Riskerna med icke-spridningsavtalets urholkning och civlisationskrigsretoriken

Ibland kan man undra vad det är för mening med att upprätthålla internationella avtal när dessa kan brytas så fort vissa stater ser en lösning som gynnar deras ekonomi eller politik. Dessa brott urholkar förstås föreställningen om avtalens legitimitet, och skapar en känsla av att avtalen i grund och botten är baserade på ett illusoriskt samarbete som dikteras av vissa stater utifrån reella maktpositioner. De stater som har en reell maktposition har förstås möjlighet att tvinga mindre starka stater att följa internationella lagar medan det omvända förhållandet inte råder. De stater som agerar utifrån en reell maktposition har möjlighet att också låta sina goda grannar kringgå avtalen.

Vi kan ta icke-spridningsavtalet (NPT) som ett exempel, inte minst i skenet av Bushs flirt med Indien och Irans konflikt med västvärlden rörande kärnvapen och civil kärnteknologi. USAs maktposition tillåter Indien att stå utanför NPT-avtalet och samtidigt förstärka sin kärnvapenarsenal, samtidigt som man pressar Iran att överge sitt kärnprogram, trots att Iran inte brutit NPT-avtalet (vad man känner till). I skuggan återfinns Pakistan, som högst bevisligen varit den stora boven när det gäller att sprida kärnvapenteknologi i Asien genom den ökände AQ Kahn, men trots de flagranta övertrampen bara har mötts av halvhjärtade protester.

De avtal som omgärdar spridningen av civil och militär använding av kärnkraft, verkar plötsligt, i alla fall på ytan, styras av känslomässiga argument snarare än regleringar. Indien kommer inte att göra oss något ont, därför att vi ”vet” att det är bra killar som styr. Iran är ett hot därför att vi ”vet” att regimen är ond. Möjligtvis är det GW Bush som förmedlar bilden av att besluten är känslomässigt styrda till världsopinionen, något han ju är känd för, men samtidigt kvarstår frågan om det urholkar själva principen om internationella avtal.

I fallet med urholkningen av NPT avtalet är det en säkerhetsfråga. Inga länder gillar att ha en massa kärnvapen riktade mot sig. AQ Kahns idoga arbete med att sälja ritningar och centrifuger, och indiernas effektiva anrikningsapparatur, visar att kärnvapen kan sprida sig mycket snabbare än hittills. Det är bara en tidsfråga innan kostnaden för att ta fram kärnvapen minskar drastiskt. Hur många länder kommer att ha kärnvapen om ytterligare tio år? Anden har definitivt krupit ur flaskan och frågan är hur den kan hållas under kontroll. Tror man inte längre på internationella avtal och avspänning utan satsar på unilateralism och konfliktbyggande så är förstås risken stor att världen polariseras ytterligare och att risken för ett kärnvapenkrig ökar. Lösningen torde vara att få alla kärnenerginationer och kärnvapennationer tillbaka i fållan genom att revidera NPT-avtalet så att det fungerar i det nya världspolitiska läget. Naturligtvis borde även Pakistan, Israel och Indien omfattas av avtalet.

Det viktigaste är kanske ändå att sluta underblåsa civilisationskrigs-retoriken som just nu pumpas upp i väst, och används av ledare i mellanöstern. Kan man minska den spänningen så är förstås mycket vunnet även på icke-spridningsområdet.

Två röster om våldsutbrotten i Irak

Salon har en ny artikel av Juan Cole som handlar om det senaste våldsutbrottet i Irak efter bombningen av mosken i Samarra. Som vanligt levererar Cole en exemplariskt översiktlig analys av de olika aktörernas ståndpunkter.

”The catastrophe in Iraq, the scope of which is now apparent to even the most disengaged observer, and his mishandling of the Dubai port issue have sent President George W. Bush’s public approval ratings to the lowest of his presidency. According to a Reuters poll, only 34 percent of Americans believe he is doing a good job overall. Only 30 percent, less than a third, think he is managing the Iraq situation well. A remarkable 72 percent of American troops polled in Iraq think the U.S. should leave Iraq within the next year. Nor is there any hope for Bush on the horizon. The bloody events in Iraq have undermined American authority in that country and in the Middle East more generally. The Shiite clergy of Iran and Iraq have bolstered their own authority at Bush’s expense. This development has already severely limited his scope of action in Iran, and will doubtless have many other negative consequences in the months and years ahead.”

En annan läsvärd postning kommer från Riverbends ”Baghdad Burning” från den 27 februari, där hon berättar om rädslan och oron som sprider sig i Bagdad just nu och hur hon och hennes grannar försöker förbättra säkerheten.

”I’m reading, and hearing, about the possibility of civil war. The possibility. Yet I’m sitting here wondering if this is actually what civil war is like. Has it become a reality? Will we look back at this in one year, two years… ten… and say, “It began in February 2006…”? It is like a nightmare in that you don’t realise it’s a nightmare while having it- only later, after waking up with your heart throbbing, and your eyes searching the dark for a pinpoint of light, do you realise it was a nightmare…”

Mänsklighetens misslyckande

Jag tillbringade helgen i litterärt sällskap med Romeo Dallaire, den Kanadensiske general som ledde den underdimensionerade FN-styrkan under folkmordet i Rwanda 1994. Hans redogörelse för sina fruktansvärda erfarenheter, ”Shaking hands with the Devil: the Failure of humanity in Rwanda”, är en läsning som får en att ifrågasätta nationalismens blinda klantänkande, men också FN-systemets tröga byråkrati. Dallaire försöker förtvivlat få saker att hända, men går hela tiden in i en mur av ovilja, samtidigt som han bevittnar slakten som pågår kring honom. Det är en anklagelseakt som riktar udden i första hand mot Huturegimens folkmördare men också mot Belgien, Frankrike och USA. Jag ville inte lägga ifrån mig boken när jag var klar. Den är bara för stark.

Det är därför med blandade känslor jag läser att FN nu står berett att ta över från de underfinansierade fredsbevarande styrkorna från Afrikanska Unionen i Sudan enligt ett förslag som väckts nu i februari. Afrikanska Unionen har haft 7000 man på plats men ändå inte kunnat skydda civilbefolkningen från övergrepp. Att sätta in en FN styrka med betydligt större resurser är naturligtvis önskvärt, även om Sudans regering kraftigt motsätter sig det. Frågan är om de har något val. Alternativet torde vara att ge tillräckligt med resurser till AU-initiaivet, men FN lär knappast ösa pengar över AU trupperna. Att något måste göras är helt klart. NYT och Human Rights Watch rapporterar att den fruktade janjaweed-milisen nu attackerar också de omfattande flyktinglägren i angränsande Tchad. Redan beräknas över 300.000 människor, kanske det dubbla, ha dött i konflikten.

Frågan hänger ändå i luften: vad skall vi göra med de nationer i väst som negligerar folkmorden och inte erbjuder tillräckligt med resurser till FN? Ibland når frågan bisarra proportioner som när en amerikansk tjänsteman berättar för Dallaire att det skulle krävas 85.000 döda Rwandier för att USA skulle acceptera en enda död soldat. Afrikas sak är uppenbarligen inte vår.

Skulle Iran verkligen kärnvapenbomba Israel?

Det finns uppenbarligen en föreställning bland många om att Iran, om man fick kärnvapen, skulle kunna sända kärnvapenbestyckade missiler mot Israel, ett argument som blir absurdare ju mer man tänker på det. Nu är jag ingen kärnvapenexpert, och jag antar att de taktiska kärnvapen som numera utvecklas kan användas för användning i begränsad skala, men om man tittar på Israels storlek och dess grannar så förefaller en kärnvapenattack från Iran riktad mot Israel vara ett omöjligt alternativ. Israel är cirka två tredjedelar i storlek jämfört med Småland (20700 km2 resp 29400 km2). En kärnvapenattack skulle därmed vara en oerhörd risk för i princip alla Irans allierade i området, framför allt den Iranstödda Hezbollah-milisen i södra Libanon. Ett radioaktivt moln skulle kunna slå mot i princip vilken som helst av Israels arabiska grannar beroende på vindförhållanden, troligen Syrien eller Jordanien. Möjligtvis skulle en taktisk kärnvapenattack kunna genomföras av Hezbollah från Libanon, men risken för den palestinska befolkningen skulle likväl vara mycket stor. Jag har svårt att tro att Iran skulle vara villiga att riskera deras liv. Precis som de flesta krig de senaste 15 åren visar så är det mycket troligare att en Iransk attack mot Israel skulle ske genom Hezbollah, Hamas och andra grupper, med konventionell gerillakrigföring, för att nöta ned ett eventuellt motstånd och skapa en ny intifada, eller möjligtvis med konventionella missilier.

Det är Irans maktanspråk i regionen som är det största problemet för USA och Israel (och kanske också Saudierna) och dess möjlighet att knyta till sig partners i regionen, inte minst bland Shiiterna i Irak. Om Shiiternas starke man i Irak, Al-Sistani (som har starka band med Iran), gör allvar med sitt hot om att starta en egen milis så innebär det troligen att Iran får ett än större inflytande i Irak. Irans stöd till Hamas är redan det kontroversiellt för västvärlden, men fullt logiskt i Iranska ögon. Vilken partner kan vara bättre för Iran i dagsläget? Irans hegemonianspråk i regionen är förstås en nagel i ögat på USA som helt klart kommer att intensifiera sina ansträngningar att försöka störta regimen. Frågan är om man har militär och politisk kraft att göra det just nu.

Iran går med på Rysk kompromiss?

BBC World Service rapporterade precis att Iran i princip gått med på den kompromiss som föreslagits av Ryssland angående Irans urananrikningsprogram, som innebär att Iran flyttar sin anrikning till Ryssland tills vidare och avbryter liknande aktiviteter på egen mark. Om detta stämmer är det naturligtvis ett stort genombrott i förhandlingarna mellan EU3, IAEA och Irans ledarskap. BBCs reporter i Teheran Francis Gaarrison menar att anledningen till denna omsvängning är att IAEA hotat att dra Iran inför FNs säkerhetsråd vid nästa möte den 6 mars, vilket skulle trappa upp konflikten ytterligare. Det skall noteras att förslaget skall gås igenom i detalj i Moskva under de kommande dagarna och att Iran inte har skrivit under någonting ännu, men det är ändå en hoppfull signal om att den farliga situation som uppstått kan få en åtminstone temporär lösning. Det torde också innebära att Irans ledarskap är allvarligt oroat av de konsekvenser som en fortsatt anrikning skulle innebära och att man ser ett hot om attack som överhängande.

IAEA News Centre

Konsekvenserna av ett krig mot Iran

I går dök ett mail från den brittiska tankesmedjan Oxford Research Group ned i inlådan med en länk till deras senaste säkerhetsrapport från Professor Paul Rogers. ORG har blivit kända för sitt analysarbete under Irakkriget och räknas som en av Storbritanniens mest inflytelserika tanesmedjor. Prof. Rogers rapport heter ”Iran: Consequences of a War” och är en intressant 16-sidig skrift som kortfattat listar vilka konsekvenser en attack från USA och/eller Israel mot Iran skulle kunna få och vilka alternativ som dessa stater har till sitt förfogande. Det scenario som Rogers håller för mest troligt är att USA genomför en överraskningsattack under 4-5 dagar med flygvapen och flottan för att slå sönder Irans kärnteknologiska kapacitet, med målet att fördröja eventuell kärnvapenproduktion med cirka 5 år eller längre. Attacken skulle slå till mot reaktorer, utvecklingsanläggningar, nationalgardet och mot kärnenergiprogrammets nyckelpersoner. Alternativt skulle en mindre attack kunna genomföras av Israel som i dag har kapacitet att med lufttankning nå Iran med attackflyg.

Irans svar på en sådan attack skulle enligt Rogers dels riktas mot oljetrafiken i Hormuzsundet för att framkalla en oljekris, men Iranierna skulle säkerligen dra in den Iranunderstödda Hezbollah-milisen i södra Libanon med avsikt att genomföra attacker in i Israel. Iran skulle också med största sannolikhet inleda en snabb kärnvapenutveckling för att så småningom överge icke-spridningsavtalet.

En sådan kortsiktig insats skulle troligen kasta in regionen i ytterligare en utdragen konflikt som skulle dra in Israel, Libanon USA och Irak. Rysslands reaktion skulle säkert bli bister och den muslimska världen skulle troligen reagera med ytterligare uppror och terrorattacker. Framför allt skulle en attack ena Iran bakom den oberäknelige presidenten Ahmadinejad, och tysta oppositionsgrupper i landet, ett faktum som också Andras Malm tar upp i en artikel i DN kultur den 20 februari.

Malm (som också tar upp ORG-Rapporten) skriver om en rad transportstrejker i Iran och förarnas kamp för att organisera sig och menar att vad västvärlden borde göra är att stötta de inhemska krafter som verkar för demokratiska lösningar inom landet i stället för att ge Mullorna en anledning att införa undantagslagar och ena ett land under attack.

”En iransk arbetarrörelse som strider på liv och död mot prästväldet får inte plats i den förhärskande diskurs där en enhetlig islamisk värld med onda uppsåt står mot en frihetsivrande, upplyst civilisation. Men denna rörelse har en unik potential. Om arbetarrörelsen skulle kombineras med bloggosfären, med andra rester av intellektuell och kulturell opposition, med kvinnorörelsen och de radikaliserade etniska minoriteterna – utanför världsmediernas radie fortsätter också ”intifadan” bland araberna i oljeprovinsen Khuzestan – skulle miljonärsmullorna stå inför en kritisk massa. Tecken på en sådan utveckling syns redan.

Det är allt detta som kommer att dödas den dag USA:s flockar av bombplan sänds in över landet. Hur snart det kan ske avslöjades i Daily Telegraph 12/2. Pentagon har långt framskridna planer på ett plötsligt förkrossande blitzkrieg, avlossat i ett slag från de dussintals militärbaser som etablerats i alla väderstreck runt Iran, från hangarerna hemma i USA och i Storbritannien, från stridsfartyg och u-båtar.”

En attack som den Rogers beskriver kan naturligtvis på ytan verka enkel, men både USA och Israel torde vara medvetna om riskerna med en totalt destabiliserad region. Genomför man den här typen av attack så torde det vara destabilitet man eftersträvar, med en katastrof för befolkningen i Iran på kortare sikt som knappast lär få en demokrati på det sättet.

Efter USA:s hegemoni

Det Progressiva USA har mycket bra postning om Francis Fukuyamas artikel i New York Times som jag skrev om härmodagen. Lennart sätter fingret på en viktig punkt och det är hur världen kommer att fungera utan USA som hegemon:

Fukuyama är inte ute efter att försvara Bush eller ens USA. Den fråga som han tar upp är att om det inte är möjligt för USA att sprida demokrati i världen som man tidigare trodde, och om USA drar sig tillbaks från världen, vad händer då? Vilka kommer att fylla det vacuum som kan komma att upstå?
Och här måste vi vara realister. För en värld utan USA blir inte nödvändigtvis en bättre värld. Vi måste alltid vara försiktiga med vad vi önskar oss. Och det är en debatt om detta som jag saknar i svenska medier. Enkelt uttryckt: Om det amerikanska försöket att sprida demokrati har misslyckats, vilka andra alternativ har vi?

Det är naturligtvis högintressant. Vad händer när USA:s hegemoni bryts ned och Europas roll i världen sakta minskar i betydelse? Finns det tecken på att den processen pågår redan i dag? Jag skulle här vilja påstå att västs krav på demokrati i resten av världen är ett av de tydligaste tecknen. Världen håller på att krypa inpå oss och kan vi få omvärlden att efterlikna våra samhällen så blir också vår övergång till en ny världsordning, som vi inte dominerar, mycket lindrigare. Visst har kravet en legitim grund, det finns allt för många brutala diktatorer ute i världen, men väst brydde sig inte särdeles om att skapa demokrati i dessa länder när de fanns på behörigt avstånd.

Det finns förstås mer uppenbara tecken: oljeländerna i mellanöstern har ambitionen att låta sina petrodollars bli eurodollars. Sydländerna börjar ställa allt mer högljudda krav inom de internationella organisationerna, som WTO och FN. Västs på pappret överlägsna armeer har stora problem med lokala och nätverksbaserade motståndare. Europas demografiska utveckling kommer förmodligen innebära att nya allianser och handelssfärer skapas, där de nya aktörerna kommer från mellanöstern och afrika, och det är inte säkert att de är intresserade av att vända blicken västerut.
Konflikterna ser vi redan. Alla dessa små skärmytslingar i mellanöstern och det ständiga ordkriget är ett tecken på förändringen, men den sker redan nu även under mindre spektakulära former. På femtio till sjuttiotalen handlade det om länderna i sydostasien. Då tvingades Europa och USA tillbaka militärt och nu tar dessa länder för varje år ett större utrymme inom världsekonomin.

Det är med andra ord inte bara vi som försöker sprida vår syn på demokrati till resten av världen utan resten av världen som sprider sin syn på demokrati till oss. Jag har svårt att se hur man skall kunna stoppa den utvecklingen och jag vet inte om det ens är önskvärt att stoppa den.

Som jag ser det så är varje utveckling som sker med ett minimum av våld, och som bidrar till bra levnadsvillkor för många, en framgång. Ytterligre ett globalt blodbad är ett fruktansvärt alternativ och isolering leder oundvikligen till marginalisering. I stället för att vända världen ryggen borde vi gå rakt in i den.

Leninism i nykonservativ skepnad: Fukuyama slår till bromsen.

”In the formulation of the scholar Ken Jowitt, the neoconservative position articulated by people like Kristol and Kagan was, by contrast, Leninist; they believed that history can be pushed along with the right application of power and will. Leninism was a tragedy in its Bolshevik version, and it has returned as farce when practiced by the United States. Neoconservatism, as both a political symbol and a body of thought, has evolved into something I can no longer support.”

Om inte Francis Fukuyamas artikel ”After Neoconservatism” i gårdagens New York Times skakar om det nykonservativa (och nyliberala) etablissemanget så är nog hoppet ute om att något kommer att kunna göra det. Artikeln är en svidande kritik av den politik som förts under GWs andra presidentperiod och vore kanske inte speciellt anmärkningsvärd om den inte var skriven av en intellektuell som stått de neokonservativa mycket nära, ja som till och med haft en framskjuten position i formulerandet av det neokonservativa paradigmet. Nu slår Francis till bromsen, och kallar i det ovanstående citatet till och med neokonnarna för leninister!

Den katastrofala Irakpolitiken är i fokus för artikeln, vilken Fukuyama ser som ett stort bakslag för Bushdoktrinen, inte minst på grund av den ökande antiamerikanism som han ser som ett stort hot, men kanske framför allt på grund av en hotande inomamerikansk vilja till isolationism, som han anser är ett bakslag för amerikansk utrikespolitik. På så sätt är hans argument nyliberala men med en annan ton än den messianska vi varit vana vid.

”The problem with neoconservatism’s agenda lies not in its ends, which are as American as apple pie, but rather in the overmilitarized means by which it has sought to accomplish them. What American foreign policy needs is not a return to a narrow and cynical realism, but rather the formulation of a ’realistic Wilsonianism’ that better matches means to ends.”

Det är också uppmuntrande att någon från Fukuyamas position äntligen beskriver överdrifterna när det gäller hotet från islamistisk terror.

”The most basic misjudgment was an overestimation of the threat facing the United States from radical Islamism. Although the new and ominous possibility of undeterrable terrorists armed with weapons of mass destruction did indeed present itself, advocates of the war wrongly conflated this with the threat presented by Iraq and with the rogue state/proliferation problem more generally…Overestimation of this threat was then used to justify the elevation of preventive war to the centerpiece of a new security strategy, as well as a whole series of measures that infringed on civil liberties, from detention policy to domestic eavesdropping.”

Fukuyamas förslag till lösning på världens säkerhetsproblem är vad han kallar multi-multialteralism, vilket inte skall förstås som ett överstatligt FN, men som ett nätverk av institutioner som i samverkan kan garantera stabilitet. Jag håller inte med Fukuyama på alla punkter men det är heller inte det viktigaste. Många utanför USA, och i amerikanska progressiva kretsar, har under de senaste tio åren varit ytterst beklämda över supermaktens agerande och de nykonservativas synnerligen auktoritära synsätt på utrikespolitiken. Att en reaktion och kritik nu kommer inifrån de nykonservativas egna led tycker jag personligen var på tiden. Jag har verkligen frågat mig var den nyliberala/nykonservativa internkritiken finns. Att sedan debattörer som Johan Norberg vidhåller att världen skall demokratiseras vad det än må kosta är kanske inte så förvånande.

Marxism, yttrandefrihet och ärlighet

En snabb liten postning mitt i stöket. Både Olydig och Danne Norling har postningar om Åsa Lindeborgs artikel om Ordfrontsstriden i Flamman som är intressanta, även om de förstås har olika perspektiv på saken. Danne ställer den smått absurda frågan om marxister kan vara ärliga och förespråka yttrandefrihet:

Som radikal liberal känner man igen en del av Linderborgs svårigheter att bli publicerad. Därför skulle man kunna tro att hon uppriktigt och äkta är för yttrandefrihet i största allmänhet. Men är det så? De som anlägger ett vänsterperspektiv på samhällsförändringar och i synnerhet de som intar en marxistisk hållning kan alltid misstänkas för att enbart delta i den redan determinerade klasskampen. Allt vad de säger har därmed bara ett syfte: att bidra till proletariatets seger i den oförsonliga kamp som pågått under sekler.

Olydig å sin sida skjuter in sig på Åsas kritik av Ordfronts ”liberala” falang och hur den lyckades lägga locket på.

Artikeln handlar främst om turerna kring Ordfrontfejden, där ”det liberala etablissemanget krossade yttrandefriheten”, men har även stor relevans i dagens situation där ”liberaler” påstår sig kämpa för yttrandefrihet i fallet med teckningarna på Muhammed.

Folkmord och katolicism

Flera i blogistan har uppmärksammat intervjun med Roméo Dallaire i DN härmodagen (se tidigare post) och via Claes Nordmarks blog hittade jag en del bra länkar, bland annat till en recension av Dallaires bok ”Shaking Hand with the Devil: The Failure of Humanity in Rwanda” och en sammanfattning av ett föredrag han hållit om boken.

Angående Peter och Maria Rinaldos film ”I Guds namn” skall det noteras att det pågår en diskussion om i vilken omfattning den katolska kyrkan i Rwanda var direkt involverade i massmorden, och om den Kristdemokratiska internationalen finansierade det, bland annat på Svenska Wikipedia. Enligt en BBC-artikel finns det många historier om hur flyktingar som sökt skydd i kyrkor massakrerades i kyrkbänkarna och hur de angavs av präster. I Rwanda var vid tiden för folkmordet 60% katoliker. Efteråt har fler och fler börjat konvertera till Islam, av flera olika skäl. Dels verkar muslimerna i landet ha varit mindre involverade i folkmordet och därmed anses det både som säkrare och mer moraliskt godtagbart att vara muslim.Men evangelistiska samfund har också strömmat in i Rwanda.

Apropå kristendom och islam så har Internationella Röda Korset och Röda Halvmånen äntligen kunnat enas om en neutral symbol som skall kunna fungera som ett komplement till de övriga symbolerna: den röda kristallen. Beslutet skall definitivt klubbas igenom under 2006. Så här ser symbolen ut:

Bilden är djuplänkad från röda korsets hemsida

Uppdatering: Romeo Dallaires bok ”Shake Hand with the Devil” har ISBN: 0099478935 och kan köpas hos adlibris