Kristen extremism och folkmord

Historien om Roméo Dallaire är historien om en man som förtvivlat försöker göra det omöjliga. Han var den kandensiske general som ledde den minimala fredsbevarande FN-styrkan i Rwanda under massakrerna 1994. I dag går han på piller för att överhuvudtaget kunna fungera normalt. När jag läste intervjun med honom i DN i går så blev jag påmind om vilken petitess historien om muhammedkarikatyrerna och yttrandefrihetsdebatten är i jämförelse med det ofattbara folkmordet på tutsier och moderata hutuer 1994, då nästan en miljon människor hackades eller sköts till döds av militär, milis och sina grannar. Jag drog mig till minnes att Roméo Dallaire har stått som förebild till en av huvudkaraktärerna, General Olivier (spelad av Nick Nolte), i Terry Georges film ”Hotel Rwanda” som gick upp på biograferna förra året. Jag hastade ned till min lokala videobutik för att hyra filmen och se om den. Huvudrollen innehas av Don Cheadle, som spelar hotellchefen Paul Rusesabagina som motvilligt blir hjälte när det lyxhotell han förestår gradvis förvandlas till en bräcklig fristad för flyktingar. Det är en jäkligt bra film som är minst sagt gastkramande. Don Cheadle är helt enkelt lysande.

Folkmordet i Rwanda sägs vara det mest ”effektiva” folkmord som skett sedan andra världskriget och förtjänar som sådant mycket uppmärksamhet. Man brukar säga att folkmordet är pinsamt för FN, men det är snarare Frankrike och Belgien som bör bära hundhuvudet eftersom deras regeringar och företag sålde vapen till, och tränade, alla sidor i konflikten för att sedan evakuera sina landsmän och trupper när det började hetta till. De lämnade helt enkelt afrikanerna i sticket. Clinton-administrationen, Bryssel och Paris visste mycket väl vad som hände men vågade inte låta FN agera, inte minst på grund av debaklet i Somalia. Så kunde slakten pågå obehindrat i tio månader. Dallaire hade som mest 2500 man på plats som inte ens fick avfyra sina vapen, än mindre ingripa aktivt. Belgien har bett om ursäkt för att man drog tillbaka sina trupper men både Paris och Washington har bara mumlat i skägget.

Den Europeiska inblandningen stannar emellertid inte där. De svenska filmarna Peter och Maria Rinaldo har gjort en internationellt uppmärksammad dokumentär kallad ”I guds namn”, som handlar om Jesu Armé, som består av resterna av den fruktade hutumilisen Interhamwe som flydde in i Kongos djungler när tutsiarmén återerövrade Kigali i slutet av 1994. Jag har tyvärr inte sett deras film, men det som jag har förstått är det kontroversiella med den är att den visar hur belgiska och franska kristdemokrater bidrog till folkmordet genom sitt stöd till Huturegimen. ”Huturegimen bekände sig till den kristdemokratiska ideologin med starka band till den katolska kyrkan och den kristdemokratiska internationalen. Den senare gav mördarregimen sitt stöd både som politisk rådgivare och som ekonomisk lobbyist,” sägs det på SvTs hemsida. Precis som den bisarra ugandiska rebellgruppen Herrens Befrielsearmé verkar Jesu Armé bekänna sig till en militant och apokalyptisk kristen lära. Som sagt, jag behöver se filmen innan jag kan uttala mig närmre om detta, men det är ett intressant spår makarna Rinaldo fått upp.

Jag kommer på mig själv med att fråga mig vad jag själv gjorde för att stoppa folkmordet. Svaret är: ingenting, nada, nichts, nothing, rien. DN frågar i slutet på intervjun med Roméo Dallaire hur världen lärt sig hantera situationer som den i Rwanda 1994. ”-?Inte alls tillräckligt bra. Se bara på vad som händer i Darfur, svarar han och nu går det att läsa smärtan i blicken”.

Extraordinär yttrandefrihet

Så det blev till slut en fråga om yttrandefrihet i alla fall när SÄPO fick SD’s ISP att stänga ner deras sajt, något som inte varit sent att utnyttjas av yttrandefrihetsivrarna som nu planerar att trycka upp t-shirts med Muhammedbilderna och uppmanar andra på att sprida dem vidare. Allt för att trappa upp konfrontationen. Deras försvar för yttrandefriheten kan tyckas legitima på ett ytligt plan, men har det egentligen med yttrandefrihet att göra? Marcus har ett intressant resonemang i frågan på sin blogg Ge oss ett val. Han hävdar, om jag har förstått honom rätt, att om man lyfter upp försvaret av yttrandefriheten som princip, och med hjälp av en symbol, så motverkar det yttrandefriheten. Låter det komplicerat? Det är det. Jag citerar Marcus:

”Att reproducera ett yttrande som man egentligen inte ställer sig bakom, bara för att det har upphöjts till princip, är själva motsatsen till yttrandefrihet. Detta helt enkelt eftersom om man upphöjer bilderna (Muhammedkarikatyrerna, min anm.) till en symbol för yttrandefriheten i sig själv höjer man det ursprungliga budskapet över all kritik – och yttrandefriheten har i samma ögonblick blivit kringskuren”.

KG Hammar har en liknande utgångspunkt när han i gårdagens artikel i DN skriver att ”Vi kan aldrig kräva respekt från en annan människa utan att ge andra respekt och värde. Det är ett majoritetsbeslut att vi vill ha vårt samhälle med frihet. Men det är ett individuellt beslut att respektera och stå upp för andras rättigheter.”

Enligt KG måste en rättighet ges, den kan inte krävas. Enligt Marcus kan yttrandefriheten inte försvaras, utan bara utövas. Yttrandefriheten blir inte större för att att man republicerar censurerade bilder, snarare tvärtom. Jag tolkar detta som om yttrandefriheten skadas när försvaret för den blir propaganda. Dessa argument lär dock inte hejda högern som med sin retorik verkar mena att den ”politiska korrekthet” som genomsyrar dagens samhälle i sig är ett hot mot yttrandefriheten, en dogm som sätter munkavle på dissidenter. Det är intressant konstatera att högern använder gammal vänsterretorik när den vill försvara denna rättighet (vilket borde få oss på vänsterkanten att också ifrågasätta vänsterns sätt att bedriva propaganda).

Jag kan bara se det som så att de indignerade på yttersta högerkanten kräver ”extraordinär yttrandefrihet”, eller ”dubbel yttrandefrihet” för att få möjlighet att överrösta denna politiska korrekthet som man anser är falsk och som man anser försvagar försvaret mot de som hotar det demokratiska samhället (läs: islamisterna).

Frågan som dröjer sig kvar är: vem kan kritisera bristen på yttrandefrihet och vad är ett ligitimt skäl för en sådan kritik? Om motivet bakom kritiken i grund och botten handlar om att få möjlighet att undertrycka andras rättigheter (läs: muslimerna som grupp eller de politiskt korrekta) kan den knappast vara legitim. Annars skulle jag svara att yttrandefrihet är en del av ett större paket som kallas för mänskliga rättigheter, och att den inte kan ryckas ut som en dogm ur detta paket, samt att mänskliga rättigheter handlar om att skapa en maktbalans mellan individens rätt och samhällets maktutövning som med nödvändighet måste inbegripa ett ansvarstagande, inte en befrielse från ansvar. Att detta resonemang tyvärr inte spelar de högerextrema i händerna är inte så mycket att göra något åt.

För övrig bör det noteras att västvärldens stater alltmer verka glida in i vad Giorgio Agamben skulle kalla för ett tillstånd av ”permanent undantagstillstånd”, där rätten ersätts av en avsaknad av rätt(1). Det är naturligtvis inte en speciellt önskvärd utveckling och därför borde en diskussion om yttrandefriheten vara välkommen.

1)Läsning: Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, Site editions #1, Propexus 2005, ISBN: 91-87952-39-4

Uppdatering: DN har en artikel i dag av Göran Rosenberg angående yttrandefrihetsfrågan som är mycket läsvärd.

Hakelius snurrar till det

Jag skrev om den här artikeln i går men kände att jag var tvungen att ta en extra titt på den, eftersom jag kände att Herr Hakelius är ute på halt vatten och cyklar. Han har sina poänger men vad blir konsekvenserna av hans resonemang?

Hakelius skriver:

Hur baklänges är de muslimer som hojtar, eldar och trampar runt på flaggor?
Ja, ursäkta frågan, men om ni är ärliga vet ni att frågan egentligen finns där hela tiden. För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob.

Finns frågan där hela tiden? Det kanske den gör om man är så inkrökt så att man tror att alla reagerar precis som man själv, eller precis som alla i samma kultursfär. Protester ser olika ut på olika håll. Låt mig ta ett exempel med de franska bönderna, som ju är allmänt kända för att ställa till med problem när de är missnöjda, genom att blockera vägar med traktorer, hälla ut tomater och gödsel på fel ställen eller slå sönder McDonaldsrestauranger. Innebär denna typ av protester att Franska bönder är Människorna Som Utvecklingen Glömde? Innebär det i så fall att alla Europeer är ”människorna som utvecklingen glömde”? Innebär det att vi alla måste protestera på ett ”Svenskt” sätt för att det skall vara en ”utvecklad” protest? Grumligt så att det förslår.

Nu hävdar Hakelius att han själv snarare tror att detta är en modern protest. ”Är det något som är typiskt för 2000-talet så är det grälsjukan. Grälsjukan och lusten att stämpla sig själv som ett offer. Det kan vara ras, det kan vara kön, det kan vara religiös övertygelse, sexuell läggning, sjukdom, missbruk, handikapp eller till och med matvanor. Vad som helst duger för att kunna göra anspråk på att tillhöra en grupp offer. Med rätt att vara förbannad på allt och alla.”

Hakelius lyckas alltså med konststycket att degradera alla former av anspråk på makt eller respekt till en enda sak: personligt missnöje. Han har i princip inte fel eftersom personligt missnöje definitivt är en drivkraft till motstånd eller protest, men att reducera alla former av missnöjesuttryck till detta är att säga att inga anspråk på makt är legitima och att inga protester mot snedfördelningar i maktbalansen är acceptabla. Varför? Jo, därför att den inte medger att det kan finnas en grund för det som motsättningarna gäller. I den absurda förlängningen är också de som just nu med näbbar och klor försvarar yttrandefriheten grälsjuka offer och vanliga svenskar stämplar sig själva som ”offer” för muslimskt våld. Antingen är Hakelius trött på demokratisk debatt, ärkekonservativ eller bara naiv.

Mörkermännen vädrar morgonluft

Håhå-jaja,
Det verkar som om historierna med Muhammed-karikatyrerna drar fram de riktiga mörkermännen ur garderoberna, som vädrande morgonluft likt sniffande pitbulls, tar tillfället i akt att vomera över 1) mjäkiga muslimer 2) de svenskar som hotar yttrandefriheten genom att ”vägra” publicera karikatyrerna och 3), den ”politiska korrektheten”. Jag pratar både om de riktigt högerextrema som till och med är beredda att ta till vapen för sin paleokonservativa tros skull, men också om de debattörer som verkar vara uppfödda i något slags naiv tro på vår förträfflighet och/eller bär på något slags hat mot allt som andas vänster, tolerans eller multikulturalism.

Man kan till exempel följa debatten även på den amerikanska högerextrema sajten Paleoconservative Youths hemsida www.smashleftwingscum.com. Ta en extra titt på bilderna i sidhuvudet. Våldsromantik så att det räcker och blir över fullt i paritet med bilder på uppretade mobbar i Damaskus.

Dick Erixon är i full gång för att försöka få någon endaste liten tidning i Svea Rikes avlånga land att publicera Muhammedbilderna.

Eller så kryper man på det där riktigt sliskiga viset, typ Vestmanlands läns tidning: ”Vi vill slå vakt om tryckfriheten. Det är dock en frihet under ansvar. Varje tidning måste själv använda sitt omdöme. VLT har valt att inte publicera Muhammedbilderna.” Och DET är att slå vakt om yttrandefriheten?! Att ägna sig åt självcensur och nervöst och oroligt frågar sig vad man ska våga publicera imorgon?! Vilken yttrandefrihet!

Ursäkta mig, men det låter på Dick som om han snarare förespråkade ”yttrandetvång” än yttrandefrihet. Bulten i Bo desarmerar Dick på följande briljanta sätt:

”Dick – om du nu tycker teckningarna är så bra – publicera dem på din egen blogg, vetja. Låt mig och eventuella chefredaktörer som anser att dessa inte håller måttet få slippa!”

Johan Ekelius är ett annat exempel på en pitbull som morrande från sin krönika i Aftonbladet söker efter ”mjukdelar” att bita tag i:

”För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob”

Jasså? Om ett gäng skinheads går bärsärk i Årjäng eller Linköping är vi Svenskar då Människorna som Utvecklingen Glömde?

Hå-hå-ja-ja

Uppdatering:

Läste precis Johan Ehrenbergs artikel i aftonbladet om yttrandrefrihet, religion och politik (samma som Bulten tar upp i sin postning jag nämner ovan) och jag måste säga att Johan återigen bevisar att han är en av Sveriges mest skärpta journalister:

”Det är precis det som händer internationellt i dag när Europas ledare struntar i att säga A (jag är emot budskapet) utan går direkt på B (budskapet ska få framföras) och därmed ger nya vedträn till fundamentalistiska reaktionära grupper.
Varför gör man det?
För att försvara vår yttrandefrihet? Eller för att säga: ”Vi är mäktigast, vi håller samman, vi lyssnar inte på er.”
Det finns ett missförstånd om yttrande- och tryckfriheten här.
Poängen med den är att man just kan ta avstånd från innehållet – även som politisk ledare.
I en diktatur går inte det. Kritiserar diktatorn en tidning så dör den. Se Kina som aktuellt exempel.
I en demokrati är det en politikers förbannade plikt att kritisera publiceringar han/hon ogillar, även om han så är statsminister eller folkpartiledare.
Det kallas politisk debatt.”

Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten

Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten. Vi har redan i dag begränsningar i yttrandefriheten i väst. I Tyskland är det till exempel förbjudet att visa Nazistflaggan offentligt eller att göra Hitlerhälsning. I Sverige har vi en rad inskränkningar i yttrandefriheten, bland annat med hänvisning till rikets säkerhet, hetslagen m.m. Om vi ville göra en till så skulle vi kunna det utan att förlora ”our way of living”. Det viktigaste i den här soppan är frågan om makt och hur den kommer till uttryck, i Sverige, Danmark, Syrien och Libanon. Det behöver inte ens nödvändigtvis vara frågan om bilderna har kränkt muslimer, för kränkta har de varit sedan de gradvis förlorade inflytande i sin egen region efter första världskriget. Bilderna är bara ytterligare en katalysator.

När det blir en fråga om makt så kan man notera flera saker: skribenter som spyr galla över ”halvgalna vildar”, ger uttryck för ett slags maktlöshet (och en synnerligt dålig smak i munnen). Världen har förändrats. Det är inte längre säkert att den starkaste i väst kan hävda sin dominans gentemot länder i syd och öst, ens med vapen (vilket kriget i Irak visar). Vi kan välja att börja slåss på en massa olika fronter, eller att långsamt anpassa oss till situationen och förändra våra samhällen, för oundvikligen, steg för steg kommer dessa länder som vi tidigare alltid lyckats betvinga att stiga in i vår maktsfär, om inte som fullvärdiga medlemmar som utmanare. Sydostasien har redan gjort det, Sydamerika är på gång och för Afrika kommer det att dröja länge än. Det som händer i Mellanöstern är ett slags föraning om deras vilja till insteg och att man inte drar sig för att utmana vår hegemoni. Vi bör agera utifrån dessa förutsättningar, inte genom att lägga oss platta, men inte heller genom att ignorera deras aspirationer på inflytande i världspolitiken.

I mitt tycke är det därför meningslöst att prata om att vi ska bringa demokrati till Mellanösterns teokratier och diktaturer. Det är lika mycket vi som kommer att bringas en ny ordning, som inte nödvändigtvis kommer att se ut som dagens demokrati, något vi redan har börjat med när det gäller lagen om hets mot folkgrupp till exempel. Problemet från vår sida är i mitt tycke att vi i väst inte längre har någon stark, modererande politisk kraft som kan verka i denna spricka mellan dominerande och dominant. Att prata om yttrandefriheten som en absolut entitet och som objektet för den här striden är därför kontraproduktivt eftersom det stoppar varje möjlighet att ta sig an drivkrafterna bakom våldet och därmed en möjlighet att lindra det. Det har inget med ”offermentalitet” eller ”att-tycka-synd-om” att göra.

Så liberalismen är alltså död, eller?

Jag har inte blivit så omtumlad av någon bok på länge som Immanuel Wallersteins essäsamling ”Liberalismens död, slutet på den rådande världsordningen”, som skrevs 1995-98 och utkom 2001 på vertigo förlag i svensk översättning (ISBN: 91-973491-4-3 ). Denna inflytelserike amerikanske sociolog, som ägnat sitt liv åt att tillsammans med ett forskarteam kartlägga det han kallar för världsssytemet, lyckas synliggöra de olika relationer som binder ihop världens olika politiska och ekonomiska aktörer på ett både glasklart och provokativt sätt. Speciellt intressant är det att läsa hans bok efter frågan om liberalismens natur som förbryllat både mig och andra här i bloggosfären på senare tid, för vad denna lilla skrift handlar om är möjligheten att liberalismen som förhärskande ideologi på den norra hemisfären faktiskt förlorade sin hegemoniska ställning när Sovjetunionen föll. ”Den verkliga betydelsen av kommunismernas kollaps är liberalismens slutliga kollaps såsom överordnad ideologi”, som Wallerstein skriver.

Wallerstein menar att liberalismen dominerat den politiska scenen som ”geokultur” sedan 1848, d.v.s att den absoberats av de dominerande politiska partierna i hela västvärlden, från konservativa till vänsterpartier, samtidigt som de traditionella liberala partierna blivit alltmer marginaliserade. Anledningen till detta har varit behovet av att kontrollera vad Wallerstein kallar för de farliga klasserna (en omskrivning för arbetarklassen eller de dominerade klasserna), eftersom dessa överallt i världssystemet hotat kapitalismen som system sedan 1848. Så vad händer efter 1989? Varför dör liberalismen? Jo, därför att de enda som verkligen trott på de liberala ideerna (men aldrig klarat av att genomföra dem i praktiken), d.v.s kommunisterna, försvinner från världspolitiken samtidigt som de konservativa överger liberalismen till förmån för neokonservatism eller nyliberalism. Det liberala projektet, som handlat om att balansera de farliga klassernas behov mot kapitalisternas, förlorar plötsligt sin reella betydelse. När kommunisternas ideala (och de konservativas pragmatiska) tro på liberalismens ideer försvunnit, kan liberalerna inte längre genomföra sin balansakt.

Resultatet av denna förlorade balansakt är att de farliga klasserna inte längre kan kontrolleras med politiska medel, d.v.s med stegvis genomförda reformer inom välfärdsstaten, utan att det som verktyg som återstår är våld. ”Men bara våld kan, och detta har vi vetat åtminstone sedan Machiavelli, inte hjälpa politiska strukturer att överleva speciellt länge,” skriver Wallerstein.

Några saker slår mig efter denna omtumlande läsning:

1. ”Kriget mot terrorn” och de kontrollmekanismer den fött fram är ett typiskt uttryck för denna våldsanvändning, i brist på liberal politik.

2. De flesta som i dag kallar sig för liberala, är i egentlig mening nykonservativa eller nyliberala. De har dragit sig bort från det liberala projektet (eftersom det förlorat sin mening) men förfäktar fortfarande liberala principer, som till exempel mänskliga rättigheter, samtidigt som definitionerna för dessa mänskliga rättigheter begränsats till att gälla principen om ägande eller fri handel, med andra ord klassiska konservativa positioner. Frågan är om dessa liberaler (medvetet eller undermedvetet) försöker upprätthålla visionen om att de driver iden om det liberala samhället med konstgjord andning av rädsla för att förlora kontrollen över de farliga klasserna. Just denna tanke tycker jag blir tydlig när det gäller debatten om upproren i Frankrike där ägande och bestraffning stod i centrum för den liberala diskursen (hur hade Gladstone reagerat på upploppen?), men det förklarar också en del emotsägelsefulla resonemang som jag stött på.

3. Vi borde sluta använda begreppet ”liberala stater”.

Upptrappning med Iran i stormens öga?

Blogspot låg uppenbarligen nere hela natten till söndagen, vilket jag är den första att beklaga. Det är inte första gången och det är bara att hoppas att Google petar in lite mer pengar i Blogger så att det inte upprepas.

För att få lite perspektiv på det här med ”karikatyrerna” så tittade jag in hos Juan Cole på Informed Comment som har en utmärkt analys av Jyllandspostenhärvan som är väl värd att läsa. Jag tror att hans åsikt delas av många som har sympati för muslimers strävan efter vår respekt.

Westerners cannot feel the pain of Muslims in this instance. First, Westerners mostly live in secular societies where religious sentiments have themselves been marginalized. Second, the Muslims honor Moses and Jesus, so there is no symmetry between Christian attacks on Muhammad and Muslim critiques of the West. No Muslim cartoonist would ever lampoon the Jewish and Christian holy figures in sacred history, since Muslims believe in them, too, even if they see them all as human prophets.

Intressant också att då och då besöka al-Hayat som ofta har bra analyser ur ett mellanösternperspektiv. I artikeln Siege and Starvation knyter Abdel Wahab Badrakhan ihop Hamas valseger, Irans motstånd mot det internationella samfundet och karikatyrerna.

In light of the miserable ”Danish series,” the outbreak of the Iranian nuclear file, and the repercussions of ”Hamas'” victory in the Palestinian elections, it becomes clearer that the dispute between the West and East can go a long way. It is not only an era of ”civilized hurling insults,” nor is it only a stage of decisive hegemony. It is as if we moved from the phase of western pressure fro democratization and freedom to a phase of dealing with the electoral outcome by punishing the peoples fore their choices. It is weird that elections marked by violations and forgery, are considered with understanding and disregard, while elections, deemed to be free and acceptable by everybody, are met with threats.

Hur långt det kan gå är väl just den fråga som många ställer sig i dag. Om Iran agerar med en handelsbojkott av de länder som publicerat bilderna så kan det bli mycket kännbart för länder som Frankrike som importerar mycket olja från Iran, och om en sådan bojkott blir effektiv så vet Iranierna att de har ett verktyg med vilket de kan betvinga länderna i väst. Det ökar ju naturligtvis risken för krig mellan västmakterna och Iran. Jag blir mer och mer övertygad om att Ahmajinedad är beredd att gå mycket långt för möjligheten att bli den som slutligen tvingar USA på knä. Han kommer inte att bli mindre stärkt i den uppfattningen av de senaste dagarnas händelser i Damaskus och Beirut.

Nu brinner ambassaderna…


Jag har avhållit mig från att kommentera såpan med Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer, men nu när saken tagit ytterligare en dramatisk vändning i och med att den Danska och Svenska (och Chilenska) ambassaden stuckits i brand i Syriens huvudstad Damaskus så är det svårt att låta bli. Om man vill kan man läsa ihop upproret i Paris i höstas, händelserna i Holland efter mordet på Theo van Gogh och det som faktiskt redan skett i Sverige, när Mosken i Malmö brandbombades i vintras. Jag fruktar helt enklet en upptrappning också här. Rasisterna bakom Jihad i Malmö njuter förstås i kapp med alla ”nationalister” som gärna skulle gå ut med brandbomber i hand för att bedriva ”heligt krig” för den Svenska sakens skull. Det finns säkert extremister bland muslimer i Sverige som står beredda med egna molotovs till hands. Extremt olyckligt. Ja, jag har förståelse för att muslimer är förbannade och spyfärdiga efter att ha sett omtalade karikatyrerna, precis som Jan Hjärpe, beskriver på SvD – Brännpunkt den 2 februari. Ja, jag är ledsen över att det gått så långt att Danska regeringen mer eller mindre beordrar alla Danskar ut ur mellanöstern.

Många kommer nu helt säkert att försöka fokusera debatten på yttrandefrihetens vara eller icke vara, vilket kommer att bli en icke-debatt med målet att behålla status-quo, och därmed att begränsa medborgarnas frihet snarare än att verkligen utveckla rättsstaten.

Kolonialism och ideologi, del 5

De senaste dagarnas debatt här och på andra ställen i blogosfären fick min besöksstatisk att skjuta i höjden, vilket jag tolkar som att debatten är välkommen (eller ovälkommen hur man nu ser på saken). Det kanske är på plats med några kommentarer innan jag går vidare med min lilla undersökningen om kolonialismen och dess betydelse för 1900-talets kataklysmer.

På grund av Wirtens artikel i Expressen kom debatten att handla om ”liberalers skuld”. Möjligen visste han precis vad han gjorde när han använde den formuleringen, men i mitt tycke är det rätt poänglöst att enkom peka ut liberaler. Viktigare är att försöka få grepp om den rasistiska idevärld som influerat alla politiska riktningar inklusive socialismen och hur de påverkar dagens politik. Det australiensiska exemplet visar bara allt för tydligt hur kolonialismens och darwinismens vanföreställningar påverkar människor än i dag.

För de som ändå förnekar att liberaler medverkat till att skapa och uprätthålla det rasistiska klimat som dödat så många människor under kolonialismen och senare, så ber jag att få infoga följande citat från boken ”Utrota alla jävlar” av Sven Lindqvist som jag fick på posten i dag (tack för boktipset Alexander).

”De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg…mänsklig varelse eller djur – hindret måste bort.”


Var det Mao, Stalin eller Hitler som skrev detta? Var det kanske Pol Pot eller Idi Amin? Inte alls. Citatet är hämtat ur den store liberale filsosofen (Lindqvists formulering) Herbert Spencers bok Social Statics från 1850, samma filosof som enligt Wikipedia ”… was a supporter of the “law of equal liberty”, a basic tenet of libertarianism that says that each individual should be allowed to do as he or she wills as long as it doesn’t infringe on the rights of another person”.

När det gäller frågan om vänsterns versus högerns utrotningskampanjer så hänvisar jag till vidare läsning och debatt hos Khaki på Vänsterkrok: post 1 och post 2

Not: ”Djur” i Spencer-citatet ovan är en översättning av ”Brute” och skall läsas som ”vildar” eller ”byket”.

Uppdatering: Det finns ett viktigt påpekande att göra slog det mig efter att ha läst Lennart Regebros välformulerade postning om den här debatten, även om det kan verka självklart. För mig handlar den här debatten lika mycket om framtiden och samtiden som det förflutna och en eventuell skuld för det som hände då. Det är bara 60 år sedan Hitler utrotade judar och atombomberna mosade Hiroshima och Nagasaki, det är 40 år sedan som Stalin utrotade kulaker och det är 12 år sedan 800 000 personer dödades på mindre än ett år i Rwanda. Hur lång tid kommer det att ta innan det händer igen och vad har vi för mekanismer för att försöka stoppa det denna gång? Kan vi ens i grunden stoppa det om vi inte känner till att våra förfäder bidrog till det klimat som medgav utrotningar under kolonialismen?

Korrigering: Vetenskap och socialism gjorde mig uppmärksam på ett fel i uppdateringen ovan. Det skall naturligtvis vara 50 år sedan ”den stora utrensningen” i Sovjetunionen var över efter Stalins död 1953. Och som VoS så riktigt påpekar så skedde kulakkollektiviseringen redan på 1930-talet.

Kolonialism och ideologi, del 4

Jaha, jag visste väl att det skulle bli diskussion om det här med liberalismens förflutna. Lennart Regebro har under hela söndagseftermiddagen försökt att avtvinga mig en lista över liberalismens hemskheter när jag precis försökt att föklara att paradoxen, och liberalismens många ansikten, gör att det blir ytterst problematiskt att göra en sådan lista.

Men, för att gå Lennart till mötes så skall jag i alla fall ta det mest flagranta exemplet (och kanske det enda) på hur liberala partier vid makten, i samverkan med andra politiska partier (som t.ex. labour) och med hjälp av statsapparaten och fria företag, bidragit till folkmord inom sin egen nations gränser. Landet är Australien, offren ursprungsbefolkningen (vanligtvis kallade aboriginer). Folkmordet i fråga drevs av en aningslös, intill korkad, rasistisk biopolitik (för att tala Focault) med civilisering som mål. Antalet offer är okänt men man uppskattar att antalet ursprungsinnevånare i Australien innan europeernas ankomst 1788 var mellan 300 000 och 1 miljon. Vid 1921 års folkräkning hade den krympt till 71 000 själar.

Jag hämtat följande info från wikipedia som handlar om liberalism i Australien. Det tecknar stamträdet för dagens ”Liberal Party of Australia”, som beskrivs som tämligen konservativt och pragmatiskt. Med andra ord: just du kanske inte tycker att dessa partier fört någon liberal politik, men dagens parti kallar sig i alla fall liberalt, vilket det gjorde för 100 år sedan med. Häng dom i så fall och inte mig. punkt.

1880s: The Protectionist Party is formed (vid makten i sydvästra australien t.o.m 1908, förutom 1904)
1908: The Protectionists merge with the Free Trade Party into the Commonwealth Liberal Party (vid makten 1913-1914 efter federationen)
1917: The party merges with the National Labor Party of Billy Hughes into the conservative Nationalist Party of Australia.(vid makten till 1932)
1932: The Nationalist party absorbs dissidents of the Australian Labor Party and is renamed the United Australia Party. (Vid makten i olika koalitioner till 1945)
1945: The party is reorganized into the Liberal Party of Australia. Vid makten 1949-72, 75-83, 98-06

Utrotningsförsöket av aboriginerna skedde i flera vågor och först efter 1920-talets assimilieringsvåg börjar befolkningstalet stiga igen. Utrotningen kan sägas ha skett systematiskt. I första skedet mördades helt enkelt aborignials urskillningslöst, ett mördande som delvis upphörde efter 1928, men som fortsatt in i dag p.g.a ett brutalt polisvåld mot aboriginer. Man beslagtog undan för undan deras land, med resultat att de vita bosättarnas kritter i princip åt upp aboriginernas föda vilket ledde till massvält. Senare föste man ihop aboriginals i reservat, stiftade lagar för vad de inte kunde göra, samtidigt som de inte hade några rättigheter, och inte fick automatiskt medborgarskap (den första aboriginer som fick medborgarskap, fick det så sent som 1957). Svält och sjukdomar grasserade. Den som försökte lämna reservaten kunde skjutas som en hund. Avsikten var klar: aboriginerna skulle civiliseras, dvs lära sig bruka jorden, eller dö ut. När inte det fungerade försökte man på 1920-talet systematiskt assimilera aboriginals genom att separera familjerna, flytta dem in i städerna, och framför allt ta barnen för att omplacera dem i foster- eller barnhem.

Först i början av sjuttiotalet så började aboriginerna, inspirerade av USAs svarta medborgarrättsrörelse, och nu som medborgare, att kräva upprättelse. En försoningsprocess inleddes också men när det liberala partiet kom till makten 1998 så klippte man av den processen. Sydney Morning Herald skrev t.ex 2000: ”att medge att vår demokrati har allvarliga brister är alltför omskakande”. Fast många australiensiska politiker medgav att ett folkmord hade begåtts, fann man det omöjligt att gottgöra aboriginerna eftersom det hotade den nationella självbilden.

Källor: Kapitalismens svarta bok, red: Marc Ferro
Wikipedia
Annan läsning: A Secret Country av John Pilger, Vintage 1989