polisvåld.

Men protesterna fick resultat. Innan konflikten var minimimånadslönen för en okvalificerad textilarbetare cirka 90 kronor, en lönenivå som legat fast sedan 1994. I juni tillsatte Bangladeshs Regering en minimilön-utredning. Och sedan dess har fabriksägarna gått med på en höjning av minimilönen till 130 kronor i månaden vilket verkar vara det som gäller just nu, även om arbetarna kräveren höjning till ca 300 kr i månaden vilket motsvarar inflationshöjningen sedan 1994. Men inte nog med detta. Vi vet alla hur globaliseringen fungerar. Om inte företagen får de lägsta priserna så flyttar de någon annanstans. Det rapporteras att Bangladesh regering nyligen lyckades få försäkringar från flera av sina största kunder, som t.ex. GAP och Wal-mart att godta en höjning av klädpriserna med 10-20%, och detta är glädjande även om höjningen kunde varit större.

GAP och Wal-Marts godtagande av priserna visar att globaliseringens mekanismer inte nödvändigtvis gäller om arbetarna är så välorganiserade som i Bangladesh, och strejkerna så omfattande så att de riskerar att kasta ett helt land till katastrofens brant. Att det skall krävas att 16 fabriker bränns ned för att det skall hända känns bara ledsamt och man kan fråga sig hur lång tid det skall ta innan nästa lönehöjning. Globaliseringsförespråkare som Johan Norberg brukar hävda att globaliseringen höjer hela länder ur fattigdom. Andra, som Ted Trainer, menar att det kanske stämmer men att det kommer att ta hundratals år för några få länder att nå vår nivå med den här takten.

Räkneexperiment: om cirka 100 år är Bangladesh textilarbetare uppe i en lön på ca 1400 kr i månaden med den här takten.

Länkar
Yahoo News: Firms agree to higher Bangladesh garment prices
DAily Star: Tk 3,000 minimum wage for RMG sector suggested
Libcom: Garment workers revolt in Bangladesh

Andra bloggar om: politik, ekonomi, textilindustrin, samhälle, bangladesh, progressivt

Anonym aka nickname aka icke-anonym, d.v.s han/hon/den/det som aldrig håller sig till ämnet och vars kommentarer jag tar bort var och varannan gång eftersom de mest länkar till dennes egna inlägg på mediekritik, lyckas trots detta nästan alltid att servera några utmärkta länktips. Den här gången två länkar till filmen The Corporation, som jag inte sett förut. Informationclearinghouse har hela filmen i litet format medan google video har en del av filmen i lite bättre upplösning. Den går säkert också att ta ned som bittorrent. Filmen sammanfaller väldigt bra med min ambition att skriva mer om den skenande företagsvärlden, idrottsekonomin och den nya trenden med corporate social responsibility som dissades hårt av investmentgurun Mats Qviberg i Svenskan för någon vecka sedan. Företagare skall vara företagare och inget annat, är hans ståndpunkt. Företag skall göra det man är bäst på (dvs i princip allt, numera) och något störande element som etik får inte vara en pinne i ekrarna. Företagare skall med andra ord inte lyssna på någon som helst opinion, och tydligen inte heller uppvisa några som helst mänskliga drag.

Man kan tycka vad man vill om etiska fonder och annan kosmetisk upp-piffning av diverse produkter, men faktum är att bara det att debatten om företagens etik nu förs på många fronter, att förslag som CSR – certifiering diskuteras och konsumentmaktmedel som fairtrade hotar göra skillnad för företagens vinster, är ett tecken på att den snedbalans mellan företagens makt och de kontrollmekanismer som borde vara på plats (inte bara föra vinsterna tillbaks till medborgarna utan också rätta till de enorma klyftorna mellan fattiga och rika länder globalt) är på väg att tippa tillbaka. Staten har sedan länge värnat om storföretagandet eftersom det blivit det enda sättet att generera den välfärd man tror att majoriteten av medborgarna vill ha. Nu är det i stället medborgarna som börjar ställa krav på att företagen skall ta större ansvar. Frågan är hur statsmakten tänker förhålla sig till det?

Mats Qviberg har själv ett bra svar: ”Om man tar ropen efter mer etik på allvar måste vi nämligen stöpa om företagens roll i samhället”. Exaktamente!

Andra bloggar om: politik, ekonomi, etik, csr, företagande, the corporation

Tillväxtjakten ifrågasätts nu på SvD brännpunkt av Sven-Åke Larsson, Fredrik Bjärnesand och Birger Mattson även om de anlägger en rätt omständlig vinkling: att tillväxtekonomin skulle vara en anledning till utbrändhet. Jag tycker ändå att det var på tiden att temat fick lite utrymme i konservativ medias flaggskepp och vill göra några tillägg.

Man skulle kunna säga att vi har en industri, tjänstesektor och statlig förvaltning som förväntas generera mervärde till oss medborgare: arbetare som företagsledare. En garant för att det mervärdet inte sjunker är att tillväxten bibehålls, eller helst ökar. Med ständigt ökad tillväxt genereras nya vinster för stat och näringsliv som kan omsättas i konsumtion och export, vilket i sin tur garanterar fortsätt tillväxt. Detta är på sätt och vis den klassiska ekonomiska principen för OECD-länderna, den princip som välfärdsstaten strävar mot och som den kan gå ganska långt för att försöka uppnå.

Den vanlige medborgaren i Svea rike följer tillväxtens dogm på flera olika sätt. Det viktigaste av dessa är genom att konsumera. För att kunna köpa dyra kapitalvaror och bostäder så tar man lån. För bli beviljad lån måste man kunna klara av att betala av dem, d.v.s ha ett fast arbete eller annan kreditvärdighet. Runt detta växer en kultur fram där de materiella tillgångarna blir fetischer, ett bevis på att man är en vinnare, eller i alla fall normal. Kulturen påbjuder inte att man skall bli rik, det är inte den ekonomiska framgången i sig som räknas. Det som räknas är att man har ett välbalanserat, ”normalt” välstånd. Den ekonomiska framgången är däremot legio för entrepenörer och företag, med några få undantag. Staten förväntas balansera dessa förväntningar.

Vad jag tror folk inte förstår är att det finns miljoner människor som frivilligt lever utanför detta system, och som ser tillväxt i första hand i immateriella termer. Tillväxtdogmen sitter i så hårt hos flertalet att blotta tanken på att någon vill leva utanför den är en otänkbarhet, som ett slags perverterad livsform. Därför blir också domen hård mot de personer som valt att göra det, och de klarar sällan av att leva sida vid sida med det normala samhället utan söker sig till egna samhällen eller till den urbana miljöns anonymitet. Av det följer i sin tur att anklagelserna för perversion hårdnar ytterligare. Jag tror detta är en av anledningarna att F! drabbats så hårt av allmänhetens och medias dom.

Hur kan man då leva utan krav på ständig materiell tillväxt? Massor med människor arbetar ideellt i olika föreningar, eller politiskt. Folk som arbetar med kultur förväntar sig sällan att få tillräckligt betalt för det jobb man lägger ned. Många djupt religiösa människor är asketer, många humanister likaså. Vissa går till och med så långt att de bosätter sig i speciella så kallade Intentional Communities, ett slags byar med speciella filosofier eller tankesätt, med egna ekonomier, som inte är baserade på den traditionella tillväxtekonomin. I Sverige finns kanske inte så många av dessa byar, men i England och Italien är det ganska vanligt, för att inte tala om USA och Australien. Christiania i Köpenhamn är ett exempel i Norden. Dessa byar är inte mer sekteristiska än vilken svensk småstad som helst.

Ekonomierna i dessa samhällen är ofta byteshandel snarare än traditionella ekonomier. Hur mycket de omsätter varje år räknat i US Dollar är oklart men det lär säkert vara miljarder. Bland annat skall Ryssland ha drivits av ett så kallat LETS-system under det år som övergången från Sovjetunionen skapade kaos i den vanliga ekonomin, så att folk skulle kunna byta till sig bröd mot tjänster. Visst finns det kanske ett visst krav på tillväxt i så måtto att man måste se till att alltid kunna överleva, men ekonomin är inte fixerad vid att skapa ständigt högre förtjänster.

Ett annat sätt att prata om kapital är att använda begreppet kulturellt kapital, vilket är ett begrepp som användes av den berömde Franske sociologen Pierre Bourdieu som avled 2002. I hans klassiska koordinatsystem finns två kapitalaxlar. En horisontell som beskriver mängden ekonomiskt kapital och en vertikal som beskriver mängden kulturellt, eller symboliskt, kapital. Sedan har han jämfört hur olika yrkesgrupper fördelas i koordinatsystemet, ofta baserat på deras ”smak”. Man skulle kunna säga att vårt samhällssystem i huvudsak är inriktat på utveckling på den horisontella axeln, men det kulturella kapitalet är ingen fiktion, det är bara det att de flesta inte vet att det är just ett kapital. När jag försökte förklara det här med kulturellt kapital för en ekonom en gång så tittade han på mig några sekunder som om jag var något odefinierbart från en yttre planet och fortsatte sedan att prata på om aktiemarknaden.

Som jag förstår det är skribenterna ute och fiskar efter att den symboliska delen av ekonomin måste kunna lyftas fram i det offentliga livet, men de vågar inte riktigt tala klarspråk. Det är synd, men förståeligt, för det är oerhört kontroversiellt i dag att påstå att vinstintresset inte behöver vara samhällets motor.

Bilden nedan är en gravt förenklad version av Bourdieus koordinatsystem.

Tidigare artiklar om tillväxt och ekonomi:

http://kommentera.blogspot.com/2005/10/r-tillvxtekonomi-frenligt-med.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/07/kpprtt-t-guangdong.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/erixon-norberg-och-den-demokratiska.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/nyliberalismens-utopiska-renhetsiver.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/johan-norberg-och-reformeringen-av.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/10/frhllandet-mellan-jmlikhet-och-tillvxt.html

Äntligen sägs det i liberal media! Det kan lika vara så att ökad jämlikhet kan bidra till högre tillväxt snarare än tvärtom. Visserligen sägs det i en debattartikel i SvD av biståndsminister Carin Jämtlin och Världsbankens chefekonom François Bourguignon, men ändå. Skribenterna, som refererar till Världsbankens nyligen publicerade rapport om utvecklingen i världen, Equity and Development 2006, menar att det lika gärna kan vara så att en utjämning av klyftor i ett fattigt samhälle kan bidra till ökad produktion och därmed ökad tillväxt. Undermeningen är att krav på ekonomisk tillväxt som det enda incitamentet för välstånd för dessa länder snarare riskerar att hålla dem kvar i fattigdom. I princip handlar det om att ge de allra fattigaste länderna en möjlighet att överhuvudtaget skapa möjligheter för inhemsk produktion. Detta resonemang är förstås inte någon nyhet för den globala rättviserörelsen men det är skönt att någon bemöter den liberala ståndpunkten på dess hemmaplan. Jag har skrivit om förhållandet mellan bistånd och tillväxt tidigare.

”Rapporten hävdar att jämlikhet och tillväxt i det långa loppet kompletterar varandra. Större jämlikhet främjar större välstånd. Det finns två huvudorsaker till att jämlikhet är bra för tillväxten. För det första hämmar brist på möjligheter initiativkraften och berövar samhällen vissa av deras medborgares begåvning och ansträngningar. För det andra är jämlikhet bra för tillväxten eftersom samhällen med jämlikare fördelning av resurser för det mesta har rättvisare politiska system, där en majoritet av medborgarna och inte bara en elit direkt eller indirekt deltar i samhällets beslutsfattande”.

/…/

Vi anser att jämlikhet åter måste föras in i samtalen och åtgärderna för minskning av fattigdom och för ekonomisk utveckling. Jämlikhet har en betydelse inte bara för sin egen skull utan också för skapandet av en dynamisk, nyskapande och effektiv ekonomi både på nationell och global nivå.”