Johan Norberg och reformeringen av reformpolitiken

Jag har verkligen blivit en smula besatt av ekonomiska teorier för tillfället, men jag vill så gärna försöka förstå hur ekonomerna och de nyliberala tänker. Det är inte helt lätt ska jag säga och det beror naturligtvis på en tidigare ignorans från min sida.

Tysklandsvalet är intressant att analysera av flera orsaker: polariseringen av det Tyska samhället, Tysklands roll i Europa och de förväntningar på landet som en av dess viktigaste ekonomier. Det är säkert riktigt att det som sker i Tyskland påverkar konjunkturerna och marknadens förväntningar. Dessa förhållanden borde kräva en grundlig analys och jag blir därför rätt förvånad av alla ideologiskt färgade och enögda tolkningar.

Johan Norberg skriver på sin blogg att valresultatet i Tyskland ställer frågan ”om det finns ett läge då beroendet av staten har gått så långt att väljarkåren är mer intresserade av att försvara goda villkor för arbetslöshet än att skapa möjligheter för tillväxt och arbeten”. Om det finns en efterfrågan för stagnation ”kommer politikerna inte att tveka att tillgodose det”.

Jag kan bara tolka ovanstående på så sätt att Johan Norberg är fullständigt fartblind i ett läge då reformpolitiken helt tydligt måste analyseras och korrigeras. Uttalandet är förolämpande för alla de människor som inte tror att reformer kommer att ge dem arbete, ens på längre sikt. Skall inte valresultatet snarare tolkas så att förtroendet för marknadens förmåga att hantera ekonomin är urholkat och att folk föredrar att statsmakten hanterar arbetslöshetsfrågan m.m ? Om marknaden skall kunna vinna folkets förtroende krävs helt andra tongångar. Man kan börja med slänga bort föraktet för de som inte varit så lyckligt lottade (en inte föraktlig del av inpumpandet av pengar i östra Tyskland har gått till att locka investerare genom att bygga skrytbyggen i huvudstaden). Man kan försöka sluta se nationell ekonomi som ett slags internationell idrottstävling.

PJ Anders Linder kommenterar Johan Norbergs inlägg på SvD med att säga att ”Folk vill ha trygghet hellre än frihet, och när resultatet blir stagnation kräver de ännu mer trygghet. Och så vidare.” Vem behöver inte trygghet? Marknaden är till exempel beroende av den. Alla ekonomijournalister pratar om hur viktigt det är med förutsägbarhet för att inte allt skall rasa. Kanske gäller samma sak för vanliga medborgare? Att ställa frihet mot trygghet som ett motsatspar är för övrigt ren dumhet.

Ekonomer, nyliberaler och ekonomijournalister: ta för guds skull bort skygglapparna och titta upp från börsnoteringarna! Det finns människor därute i världen. Jag vet att en del av er är utopister som vill bygga en bra värld för alla, men är de heliga medlen verkligen eftersträvansvärda? Är det inte dags att reformera reformpolitiken?

Ekonomerna och tyskarnas val

I går natt satte jag igång att läsa Kenneth Hermele’s bok ”Vad kostar framtiden?” från 2002 som i korthet handlar om samtida ideologiska motsättningar. Eftersom jag somnade med boken på bröstet (vilket inte säger något som helst om dess kvalitet) så får jag återkomma med en mer fullödig recension vid ett senare tillfälle. Jag vill bara citera en passus ur bokens introduktion angående debatten kring det nyss avslutade förbundsdagsvalet i Tyskland.

”Ekonomer spelar en viktig för att inte säga dominerande roll i dessa strider om hur det är och hur det blir. Så har det inte alltid varit i det svenska politiska samtalet. Tidigare – säg för tjugo, trettio år sedan – gav framför allt statsvetare men även övriga samhällsdebattörer viktiga infallsvinklar när det gällde politik, den offentliga sektorn, den svenska modellen och tillväxtens gränser. /…/ Ekonomerna har med andra ord lyckats erövra problemformuleringsprivilegiet, de bestämmer nu hur frågorna skall ställas, och därmed också till stor del vad svaren blir. Det är därför av intresse att fundera på hur just ekonomer gör när de diskuterar, vad de ser när de tittar sig omkring och – lika viktigt – vad de inte ser eller väljer att bortse från.”

När man hör på debatten kring ”katastrofen” i det tyska förbundsvalet så är det just de ekonomiska aspekterna som hamnar i förgrunden. Åsikten att Tysklands ekonomi måste reformeras framförs gång på gång och med hela handen. Det är ett måste med ett ekonomiskt starkt Tyskland för hela Europas välfärd och det kräver en besk medicin. Den offentliga sektorn måste skäras i, arbetsrätten tullas på, lönerna sänkas. Europa måste hålla tätpositionen i den kommande kampen mot tigerekonomierna i Asien.

Det är nästan som om det snarare är det problemformuleringsprivilegium som Kenneth Hermele pratar om står på spel. Tysklands problem är nämligen långt ifrån bara av ekonomisk natur utan också kulturell och CDU’s ”valnederlag” visar på att alla försök att bara genomföra ekonomiska omstruktureringar utan att också ta tag i de kulturella problemen ofelbart kommer att förkastas av väljarna. Tyskland behöver terapi också av ett helt annat slag än den av typen ”shock” som ekonomerna förordar och valet speglar detta behov. Ekonomerna verkar dock avsky att tala om såna saker, det kan ju rubba marknadens förtroende, gud förbjude. I val gäller dock lite andra förutsättningar. Det är snarare folkets förtroende man skall vinna.

Arbetslöshetssiffror i Tyskland i maj 2005

Jag hittade denna tabell på infoslurp som kanske kan vara intressant att titta på samtidigt som man begrundar varför de flesta tyska väljare inte gillar hårda ekonomiska tag, nyliberalt tänkande och trots allt väljer rot-grün framför CDU och FDP. Det är inga trevliga siffror. De gamla östländerna har en arbetslöshet på i snitt 18,9 %, de övriga 9,7%. Berlin har nästan 20 procents arbetslöshet. I två s.k. Bezirk (Stadsdelar) i östra Berlin som har nästan 20% arbetslöshet, Lichtenberg och Marzahn, fick vänsterpartiet Linkspartei en majoritet med cirka 34%. Detta partis väljare är inga ”vänsterextremister” som många vill hävda utan vanligt folk som känner sig som andra klassens medborgare i ett enat Tyskland. Varför skulle de rösta på ett parti, vars väljarkår som hånar dem som ossis och losers? Om CDU skall kunna få ett grepp om Östra Tyskland krävs inte bara att man skaffar en partiledare som är uppväxt i öst utan också medkännande och en förståelse för att den reformpolitik som man vill genomföra måste justeras mot de speciella förhållanden som råder i dessa regioner.

Pyramidspel, Albanien och Telia-aktien

Går det verkligen att jämföra pyramidspel med lanseringen av Teliaaktien vilket diskuterades i min förra artikel? Exemplet Albanien 1996-97 är ganska belysande för hur uppkomsten av bubblor kan få ett helt samhälle att kollapsa och det finns definitivt paralleller till aktiemarknadens överhettning i början av 2000-talet.

Så vad hände egentligen i Albanien 1996-97? IMF har på sin hemsida en utmärkt artikel om det övergripande skeendet som jag bara kort skall sammanfatta.

De pyramidspel, eller snarare Ponzi-spel, som uppstod efter 1991 när Albanien tog steget från en sluten kommuniststat till marknadsekonomi. Bankväsendet var inte tillräckligt utbyggt, folk var i gemen fattiga och utan kunskap om hur finansmarknader fungerade och staten reagerade inte tillräckligt snabbt på tendenserna. En informell, nätverksbaserad ekonomi växte snabbt fram när de statsägda bankerna inte kunde tillgodose behovet av kapital. Många av de investeringsfonder som började agera sågs som trovärdiga och seriösa till en början, men fler och fler suspekta aktörer dök upp med tiden. Dessa företag utlovade höga räntor till långivarna men investerade inte pengarna utan betalade de första långivarna med nytillkomna långivares pengar utan att producera något eget kapital. Detta brukar kallas för en Ponzi-bluff. Bluffen funkar så länge som företaget kan hålla sitt ”investeringsprogram” hemligt och så länge det tillkommer nya investerare. När investerarna tar slut och de som satsat pengar vill ha tillbaks investeringen plus den utlovade räntan uppdagas bluffen.

Trycket blev snart för stort även för de seriösa aktörerna när ordet snabbt spred sig att man kunde tjäna mycket pengar på kort tid. Vanligt folk sålde hus och hem för att kunna få del av de förväntade kapitalvinsterna och staten gjorde inget för att stoppa den vansinniga handeln, delvis för att många i statsförvaltningen själva hade investerat i företagen. Allt brakade ihop 1996. Enbart fonderna Xhafferi och Populli hade 2 miljoner långivare av en befolkning på 3,5 miljoner. I november 1996 erbjöd Populli 30 % i ränta per månad. Xhafferi svarade med att erbjuda att tredubbla långivarnas pengar på tre månader. Katastrofen lät inte vänta på sig. De tre största investeringsfonderna hade nu ungefär 15% av Albaniens BNP insatta på Albaniens Statsbank. I januari 1997 brakade korthuset ihop. Två av bolagen ställde in betalningarna vilket utlöste upplopp. Staten gick in och frös tillgångarna för Xhafferi and Populli och började försöka styra upp marknaden. Folks ursinne slutade i kaos och regeringen hade i Mars 1997 förlorat kontrollen över södra Albanien och cirka två tusen människor dödades. Regeringen avgick och nyval utlystes. Först efter kraftfulla åtgärder av den nya regeringen lyckades landet komma på fötter igen.

Så, vad har detta med Teliaaktien att göra? Man skulle kunna se regeringens snabba lansering av Teliaaktien när börsen börjat falla under år 2000 som ett desperat försök att haka på aktietåget innan det var försent. Genom att hårdlansera aktien och underlåta att informera svenska folket om riskerna i kombination med medias huvudlösa hypande av aktiemarknaden och Teliaaktien i synnerhet, så invaggade man vanligt folk, som inte hade någon aning om hur aktiemarknaden fungerade men litade på sin regering, i tron att detta var en ofelbar investering. Efter att ha läst Björn Elmbrandts bok ”Dansen kring guldkalven”, så kan man förmoda att de flesta vanliga Svenskar som köpte aktien förlorade cirka 50% av sin investering medan staten drog in över 50 miljarder kronor och andra spekulanter tjänade en rejäl hacka. Cirka en miljon människor köpte aktiepaket för 8500 kronor. På lång sikt är det dessutom ytterst tveksamt om aktien någonsin kommer att stiga i värde så att folk kan få tillbaks det de förlorat.

IT och telekombubblan har också likheter med Albanienfallet. De företag som såg sina aktiekurser rusa explosionsartat på världens börser producerade ingenting förutom aktievärden. För att företagen skulle kunna fortsätta tjäna pengar på aktierna krävdes en ständig uppgång men om aktien skulle gå ner fanns inga inkomster i företagen och de skulle ofelbart gå i konkurs. Liksom i Albanien brakade Ponzispelet ihop när det började bli pay-back time. De som var i toppen av pyramiden, riskkapitalisterna, hade då redan plockat ut sina pengar. Kvar stog en massa utblottade och utbrända IT-entrepenörer och barskrapade småsparare.

Dansen Kring Guldkalven (Hyperkapitalism + Planekonomi = Sant?)

Ekot-journalisten Björn Elmbrandt har precis släppt sin bok Dansen kring guldkalven som handlar om börsbubblan som fick drömmen om de evigt expanderande IT företagen att rämna i och med att börsen gled ner i ett svart hål i slutet på nittiotalet. Kommer ni ihåg det? Lanseringen av Telias folkaktie som har gjort Svenska folket en smula fattigare? Spray och Iconmedialab? Jag kom för några timmar sedan hem från från ABF huset i Stockholm där Björn Elmbrandt hållt ett föredrag om sin bok och svarat på frågor under nästan två timmar i en sal fylld med prydliga herrar och damer i övre medelåldern, en och annan vänsterspoling och testosteronstinna journalistkollegor.


Elmbrandt levererade knappast några chockerande nyheter, utan målade bara bit för bit upp bilden av en vansinnesfärd i sällskap med omättliga riskkapitalister, irrationella politiker och oansvariga journalister. När kraschen är ett faktum finns det hemskt många förlorare. Elmbrandt menar att det egentligen inte är fel på IT-företagens dröm om den platta företagsstrukturen, snarare uttrycker han ett visst intresse för den. Det som gör honom indignerad är likriktningen inom företagskulturen som i kombination med de överdrivna risktagandet drev upp bubblan och statens agerande. På en fråga från konferencieren svarar han att han nog anser lanseringen av Teliaaktien som skedde när kraschen kunde anas som det enskilda mest upprörande projektet.

Det är två intensiva, faktaspäckade men också underhållande timmar som väcker en rad frågor om den utopiska nyliberalismen och innehåller svar som ibland är oväntade. Elmbrandt tar bland annat upp en journalist på Financial Times(?) i London, vars namn jag tyvärr inte hann plita ner, som jämför hyperkapitalismen under IT bubblans dagar med den Sovjetiska planekonomin. Jajamän folks, ni hörde rätt. Likheten är att båda innebär orealistiska bedömningar, orealistiska krav på framtida resultat som inte kan uppfyllas vilket därmed skjuter ekonomin i sank.

Något som förbryllar mig är Svenska folkets obetvingliga tro på aktiemarknaden och deras tystnad trots att Svensson förlorat tusentals kronor. Knappt någon ställs till svars för miljonrullningarna. Sossarna väljs till och med om trots Teliafiaskot och pensionslotteriet! Hade detta varit Frankrike hade Rosenbad varit belägrat av bönder, hade det varit Albanien hade folk tagit till vapen och störtat regeringen. Kan man jämföra Albanska pyramidspel som kastade landet i kaos i början på nittiotalet med Teliafiskot? Tja…kära läsare, think about it.

Käpprätt åt Guangdong

Nu är det dags igen för ett litet nedslag i den nedslagna verkligheten igen. Anledningen denna gång stavas ”arbetslösheten”, detta kolmörka ovädersmoln som drar över västvärlden och lägger sordin på den goda stämningen. Tro mig, detta oväder kommer att fortsätta att skapa en hel del oreda i Europa och USA under de kommande decennierna. Dessa arbetslöshetstal börjar nu hota de partier som sitter i regeringsställning i de traditionella industriländerna. Politikerna känner att någonting håller på att gå käpprätt åt Guangdong men verkar märkligt handfallna. Tills vidare skyller man på sina opponenter, precis som när John Kerry i den amerikanska presidentvalskampanjen försökte dänga arbetslöshetsfrågan i skallen på George Bush, men eftersom krisen bara kommer att förvärras så kan pajkastning över blockgränserna bara innebära tillfälliga poänger i den här frågan.

Visst finns det dom som har recept på hur problemet skall lösas, även om den offentliga debatten i den här frågan har varit tämligen trevande. Näringslivets alla företrädare har uppenbarligen enats om att hävda att man måste frigöra jobb i tjänstesektorn, vilket de menar kan låta sig göras på sikt om staten fixar de rätta smörjmedlen. Staten (den Svenska i det här fallet) föreslår vagt arbetsmarknadsåtgärder men verkar mest vilja undvika att prata om eländet, och inte undra på. Mediadrevet ligger ännu bara i startgroparna inför drabbningen med arbetsmarknadsdepartementet. Vad än regeringen gör så kommer man att åka dit på det i nästa val. Bättre att hålla sig till ”arbetsmarknadsåtgärder”, kurser och understöd och annan kosmetika för att hålla folk i ett vegeterande tillstånd. De ”impopulära” beslut som det skulle krävas för att verkligen tackla problemen vinner man nämligen inga ”svenska hjärtan” på. De ”svenska hjärtana” bultar mer för att bunta ihop alla invandrare och kasta ut dom ur landet, samt att bygga superfängelser, precis som om det skulle rädda jobben. För att göra det krävs både engagemang och uppoffring.

Den Tyske rikskanslern Gerhard Schröders beslut att begå ”självmord” genom att be sina partikamrater att fälla honom i den förtroendeomröstning han utlyst måste sända iskalla kårar genom alla Europas regeringar. Schröder tog till detta drastiska grepp eftersom han enligt egen utsago inte längre har stöd bland folket för sina ekonomiska reformer. No wonder, Tyskland har en arbetslöshet på 12 % (!) . Kanske förstod Schröder att nationella reformpaket inte hjälper eftersom problemet är av global natur.

Så vad är det egentligen som håller på att hända? Var tog jobben egentligen vägen och hur skall vi få dom tillbaka? Varför försvinner jobben när vi har högkonjunktur? Ni har säkert hört talas om globalisering och frihandel, båda veritabel dunderhonung för en vinstsugen marknad, där rörligheten för varor och kapital över jorden är formidabel. Vinstmöjligheterna när det gäller att investera i produktion i låglöneländer är så överväldigande för företagen att de struntar i om det är högkonjunktur i Sverige eller inte. Tro mig, jag förstår de företag som flyttar sina fabriker till länder med billig arbetskraft, utan fackföreningar och med lägre miljökrav. Vilken lättnad det måste vara att slippa tjata om arbetsgivaravgiftssänkningar eller sitta i långbänk med LO. Om man kan tjäna en massa flis på kuppen, varför inte? Som Bill Clinton sa om sin affär med Monica Levinsky: ”Jag gjorde det därför att jag kunde.” Det börjar bara bli en smula absurt nu när drevet gått och i princip alla större Svenska företag vill hänga på trenden för att inte ”missa tåget”, för en trend är det. Så fort en vinstkurva börjar peka uppåt så drabbas näringslivet av en masspsykos. Do or die, det är Darwinismen i sin linda och konkurrensens essens.

Var skall det sluta? Om det inte produceras nya jobb så kan det bli rejält oroligt ute i stugorna. Som sagt, att skapa nya jobb i tjänstesektorn verkar vara ett återkommande svar, men hur skall det gå till? Genom att sänka arbetsgivaravgifterna förstås, och ta bort regleringar, och sänka förmögenhetsskatten, och stimulera företagandet etc. etc. etc… Jösses, vilket mördande saxgrepp företagen har om staten just nu. Förut brukade företagen pipande hota med att flytta utomlands om minsta skatt höjdes, nu behöver Per Nuder bara peta sig i näsan sig så läggs en fabrik ner. Tjänsterna var det ja. Vilka tjänster skall skapas? En ny IT boom? Telefonförsäljning? Knappast. Allt det där fixar Indierna så mycket bättre. Ett tips är att staten kommer att satsa på utbildning och ökad offentlig sektor. Äntligen kanske till och med näringslivet börjar gilla den offentliga sektorn så att staten har annat att göra än att tafsas på deras underleverantörer i Guangdongprovinsen. Vi kommer att vara bli ett superutbildat folk utan jobb. Alla kanske kan bli intellektuella?

Globaliseringen var det ja. När kapital, varor och fabriker fladdrar runt globen under överinseende av WTO och IMF så är det några institutioner som är lika oglobaliserade som de alltid varit och det är här som vi närmar oss problemets kärna enligt mitt sätt att se det. Det ena är nationalstaternas ekonomier (och politik) – trots EU och andra överstatliga försök – och det andra är Folket. Vad håller egentligen folket på med? Jag förstår visserligen också folket, d.v.s. arbetarna och bönderna och tjänstemännen och de kommunalanställda och alla de andra som inte har några fabriker att flytta till Baltikum. De trodde att sekelskiftets klasskamp och socialdemokratins välfärd (som deras föräldrar kämpade för) äntligen hade gett dem deras villor och bilar och att de kunde luta sig tillbaka i tv-soffan och kryssa i sina bingolotto-rader i lugn och ro och glömma politiken. Och så kommer denna oro och griper omkring sig. Vem är nästa man att få kicken? Kan jag betala mina lån om det händer?

Vad gör egentligen detta folk för att tackla sin oro? Jo, de skyller på invandrarna, brottsligheten och blir ännu mer nationalistiska. De inför nationaldagar som helgdag och stöttar kungen helhjärtat. De säger dessutom nej till EU- konstitutionen (åtminstone i Frankrike och Holland). Kära folket. Är det inte dags att ni börjar globalisera er, åtminstone lite? Jag menar, för er egen skull, innan banken börjar bli rädd för att ni inte kan betala tillbaks allt ni lånat? Är det inte dags att organisera några möten och försöka ta reda på vad f-n det är som händer?

Allvarligt talat. Den sista av de grupper som verkligen borde globalisera sig är facket. Det verkar som facket i det här landet tror att det räcker att blockera några byggarbetsplatser för Lettiska entreprenörer i Sverige. Det kanske bidrar till något, det medger jag, men bara på en front. Om facket går och väntar på att lönerna i låglöneländerna skall öka så mycket så att fabrikerna flyttar tillbaka till Sverige så kommer dom att få vänta tills det inte finns några industriorter kvar i det här landet för det kommer inte att ske så länge de fabrikerna genererar ett rejält överskott. Facket måste damma av solidaritetsbegreppet, sluta gosa med arbetsmarknadsfriden och inse att det är dags att börja kontakta andra människor i andra länder för att sluta sig samman med dom även om det känns obehagligt i början. Och då menar jag inte bara fackklubbarna i Russelsheim och Trollhättan. Sätt lite press på företagen och regeringarna, World-Wide. Lär av Attac och den ”globala rättsrörelsen”. Svälj stoltheten och kräv att era ersättare i Malaysia och Kina skall få rejält betalt; kräv att företagen inte jobbar med diktaturer som inte tillåter fackföreningar; åk till Guangdongprovinsen; utlys en generalstrejk innan det finns några arbetsplatser kvar att strejka på. Såna åtgärder fattar företagen. Dom är inte dumma. Dom vill ha lugn och ro och stora, stabila inkomster.

Medge att det är ett nytt intressant skeende vi står för inom världsekonomin och världspolitiken. Vad som händer när arbetarna i Kina börjar göra uppror för att förbättra sina arbetsvillkor vågar jag inte ens tänka på. Vad som händer när västvärlden slopar sina jordbrukssubventioner vågar jag helst inte heller tänka på. Ilskna jordbrukare, speciellt Franska, är inte att leka med. Vad som händer när vi i västvärlden börjar inse att vi måste dela med oss av kakan och släppa lite på vår höga standard kommer verkligen att bli intressant.

Sa någon nåt om nya jobb inom servicesektorn? Glöm det. Gick du verkligen på den?