Argument för fri arbetskraftsinvandring

Agenda hade ett bra reportage förra söndagen om de desperata människor som nu försöker att ta sig till Spanien via kanarieöarna på Afrikas västkust i små båtar. Det är en resrutt som är behäftad med stora risker för de som ger sig ut på den och stora umbäranden för de som når fram. Bara under några dagar omkring den 25 maj kom 880 båtflyktingar till öarna, och hur många som dött till havs är okänt men jag någonstans har jag läst att man beräknar att ungefär två tusen människor fått sätta livet till i sina försök att ta sig förbi gränserna till fästning Europa, bara under det senaste året. Om inte förhållandena i hemländerna förändras eller vi gör någonting drastiskt så kan likhögarna bara komma att växa under den kommande tioårsperioden och leda till ytterligt svåra konfrontationer längsmed EU:s gränser. Är det verkligen så vi vill ha det frågar jag mig? Vill vi ha ett Europa som liknar ett omvänt Östtyskland där taggtråd, krypskyttar, hundar och minfält hindrar ”horderna”? Det senare alternativet kommer aldrig bli moraliskt försvarbart i Europa hur mycket de högerexterma än önskar det, men om dödstalen stiger dramatiskt så kommer många politiker också känna sig nödgade att agera. Än så länge kan de ignorera flyktingströmmarna.

Är fri arbetskraftsinvandring ett alternativ? Vissa debattörer på högerflanken hävdar att det är det bara om vi får ett genuint nyliberalt samhälle, dvs med en minimal stat och helt fria flöden av varor och tjänster. En poäng finns det i resonemanget eftersom man knappast kan kalla ett samhälle nyliberalt om inte också arbetskraften är tillåten att röra sig helt fritt. Men att påstå att det är den enda lösningen är en absurditet med ideologiska skygglappar.

De inbjudna gästerna till Agenda visar tvärtom på helt andra förhållanden, nämligen att en fri arbetskraftsinvandring leder till större tillväxt och fler arbeten, genom att fler arbetsföra personer sätts in i produktionen i ett åldrande Europa. Ja man skulle till och med kunna tolka deras inlägg så att vi kommer att behöva öppna gränserna för att överleva i konkurrensen med de nya storekonomierna i Asien. Oavsett om man vill ta till tillväxtargumentet eller ej, så ser jag riskerna för en humanitär katastrof torna upp sig, om gränserna stängs till ytterligare och arbetskraftsinvandringen stryps. Det handlar inte bara om att vi riskerar att få flyktingläger med miserabla förhållanden i nordafrika utan om att de livsnödvändiga bidrag som invandrarna skickar hem till sina familjer stryps. Enligt Agenda skickar invandrare världen över varje år dubbelt så mycket pengar hem som världen ger i bistånd. På Fillippinerna lär dessa bidrag omfatta cirka 10% av BNP. Man behöver inte heta KG Hammar för att förstå vilka konsekvenser en strypning av dessa bidrag kan få.

EU måste ta tag i flyktingfrågan. Även om helt fri invandring kanske inte är möjlig så bör ett nytt och mer liberalt regelsystem för arbetskraftsinvandring skapas. Man kan börja med en flyktingamnesti, men jag tror att den enda lösningen på längre sikt är att EU börjar att arbeta mer konsekvent för ett större välstånd i Afrika.

mer om detta:
All Africa News
NY Times

Bild: Demonstration av immigranter i Treviso, Italien

Andra bloggar om: , , , ,

Utan jämlikhet, ingen demokrati

Jag kommer definitivt att försöka få tag på den nyutgivna essäsamlingen Texter om politik och estetik av Jacques Rancière (Propexus/Site Editions) efter att ha läst gårdagens presentation av författaren och filosofen i DN:s kulturbilaga.

Ulrika Milles skriver i artikeln att:

”Själva demokratin är en idé om radikal jämlikhet: den att vem som helst, vi alla, har lika stor rätt till makten. Det är en tanke som ligger djupt begravd under det parlamentariska systemet i dag, och som Rancière gräver fram i sin senaste bok, stridsskriften ”Hatet mot demokratin” – som också borde översättas i rappet inser den som läser Kim Wests recension i tidskriften Site (16/17).

Här finns en dagsfärsk analys av det västerländska nuet där alltfler röster ger själva demokratin skulden för demokratins brister, där jämlikheten ses som orsaken till sociala orättvisor. Och där den amerikanska supermaktens motsägelsefulla ”demokratiseringskorståg” dominerar världsbilden – att rädda invaderade länder från tyranni men sedan ”skydda” dem från demokratin, från alla risker och konflikter nyvunnen frihet och jämlikhet innebär.”

Det tycks mig som om Rancieres demokratibegrepp verkar peka mot ett håll som är kompromisslöst. Utan jämlikhet, dvs att basen i den hierarkiska samhällspyramiden faktiskt har reell makt, så kan inte demokrati per definition existera annat än som en kompromiss. Det liberala samhället har kapat bort jämlikhet från franska revolutionens slogan (för att tala med Immanuel Wallerstein) och behållt frihet som fackla i sin jakt på demokratin. Så länge man inte propsar på att föra in jämlikhet i debatten så kommer demokratin att halta och ständiga folkliga uppror att blossa upp, om det så är bråk om Muhammedkarikatyrer eller franska gatudemonstrationer.

Andra bloggar om: , , ,

The Yes Men slår till igen!


Och så har the Yes Men varit i farten igen! Jag brukar aldrig få mail från Haliburton, men i förra veckan trillade det ner ett i min inlådda och jag fattade nästan direkt vad det handlade om. Den internationella nät-konst-aktivist-gruppen The Yes Men har råddat runt i företagsvärlden igen. Den här gången stod det amerikanska storföretaget Haliburton i skottgluggen. Vid en konferens med namnet Catastrophic Loss i Florida den 8-9 maj så presenterade två medlemmar en produkt de kallar Survivaball som skall skydda företagsledare i händelse av katastrof orsakad av klimatförändringar. En märklig skapelse måste jag säga! Ta själva en titt på theyesmen.org eller haliburtoncontracts.com.

The Yes Mens strategi är väldigt enkel. Köp en domän som innehåller ett storföretags namn (haliburtoncontracts eller dowethics), gör en ripoff på företagets hemsida. Kom upp med ett koncept som företaget skulle kunna köpa som samtidigt kan utgöra en effektiv kritik. Det kan vara en produkt eller en mjukvara. Vänta på att inbjudningar till olika konferenser skall trilla in via hemsidan och delta sedan i konferenserna för att presentera produkten.

För Dow corporation har the Yes Men blivit ett gissel. Min favorit är när gruppen blir inbjuden att till BBC som representanter för Dow Corp. via fejkhemsidan dowethics.com och ”avslöjar” live på BBC att Dow tänker erbjuda offren för Bohpalkatastrofen ersättning (något det riktiga Dow aldrig gjort), varpå BBC-mannen tappar hakan. När bluffen avslöjas så är skadan redan skedd varpå Dow-aktien rasar.

…in late November 2004, an invitation arrived at the 2002 website, neglected since. On the 20th anniversary of the Bhopal disaster, ”Dow representative” ”Jude Finisterra” went on BBC World TV to announce that the company was finally going to compensate the victims and clean up the mess in Bhopal. The story shot around the world, much to the chagrin of Dow, who briefly disavowed any responsibility as per policy. The Yes Men again helped Dow be clearer about their feelings.

Med humor och uppfinningsrikedom kan man komma ganska långt in i maktens korridorer för att levera sin kritik.

Bild från Wikipedia

Andra bloggar om: , , ,

Bloggröra – det kommer mera

Det är svårt att låta bli att kommentera det senaste inte helt smickrande fokus som hamnat på bloggosfären. Först släpper Johan Ingerö m.fl. ut skvaller om Lars Danielsson som får drastiska konsekvenser, sedan tvingas Ingerö under hot om åtal för förtal (som DN skriver) att stänga sin blogg, eller om han nu gör det självmant som han själv påstår. Men inte nog med det Ingerö raderar sin blogg från Blogger vilket gör att namnet finns tillgänligt, vilket i sin tur påpassligt utnyttjas av okända meningsmotståndare som gör en bloggnapping och helt sonika gör en kopia av Right Online fast med ett helt …hrmm… annat innehåll. Nu riskerar säkert dessa i sin tur åtal av något slag. Jag har nämligen svårt att tro att Ingerö inte kommer att försöka vidta åtgärder. Bra för blogosfären? En engångsföreteelse? Njae. Tyvärr tror jag att vi kommer att få se mer av sånt här. Det är valår i år och man kan undra om det inte sitter en del skrupelfria valstrateger ute i partierna och undrar hur de skall kunna utnyttja bloggarna för att få ut sådan information som är lite för ”dirty” för vanlig media. Tyvärr var nog det här bara början på val-snasket i blogistan. Vad som händer framme i september kan man bara gissa, men jag skulle vilja citera en anonym aktivist som en gång sa till mig att: ”After all, we all know that politicians are the scum of the earth.” Jag får väl be alla rättfärdiga politiker om ursäkt för den avslutningen.

Magnus Ljungqvist skriver om skvallret i blogosfären i Expressen

Andra bloggar om: , , ,

Intressant om högerns gryende radikalfeminism

Det senaste numret av Arena har en artikel om feminism i liberala och nyliberala kretsar som är intressant inte bara ur ett feministiskt perspektiv utan också ur ett rent idemässigt. Författaren till artikeln, Isobel Hadley-Kamptz, besöker ett Timbroseminarium där moderaternas chefsekonom Anders Borg blir hårt kritiserad för att använda ordet könsmaktordning, naturligtvis ett ord som är ett illrött skynke för de som tycker att feminismen är ett vänsterpåfund som man inte bör befatta sig med. Feminismens retorik verkar med andra ord börja att så sakta sippra in även bland företrädare för det mest förhärdade motståndslägret, men inte utan strid. Det blir riktigt intressant när Isobel jämför marknadsretoriken med begreppet könsmaktordning: ”Högerns feminismkritiker har ju inga som helst problem med att se spontan ordning i marknaden eller i informella institutioner. Där behöver inte normer och beteenden vara ett resultat av en medveten viljeyttring från en sammanhållen grupp. Ändå vill de inte se de likartat formade mönster som håller tillbaka både män och kvinnor från att fullt ut förverkliga sig oberoende av kön.” Då pratar man hellre om att man inte vill se mellanmänskliga relationer beskrivna i kollektivistiska termer och att feminismen i sin vilja att defniera maktförhållanden i strukturtermer därmed står i motsats till ett synsätt där individen står i centrum. Naturligtvis ägnar sig liberaler och marknadsförespråkare i högsta grad åt att analysera strukturer och faktiskt också åt ett slags egen form av kollektivism där formerna för utbyten av varor, kapital och tjänster är formaliserade inom en speciell kultur. Varför kan man då inte på samma sätt analysera maktförhållanden mellan kön eller etniska grupper? Det enda svar jag kan komma upp med just nu är att det hotar att fullständigt rasera den kultur som de liberala byggt upp kring sina transaktioner, en kultur som garanterar dem välstånd och makt. Om man släpper in feminismen innanför muren så hotar allsköns relativistisk strukturalism att flöda in.

Andra bloggar om: , ,

Technorati tags: , ,

Vad gör staten när medborgarna börjar ställa krav på företagsetik?

Anonym aka nickname aka icke-anonym, d.v.s han/hon/den/det som aldrig håller sig till ämnet och vars kommentarer jag tar bort var och varannan gång eftersom de mest länkar till dennes egna inlägg på mediekritik, lyckas trots detta nästan alltid att servera några utmärkta länktips. Den här gången två länkar till filmen The Corporation, som jag inte sett förut. Informationclearinghouse har hela filmen i litet format medan google video har en del av filmen i lite bättre upplösning. Den går säkert också att ta ned som bittorrent. Filmen sammanfaller väldigt bra med min ambition att skriva mer om den skenande företagsvärlden, idrottsekonomin och den nya trenden med corporate social responsibility som dissades hårt av investmentgurun Mats Qviberg i Svenskan för någon vecka sedan. Företagare skall vara företagare och inget annat, är hans ståndpunkt. Företag skall göra det man är bäst på (dvs i princip allt, numera) och något störande element som etik får inte vara en pinne i ekrarna. Företagare skall med andra ord inte lyssna på någon som helst opinion, och tydligen inte heller uppvisa några som helst mänskliga drag.

Man kan tycka vad man vill om etiska fonder och annan kosmetisk upp-piffning av diverse produkter, men faktum är att bara det att debatten om företagens etik nu förs på många fronter, att förslag som CSR – certifiering diskuteras och konsumentmaktmedel som fairtrade hotar göra skillnad för företagens vinster, är ett tecken på att den snedbalans mellan företagens makt och de kontrollmekanismer som borde vara på plats (inte bara föra vinsterna tillbaks till medborgarna utan också rätta till de enorma klyftorna mellan fattiga och rika länder globalt) är på väg att tippa tillbaka. Staten har sedan länge värnat om storföretagandet eftersom det blivit det enda sättet att generera den välfärd man tror att majoriteten av medborgarna vill ha. Nu är det i stället medborgarna som börjar ställa krav på att företagen skall ta större ansvar. Frågan är hur statsmakten tänker förhålla sig till det?

Mats Qviberg har själv ett bra svar: ”Om man tar ropen efter mer etik på allvar måste vi nämligen stöpa om företagens roll i samhället”. Exaktamente!

Andra bloggar om: , , , , ,

Folkpartiet och populismen

Såg dokument inifråns dokumentär om Folkpartiet i går på nätet och jag måste säga att det gav en mycket intressant bild av partiets dramatiska förändring. I dokumentären står det klart att man bestämt sig redan på ett tidigt stadium att driva ett populistiskt spel, bland annat genom att spela ”invandringskortet“ för att ta väljare från moderaterna och försöka bli det största borgerliga partiet. Leijonborg skruvar på sig obehagligt när frågan kommer upp. Frågan om den eventuella samverkan med Danska Venstre får både Lasse och hans partisekreterar Jan Björklund att tveka och mumla. Det intressanta är att Folkpartiet agerar precis som Brittiska Labour gjorde under nittiotalet, nämligen snarare som en PR-byrå eller ett företag än som ett traditionellt politiskt parti. I vanliga fall brukar man kalla det populism. Den underliggande frågan i dokumentären är: är Folkpartiet ett parti som inte har en ideologisk bas utan driver en politik som är baserad på att vinna väljarstöd i vissa frågor? Bör vi vara oroliga för en sådan utveckling eller är det bara ett steg på vägen mot en ny form av demokrati där paralmentarismen och de politiska partierna egentligen upplöses till förmån för en politik som baseras på väljarundersökningar och fokusgrupper? Jag har tidigare skrivit om hur Tony Blair tog hjälp av fokusgrupper för att vinna de osäkra väljarnas röster, utmärkt beskrivet av Adam Curtis i hans dokumentär ”the century of the self”. Folkpartiet verkar vara ute i samma grumliga vatten och fiska röster.

Detta sätt att närma sig väljarna visar visserligen hur komplext spelet mellan väljargrupper och partierna blivit och hur politiken närmar sig företagsvärldens sätt att se på konsumenter. Det är en insikt som kan hanteras på flera sätt. Problemet som jag ser det är att konsumentpolitik bryter ut vissa delar av politiken och behandlar dom som nyckelfrågor trots att de inte nödvändigtvis spelar en roll i längden. I dokumentären upprepas att folk i gemen är ”oroliga” för invandringen och brottsligheten och att folkpartiet vågar tala klarspråk om frågorna. Vad man egentligen gör är att leverera ytterst förenklade lösningar på komplexa globala problem och i längden riskerar man i stället en backlash som snarare förstärker problemen och ökar polariseringen.

Läs också motvallsbloggen om liberalism och fascism

Uppdatering: och läs Jinge om Jakobssons senaste utspel som kanske föranleder en ny slogan för folkpartiet: ”Främlingsfientlighet, men med förnuft!” för att travestera sossarnas kärnkraftsomröstningsslogan från 80-talet

Andra bloggar om: , , ,

Anarko-primitivism i den svenska blogosfären

Jag skrev för några dagar sedan om anarko-primitivism, med anledning av Reclaim-festen den första maj. För den som vill vandra lite längre på detta radikala spår så hittade jag precis en Svensk blogg som är dedikerad till anarko-primitivism: Fimbulvinter – anarko-primitivism på Svenska. Varför inte börja resan på den här lilla inventeringen av likasinnade sajter.

Andra bloggar om: , , , ,

Smart diplomati! Irakiska bloggröster om ett eventuellt krig mellan USA och Iran

Det var ett tag sedan jag vände blickarna mot mina favoriter i den Irakiska blogosfären vars inlägg utgjorde en självskriven daglig blogg-dos för bara ett halvår sedan, men jag noterar vid ett återbesök att både Read Jarrar (som numera bor i USA) och Riverbend har nya postningar som bland annat tar upp ett eventuellt krig mellan USA och Iran.
Riverbend tar som vanligt avstamp i den Irakiska vardagen med syrliga kommentarer mot den struliga regimen i Bagdad och andra intressanta fenomen.

So while Iraqis are dying by the hundreds, with corpses turning up everywhere (last week they found a dead man in the open area in front of my cousins daughters school), the Iraqi puppets are taking their time trying to decide who gets to do the most stealing and in which ministry. Embezzlement, after all, is not to be taken lightly- one must give it the proper amount of thought and debate- even if the country is coming unhinged.

Men för att återvända till en eventuell konflikt med Iran. Riverbend har sin åsikt om saken klar:

The big question is- what will the US do about Iran? There are the hints of the possibility of bombings, etc. While I hate the Iranian government, the people don’t deserve the chaos and damage of air strikes and war. I don’t really worry about that though, because if you live in Iraq- you know America’s hands are tied. Just as soon as Washington makes a move against Tehran, American troops inside Iraq will come under attack. It’s that simple- Washington has big guns and planes… But Iran has 150,000 American hostages.

Raed Jarrar är betydligt mycket mer bekymrad. Som han ser det står fredrörelsen inför ett dilemma: varken en väpnad invasion av Iran eller ett Iran med kärnvapen är att föredra.

The administration would love to divert the anti-war movement’s attention from opposing the concept of preemptive war and instead have us all debate whether such a war is appropriate or not for the specific case of Iran, as if attacking Iran is okay in some cases and not okay in other cases, as if Iran deserves to be attacked if it had a nuclear weapons program, as if Iran is the only country in its region with such programs.

Men det är framför allt hans förslag till vad som borde göras som jag finner mycket intressant, och för övrigt håller med om fullständigt.

I think the smart diplomacy should have started somewhere between 25 and 50 years ago. Oh, or maybe 53 years, since the US aborted Mosaddeq’s democratic regime in 1953. We have to have a smart diplomacy that gives the Iranians more options than either dying on the front defending their country or dying in a brand new Abu-Ghrieb run by brand new bad apples.

The remains of America’s credibility sank in Iraq’s quagmire. The IRI leaders are not interested in negotiations anymore. Ahmadinejhad informed the US of Iran’s lack of interest in any diplomatic discussions. The only options the world has on the short run are either to bomb the hell out of Iran and watch the oil prices go through the roof while Iran is destroying the US army and oil resources in the gulf and Middle East, or let the Iranians get their nukes while we’re planning for our “smart diplomacy” to create a new global atmosphere where Iran, Israel, and the rest of west Asia and north Africa can adopt diplomacy in resolving their own conflicts and give away their nuclear weapons.

When it comes to Iran, there is no dilemma. There is either a full scale war that will burn more trillions of our tax money, or a long term foreign policy change.

My conclusion in two points:
1- Iran should not be attacked, because the Iranians are strong enough to put up a fight. It’ll be a very expensive war that the US can’t afford. Period.
2- We should start adopting a smart USFP to have a better world in the next decades were no more Irans would be planning on getting nuclear weapons.

Smart diplomati! Det låter bra, men vad är det ? Paul Kerr på armscontrol.org har följnde definition av termen: ”This means setting clear rewards for good behavior and sanctions for bad behavior. In Libya’s case, the Security Council suspended sanctions for fulfilling some of its obligations and lifted them when it fulfilled the rest. The United States also used the leverage of its sanctions to persuade Libya to comply.”

Faktum är att det är precis detta som jag efterlyst när det gäller västs relationer med länder som tycks utgöra ett hot. Motsatsen är ständigt upptrappade konflikter med blodiga upplösningar. Som read skriver:

The USFP had given Iran one clear massage: Only the Strong Survive.
Iran is delivering its message as well: You reap what you sow.

Andra bloggar om: , , , , , , ,