Kategori: kultur

Det är alltid lätt att påstå att andra grupper än den man själv anser sig tillhöra hatar avskyr en specifik grupp, men betydligt mycket svårare att själv påstå att man hatar avskyr en specifik grupp. Ännu lättare blir det om man definierar den hatande avskyende gruppen som en del av en elit, eftersom man då kan räkna med att majoriteten kommer att ställa sig på ens sida. En elit är ju snudd på per definition en minoritetsgrupp. Dessutom blir ju diskussionen behagligt svart-vit. Antingen är man elit eller inte. Vad jag beskriver är Per Gudmundssons höftskott mot ”kultureliten” (aka Kultursidesvänstern) i SvD. Den innehåller en radda spetsiga utfall av typen ”Den elitistiska kulturvänstern avskyr medelklassen. Att samma hatade medelklass nu faktiskt styr landet är ett förkroppsligande av dess värsta mardröm”. Om nu ”kultureliten” är tycker att medelklassen är så avskyvärd som Gudmundsson så hjärtligt påstår så torde det omvända förhållandet vara lika möjligt att påstå (vilket Gudmundsson själv tycks demonstrera): avskyn är säkert i många fall ömsesidigt. Just ordet ”kultureliten” är väl numera mest att betrakta som ett skällsord som ingen bryr sig om att definiera efter som ”alla vet vad det betyder” (snobbar, enligt Gudmundsson själv).

Så långt skulle man väl bara kunna rycka på axlarna, men sen gör Gudmundsson misstaget att ta in Per Wirten och Lars Raattamaas artikel Medelklassens sista strid i senaste Arena, och då blir det synnerligen förvirrat eftersom nämnda skribenter i sin artikel inte en enda gång nämner varken ordet ”kulturelit” eller ”kultursidesvänster” utan i stället pratar om det som Richard Florida utnämnt som ”den kreativa klassen” eller det de själva kallar den nya borgerligheten. Deras kritik är intressant och förtjänar en egen bloggpostning, men det är väl värt att poängtera att ”den kreativa klassen” är ett begrepp som ingalunda är begränsat till DN:s kulturskribenter utan också inbegriper kunskapsproduktionsyrken i t.ex. näringlivet. Så här beskriver engelska Wikipedia hur Florida gör sin uppdelning:

* Creative Professionals: ”Knowledge workers” and expanding to include financial planners, doctors and lawyers.
* Super-Creative Core: This comprises about twelve percent of all U.S. jobs. This group is deemed to contain a huge range of occupations (e.g. architecture, education, computer programming) with arts, design, and media workers making a small subset.

Raattamaas och Wirtens artikel förtjänar en ingående granskning och inte att användas som ett basebollträ.

UPPDATERING: Jag läste igenom artikeln i Arena en gång till och faktiskt, författarna använder begreppet ”Medie- och kultureliten” en gång. Så långt skulle man kunna ge Gudmundson rätt. Eller? Tillhör i så fall inte Gudmundson själv den elit han gör utfall emot? För övrigt så är Wirten och Raattamaas arbete strålande som provokativ debattskrift.

Andra bloggar om: politik, samhälle, eliter, kultur, kreativa klassen, kreativ klass, richard florida, arena, svd, gudmundsson

I går köpte jag för första gången tidskriften Re:Public Service som innehåller en rad intressanta artiklar, bland annat om terrorism i sverige. Tidningen verkar försöka ta grepp på globala frågor och ta ställning mot maktmissbruk och förtryck. Desto mer förvånad blir jag när jag ser två biffiga mercator-liknande projektioner stirra emot mig utvikta på två uppslag. Jag måste bara anta att det rör sig om ren okunnighet från formgivarna och redaktionens sida, för inte kan det väl vara så att man med avsikt använder sig av den mest eurocentrerade och kolonialgenomdränkta kartprojektion som finns för att beskriva världen?

För er som undrar vad jag yrar om så är mercatorprojektionen en kartprojektion som togs fram av den flamländske kartografen Mercator 1569. Den var ett ytterst användbart redskap på den tiden för det finurliga med just denna typ av projektion var att den visade korrekta latituder och longituder och var därför suverän att navigera med till sjöss. Rent ytmässigt, när det gäller olika länders storleksförhållanden, så är den värdelös. Man talar ofta om grönlandsproblemet när det gäller den här typen av projektioner, d.v.s att Grönland blir lika stort som Afrika trots att Afrika är tretton gånger större. En mercatorkarta får med andra ord en klart eurocentrerad utforming, vilket förstås också kan ha en politisk innebörd. Det tyckte i alla fall tysken Arno Peters. Peters var inte kartograf, utan historiker, men han plockade upp den så kallade Gall-projektionen som beskrivits redan i slutet på 1800-talet och lanserade den 1973 som en ny uppfinning, överlägsen Mercatorn. Peters- eller Gall-projektionen är en helt ”ytriktig” karta, dvs en karta där alla länders storleksförhållanden stämmer inbördes. Den går inte att navigera med, visst, men ärligt talat vem navigerar efter stora världskartor i dag? Däremot visar den ländernas faktiska storlek. Peters menade att länderna i syd, med ”hans” karta, skulle få ”upprättelse”. Kartor visar inte bara vägen, de visar också hur världen ser ut.

Och har man en gång tittat på en Peters-karta och sett hur förbenat stort Afrika är i jämförelse med det puttiga Europa så är det svårt att acceptera att man fortfarande använder mercatorprojektionen i media, och allra helst i en tidning som vill framställa sig som upplyst, samtida och radikal. Om man inte vill använda Peters-projektionen finns det ju alltid en massa ”mittemellan”-projektioner att tillgå, som t.ex. Robinsons.

Jämför själva nedan: från ovan en mercator, i mitten en Gall-Peters och nederst en Robinson.

Mer om Peters karta med jämförelser med Mercatorn
Bilder från Wikipedia: mercator, gall-peters och robinsons projektioner

Andra bloggar om: politik, kultur, samhälle, kartor, kartografi

Det tog ungefär en dag för det ”nya arbetarpartiet” att tappa masken och visa sig från sin mest kulturkonservativa och nyliberala sida. Nu kommer det ena efter det andra fram, och ministrarna krumbuktar sig för att försöka ta sig ur medias grepp. Cecilia Stegö hävdar för pressen att hon inte betalt licensavgiften på grund av slarv eller något logistiskt problem, medan det enligt Resumé snarare handlar om att hon gjort det av ideologiska skäl.

Det är just de ideologiska motsättningarna som det kommer att bli intressant att följa när det gäller Stegö, om hon nu kommer att få sitta kvar (alliansen riskerar ju att få ett alltför digert brottsregister). För räkna med att hon kommer att få rejält med mothugg. Kultursektorn är, som en kommentatör uttryckte det, ”starkare än kulturpolitiken”, d.v.s: oavsett hur politikerna försöker påverka och styra den så är det ”business as usual” i kulturvärlden. Dess producentgrupper är vana vid att leva på havregrynsgröt om det skulle krävas, eller gå under jorden. Men den ideologiska debatten kommer säkert att nå nya höjder, och jag tror att kulturvärlden snarare kommer att vitaliseras och politiseras i sitt motstånd mot nyliberalismen och homo-economicus-tänket. Så ”bring’er on” som Bush skulle ha sagt.

Bloggvärlden och media formligen kokar om de nya ministrarnas klavertramp och jag är själv involverad i diskussioner på Isobel Hadley Kamptz blogg just nu. En insiktsfull postning hittar man hos Charlotte och Jakobs välformulerade och poetiska kommentar till Isobels postning måste läsas. En eloge också till Magnus Ljungvist för hans journalistiska grävande.

Andra bloggar om: politik, kultur, cecilia stegö chilo, stegö
intressant ?

Det finns dom som glädjer sig åt att Timbro-tänket nu kommer in i regeringen i from av Cecilia Stegö Chilo som kulturminister och att kultureliten nu får ”darra” som Bloggen Bent så sarkastiskt uttrycker det i en postning nyligen.

”Då är det riktigt, riktigt roligt att den nya regeringen har utsett Stegö Chilo till att ansvara för det verksamhetsfält inom ekonomin som har kommit att bli hemvist för vänstereliten – nämligen kulturen.”

Äntligen får högerns ilskna debattörer en möjlighet att sätta dit de ”rödvinsintellektuella” och ”flumvänstern” vars blotta existens provocerar så till den milda grad. Samtidigt är det uppenbart att varken de, eller kulturministern själv, har en aning om vad de pratar om när det gäller kulturproducenters villkor och drivkrafter. Fru Stegö ställde till exempel bidragstagande mot kreativitet i sitt första uttalande och klampade därmed direkt in i det minfält där hon kommer att befinna sig under den närmsta mandatperioden.

Man kan välja att se kulturskapare som permanenta bidragstagare – eller som självständiga, starka individer. Jag väljer det senare. Jag har en enorm respekt för kulturskapare, för deras möda, och jag vet att de vill ha större frihet.

Det låter ju bra för den oinitierade men bevisar bara hur fundamentalt okunnig kvinnan är om sitt område. Nyckelordet här är just bidragstagare, ett ordval som egentligen visar på ett förakt för kulturproduktion. Skulle man till exempel säga att forskare på karolinska institutet var bidragsberoende därför att de får anslag för sin forskning? Knappast. Skulle man påstå att medicinsk forskning skulle bli kvalitativt bättre om man drog in anslagen för forskarna? Knappast. Stegö sätter självständighet mot bidrag, vilket är ett fundamentalt misstag.

Kanske hänger det samman med att hon tycks tro att kulturlivet är ”politiserat”och att staten sätter gränser för vad som kan uttryckas, vilket återigen är helt knas och uppåt väggarna. Vi lever numera på 2000-talet och inte på sjuttiotalet då kulturlivet verkligen var genompolitiserat.

Timbroismen lyser dessutom igenom i påståendet att det inte är statens uppgift att finansiera kulturproduktion vilket är ytterligare en befängd tanke i den nyliberala självgodhetens tecken. Tvärtom står statens finansiering för en diversifiering av kulturlivet som dels möjliggör forskning inom kulturområdet och dels risktagande experiment. Allt detta på en avancerad nivå som näringslivet varken vill eller kan klara. Det enda man åstadkommer med att slopa stipendier är att försämra levnadsstandarden och produktionsmöjligheterna för utövarna. Makten (staten, kyrkan, hovet) har alltid varit de stora beställarna av kultur. Utan den typen av sponsring hade det inte funnits någon Mozart, Michelangelo eller Da Vinci att beundra.

Stegö har serverat en bitter frukt till kulturvärlden och hon kommer långsamt att få äta upp den under de närmasta fyra åren. För en minister som öppet föraktar de personer hon skall tänkas arbeta för kommer inte att få det lätt. Snarare kan man tänka sig att kulturvärlden radikaliseras betydligt under hennes mandatperiod. Det skall bli spännande att se det hända.

Mer på DN om kulturministern här, här och här . Och här på SvD

Andra bloggar om: politik, cecilia stegö chilo, stegö, kultur, regeringen

Det är mycket sällan jag går på en film tre dagar efter premiären, men jag hade liksom en känsla av att den skulle vara något extra och holy baloney, jag tror inte att Syriana kommer att ge mig någon lugn och ro framöver. Jag kommer definitivt att se den igen så snart som möjligt för att försöka reda ut trådarna. A attans bra film. Men vad hände egentligen på slutet???

recension på bloggywood
the movie database
Hemsida på Warner bros.

Jahapp, nu har det nya året brakat igång och det mesta i den här stan verkar handla om trängselskatten. Jag noterar bara i förbifarten att Johan Norberg gjorde reklam för skatten i en av de feta annonsbilagor som irriterande nog alltid gömmer Svenskans kulturdel. Ur ett marknadsliberalt perspektiv förstås. Sen har vi V:s partikongress som egentligen inte bjudit på så många överraskningar. Jag kanske i och för sig trodde att förnyarna var fler än 10%. Det som däremot överraskar mig i bland är hur märklig historieskrivningen över sovjetunionen kan bli. Följande klipp är hämtat från en artikel i Söndagens SvD som handlar om en pågående tillbyggnad till den anrika Mariinskijteatern:

”Själv konstaterar Lichatjeva att det är första gången som någon bygger modern arkitektur i S:t Petersburg sedan 1800-talet (om man inte räknar med sovjetarkitekturen).”

Skall man tolka det som om sovjetarkitekturen inte var modern? Visst var den ibland en bisarr blandning mellan klassicism och modernism men speciellt det tidiga sovjetunionen var definitivt i mitten av den modernistiska rörelsen. Modern arkitektur i en konsthistorisk benämning fanns förmodligen inte i Ryssland innan 1917. Skall man tolka det som om de sovjetiska byggnadsprojekten egentligen inte alls var några giltiga byggnadsprojekt just eftersom de var skapade av sovjetstaten? Jag kan förstå att man i dagens Ryssland helst vill slippa tänka på att SU existerade men det blir ganska absurt när man kapar bort 72 år ur ett lands historia.