Kategori: Ideologi

Tycker jag mig märka en skiftning i tonläget hos vissa ideologer, som annars är så behårt säkra på sin sak, i kölvattnet av det tyska valet och nu senast i det polska? Antydningar till att nya frågeställningar börjar sippra in i debatten i den alltid lika väl befästa Timbroitiska borgen? Jag pratar inte om ett revolutionerande paradigmskifte till förmån för en mer humanistiskt färgad marknadsliberalism utan om ett slags negativ retorik som antyder flera lösningar.

Precis som hos Johan Norberg som jag citerade förra veckan så skymtar detta svårtydbara tvivel fram hos Dick Erixon, som skriver att ”Den politiska läxan borde vara att en framgångsrik demokrati ger människor skydd, men när trygghetsambitionerna blir så starka att man förhindrar ekonomisk utveckling blir de självförstörande. … Är det omöjligt att upprätthålla balans mellan kapitalism och statlig aktivitet? Leder demokrati oundvikligen till allt mindre ekonomisk frihet? Är det så att demokrati saknar broms? Tyvärr indikerar i alla fall det tyska valet att så är fallet. Att ens andas förnyelse leder omedelbart till brakförlust i val. Demokrati tycks producera en sorts politik, den som leder till ekonomisk totalitarism. Och i så fall till kapitalismens och välståndets undergång”.

Efter det Tyska och Polska valet står det klart att det finns en marknadsaktör som en demokrati svårligen kan komma runt, och det är folket som väljer de politiska ledarna. Nyliberalismens välfärdstänkande bygger som jag uppfattar den på ”trickle-down” teorier, dvs att en ständig tillväxt genererar större köpkraft även för de minst bemedlade. Erixons (och Norbergs) logik bygger på att folk väljer bort något absolut gott.

Kopplingen mellan tillväxt och välfärd är däremot ingen sanning. Den är ifrågasatt av en del ekonomer och betraktad som förtryckande av många andra. Det är inget nytt, men detta ifrågasättande har tidigare kunnat viftats bort som kommande från en ”tillväxtfientlig extremvänster”. Så är inte längre fallet.

Att både Erixon och Norberg tycker det är problematiskt är uppenbart. Norberg löser detta ifrågasättande genom att antyda att väljarna inte vet sitt eget bästa. Erixon frågar om det är så att det är demokratin i sig är problemet vilket är en annan sida av samma mynt. Demokratin har ramlat ned som en stor ful stenbumling på deras gyllene väg mot den rena, förädlade kapitalismen.

Ingen av de två försöker presentera en lösning på hur bumlingen skall forceras så låt mig ge ett förslag till en strategi som skulle kunna användas i den kommande kampen: först väpnad revolution och sedan införandet av en marknadens diktatur. Staten har visserligen fortfarande monopol på legitim krigföring men också krigen är på väg att reprivatiseras enligt tänkare som Herfried Münkler (Res Publica #54, KR!G).

Ett annat alternativ är förstås möjligt och det är att dessa båda i grund och botten förnuftiga herrar tar till sig tanken att deras mål att avveckla staten utan att skapa ett totalitärt samhälle är en utopisk fiktion och att både staten och marknaden krävs i ett intrikat samspel för att samhället ska fungera.

Att inskaffa Kenneth Hermeles bok ”Vad kostar framtiden?” var en klockren träff i min pågående ekonomiundersökning. Hermele försöker bl.a förklara precis det som förbryllar mig: varför ekonomins aktörer och journalister agerar som om det bara fanns en lösning på nationella och regionala ekonomiska problem. Ett av svaren är att det konceptuella inslaget i ekonomin har blivit dominerande genom den nyliberala offensiv som vi upplevt sedan 1970-talet. Denna inriktning innebär i korthet att ett idealt ekonomiskt program skall kunna appliceras på alla situationer och i alla länder.

Det som verkar fånga många av denna modernistiska ideologis förespråkare är dess purism, dess renhetsideal. Att omvandla en sådan puristisk filosofi i praktiken brukar betecknas som ”utopiska experiement”, och det är precis sådana utopiska experiment som har tvingats på skuldsatta länder av Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken med delvis katastrofala resultat som följd. Denna inriktning brukar kallas för The Washington Consensus efter staden där Världsbanken och IMF har sina kontor.

Hermele skriver i ett av bokens mer intressanta kapitel att det The Washington Consensus samtidigt varit kontroversiell även i de egna leden. När IMF fick en ny chef i Paul Wolfensohn 1995 så försökte han nyansera ideologin och dämpa de negativa effekterna under stort motstånd. Andra oppositionella inom Världsbanken har tvingats avgå. Det har naturligtvis funnits framstående ekonomer som står i stark opposition mot mot t.ex avregleringar av kapitalmarknaderna, men deras åsikter och teorier och de praktiska tillämpningar som deras teorier lett till förekommer mycket sällan, om någonsin, i de svenska ekonomibilagorna, på ekonominyheterna eller ens på kultursidorna.

Jag har gjort några sajtsökningar på google på några nyckelnamn och företeelser på DN, SvD och Dagens Industris webbupplagor för att belysa detta faktum. Detta är resultatet i antalet artiklar i respektive tidningars arkiv.

John Maynard Keynes, en av USAs mest kända ekonomer efter andra världskriget
SvD: 14
DN: 24
DI: 10

James Tobin, Nobelpristagare 1981, mest känd för ett förslag till skatt på kapitaltransaktioner
SvD: 1
DN: 1
DI: 5

Karl Polanyi, stark motståndare till handel med immateriella tillgångar
SvD: 1
DN: 1
DI: 0

JAK, räntefri svensk bank inspirerad av Polanyis teorier
SvD: 0
DN: 1
DI: 0 (1 återfanns i en läsarkommentar)

Milton Friedman, ekonomipristagare 1976, nyliberal ekonom under Reagan
SvD: 11
DN: 24
DI: 11

Det som man kan notera är att tidningarna, möjligtvis med undantag för DN, verkar vara ganska ointresserade av att diskutera ekonomisk teori på någon bredare och djupare nivå. ”Idrottsekonomin” är det som får ta plats i ekonomibilagorna. Friedman och Keynes förekommer ungefär lika ofta i respektive medier, Tobin lite färre gånger och Polanyi i princip aldrig. Mest förvånande är att JAK-banken inte nämns överhuvudtaget trots att föreningen har över 50.000 medlemmar och numera anlitas av de sociala myndigheterna för att hjälpa skuldsatta personer med att sanera sin ekonomi. DN har en (1) artikel där JAK förekommer i samband med en artikel om proggen.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag bejakar visioner, ideologier och utopiskt tänkande. Jag är också intresserad av applicerad utopism. Problemet uppstår när man tvingar hela länder och befolkningar in i utopiska ekonomiska system mer eller mindre mot deras vilja, vilket är precis det som IMF och Världsbanken gjort med sin utpressningspolitik gentemot hårt skuldsatta länder.

Så, efter att ha varit en regelbunden besökare i blogosfären i ett halvår så bestämde jag mig sent i går kväll för att öppna min egen blog. Beslutet togs efter det att jag sett SVTs program ”Debatt” som bland annat handlade om valet i Irak. Jag vet, televisionen kan aldrig bli tillräckligt djuplodande i sin analys av samtiden, därtill är den ett alltför begränsat medium, men under debatten om valet i Irak blev jag förvånad över den grunda diskussion om ideologi som fördes. I debatten medverkade bland annat debattören (och tillika bloggaren) David Erixon och Göran Greider samt en amerikansk statsvetare och en nyliberal påläggskalv som jag inte kommer ihåg namnet på. Det är bara alltför tydligt, vilket debatten i går också visade, att högern i det här landet med stor värme har tagit till sig de nykonservativa amerikanska hökarnas ideer och att man gladeligen och okritiserat väljer att robotlikt repetera deras propaganda genom att ständigt återkomma till flosklerna om att sprida demokrati och frihet till världens alla hörn. Jag kan bara anta att det är ett uttryck för glädje över att äntligen finna den ideologiska kampen förd upp även på den svenska politiska dagordningen och in i det mediala rampljuset. Vad som jag måste säga förvånade mig mest var Göran Greiders ovillighet att ge sig in i den debatten, vilket jag tyvärr tror är ett stort misstag. Göran Greider måste som mångårig vänsterdebattör vara informerad om den välorganiserade ideologikamp som förts av de nykonservativa sedan början på nittiotalet, där bland annat tankesmedjan The Project for a New American Century är ett klart uttryck för den doktrin som Bushadministrationen praktiserar i dag. Genom att förringa den ideologikampen riskerar vänstern i det här landet att ohjälpligt hamna på efterkälken när de nykonservativa börjar känna fartvinden.