Klantänkande i Världspolitiken

GW Bush har plötsligt dragit på sig ytterligare kritik från sina gamla vänner genom utnämningen av Harriet Miers till USAs högsta domstol. Miers ses i nykonservativa kretsar som ett alltför svagt kort i en tid där man vill befästa sin redan starka maktposition. Uppenbart är att Bush denna gång gjort ett val som handlar om att stärka Bushklanens makt än lojalitet med sina nykonservativa uppbackare. William Kristol är redaktör för den konservativa tidningen Weekly Standard, men också en av grundarna av Project for a New American Century, vars splittring jag tidigare skrivit om här. Hans reaktion på utnämningen var en artikel med rubriken ”I’m Disappointed, Depressed and Demorialized”.

”I’m demoralized. What does this say about the next three years of the Bush administration–leaving aside for a moment the future of the Court? Surely this is a pick from weakness. Is the administration more broadly so weak? What are the prospects for a strong Bush second term? What are the prospects for holding solid GOP majorities in Congress in 2006 if conservatives are demoralized? And what elected officials will step forward to begin to lay the groundwork for conservative leadership after Bush?”

Utnämningen av Miers ser Kristol som ett tecken på administrationens vekhet och i en senare artikel spekulerar han över hur Miers skulle kunna tacka nej till utnämningen utan att skada det Republikanska partiet. Uppenbarligt är att historien blottat sprickor inom den amerikanska högern och visar att Bush inte nödvändigtvis är beredd att prioritera ideologi framför personlig makt och klantänkande. I och med Miers har Bush försäkrat sig om en maktposition i amerikansk politik långt efter det att han lämnat vita huset om tre år.

Obegripligt resonemang om fairtrademärkningen

Vad kommer härnäst för ideer från den tokideologiska högern? Krav på att Läkare utan gränser drar bort sin verksamhet från krisdrabbade regioner därför att det hämmar inhemsk konkurrens på sjukvårdsområdet? Krav på att vi avreglerar katastrofhjälp därför att det ger Röda Korset konkurrensfördelar? Johan Wennströms dissning av Fairtrademärkningen med sedvanlig nyliberal retorik i dagens SvD är faktiskt obegriplig sett ur ett marknadsliberalt perspektiv.

Fairtrademärkningen finns där därför att företagen inte tar ansvar för sina anställda i låglöneländer. Den är en form av konsumentmakt som slår just mot företagens bristande ansvar och helhetssyn och som är helt i linje med gängse ekonomiska principer för tillgång och efterfrågan. Rättvisa är med andra ord ett fullt gångbart konkurrensmedel på marknaden vilket den ökade efterfrågan visar. Wennström argumenterar därmed mot grundläggande marknadsliberala principer. Obegripligt!

Fairtrademärkningen är ingen ”mirakelmedecin” utan en reaktion på marknadens brister och därmed ett undantag i väntan på att löneskillnader jämnas ut. Wennström skriver att: ”De låga lönerna ger utvecklingsländerna en konkurrensfördel gentemot väst. Rättvisemärkts krav på högre löner slår undan den fördelen och därmed ett tillfälle för fattiga människor att komma undan nöden.” Ekonomerna brukar älska att prata om ökad konsumtionskraft som en bra motor för ekonomin men Wennström har helt utelämnat det argumentet i artikeln denna gång och förespråkar istället status quo och stagnation i kaffeproducerande ekonomier. Obegripligt och dessutom barockt.

Fairtrademärkt produktion kan bli en utmärkt motor i en lokal ekonomi. Bönderna får bättre betalt genom att sälja sitt kaffe direkt till licensierade västdistributörer i stället för att sälja till underpris till lokala mellanhänder. Kooperativ får in mer pengar genom att rosta och mala på plats. Pengarna kan få producenterna att växa genom att de stannar i den lokala ekonomin vilket i sin tur kan generera större välfärd. Voila: klassisk marknadsliberalt tänkande! Jag kanske betalar ett högre pris men det gör jag med glädje eftersom jag betalar inte bara för kaffet utan för en demokratiunderstödjande struktur.

Johan, varför ödsla en hel spaltmeter på att argumentera mot dig själv när du kunde ha sagt din åsikt i en mening: Fairtrade luktar vänster och sånt skall inte människor befatta sig med.

Är tillväxtekonomi förenligt med utvecklingshjälp? Läs Ted Trainer!

Apropå debatten om fattigdomens utrotande och tillväxtekonomi så finns det en intressant forskare och debattör i Australien vid namn Ted Trainer som utifrån gängse ekonomiska principer och med hjälp av enkel matematik visar att vi aldrig kommer att kunna minska fattigdomen om vi i väst fortsätter att ställa krav på ständig tillväxt. I den omfattande boken The Simpler Way, som finns att läsa på Universitetet av NSW hemsida, så radar han upp exempel efter exempel på hur tillväxt är oförenligt med en rättvis fördelningspolitik.

Ted Trainer skriver: ”Rika länder, med ungefär en femtedel av jordens befolkning, konsumerar ungefär tre fjärdedelar av världens produktion. Vår konsumtion per capita är cirka 15-20 gånger så stor som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Befolkningstalet kommer förmodligen att stabiliseras kring 9 miljarder någon gång efter 2060. Om alla dessa 9 miljarder skulle ha samma konsumtion per capita som Australiens innevånare så skulle världens årliga produktion behöva vara 8 gånger så stor som i dag. Om vi försökte att höja produktionen till den nivån till 2060 så skulle vi ha fullständigt uttömt en tredjedel av alla mineraler som vi använder. Alla befintliga resurser av olja, gas, tjärsand och uran skulle ha varit förbrukade redan 2045.”

När det gäller hjälpen till utvecklingsländer skräder han inte heller orden: ”Vi kan uttala en ytterst viktig ekonomisk lag som konventionella ekonomer aldrig använder. Tillväxt utarmar! Om man gör tillväxtmaximering av BNP till det främsta utvecklingsmålet så kommer det att understödja ett flöde av utvecklingsresurser till de mest lönsamma näringarna, och dessa kommer alltid att innebära produktion av varor för rika människor, speciellt exportvarukonsumenter i utvecklingsländerna. Den fattiga majoriteten har liten nytta av en sådan utveckling. Det kommer tvärtom beröva dem deras produktionskapacitet och speciellt deras mark, eftersom det kommer förskjuta produktionskapaciteten till produktion för de rika”.

Vad är det då egentligen Trainer säger, jo i princip att idrottsekonomin, som jag kallar den, där det gäller att slå ut så många konkurrenter som möjligt, inte har verktyg för att ta hand om de som inte varit så lyckligt lottade. Den som leder ett lopp på löparbanan stannar inte gärna upp för att invänta de som ligger sist i fältet, det är mot idrottens själva idé. Att ett land som Kina lyckats ta sig över fattigdomsgränsen är inget bevis för motsatsen. Länderna i Afrika riskerar att bli varvade gång på gång på gång. Visst finns det hjälpsamma funktionärer vid sidan av banan som kastar till de sista löparna vattenflaskor och energikex, men vad hjälper det i långa loppet. Kort och gott: en human politik parat med det mest elementära rättvisetänkande är inte förenligt med dagens ekonomiska teori och praktik. Dikotymin vinnare-förlorare måste revideras för att en riktig förändring skall kunna uppstå. Milleniemålen är med andra ord ett omöjligt projekt redan från början eftersom det inte förutsätter en förändring av synen på tillväxt.

I och med Kinas expanison börjar många analytiker i väst att varna för utarmade naturresurser och miljöförstöring i spåret av den ökade produktionen. Man nämner dock aldrig alternativet att vi i väst skulle kunna dra ner på vår egen konsumtion.

Om nån börjar babbla om att tillväxtekonomin inte är ett nollsummespel, trickle-down, och andra floskler: ladda ner Trainers text, skriv ut den, rulla ihop den, slå kärvänligt babblaren i huvudet med den och sätt den i handen på honom eller henne.

Avväpningen av lojalisterna på Nordirland

I och med mordet på den förre lojalistledaren Jim Grey i Belfast i förrgår kväll ställs nu frågan på allvar vad hur de lojalistiska paramilitära styrkorna skall kunna avväpnas. IRA har nu uppfyllt en viktig del av den mödosamma fredsprocessen genom att förstöra sina vapen, nu återstår frågan om hur man skall kunna få de lojalistiska paramilitärerna under kontroll. Det kommer att bli en riskabel process eftersom motståndet mot fredsprocessen är kompakt bland den protestantiska befolkningen, vilket bland annat ledde till att Belfast fick uppleva de svåraste upploppen på flera år i somras.

Efter bombdåden i London den 7e juli jämförde många journalister i svensk media dåden med IRA:s bombkampanjer. IRA brukar över huvudtaget refereras till när man vill tala om Europeiska terrororganisationer. Vad man inte verkar känna till, eller inte har plats att berätta om, är att terrorlandskapet på Nordirland är mycket mer komplext än så. I den lilla regionen finns en rad paramilitära grupper som ser sig själva som de främsta väktarna mot ett Nordirland anslutet till Irland, och de har alltid använt brutala metoder i den kampen. Man beräknar att ungefär en tredjedel av alla som dödats i det som brukar kallas the troubles sedan 1969 har dödats av lojalistiska grupper. Jim Grey var en före detta ledare för en av de största av dessa grupper, Ulster Defence Association som med sin fruktade dödsskvadron UFF har terrorstämplats av EU. RHC, RHY och UVF är andra liknande organisationer.

Anledningen till gruppernas existens är en blandning av sekterism, ideologi, säkerhetsbehov och pengar. Belfast är tättbefolkat och katolska och protestantiska områden varvas, vilket underblåst de hårda konfrontationerna som återkommit regelbundet sedan slutet på 60-talet. Staden är ett fullständigt lapptäcke av olika revir som kontrolleras av någon av de olika grupperna och de paramilitära organisationerna ses fortfarande av många som deras beskyddare trots att de mer och mer glidit över i kriminell verksamhet. De syns inte men låter sin närvaro göra sig påmind genom till exempel muralmålningar som den ovan, som fanns några hundra meter från min dåvarande bostad i Belfasts östra delar vilket är lojalisterna hjärtland.

De paramilitära gruppernas historia på Nordirland är ett utmärkt exempel på hur svårt det är att definiera vad som är en terrororganisation. UDA/UFF är sålunda med på EU:s lista men varken på Storbritanniens eller USA:s.

Rekommenderad läsning: Peter Taylor: ”Loyalists”, Bloomsbury 1999.

Tortera bort din stress! Ny rapport från Human Rights Watch

Den 25 september kom den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch ut med en rapport om amerikanska soldaters övergrepp mot fångar på Mercury-basen nära Fallujah i Irak. Rapporten, som har namnet Leadership Failure: Firsthand Accounts of Torture of Iraqi Detainees by the U.S. Army’s 82nd Airborne Division, innehåller bland annat att antal soldaters berättelser om systematiserade övergrepp och tortyr. Det finns alla anledning att återkomma till den här rapporten och jag skall bara servera ett smakprov här:

Soldiers referred to abusive techniques as ”smoking” or ”fucking” detainees, who are known as ”PUCs,” or Persons Under Control. ”Smoking a PUC” referred to exhausting detainees with physical exercises (sometimes to the point of unconsciousness) or forcing detainees to hold painful positions. ”Fucking a PUC” detainees referred to beating or torturing them severely. The soldiers said that Military Intelligence personnel regularly instructed soldiers to ”smoke” detainees before interrogations.

One sergeant told Human Rights Watch: ”Everyone in camp knew if you wanted to work out your frustration you show up at the PUC tent. In a way it was sport… One day [a sergeant] shows up and tells a PUC to grab a pole. He told him to bend over and broke the guy’s leg with a mini Louisville Slugger, a metal bat.”

Vad har Wien 1592 med Turkiets EU medlemskap 2005 att göra?

Det Ottomanska imperiet 1683. Bild Wikipedia, licens: GNU 1.2

Efter en diskussion med Marcus om jämförelsen med gula faran och dagens islamofobi bestämde jag mig för att utöva en av mina favoritsysselsättningar, att hitta långsökta orsakssammanhang. Den här gången gäller det Turkiets eventuella EU-inträde och speciellt Österrikarnas motvilja. Det hände sig nämligen så att det Ottomanska imperiets härskare Suleiman den Magnifike stod vid Wiens portar 1529. Ottomanska imperiets kärna var det nuvarande Turkiet och dess huvudstad var Konstantinopel som i dag heter Istanbul. Det Ottomanska riket hade expanderat under ett par hundra år och omfattade under sin höjdpunkt delar av nordafrika, mellanöstern samt i princip hela balkan (se kartan). Det germanska europa blev skräckslaget över denna islamistiska intervention och lyckades mota Suleimans attacker på Wien både 1529 och 1532 varpå den senare gav upp och det Ottomanska imperiet till slut krympte ihop. Sitter detta fortfarande i kvar i det Österrikiska nationella medvetandet eller följer man bara sin främlingsfientliga tradition? BBC World Service kastar fram frågan precis nu när jag skriver det här. En Paul Taylor menar att det sitter djupt i det Österrikiska psyket att Turkiet inte är något Europeiskt land.

För den som vill dyka djupare i förhållandet mellan Turkiet och Västeuropa rekommenderas en gammal artikel från den amerikanska tankesmedjan Foreign Policy Research Institute av Walter A. McDougall.

”So it was that the Turks first terrorized Europe, after which Europe bullied the Turks, after which Turks and Europeans alike sought mutual respect. Even Hitler and Stalin thought better of challenging Turkish neutrality during World War II, and one would expect that present relations between Turkey and the West would be exceptionally warm given that Turkey stood up to the Soviet Union in the late 1940s, supported with blood the United Nations war effort in Korea, held down NATO’s southeastern flank throughout the Cold War, made serious sacrifices to support the Gulf War, cracked down on political Islam inside Turkey, and now offers a rare hand of friendship to Israel. One would expect that, but one would be mistaken.”

Det är klart, vi hade inte något 911 när den här artikeln skrevs, men man kan påstå att det varken gör till eller ifrån. Turkiet och resten av Europas business går längre tillbaks än så.

Cindy Sheehan i Mother Jones

Mother Jones publicerade en lång intervju med Cindy Sheehan den 29 september. Detta är kvinnan som blivit en stark symbol för en fredsrörelse som verkligen behövt en. Sen de enorma demonstrationerna inför Irak-kriget den 13e mars 2003, som folk verkligen trodde skulle kunna stoppa det har den möjligheten verkat långt borta. Visst har fredsrörelsen lyckats att bita sig fast i det allmänna medvetandet, men det är ändå först med denna kvinna som den har fått ett ansikte utåt, och vilket ansikte. Förklaringen är nästan banalt enkel. Cindy, som har förlorat en son i kriget, bestämmer sig för att åka ner och träffa W på hans ranch i Crawford under hans semester. I den banala och djupt mänskliga aktionen, ”nu-drar-jag-typ-för-att-snacka-lite-med-presidenten” – attityden tror jag att amerikanerna älskar. För att inte tala om media i nyhetstorkan. Lägg på lite konflikter med ortsborna och en hjälpsam tejano och voila, en symbol är född.

Cindy är ingen duvunge, hon vet när ett ”möjlighetens fönster” öppnas och hon tänker följa upp sommarens framgångsrika aktion med att agera inför kongressvalet. Hennes energi verkar outtömlig och det är bara att önska henne lycka till.


Cindy Sheehan, photograph by Jacob Appelbaum.

This file is licensed under Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5 License


Nedan är ett utdrag ur intervjun med Mother Jones där Cindy berättar om när hennes son tog värvning år 2000. Det är en bra beskrivning av en uttöjd armé som tvingas använda alla sina resurser och ett rörande sonporträtt.

CS: Back then, my son was promised a twenty thousand dollar signing bonus. He only got four thousand dollars of that when he finished his advanced training. He was promised a laptop, so he could take classes from wherever he was deployed in the world. He never got that. They promised him he could finish college because he only had one year left when he went in the Army. They would never let him take a class. They promised him he could be a chaplain’s assistant which was what he really wanted to do; but, when he got to boot camp, they said that was full and he could be a Humvee mechanic or a cook. So he chose Humvee mechanic. The most awful thing the recruiter promised him was: Even if there was a war, he wouldn’t see combat because he scored so high on the ASVAB [Career Exploration] tests. He would only be in war in a support role. He was in Iraq for five days before he was killed in combat.

TD: Did you discuss Iraq with him at all?

CS: Yes we did. He didn’t agree with it. Nobody in our family agreed with it. He said, ”I wish I didn’t have to go, Mom, but I have to. It’s my duty and my buddies are going.” I believe we as Americans have every right to, and should be willing to, defend our country if we’re in danger. But Iraq had nothing to do with keeping America safe. So that’s why we disagreed with it. He reenlisted after the invasion of Iraq, because he was told if he didn’t, he’d have to go to Iraq anyway — he’d be stop-lossed — but if he did, he’d get to choose a new MOS [military specialty] when he got home.

Läs också Cindys egen berättelse om mötet med Bush.

Krigsmotstånd bland ex-soldater

Både Jinge och Olydig har i dag postat inlägg om den Israeliska gruppen av exmilitärer som kallar sig ”Breaking the Slience”, som stigit fram i offentlighetens ljus och berättat om de övergrepp som begicks av deras förband i Hebron under den andra intifadan. Det finns flera liknande grupper av ex-soldater också när det gäller kriget i Irak. Den kanske mest uppmärksammade är IVAW, Iraq Veterans Against War, som består av soldater som deltagit i något av de två krigen i Irak, och blivit starkt involverade i antikrigsrörelsen. En av dessa soldater, som går under namnet Yankeedoodle, driver tillsammans med andra fredsaktivister den utmärkta nyhetsbloggen Today in Iraq som servat mig med massor av ovärdelig information under det senaste åren.

Läs för tusan också den amerikanska tidskriften Mother Jones intervju med en av grundarna av IVAW, Mike Hoffman, som publicerades i oktober förra året.

Project For A New American Century i splittring?

Jag tillhör nog en av de få personer i Stockholm som får den intressanta mediamixen SvD och Stockholms Fria på lördagarna. Jag har ibland undrat hur de mer politiskt insatta tidningsbuden funderar när de lägger paketet i min brevlåda. Möjligen tror de att jag är SÄPO-anställd. Stockholms Fria är verkligen ett intressant inslag i medielandskapet även om vissa artiklar skulle må bra av lite putsning (men vem är jag att kritisera?). Den utkommer en gång i veckan och förmedlar nyheter med en klart vänsterradikal inriktning.

Stockholms fria har denna helg bland annat en intressant artikel av Jim Lobe som beskriver hur den numera välkända tankesmedjan Project for a New American Century (PNAC) utvecklats under de senaste åren. Det brukar sägas att PNAC har haft ett stort inflytande över USA:s utrikespolitik, bland annat därför att både Rumsfeld, Wolfowitz och Cheney varit medlemmar. Det kan låta en smula konspiratoriskt, men det som skrivs i PNACs öppna brev till Vita Huset brukar ligga helt i linje med det som är, eller blir, officiell utrikespolitik. I korthet så går PNACs politiska linje ut på att USA efter murens fall bör agera som en hegemon på världsarenan med hjälp av en aggressiv militär utrikespolitk. Det kommande århundradet skulle bli ”det Amerikanska Århundradet”, därav namnet på tankesmedjan.

Jim Lobe skriver att PNAC nu har drabbats av intern split som bland annat beror på USA:s krigspolitk, d.v.s först och främst situationen i Irak. ”Den enigheten började spricka redan när amerikanska trupper var på väg till Irak. Kristol, Kagan och andra nykonservativa ansåg att i synnerhet Rumsfeld inte var tillräckligt hängiven att satsa på en stor styrka som var nödvändig för att transformera Irak och regionen i övrigt. Därför började man kritisera försvarsministern och kräva hans avgång. Vissa kritiker har även anklagat de nykonservativa för att ha inbillat sig själva och Bush att de amerikanska trupperna skulle tas emot med öppna armar i Irak. Att Wolfowitz gick i exil till Världsbanken och biträdande försvarsministern Douglas Feith avgick bör ses i skenet av detta”.

Irak blev inte den promenadseger som förväntades och det har stoppat den fortsatta expansionspolitk i mellanöstern (läs: militära och politiska åtgärder mot Iran och Syrien) som PNAC hade velat se. Den offensiva retorik som varit tankesmedjans kännemärke har i och med kriget i Irak prövats mot verkligheten med ett deprimerande resultat vilket satt i gång the ”blame-game” med split som följd. Jim Lobe är dock noga med att påpeka att Kristol, Kagan och de andra nykonservativa inte skall ses som uträknade ännu.

USA och de nykonservativa har spelat ett högt spel med männskoliv som insats när man invaderade Irak och för varje dag som går med nya döda tvingas de på defensiven. PNAC kommer säkert ha en roll som en pådrivande faktor i framtidens historieböcker. Jag hoppas att lärdomen är att en krigspolitik med global dominans som mål är ett hopplöst företag i dagens värld. Det kunde kanske fungera under romarriket, men alla länder som har försökt sig på sådana projekt under de senaste århundradet har fått betala ett mycket högt pris i form av mänskligt lidande.

Bild av Donald Rumsfeld: Defenselink