Kategori: kriget mot terrorismen

Musharraf inför undantagstillstånd


Nu utlyser Pervez Musharraf undantagstillstånd i Pakistan vilket är ytterligare en dramatisk vändning i den senaste tidens utveckling. Musharraf kan vara på väg att förlora makten till Bhutto och som han inte hade nog problem med sina jurister och konkurrenter så håller frontlinjen i det så kallade Waziristan-kriget mellan Pakistans armé och islamistiska miliser i gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan att leta sig allt längre ned mot Islamabad och Peshawar, nu senast i Swat-regionen, vilket man kan läsa om i New York Times den 1 november.

Frågan är hur USA reagerar på den här utvecklingen. DN:s korre i Pakistan Mia Holmgren skriver att:

– För USA är ett undantagstillstånd den sämsta tänkbara utvecklingen. Pakistan är USA:s kanske viktigaste allierade i kriget mot terrorismen. För USA har president Musharrafs sjunkande popularitet varit ett stort problem. USA har haft ett finger med i förhandlingarna mellan Musharraf och Bhutto som skulle leda till en maktdelning efter valet i januari. Bhutto som premiärminister skulle ha gett ökad trovärdighet åt USA:s terrorkrig, ett undantagstilltånd har motsatt effekt.

Om Musharraf ropar på hjälp från USA när det börjar osa maktövertagande och NATO börjar flytta trupp från Afghanistan till Pakistan så innebär det en rejäl sträckning av de redan hårt åtsatta NATO-trupperna i Afghanistan som redan är på väg att förlora kriget mot Talibaner, klanarmeer och krigsherrar, och skulle Turkiet nu marschera in norra i Irak så är USA:s situation förstås totalt omöjlig. Samtidigt har man ju kommit dit man uppenbarligen ville: till ett krig i hela mellanöstern. Det var nog bara inte så här man tänkte sig det. Jag undrar om inte Iranierna tills vidare kan känna sig ganska lugna.

Stay tight. Jag har en känsla av att jag kommer att behöva uppdatera den här postningen i dag.

Bild: Swat-regionen. Från wikipedia. Licens GNU

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Självmordsbombare: skillnader och likheter

Jag har inte sett Oscar Hedins dokumentär om de svenska martyrerna, men jag känner mig ändå någorlunda insatt för att kunna kommentera saken. Självmordskandidaternas inställning till sitt liv väcker förstås som alltid uppseende och indignation. Man kan som Sanna Rayman sammanfatta denna indignation med en mening: ”Vad bevisar man genom att dö?”

Kulturbloggen sammanfattar en annan vanligt ståndpunkt: ”I Sverige finns ingen riktig beredskap för det här”. Men vad är egentligen ”det här”? Vad är det som är så ovanligt? Under Finska vinterkriget åkte över 8000 Svenskar till Finland för att strida på Finlands sida under parollen ”Finlands sak är vår”, och under Spanska inbördeskrget drog anarkister och andra till Spanien för att slåss mot Franco-trupperna. Det är med andra ord inte första gången som Svenska medborgare slåss i andra länder. I dag skickar vi dessutom soldater till Afghanistan för att slåss mot Talibaner.

Den stora skillnaden är förstås att så många svenskar har så svårt att acceptera att Islam skulle vara värt att slåss för. ”Saken” är inte legitim. Dessutom är man rädd för att dessa unga män skall vända sig mot dem. Man ser dom som en potentiell fara, och med viss rätt. Minns fänrik Flink som satte skräck i Falun ca 1995 1994. (förklaring: den unge fänriken Mattias Flink var förvisso inte muslim, men ett bra exempel på vad som kan hända om det slår slint för en ung militär. Flink avlossade 147 skott och dödade sex personer under en natt i Falun 1994 innan han själv sköts av polis)

Jag frågar mig också varför man i väst har en sån reflexmässig magreaktion mot självmordsbombandet som taktiskt vapen och varför man, som i DN, betraktar vapnet som primitivt? Är det någon skillnad mellan en självmordsbombare och en amerikansk soldat som ständigt lever med döden inpå knuten? Är det bättre att dö av en IED för att ville betala sin collegeutbildning än att dö för att få komma till himlen (och samtidigt ge sina anhöriga en pension)? I alla fall inte i mina ögon. Krig är i sig en fruktansvärd historia och huruvida man dör av en atombomb eller en klubba är ganska ovesäntligt.

De strategiska målen för den tjetjenska gerillan torde vara liknande som för den amerikanska militären i Irak: att vinna territorium och säkra makten. Däremot skiljer sig de taktiska metoderna och vapnen från varandra. Självmordsbomberna har blivit ett så effektivt vapen att de islamistiska väpnade rörelserna inte längre kan avvara det. Första gången det användes i stor skala av islamister vann man en stor seger. Med hjälp av det en lastbil fullastad med sprängmedel drev Hezbollah ut USA ur Libanon 1984. Jag skulle vilja säga att självmordsbomben är ett lika modernt vapen som någonsin laserstyrda bomber.

De väpande islamistiska rörelserna har också förstått att självmordsvapnet är ett dubbeleggat svärd som inte bara sprider död och förödelse varthän det används utan också bryter ner vår moral. Det är just de frågor som Sanna Rayman ställer som de islamistiska väpnade rörelserna vill få oss att ställa.

Möjligitvis har vi också blivit så itutade att det är den tekniska överlägsenheten som gör väst osårbart. Militärhistoriken är indränkt i en teknisk utvecklingslära som bara accelererat och föds och göds av det militärindustriella komplexet. Självmordsbomben är definitivt ett hack i den världsbilden.

LÄS OCKSÅ: en fördjupning om moderna och primitiva vapen och världar

***

För övrigt rekommenderas starkt Cristoph Reuters bok ”Med kroppen som vapen” för alla som vill lära sig mer om det här fenomenet.
recension – tidigare inlägg

Mer om Hedins film: DN1, DN2

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Dessa ständiga nationalmilitärister

Jag stötte först på begreppet ”den militära klassen” i Mary Kaldors utmärkta bok ”Det Globala Civilsamhället”, som jag läste för ett år sedan och ser sedan dess en smula annorlunda på det militära i förhållande till politiken. I bland försöker vi vänsterfolk till exempel tillskriva en diktator som Augusto Pinochet ett slags nyliberala egenskaper på grund av att Chile under hans regim öppnade sina marknader och samtidigt slog ned på vänstern, dissidenter och facken å det brutalaste. Möjligtvis sympatiserade Pinochet med de nyliberala tankegångarna men det troligaste är att han bara agerade som en företrädare för en nationalkonservativ idé där en militär och politisk ledare är samma sak, ja där politiken inte existerar annat än på pappret.

Som sådant kanske ett styre som sköts av en militärjunta snarare än valda politiker skulle kunna kallas för ”förmodernt”, samtidigt som det inte på något sätt kan förpassas till historiens skräphög. Vi kan bara ta några högaktuella exempel: den Burmesiska militärjunta som varit i fokus under den senaste tiden, den nationalistiskt färgade militär som tycks styra Turkiet bakom den demokratiska fasaden, militärstyret i Thailand och Pervez Musharraf’s grepp över Pakistan. Saddam Husseins Baath-parti tycks ha varit mer en militär organisation än politiskt parti och hur många afrikanska ledare efter frigörelserna har inte varit generaler? Jag tänker till exempel på den notoriske Mobutu Sese Seko som regerade Kongo (dåvarande Zaire) i 32 år.

Möjligtvis är det så att den militära klassen för en tynande tillvaro och att de exempel som vi ser i dag bara är resterna av ett turbulent och odemokratiskt 1900-tal, men jag skulle inte vara för säker och en av farorna med ”kriget mot terrorn” är att den riskerar att, som i Thailand, skapa nya militärdiktaturer i stället för nya demokratier.

wikipedia: militärdiktaturer

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Tankar om det tredje världskriget

För ungefär ett år sedan skrev jag om en kolumn av Göran Rosenberg där denne konstaterade att många i Israel ser det pågående ”kriget mot terrorismen” eller snarare kriget mot den militanta islamismen som ett tredje världskrig. Vad jag i mycket då höll med honom är att tanken på ett tredje världskrig är absurd och att det framför allt är ett krig som jag inte på något sätt kan identifiera mig med. Det är, med andra ord, inte mitt krig.

Även om jag i dag fortfarande anser att detta inte är mitt krig: jag är inte på något sätt beredd att försvara varken vår (västs) mellanösternpolitik eller islamisternas våldsdåd. Inte heller är jag beredd att försvara de stater som är våra allierade, och vars människorätts-historia är hårresande. Jag pratar till exempel om Turkiet, Algeriet och Egypten.

Däremot undrar jag om det faktiskt inte börjar bli dags att erkänna att detta krig mellan väst och dess allierade och islamisterna och deras allierade är ett slags tredje världskrig, men med ”postmoderna” förtecken om man så vill. Med postmodern menar jag att kriget inte har några centrala fronter och utan tydliga aktörer samt att det inte är begränsat till nationalstater.

Om man vill definiera några fronter, eller ”hotspots” i detta tredje världskrig så skulle man först av allt konstatera att kampen i första hand står mellan stater i den muslimska världen som har en sekulär framtoning och som mer eller mindre fungerar som polisstater och islamistiska aktörer och stater varav Iran är den mest framträdande nationalstaten. Naturligtvis finns undantag från denna regel, där Saudi-arabien är det kanske tydligaste exemplet. Syrien är ett annat undantag på ”andra sidan”. För att ytterligare komplicera saken har vi andra fronter som delvis går på tvärs genom allianserna och jag tänker kanske främst på motsättningarna mellan shiiter och sunniter och Israels speciella position i regionen.

Det är svårare att peka på ett specifikt datum då detta tredje världskrig startade, men låt mig föreslå 1979, detta händelserika år då Sovjetunionen invaderade Afghanistan och Shahen kastades ut ur Iran. Andra skulle kanske se Usama Bin Ladins krigsförklaring mot USA 1998 som ett nyckeldatum eller Bushs krigsförklaringar mot Al-Quaida efter 911. Man kan gå ännu längre tillbaks: vi må ha glömt att Storbritannien och Frankrike invaderade mellanöstern efter första världskriget vilket i sin tur ledde till skapandet av Israel, men det har man knappast i arabvärlden.

När detta världskrig nu börjar att flytta upp till Europa gäller det att inse att detta är ett krig som pågått i åratal. Det är alltid lätt att vara på den vinnande sidan i ett krig. Det är lika lätt att ignorera ett krig som pågår någon annanstans. Sedan 11 september 2001 är det tydlgt att detta inte längre är fallet och detta bekräftas bara av de senaste bombningarna i storbritannien. Vi har sedan två år tillbaka också en hotspot i Europa.

Som jag sagt tidigare: jag stöttar inte detta krig och jag kommer inte att varken kämpa eller dö för det (tyvärr måste jag betala skatt för det). Det är dags att på något sätt, om det är möjligt, och trots att det borde ha gjorts för mycket länge sedan, att vända på denna olycksaliga utveckling.

Tidigare postningar om detta:
Om Göran Rosenbergs kolumn om det tredje världskriget
Megafonfri historia om kriget mot terrorismen

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Attack mot Glasgows Flygplats

Nu på eftermiddagen har minst två personer gripts efter att ha försökt att köra en brinnande Cherokee-Jeep rakt in i Glasgow Flygplats huvudterminal. Ingen lär ha skadats utom en av gärningsmännen som fattade eld innan han greps. Vittnen pratar om att en av männen hällde bensin över sig själv och bilen vilket tyder på en självmordsattack. Terminalen har tydligen fått svåra skador även om det kunde varit mycket värre eftersom bilen fastnade i en av ingångarna. Jag får anledning att återkomma.

Mer på BBC

Uppdatering 18:55: DN om händelsen

uppdatering: 00:51: På BBC pratar en säkerhetsexpert nu om ”en attackvåg” och att ”bilbomberna i London måste vara länkade till attacken i Glasgow” och att bilen i Glasgow innehöll tuber med propangas som, om de hade exploderat i terminalen, hade orsakat ofattbara skador och tagit många människoliv. En annan sak som slår mig är hur snabbt man på till exempel BBC tar kontakt med muslimska föreningar eller församlingar som alltid uttrycker sin oro och förskräckelse. Myndigheterna är också rädda för att folk skall ge sig på oskyldiga muslimer som ”hämd”, en farhåga som också uttrycktes på en presskonferens med den skotska polisen alldeles nyss. Den muslimska communityn är de riktigt stora förlorarna i det här vansinniga spelet.

Andra bloggar om: , ,

Bilbomb i London och Blairs eftermäle

Brittisk polis forslade i natt bort en ”massiv bomb” bestående av stora mängder bensin, gastuber och spikar som kunde ha orsakat stor skada Haymarket i centrala London om den hade detonerat, trots att den beskrivs av polisen som amatörmässigt gjord. Polisen kan förstås ännu inte säga om detta är verk av jihadister eller kriminella nätverk eller om fler bomber är att vänta.

På the Guardian misstänker man att detta är en indikation på att den taktik som spritt så mycket förödelse i Bagdad nu nått Europa. Jag pratar då om bilbomber som riktas i första hand mot civila mål. Snarare kan man säga att bilbomben nu återvänder till London efter tio år av frånvaro. Bilbomben var ett av IRA:s favoritverktyg och sista gången man använde det i London var 1998 då affärsdistrikten i Canary Wharf skakades av flera bomber.

Så det är detta som är frukten av det sorgliga krg som Tony Blair kastade in sitt land i när han insisterade på att få följa med Bush på dennes Irak-äventyr (Ja, mannen insisterade faktiskt enligt uppgifter trots att USA menade att Britternas insatser kunde ske på annat sätt än militärt)? Vi vet resultatet: ett blodigt kaos som skördar offer varje dag i ett land långt borta.

Man bör inte ta lätt på risken att denna typ av krigföring också kommer att drabba Europa i större omfattning än tdigare. Det är en helt annan värld vi lever i idag jämfört med 1920 då Britterna invaderade Irak senast. Då kunde man i lugn och ro invadera och kriga på andra kontinenter utan oro för att hemlandet skulle attackeras. I dag måste man tvärtom räkna med att hemmafronten riskerar att drabbas av motattacker och att alternativen för att undvika det är en polisstat, en isolationstisk nationalism och slutet för den ekonomiska globaliseringen. Jag undrar om Tony Blair förstod detta redan när han beslöt att skicka trupper till Irak?

Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli ”kvartettens” speciella sändebud i mellanöstern. Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli ”kvartettens” speciella sändebud i mellanöstern. För mig fråmstår det som lika absurt som att att låta Hells Angels ta hand om en brottsofferjour. Skall vi någon gång få se fredsförhandlare i mellanöstern som verkligen är intresserade av fred?

Robert Fisk har en del att säga om saken:

”Not once has he said he was sorry for what he did in our name. Yet Lord Blair actually believes – in what must be a record act of self-indulgence for a man who cooked up the fake evidence of Iraq’s ”weapons of mass destruction” – that he can do good in the Middle East.

For here is a man who is totally discredited in the region – a politician who has signally failed in everything he ever tried to do in the Middle East – now believing that he is the right man to lead the Quartet to patch up ”Palestine”.

In the hunt for quislings to do our bidding – ie accept even less of Mandate Palestine than Arafat would stomach – I suppose Blair has his uses. His unique blend of ruthlessness and dishonesty will no doubt go down quite well with our local Arab dictators.”

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Karzai tappar tålamodet efter NATO och USA:s misstag

Man måste säga att Afghanerna är ett folk med cohones, och då pratar jag inte om eventuella Talibaner, utan om de vanliga bybor som bestämt sig för att själva slå tillbaka mot NATO:s och de amerikanska styrkorna. Jag antar att de är vana att sköta sitt eget försvar sedan lång tid tillbaka. Förutom alla inbördes strider mellan klaner och krigsherrar har Afghanerna haft jobb med att hålla Europeerna stången. Britterna invaderade första gången redan 1839 men gav upp efter det tredje Anglo-Afghanska kriget 1919. Sedan hade Afghanistan det tydligen relativt lugnt tills dess att Sovjet invaderade 1979 och sen dess har det gått i ett.

Trots den ständiga utländska närvaron tycks ingen få kontroll över landet. I dag säger till exempel en hög militär till New York Times att det kapital i form av goodwill som NATO-styrkorna trots allt haft är på väg att ”spenderas i en skrämmande snabb takt”. Anledningen är bland annat att NATO-styrkorna gjort en rad felbedömningar som lett till många civila dödsoffer: enligt officiella siffror 132 dödade civila i sex incidenter sedan i början på mars (siffrorna är troligen högre). Vad som tycks ha hänt i flera av dessa fall är att bybor som blivit utsatta för vad de ser som övergrepp av amerikanska styrkor på marken beslutat sig för att göra väpnat motstånd och därmed dragit på sig raketattacker från amerikanskt stridsflyg som trott att de haft med motståndsrörelsen att göra. I vissa fall har säkert Talibanerna vart inblandade, men i andra fall handlar det uppenbarligen om händelser av Asterix och Obelix-karaktär (ni vet, en liten by som gör uppror mot hela romarriket), med skillnaden att byborna inte har någon trolldryck att tillgå, bara gevär och enstaka raketgevär. Resultatet har blivit massakrer från luften av civila.

Nu börjar Hamid Karzais tålamod att tryta och det har höjts röster inom det Afghanistanska parlamentet för att inleda fredssamtal med olika grupperingar inklusive Talibanerna.

Från New York Times:

Afghan, American and other foreign officials say they worry about the political toll the civilian deaths are exacting on President Hamid Karzai, who last week issued another harsh condemnation of the American and NATO tactics, and even of the entire international effort here.

What angers Afghans are not just the bombings, but also the raids of homes, the shootings of civilians in the streets and at checkpoints, and the failure to address those issues over the five years of war. Afghan patience is wearing dangerously thin, officials warn.

The civilian deaths are also exposing tensions between American commanders and commanders from other NATO countries, who have never fully agreed on the strategy to fight the war here, in a country where there are no clear battle lines between civilians and Taliban insurgents.
…

This week Afghan’s upper house of Parliament recommended that the government start peace talks with the Taliban, and that foreign forces cease all offensive operations. While the chances of passage as worded are unlikely, the proposal was one measure of the rising popular anger.

Andra bloggar om: , , , , ,

Blackwater i Sverige?

Kan de agenter som klädde av, pakterade ihop, drogade och flög ut de två Egytierna Ahmed Agiza and Muhammad al-Zery ur Sverige, ha varit inhyrda legosoldater från det Amerikanska privata säkerhetsföretaget (läs: militärstyrkan) Blackwater? Enligt Jeremy Scahill, som i dagarna kommer ut med en bok om företaget med titeln ”Blackwater: The Rise of the World’s Most Powerful Mercenary Army” så finns uppgifter som tyder på att Blackwater varit involverat i det som brukar kallas för ”extraordinary renditions”, den omfattande skeppning av misstänkta terrorister som kritiserats hårt av människorättsorganisationer världen över. Författaren har inga bevis på att så är fallet eftersom så mycket av det som Blackwater gör är hemligstämplat, men mönstren finns där. Jag har inte läst den färska boken så det kan vara ett hugskott, men om Blackwater var anlitat för att sköta avvisningen så är det extra anmärkningsvärt och oroande.

Företagets soldater har nämligen blivit experter på att undandra sig ansvar som vanliga agenter troligen skulle ha svårare att undslippa. Än är man medlemmar av USA:s stridskrafter, än inte, beroende på vem som frågar och vad saken gäller. Vad värre är: denna oklara status utnyttjas av USA för att genomföra svarta operationer utanför landets gränser där det är för känsligt att sätta in den amerikanska armén.

MER INFO

Intervju med Scahill på Democracy Now: Del 1 och Del 2 (real 256k ström)
Bokens promosida: blackwaterbook.com
Scahill i The Nation: Bush’s Shadow Army

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mer av samma soppa: vår soppa

Det finns något ytterst tragiskt i hur konflikten i Somalia hanteras av de som inte är direkt inblandade i krisen. Somalia är kokhett just nu som en ”nyöppnad front” i kriget mot terrorismen. Carl Bildt skriver på sin blogg att Somalia är ”at the top of the foreign policy agenda”. Det är nu med andra ord skyndsamt att staka ut en ny riktning för Somalia, vilket han själv ägnar sig åt som medlem av ”the International Contact Group on Somalia”. Vi skall med andra ord ägna oss åt precis det som tidigare skapat katastrofer i mellanöstern: att mata ett land med soppa gjord på vårt recept. Att det dessutom finns stora oljepengar att göra och att Afrikas horn är en strategisk punkt för att kontrollera oljetrafiken gör inte saken värre. Oljebolagen torde dregla för att få komma in och ta för sig av kakan.

Att al-quaida kopplingarna dras fram tjänar inte några andra syften än att försöka förklara för västvärldens innevånare varför ett nytt land man inte vet mycket om attackeras. På så sätt liknar den här konflikten allt mer kalla kriget där man bara behövde benämna en part som kommunister för att en attack skulle vara legitimerad och förklarad. Våra ledare i västvärlden tycks med andra ord mycket hellre stå ut med beväpnade klanledare, krigsherrar, brottssyndikat och annat kreti och pleti. ”Men för guds skull, är de muslimer!? Bomba ifrån dem vapnen till varje pris!” Trots att så många andra redan sagt det säger jag det igen: utan en tydlig fiende riskerar våra stater att kollapsa under den existentiella meningslöshetens förkrossande tyngd (som om det inte gick att hitta mening på annat sätt). Visst kan det förstås finnas fog för anklagelserna att enstaka terrorister skyddats av de islamiska domstolarnas råd, men precis som i många andra fall vet vi väldigt lite om vem som skyddar vem och på vilken nivå. Som vanligt har vi bara antaganden spetsade med propaganda och som vanligt dödas civila för en rättssak som vi inte vet mycket om. Vi släpper inte bomber över halva Skåne bara för att Hells Angels har sitt fäste där. USA bombar inte Watts eller South Central för att komma åt gängen i LA.

Som vanligt manar vi (FN, EU, whoever) alla parter till lugn och fredlighet, men alltid efter det att vi eller våra allierade har initierat blodbadet. Som vanligt säger vi att de inte ville förhandla med oss, trots ”stora diplomatiska ansträngningar”, och låter påskina att det därmed är deras eget fel att våldet ”bröt ut” över dem. Då har man inte ens läst ”negotiation for dummies” (ja, den existerar och ja, jag har läst den). För att en affär eller förhandling skall kunna anses vara lyckad måste båda parter anse sig ha vunnit på den. Och negotiation for dummies har också tips på hur man förhandlar med motparter från mellanöstern, om man nu tycker det är problematiskt.

Mer bra läsning:
http://www.tompaine.com/articles/2007/01/08/destabilizing_the_horn.php
Adulis från hjärtat
http://redeemethiopia.blogspot.com/

Tack Adulis för länkarna!

Andra bloggar om: , , , , ,

Republikanernas skräckis med Bin Ladin i huvudrollen

Det är intensiva dagar just nu och tyvärr blir det lite mer sporadiskt postande. Hittade den här ruggiga skräckisen på YouTube som man kan kura ned sig i soffan med. Det är republikanerna som nu försöker föra tillbaka terrorhotet in i kongressvalet. Stackarna, de måste vara desperata nu. Det menar också demokraterna enligt Toronto Star, som skriver att:

Republicans still can’t find Osama bin Laden, but they know how to showcase him. Without a spoken word, but with the skilful use of a ticking time bomb, the governing party has brought fear back into the U.S. congressional election campaign, with all the subtlety of a sledgehammer blow to the solar plexus.

Enjoy!

Först hittat via informed comment

Andra bloggar om: , , , ,