Kategori: kriget i irak

Den 25 september kom den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch ut med en rapport om amerikanska soldaters övergrepp mot fångar på Mercury-basen nära Fallujah i Irak. Rapporten, som har namnet Leadership Failure: Firsthand Accounts of Torture of Iraqi Detainees by the U.S. Army’s 82nd Airborne Division, innehåller bland annat att antal soldaters berättelser om systematiserade övergrepp och tortyr. Det finns alla anledning att återkomma till den här rapporten och jag skall bara servera ett smakprov här:

Soldiers referred to abusive techniques as ”smoking” or ”fucking” detainees, who are known as ”PUCs,” or Persons Under Control. ”Smoking a PUC” referred to exhausting detainees with physical exercises (sometimes to the point of unconsciousness) or forcing detainees to hold painful positions. ”Fucking a PUC” detainees referred to beating or torturing them severely. The soldiers said that Military Intelligence personnel regularly instructed soldiers to ”smoke” detainees before interrogations.

One sergeant told Human Rights Watch: ”Everyone in camp knew if you wanted to work out your frustration you show up at the PUC tent. In a way it was sport… One day [a sergeant] shows up and tells a PUC to grab a pole. He told him to bend over and broke the guy’s leg with a mini Louisville Slugger, a metal bat.”

Mother Jones publicerade en lång intervju med Cindy Sheehan den 29 september. Detta är kvinnan som blivit en stark symbol för en fredsrörelse som verkligen behövt en. Sen de enorma demonstrationerna inför Irak-kriget den 13e mars 2003, som folk verkligen trodde skulle kunna stoppa det har den möjligheten verkat långt borta. Visst har fredsrörelsen lyckats att bita sig fast i det allmänna medvetandet, men det är ändå först med denna kvinna som den har fått ett ansikte utåt, och vilket ansikte. Förklaringen är nästan banalt enkel. Cindy, som har förlorat en son i kriget, bestämmer sig för att åka ner och träffa W på hans ranch i Crawford under hans semester. I den banala och djupt mänskliga aktionen, ”nu-drar-jag-typ-för-att-snacka-lite-med-presidenten” – attityden tror jag att amerikanerna älskar. För att inte tala om media i nyhetstorkan. Lägg på lite konflikter med ortsborna och en hjälpsam tejano och voila, en symbol är född.

Cindy är ingen duvunge, hon vet när ett ”möjlighetens fönster” öppnas och hon tänker följa upp sommarens framgångsrika aktion med att agera inför kongressvalet. Hennes energi verkar outtömlig och det är bara att önska henne lycka till.

Cindy Sheehan, photograph by Jacob Appelbaum.

This file is licensed under Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5 License


Nedan är ett utdrag ur intervjun med Mother Jones där Cindy berättar om när hennes son tog värvning år 2000. Det är en bra beskrivning av en uttöjd armé som tvingas använda alla sina resurser och ett rörande sonporträtt.

CS: Back then, my son was promised a twenty thousand dollar signing bonus. He only got four thousand dollars of that when he finished his advanced training. He was promised a laptop, so he could take classes from wherever he was deployed in the world. He never got that. They promised him he could finish college because he only had one year left when he went in the Army. They would never let him take a class. They promised him he could be a chaplain’s assistant which was what he really wanted to do; but, when he got to boot camp, they said that was full and he could be a Humvee mechanic or a cook. So he chose Humvee mechanic. The most awful thing the recruiter promised him was: Even if there was a war, he wouldn’t see combat because he scored so high on the ASVAB [Career Exploration] tests. He would only be in war in a support role. He was in Iraq for five days before he was killed in combat.

TD: Did you discuss Iraq with him at all?

CS: Yes we did. He didn’t agree with it. Nobody in our family agreed with it. He said, ”I wish I didn’t have to go, Mom, but I have to. It’s my duty and my buddies are going.” I believe we as Americans have every right to, and should be willing to, defend our country if we’re in danger. But Iraq had nothing to do with keeping America safe. So that’s why we disagreed with it. He reenlisted after the invasion of Iraq, because he was told if he didn’t, he’d have to go to Iraq anyway — he’d be stop-lossed — but if he did, he’d get to choose a new MOS [military specialty] when he got home.

Läs också Cindys egen berättelse om mötet med Bush.

Både Jinge och Olydig har i dag postat inlägg om den Israeliska gruppen av exmilitärer som kallar sig ”Breaking the Slience”, som stigit fram i offentlighetens ljus och berättat om de övergrepp som begicks av deras förband i Hebron under den andra intifadan. Det finns flera liknande grupper av ex-soldater också när det gäller kriget i Irak. Den kanske mest uppmärksammade är IVAW, Iraq Veterans Against War, som består av soldater som deltagit i något av de två krigen i Irak, och blivit starkt involverade i antikrigsrörelsen. En av dessa soldater, som går under namnet Yankeedoodle, driver tillsammans med andra fredsaktivister den utmärkta nyhetsbloggen Today in Iraq som servat mig med massor av ovärdelig information under det senaste åren.

Läs för tusan också den amerikanska tidskriften Mother Jones intervju med en av grundarna av IVAW, Mike Hoffman, som publicerades i oktober förra året.