Liberalismens paradoxala självförstöringsmekanism, KoI: del 3

Jag lärde mig en hel del om liberalism i går efter att ha debatterat med Louise, som liksom jag tagit upp Johan Norbergs/Per Wirtens debatt i Expressen, och efter att noga ha läst Kerstins utmärkta postning på motvallsbloggen. Jag har alltid tyckt att liberalismen varit flyktig och kanske haft mina förutfattade meningar, men i går insåg jag plötsligt att det är betydligt mer komplicerat än vad jag först trodde.

Det saken handlar om är huruvida övergrepp av typen massmord och andra hemskheter har begåtts i liberalismens namn i historien, ett påstående som fick Louise att gå i taket och kräva exempel. Kerstin å sin sida försökte utan något vidare resultat få reda på om det finns några statsbildningar i världen som kan sägas vara liberala eller om liberalismen är av rent utopisk natur. Jag undrade ungefär samma sak. Varför var det viktigt? Helt enkelt för att få något grepp om huruvida det ens har funnits någon liberal stat som kan ha begått något övergrepp. Svaret, som levererades av Louise, var ungefär: USA, Kanada, Norden med flera länder.

Sedan infann sig paradoxen. Problemet verkar nämligen vara att liberalismen inte per definition kan begå övergrepp mot någon individ, varken som ideologi eller praktik. Den upphör då nämligen som i ett slag att vara liberalism! Detta är verkligen ett magnifikt, ja rent av briljant trolleritrick, som det tog mig ett tag att smälta.

Nå, jag raljerar lite, men det är faktiskt den slutsats jag var tvungen att dra efter diskussionen. Det är nämligen tydligen inte liberalismen i sig som torterat svarta i Kenya på femtiotalet, låtit hundratusentals aboriginals dö av svält och sjukdomar, avrättat meningsmotståndare i Chile eller mördat nunnor och präster i Guatemala. Det är alltid någon annan: till exempel imperialismen. Köpte jag den? Nej, inte riktigt.
Vad de flesta liberaler som diskuterade hos Louise verkade vara ense om var nämligen att liberalism inte kan existera utan kapitalism (även om kapitalism kan existera utan liberalism). Jag tolkar det som om kapitalismen därmed är en konsekvens av liberalismen. Imperialism kan i sin klassiska form i sin tur svårligen existera utan kapitalism. Enligt den analys, som min enkla hjärna lyckas leverera, är med andra ord de övergrepp som begåtts av imperialister världen över, och de är inte få, en konsekvens av liberalismens (och konservatismens) obegränsade stöd till kapitalismen.

Ytterligare en paradox följer. Om ett övergrepp sker av imperialister så har inte liberalismen något verktyg för att stoppa det, eftersom det också begränsar friheten. Om man försöker stoppa övergreppet inträffar nämligen trolleritricket igen! Liberalismen upphör att vara liberalism.

Den enda slutsats jag kan dra är att antingen har liberalismen, genom liberala stater eller deras ombud, medverkat till att miljoner människor dödats eller så har det aldrig funnits några liberala statsbildningar (och definitivt inga rena ”liberalistiska”, om man kan uttrycka sig så). Möjligtvis har det funnits stater med liberala ideal, men aldrig med en liberal praktik. Den rena liberalismen fungerar därmed enbart som en utopisk ideologi, vilket jag i och för sig har varit inne på tidigare. Paradoxen är bara ytterligare ett bevis på detta.

Men, det är inte slut med detta. För vad jag ständigt får höra är följande: liberalism handlar om individens obegränsade frihet. Är detta inte då något gott? Jo, jag har faktiskt stor sympati för vissa liberala riktningars humanism, och för dess frihetsideal, men för mig framstår liberal realpolitik i paradoxens ljus som ytterst bedräglig, eftersom den aldrig kommer att kunna leverera den friheten, om inte världen blir en betydligt mycket mer fredlig plats att leva på, eller om inte liberalismen överger en av sina käpphästar: självägandet som oförhandlingsbar princip. Det verkar som om liberalismens självförstöringsmekanism effektivt förhindrar att den omsätts i praktiken.

Ja tack, jag emottager gärna liberala synpunkter på den här artikeln!

Kolonialism och ideologi, del 2

Jag upptäckte via XIOMARA att Johan Norberg precis publicerat ett inlägg i Expressen i polemik mot en tidigare debattartikel av Per Wirten som handlar om just kolonialism och ideologi. Norberg försvarar liberalismen genom att hävda att till exempel den brittiska liberalismen snarare bidrog till att mildra våldsutövningen i Indien. Båda har naturligtvis fel, i alla fall enligt mitt sätt att se det. Genom att knyta en viss form av ideologi till våldsutövning så missar man det enkla faktum att härskande med hjälp av våld är knutet till maktutövningen i sig och därmed reflekteras i kulturen. Jag håller inte ofta med Johan Norberg men han har definitivt en poäng när han skriver följande:

Människor och makthavare kommer i alla epoker och oberoende av ideologi att göra fel och begå förbrytelser. Därför måste institutioner utformas så att vi begränsar människors makt över andra.
Där konservatismen och socialismen förklarar hur makt ska utövas är liberalismen idén om att makt ska begränsas. Där de bråkar om hur individen ska styras, vill liberalismen att individen ska frigöras från detta styre.

Samtidigt visar Norbergs resonemang på det vanliga dilemmat om makt kontra frihet: de bråkar om hur individen ska styras”, inte vi. Däremot måste ”institutioner utformas så att vi begränsar människors makt”, med andra ord en institution med makt att begränsa andras makt!

Liberalismen har naturligtvis också sin skuld till kolonialismen och Per Wirten har helt rätt i att också liberaler bör erkänna det. Den brittiska liberalismen må, som Norberg påstår ha bidragit till ett mildrande av dess effekter i till exempel Indien men den var likväl en kugge i det våldsmaskineri som närdes av Europas obegränsade hunger efter rikedomar.

UPPDATERING: Jag noterar att Norbergs och Wirtens artiklar väckt en del debatt i blogosfären. Motvallsbloggen har en superb postning om varför det är så svårt att hävda att liberalerna inte orsakat något lidande whatsoever. De har nämligen aldrig suttit vid makten? Eller…? Stor förvirring som blir större när man läser postningar från liberaler själva. Geossettval undersöker kopplingen mellan nazism och socialism.

Kolonialism och ideologi, del 1

Nu är det dags att ta tag i bloggen igen, vilket den här gången innebär ett livtag om ett stort och komplicerat fält, nämligen vad kolonialismen betytt för vår tids stora ideologier och inte minst de övergrepp i form av folkmord och andra otrevligheter som tog död på miljontals människor under nittonhundratalet. Vid min sida finns den minst sagt feta antologin Kolonialismens Svarta Bok som är redigerad av den franske historikern Marc Ferró och utgiven på svenska i år av Leopard förlag (bravo leo!), en bastant lunta på 1000 sidor som det lär ta sin lilla tid att ta sig igenom. Det är inte bara en bok: det är i sanning ett projekt, och jag har bara börjat på det.

Det var när boken recenserades i SvD i augusti som den väckte mitt intresse, parat med kravallerna i Frankrike, och det var framför allt följande avsnitt som fick min hjärnbark att börja skrynkla ihop sig. Recensenten Magnus Eriksson skrev att:

Ett par beröringspunkter med 1900-talets stora totalitära ideologier är givna. Liksom dessa byggde kolonialismen på åtskillnad av människor, främst en rasdifferentiering som kan jämföras med nazismen, men också en härskandets egen klassåtskillnad som kan jämföras med kommunismens praktik, även om det är mindre tydligt. Problemet med jämförelsen är dock att kolonialismen inte bildade en sammanhängande ideologi. Det var en ekonomisk, politisk, social och geografisk praktik. Det fanns också koloniala projekt (missionen, fördrivna religiösa grupper som försökte skapa en ny och värdigare tillvaro) som inte byggde på förtryck och rasistiska överlägsenhetsidéer. Vi kan däremot inte tänka oss en nazism utan rasism eller en praktiserad kommunism utan massmord.

Eriksson har uppenbarligen ett problem med att kolonialismen beskrivs som en ideologi, vilket han tycker Ferro gör, utan vill se den som en rad praktiker. Han har visserligen en poäng, men det är en poäng utan något större värde. Det är nämligen inte ideologin i sig själv som dödar, utan just praktiken. Ideologin är bara, eller kan bara, vara ett sätt att legitimera praktiken. Fascismen, nazismen och i viss mån stalinismen kan därför ses som en logisk följd, ja till och med kulmen, av denna praktik om än med en något avvikande ideologi.

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att till exempel nazismens industrialiserade rasutrotningsförsök skulle varit omöjligt utan kolonialismens massmord och rasförakt.

Kolonialismens föreställningar om den vite mannens överlägsenhet verkar i alla fall passa utmärkt in i historien, som nazismens förelöpare. Dess praktik likaså. De brittiska kolonialherrarna i Australien, för att ta ett exempel, verkade vara mycket väl medvetna om att urinnevånarna, aboriginals, var tvungna att assimileras till ett europeiskt sätt att leva, eller ”dö ut”. Utrotningen skedde inte med gas men den var inte mindre effektiv för det. Aboriginals dog som flugor under de första hundrafemtio åren av ockupation på grund av den vite mannens tvångsåtgärder.

Min teori är att kolonialmakterna inte behövde göra en tydlig ideologi av sin våldsamma praktik av en enkel anledning, dess våld utövades långt ifrån hemmaopinionens insyn, och hotade därmed inte den politiska makten i hemlandet.

Det verkar som om många debattörer verkar haka upp sig på de tydliga, stora ideologiernas förgörelsekraft samtidigt som man verkar ha svårt att ta till sig de förgörelsekrafter som verkar inom den kultursfär man själv lever i. Så tolkar jag också Magnus Erikssons svårighet att se kolonialismen som ideologi. En kollektiv förgörelsekraft ligger som jag ser det inte på något sätt inom ideologins domäner, utan i samhällets maktstruktur och det våld som den genererar. För att förstå våldets mekanismer räcker det inte att stirra sig blind på nazismen och kommunismen utan också att våga se sig själv i spegeln.

Låt Palast der Republik stå kvar!


Vänstra Stranden gjorde mig i går uppmärksam på att en rivning av Berlins ”Palast der Republik” är nära förestående, vilket utlöste ett utbrott av frenetisk surfaktivitet hos mig för att ta reda på hur nära, för trots att man har fattat beslut om att riva Berlins mest omdebatterade byggnadsverk för många år sedan är dess framtid ännu inte given. De Gröna och PDS, Socialistpartiet försöker nu en sista gång att stoppa rivningen och på lördag kommer en manifestation mot rivningsplanerna att äga rum utanför det forna Östtysklands parlamentsbyggnad. Den 13 debatterar Förbundsdagen rivningen.

Så, varför skär det i hjärtat på mig när jag tänker på att Honeckers ”lampaffär” kanske är på väg att se sina sista dagar? Även om jag bodde i östra Berlin under några år så är jag inte emotionellt bunden till byggnaden som så många gamla östtyskar, som ser rivningen som ytterligare ett bevis på att deras liv och arbete inte var någonting värt i det nya Tyskland. Nej, jag får nog räkna mig till den grupp som New York Times kallar för ”architectural activists, mainly in their late 30’s and early 40’s, who refuse to see the Palace in purely ideological terms. Less dogmatic than their elders, they have cited elements of the building’s beauty that many Germans – conditioned by decades of cold war oratory – find difficult to to see.” I mina ögon är PdR en brutalarkitektonisk pärla som förtjänar att återställas till sitt ursprungliga skick med kristallkronor, bowlinghall, kopparfärgad fasad och allt.

Om man river Palast der Rebublik så river man förvisso en viktig symbol, men inte nödvändigtvis en symbol för socialismen. Nej, nej, nej. Det handlar snarare om det problematiska i att sopa det förflutna under mattan och att rädas det komplexa och kontroversiella, men också om att visa åtminstone en smula respekt för de tidigare östtyskarna.

Ta Berlinmuren till exempel. Detta förhatliga byggnadsverk revs i rekordfart efter sammanslutningen och alla utom just tyskarna verkade förstå dess historiska värde. Tillslut insåg väl någon beslutsfattare att historien var på väg att helt sopas bort och enligt ryktet så köpte Berlins stad tillbaka en bit av muren från en av de nya berlinmurägarna i Australien!

Nej, låt Palast der Republik stå kvar! Gör om det till ett kulturcenter eller nåt, men låt det för hundan stå kvar.

Jag tog fotot den 8 maj 2005 (60-årsdagen av krigsslutet) under en demonstration då tusentals människor gick ut för att protestera mot en nynazistisk demo. De senare kunde aldrig genomföra sin marsch eftersom polisen ansåg att risken för sammanstötningar var för stor. Vid Palast der Republik gick en av ”fronterna”. Bokstäverna på byggnadens tak betyder ”tvivel” och är ett tillfällig konstverk av norrmannen Lars Ramberg.

Deutsche Welle
Rettet den Palast!

Absurt om Sovjetunionen

Jahapp, nu har det nya året brakat igång och det mesta i den här stan verkar handla om trängselskatten. Jag noterar bara i förbifarten att Johan Norberg gjorde reklam för skatten i en av de feta annonsbilagor som irriterande nog alltid gömmer Svenskans kulturdel. Ur ett marknadsliberalt perspektiv förstås. Sen har vi V:s partikongress som egentligen inte bjudit på så många överraskningar. Jag kanske i och för sig trodde att förnyarna var fler än 10%. Det som däremot överraskar mig i bland är hur märklig historieskrivningen över sovjetunionen kan bli. Följande klipp är hämtat från en artikel i Söndagens SvD som handlar om en pågående tillbyggnad till den anrika Mariinskijteatern:

”Själv konstaterar Lichatjeva att det är första gången som någon bygger modern arkitektur i S:t Petersburg sedan 1800-talet (om man inte räknar med sovjetarkitekturen).”

Skall man tolka det som om sovjetarkitekturen inte var modern? Visst var den ibland en bisarr blandning mellan klassicism och modernism men speciellt det tidiga sovjetunionen var definitivt i mitten av den modernistiska rörelsen. Modern arkitektur i en konsthistorisk benämning fanns förmodligen inte i Ryssland innan 1917. Skall man tolka det som om de sovjetiska byggnadsprojekten egentligen inte alls var några giltiga byggnadsprojekt just eftersom de var skapade av sovjetstaten? Jag kan förstå att man i dagens Ryssland helst vill slippa tänka på att SU existerade men det blir ganska absurt när man kapar bort 72 år ur ett lands historia.

Ett gott nytt år!

Jag vill passa på och önska ett Gott Nytt År till alla er som besökt bloggen och bidragit med engagerade inlägg, åsikter och värdefull information, och tacka alla bloggare (ingen nämnd och ingen glömd) som har inspirerat mig till att köra på. Keep up the good work!

Nästa år blir det valår och säkerligen också heta fighter i blogistan. Min enda förutsägelse inför det nya året är att F! kommer att få 4,3% av rösterna i riksdagsvalet och en vågmästarroll (skulle inte det vara intressant?!). Mitt enda löfte är att jag skall fortsätta att leverera mina söta och beska hembakade analyser på den här sajten.

Paul Bermans Liberalism och Terror

Jag tror att det var Pelpet som rekommenderade mig att läsa Paul Bermans bok Terror och Liberalism som kom ut 2003 (på svenska 2005). Berman fokuserar i boken på bakgrunden till den radikala islamismen och terrorismen och även om Berman ofta hemfaller till att kåsera snarare än att analysera så måste jag säga att många av hans argument är både intressanta och övertygande trots att hans grundupplägg har sina problem, och även om han ger sig på många öppna dörrar. Att läsa boken i samma veva som jag återigen tittar på Adam Curtis dokumentär ”The Power of Nightmares” är speciellt värdefullt eftersom Bermans och Curtis historieskrivningar berör varandra på många punkter även om de på andra skiljer sig diametralt från varandra.

Berman argumenterar för att den radikala islamismen, så som den formulerades av egyptiern Sayyid Qtub på 50-talet och som på många sätt utgör den ideologiska grunden för dagens al-Quaida, är sprunget ur Europas stora totalitära rörelser på 1900-talet: fascismen kommunismen och nazismen. Han pratar om dessa rörelser som fixerade vid död, våld och destruktion, ett slags perverterat samhällstänkande där förändring drivs av heliga, renande krig mot otrogna och oliktänkande. Berman passar på att ge vänstern en hel del skopor ovett, där framför allt Noam Chomskys tankemodell står i skottgkuggen. Samtidigt hävdar han, en smula paradoxalt, att det inte är hans syfte med boken att kritisera vänstern.

Adam Curtis dokumentär har just det som Berman saknar, nämligen en mycket intressant jämförelse mellan den nykonservativa rörelsen i USA och den radikala islamismen. Han grundar precis som Berman sin berättelse på Sayyid Qtubs historia och tänkande men ställer Qtub sida vid sida med den amerikanske tänkaren Leo Strauss, vars inflytande på den nykonservativa rörelsen i USA inte bör underskattas. Både Qtub och Strauss såg en fara i den obegränsade individuella friheten i det liberala samhället och försökte samla en liten kärna med med anhängare (ett avantgarde), som skulle kunna tackla den faran. Medan Leo Strauss anhängare så småningom kom till makten i USA under Reaganåren och senare under GHW Bush och Bush Jr så fängslades och torterades anhängare av det Egyptiska muslimska brödraskapet, som Qtub var en av de framträdande ledarna av. Qtub själv hängdes 1966 och året efter skapades fröet till Al-Quaida av studenten Al-Zawahiri, som numera betraktas som organisationens operativa ledare.

PROBLEMEN

Här kommer vi till det som jag anser vara problemet med Bermans bok. Medans hans analys av Qtubs skrifter är grundlig och i stora stycken utmärkt, och parallellerna till europas totalitära rörelser högst relevant så saknas en djuplodande analys av västvärldens (och Israels) motsvarigheter till al-Quaida. Timothy McVeigh nämns bara i en bisats. Zionistisk extremism nämns inte alls. Inte heller de högerextrema krafter som verkar för en ”arisk revolution” i Europa och USA. Dessa grupper skulle med lätthet kunna passa in i Bermans resonemang. Ändå verkar det som han vill att västvärlden skall förbli obefläckad. Det ”onda” skall förläggas till ”de andra”.

Berman rättar därmed in sig i den talkör som hävdar att ”våra grabbar kanske gör kanske ett misstag då och då men i grund och botten är de hyggliga och jobbar för det goda.” Det är med andra ord en väldigt amerikansk bok för en amerikansk publik och som sådan kanske moderat i ett polariserat USA. Som analys haltar den däremot betänkligt utan ett självkritiskt perspektiv. Vad värre är: den legitimerar terrorism i ett längre perspektiv.

Berman går visserligen igenom Bush misstag med Irakkriget alldeles i slutet, men han gör det på ett svepande och föga djuplodande sätt. Hans bok synkar sig därmed utmärkt med de amerikanska röster som utmålar den europeiska politiken som vag och feg, FN som irrelevant och den amerikanska politiken som i grunden korrekt även om presidenten kanske gort en del felbedömningar (varken Cheney, Wolfowitz eller Rumsfeld nämns vid namn).

SJÄLVKRITIK?

Så är denna självkritik verkligen nödvändig? Är vi inte alla ense om att det ”liberala” demokratiska samhället, eller snarare den parlamentariska demokratin, är det bästa politiska systemet? Nej, det är vi tyvärr inte. Många vill ha större regional makt, andra överstatlighet, återigen andra direkt- eller konsensusdemokrati. Sydamerikanerna kunde till och med tänka sig en stark ledare om det förbättrade deras levnadsvillkor i en nyligen genomförd undersökning. Dessa viljor kommer att driva på nya förändringar av demokratin.

Vad värre är att man kan misstänka att demokratin missbrukas av de folkvalda och det är här som Adam Curtis kritik mot västvärldens politiker är ett värdefullt tillskott. Curtis menar att vi har blivit påförda en ”skrämselns politik” efter den 911, en politik som motiverar svarta operationer, inskränkningar i individens rättigheter och höjda militärutgifter. Det är en tendens i västliga demokratier som i alla fall jag inte kan se som odelat ”god”. I en del fall börjar tendensen dra åt riktigt obehagliga håll. Till och med Berman erkänner det när han skriver att många Europeer känner sig skrämda av USA:s dominansförsök.

En generaliserad bild av en superdemokrati som kan införas överallt i hela världen leder till ett slags McDemocracy-produkt som inte alls behöver vara speciellt bra för de länder i vilka de införs. Detta är ett perspektiv som verkligen måste upp till diskussion och just därför rekommenderar jag verkligen att man läser Paul Bermans bok parallellt med att man ser Adam Curtis dokumentär.

Favorit i repris! The Power of Nightmares

Jag blev strålande glad när jag såg en länk som Lars Olofsson lagt ut på Jinges blog till BBC-dokumentären The Power of Nightmares. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sitta framför datorn och titta tre timmar i sträck på en uselt encodad real media-film i 200 x 160 pixlars storlek innan jag ramlade på TPoN på informationclearinghouse.org för ett år sedan. Inga problem! Jag var naglad vid skärmen. Jag mailade till och med till SvT och bad dem köpa in den. Jag fick aldrig något svar.

TPoN är ett slags Sagan om Ringen för political junkies med intresse för kopplingen mellan neokonservatism och jihadism. Det är en mörk triologi som följer de nykonservativas framväxt i USA parallellt med de radikala islamisternas i mellanöstern från 40-50 talet och framåt till i dag. Filmen försvann av okänd anledning från information clearinghouse men nu går den alltså att ladda ner som MPEG-4 från Internet Archive. Skaffa quicktime 6 eller senare, ladda ner dokumentären och luta dig tillbaks i fåtöljen, soffan eller sackosäcken. Tack Lars för länken!

Uppdatering: här är en länk till en intervju med filmmakaren Adam Curtis från the Guardian i samband med att PoN visades på Cannesfestivalen i maj och en artikel från Salon som publicerades den 8 dec. Al-jazeera visade den också men inget TV-bolag i USA vill ta i den. Däremot har den visats på filmfestivaler i San Francisco och New York. När skall den komma till en svensk biograf eller filmfestival? En (1) artikel om dokumentären verkar ha skrivits av svensk press (GP) och några bloggare har tagit upp den. För att göra extra reklam för den kommer här direktlänkar till de minsta MPEG4-filerna på Internet Archive för download (cirka 99 meg var) och streaming (quicktime). Skicka sen ett mail till SVTs dokumentärredaktion och be dem visa den om du gillar den.

Download (MPEG-4, 99 mb var):
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3

Streaming(MPEG-4, QT plugin):
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3

Angående överrepresentation i brottsstatistiken

Svenska Dagbladet slog upp Brås rapport om kriminalitet bland invandrare på en helsida förra torsdagen och i en ledare dagen efter. I ledaren gjorde man en tårta av Brås rapport och en rapport om sjukskrivningar från Försäkringskassan och kastade hela klabbet i nyllet på sossarna, i nyhetsartikeln trollade man fram en syriansk-svensk polis från Södertälje för att kommentera uppgifterna. Mauricio Rojas var snabbt ute och pratade om att kulturella skillnader snarare än sociala är orsaken, vilket jag kommenterat tidigare. Ingen, minst av allt Brå, vill dra några slutsatser om vad som bör göras utom möjligtvis ledarskribenten som föreskriver det sedvanliga receptet med en flexibel arbetsmarknad (zzz).

Från högerhåll är ju det här med brottsbekämpning en viktig punkt på agendan så det är kanske inte så märkligt att man reagerar på rapporten. Däremot smyger man med de nationalistiska brösttonerna. De får läsaren själv bidra med. Det är kanske inte heller det speciellt märkligt för om man verkligen ville angripa brottsligheten från ett sociokulturellt perspektiv så finns det en annan grupp i samhället som är så kraftigt överrepresenterad att det borde få vem som helst att höja på ögonbrynen; nämligen männen!

Så här skriver sportjournalisten Stephan Mendel-Enk i sin utmärkta lilla bok ”Med uppenbar känsla för stil”:”Alla försök till generaliserande utsagor om vem som begår flest brott faller platt till marken i jämförelse med den enorma andel som gruppen män bidrar med. 100 procent av de 113 personer som 2002 dömdes för våldtäkt var män. Samma gemensamma nämnare som 93 procent av de som samma år dömdes för mord, 97 procent av de som dömdes för rån, och drygt 99 procent av de som dömdes för sexualbrott”. Mendel-Enk hänvisar till Brå som skrev på sin hemsida att männen utgjorde 81 procent av de som misstänktes för brott år 1997.

Så, Rojas och SvD, vad gör vi nu när vi vet vilken ”sociokulturell” grupp som verkligen begår flest brott? Vad har ni för förslag? Skall man tillsätta en utredning som tar reda på hur man bäst kan övervaka män för att se till att de inte begår våldsdåd? Hjälper verkligen en flexibel arbetsmarknad mot brottslighet när det trots allt är män från en massa olika samhällsgrupperingar som begår brott?

Högern pratar mycket om brottsbekämpning och vikten av höga straffsatser och fler poliser, men i själva verket vill man bara skrapa lite på ytan. Om man verkligen vore intresserad av att bekämpa brott skulle man börja i en helt annan ände, nämligen att ta tag i frågan om hur man kan få män att begå färre brott. Men det, kära läsare, är en alldeles för het tjurtestikel potatis att ta i. Det svenska parti som är mest lämpat att driva den här frågan torde faktiskt vara F!. I alla fall om man skall följa Rojas logik.

Nöjesskjutning av privat säkerhetsfirma i Bagdhad?

The Telegraph UK skrev den 27 november om en ”trofévideo” som sägs visa hur en grupp privata säkerhetsmän åker omkring i ett område nära Bagdhads flygplats och skjuter slumpmässigt på bilar med ett automatvapen. Den är faktiskt helt vansinnig, i bästa Apocalypse Now-anda, fast skrämmande nog på riktigt. Elvis Presleys låt Mystery Train ligger på som ett soundtrack medan bakomliggande bilar sprejas med salvor, vissa med uppenbart dödlig utgång. Videon verkar inofficiellt ha knutits till det brittiska säkerhetsföretaget Aegis som emellertid dementerar att deras personal skulle ha något med saken att göra. Oavsett om det är så eller inte så väcker det återigen frågan vad de privata säkerhetsföretagen som Aegis, Triple Canopy och Blackwater egentligen gör i Irak.
Stockholms fria hade för några veckor sedan ett reportage om att Triple Canopy nu värvar hundratals latinamerikaner för tjänst i Irak. Man kan bara anta att de sätts på de mer farliga uppdragen, men hur som helst så tjänar företaget mucho dinero på att anställa billiga latinos. Kriget i Irak har för länge sedan upphört att vara ett klassiskt krig och blivit mer och mer ”samtida”, det vill säga mer svåröverblickbart och privatiserat.

Direktlänk till videon, real media för LAN