Jag tar avstånd från mordhoten!

Jag vill bara å det tydligaste klargöra att jag tar avstånd å det skarpaste från mordhotet mot Lars Vilks. För att vara riktigt tydlig vill jag också göra klart att mordhot är en avskyvärd handling och att jag tar avstånd från alla typer av mordhot. Jag vill också försäkra att jag inte på något sätt är inblandad i mordhotsrelaterad verksamhet bara därför att jag nu gör detta uttalande och att jag inte på något sätt förväntar mig att mitt avståndstagande skall publiceras under rubriken ”Svensk bloggare tar avstånd från mordhot” på DN:s förstasida i morgon.

Tack!

Andra bloggar om: , , ,

Hur stora är hushållens skulder?

Jag blev lite nyfiken på hur mycket som ”hushållen” lånat och hittade ett intressant diagram på Ekonomifakta som baseras på SCB:s statistik. I dag är genomsnittshushållet belånat med ett belopp som motsvarar 143% av inkomsten och 40% av tillgångarna. Jag citerar från Ekonomifaktas hemsida:

Den största delen av hushållens skulder är till bostadsinstitut, som vid årsskiftet 04/05 uppgick till 950 miljarder. Övriga stora skuldposter är till banker, drygt 315 miljarder och studieskulder till CSN, cirka 170 miljarder.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Var låneslaveriet verkligen välfärdsstatens löfte?

Ett av mina mest lästa inlägg handlar om JAK-banken, banken som praktiserar räntefri ekonomi, och de senaste månaderna tycker jag mig ha märkt att det är fler som hittar till inlägget genom att googla på exempelvis ”räntefri utlåning”. Jag har inte svårt att föreställa mig varför, när räntorna nu stiger och krascherna lurar runt hörnet.

Det är i sanning en märklig dans kring en allt mindre glänsande guldkalv som just nu utspelas när det gäller bolån och bostadsköp. I dag rapporteras det om hur spararna i den brittiska bolånebanken Northern Rock mer eller mindre ockuperat vissa kontor för att få ta ut sina pengar efter att besked kommit att den brittiska centralbanken Bank of England gått in med nödkrediter. Northern Rocks aktievärde sjönk samtidigt med 30%.

Det här med lånens betydelse för vår mänskliga tillvaro har alltid fascinerat mig. På många sätt agerar löntagare på samma sätt som företag eller finansspekulanter. Man lånar så mycket man kan i förhållande till sin inkomst och investerar sedan lånen i kapitalvaror eller bostäder, ibland med hopp om en framtida vinst. Jag utgör inget undantag, även om mina lån uteslutande utgörs av studielån. Jag har alltid skytt avbetalningsprogram och krediter som pesten. Anledningen är enkel. För mig framstår det som ett slags slaveri att vara beroende av och mer eller mindre ägd av långivarna (visst, jag tolererar att vara slav under CSN, men det är trots allt en ganska mild herre). Slaveriet förstärks av att det krävs av mig att jag skall ha en stadig och bra inkomst under hela den tid som lånet skall betalas av.

Jag vet inte om det finns undersökningar som visar hur stor del av vårt välstånd som är byggt på lån, men jag skulle inte bli förvånad om det visade sig att det var så mycket som 15-25% av BNP. Jag kan också föreställa mig att långivningen ökat efter välfärdsstatens framväxt även om jag inte har något belägg för detta.

Var detta alltså välfärdsstatens gåva till sina medborgare, att de skulle lyftas upp till en sådan ekonomisk nivå att de kunde bli tillräckligt ”kreditvärdiga” för att kunna skuldsätta sig upp över öronen och därmed bygga på sitt slaveri med ytterligare en våning?

Mer om Northern Rock’s kris i DN, E24 och Guardian

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Något att tänka på när jag är i ett annat hörn av Europa

I morgon åker jag till ett annat hörn av Europa. Vi får se om det ges tid till något distansbloggande. Tills vi hörs igen vill jag bara ge er tre termer att kontemplera över, med tanke på gårdagens postning.

”Snällsocialism”
Många skulle förstås hävda att socialism inte kan vara snäll per definition. Men de har ofta blivit traumatiserade av ”vilse i pannkakan” och andra vänstervridna påfund.

”Kravsocialism”
Alias Stalinism, eller kanske Polpotism?

”Socialsocialism”
Kommentarer överflödiga??

Andra bloggar om: , , ,

Kackerlacks-symbolism

Apropå Muhammedkarikatyrdebatter (jag har inte idats att sätta mig in i den pågående), så stötte jag precis på en riktigt vidrig ”skämt”-teckning av en viss Michael Ramirez, publicerad av the Columbus Dispatch som visar hela Iran som en avloppsbrunn där det svärmar upp kackerlackor. Bilden är infogad som inbäddad länk från 18months and counting där det går att läsa mer.

En annan variant finns här

Jag kommer att tänka på hur den radiostation som stödde Hutu-milisen Interahamwe ständigt refererade till Tutsierna som kackerlackor som måste utrotas eller ut-stampas. Det är inte speciellt svårt att läsa in samma uppmaning i Ramirez skämtteckning.

Andra bloggar om: , , , , ,

Jan Björklund och frågan om liberalismen vara

Knappt har Jan Björklund intagit Folkpartiledarposten förrän diskussionen är igång om vad Folkpartiet egentligen står för. Blogge Bloggelito levererar en smocka från liberalt håll och menar att FP riskerar att bli ett litet socialistparti om man driver socalliberalismen vidare.

Björklund har rätt i att tvåtusentalet tillhör liberalismen, men det tillhör verkligen inte folkpartismen. Kanske man får en Björklund-effekt i opinionsmätningarna under en tid, men i slutändan måste folkpartiet reformera sin politik i (negativt) frihetlig riktning. I annat fall kommer man att förbli ett litet borgerligt socialistparti som sätter käppar i hjulen för Sverige.

Bloggen Bent gör sitt försök att reda ut begreppen på ett sätt som lika tydligt låter förstå att socialliberalismen inte är särskilt eftersträvansvärd

Det handlade mycket om liberalism, eller snarare hur man inte är snällliberaler. Man vill vara socialliberaler, säger man, fast egentligen kravliberaler – men eftersom socialiberal låter så bra så vill man vara det.

Vad ovanstående bloggare håller med varandra om är uppenbarligen att Björklund har rätt i att liberalismen är ”en ideologi för tvåtusentalet”. Är det fler än jag som tycker att dammet yr och spindelväven vibrerar kring sådana uttalanden? Är det inte dags att tacka liberalismen för dess banbrytande verksamhet och hitta på något nytt i stället för att hela tiden lägga till en massa prefix som ”snäll”, ”krav” och ”social” för att snygga till den gamla kostymen? Nyliberalism hade i alla fall ett slags visionär klang.

Nej, liberalismen har nog gjort sitt, men också bidragit tll utvecklingen, inte minst genom att den skapade förutsättningar för socialismen. Det borde man de som kallar sig liberaler vara stolta över, t.ex.Bloggen Bent, som skriver att:

De flesta andra ideologier skyndar sig ju att ta till vara på liberalismens idégods – precis som man har gjort under hundra års tid innan. Redan har de andra ideologierna lagt beslag på demokratin, på universal rösträtt, på fackföreningsrörelsen, på marknadsekonomin, på internationalismen.

Ja det kanske kan verka surt, Bent, men varför inte istället glädjas åt att liberalismen haft sin beskärda del i dessa landvinningar? Tyvärr verkar det inte bättre än att sossarna sedan länge lagt beslag på den klassiska liberala kronan. Folkpartiet framstår för mig snarare som ett konservativt mittenparti (och jag är inte ensam om att tycka det), men det kan man ju inte säga eftersom man då skulle förlora sina medelklassväljare. Kanske önskar många liberaler att vi kunde ha stoppat tiden i slutet på 1800-talet, när ”rätt” grupper hade fått sina rättigheter erkända? Det är hursomhelst försent nu.

SVD, DN och DN igen om Jan Björklund

Andra bloggar om: , , , , ,

Naomi Kleins Shock Doctrine

Jag noterar i förbifarten att den kanadensiska aktivisten och skribenten Naomi Klein kommit ut med en ny bok: Shock Doctrine, som diskuterar hur ekonomiska och militära chockbehandlingar tenderar att gå hand i hand. Läs mer på the Guardian. Naomi Klein har också gjort en kortfilm tillsammans med filmaren Alfonso Cuarón som sammanfattar bokens teser.

Andra bloggar om: , , , ,

Centerpartistisk metafysik


I bland stöter man på artiklar som sätter myror i ens begränsade hjärna, som alldeles nyss Federley’s postning på politikerbloggen den 30/8. Federley vill ha en debatt om idéfrågor inom centern inför partistämman och det är väl gott och väl med det, jag menar, en idédebatt kan ju aldrg vara fel. Men är det egentligen han skriver? Vad är det för idépaket som skall dskuteras? Federley får ursäkta mig, men jag får det inte riktigt att gå ihop. Jo, jag har förstått att det är staten som är i skottgluggen. Federley skrver så här:

I grunden kan vi inte mena att en medborgares största plikt är gentemot någon annan utan den måste alltid vara gentemot henne själv och genom att verka för det goda livet för sig själv är man med och bidrar till framgång för andra.

Till syvende och sist handlar det om ifall vi ser människor som medel i statens maskineri eller om vi ser dem som mål där staten kan vara ett mål för människorna. Lever vi för staten och har staten därmed rätt till vår tid och vår kraft mer än vi själva eller äger vi staten och avgör själva till vilken del vi är beredda att ge av vår tid och kraft till staten?

Det är inte första gången som det slår mig hur högerdebattörer försöker förvandla staten till ett slags ouppnåeligt högre väsen men i Federleys artikel slår det mig med extra tydlighet. Jag tror inte att det aldrig var Federleys avsikt att upphöja staten till Gud, men det är i princip det han gör, och det verkar vara en minst sagt otrevlig upplevelse för honom.

Mitt problem är att jag inte vet vem Federley syftar på med alla dessa ”vi”. Är det centerpartiets medlemmar eller medborgaren i stort? Om det är det senare så kan han i alla fall vara lugn när det gäller mig. Jag ligger i inte vaken om natten och har dödsångest inför vad Staten kan tänkas kräva av mig i morgon. Jag kallsvettas inte av tanken på att Staten kanske kommer att kräva rätt till min tid och pressa kraften ur mig. Det känns som om jag överhuvudtaget inte har så mycket med staten att göra. Jag lever definitivt inte för Staten (tack och lov har jag annat att leva för) och jag kan knappast påstå att jag äger den heller (dubbelt tack och lov!). Är jag ett medel i Statens maskineri? Hrrm…svår fråga. Jag tror knappast att Staten bryr sig om lilla mig som ett medel.

Och vad betyder det om han syftar på Centerpartiet? Här blir det riktigt intressant eftersom Centerpartiet är en del av statsapparatens lagstiftande och verkställande församlingar. Här blir frågorna som Federley ställer inbegripna i ett fullständigt obegripligt cirkelresonemang. Det tycks nästan som om det skulle finnas en högre instans i statsapparaten som är av metafysisk karaktär, ett slags osynligt överhus som pressar politikerna, och stjäl deras tid och liv. Man tycker annars att det borde vara väljarna och den allmänna opinionen som skulle vara jobbigare faktorer att ta hänsyn till (den demokratiska stenbumlingen, som jag brukar kalla den), men dessa nämns inte. Kanske är det helt enkelt så att Federley tröttnat på att representera sina väljare? Att han vill se Centerpartiet som något helt fristående från regering och riksdag, som t.ex en tankesmedja?

Troligtvis är det så att Federley vill föra en debatt om hur mycket staten skall blanda sig i medborgarnas liv och leverne, eller statens roll som institution i samhället i framtiden, vilket förvisso är en intressant diskussion. Frågan är om politiker verkligen är kvalificerade att besluta om sådana viktiga frågor.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Om utopismens nödvändiga naivitet

Jag ber om ursäkt för den långvariga tystnaden, men det har inte direkt varit någon vanlig sommar för mig det här året. Man skulle helt kort kunna säga att sommaren helt enkelt ”försvann” på grund av en intensiv arbetsperiod. Det kändes också nödvändigt att ta ett avbrott och fundera över vad jag egentligen vill använda den här bloggen till. Visst är nyhetsflödet viktigt för mitt bloggande. Det erbjuder ett material som engagerar mig så mycket så att jag ibland tvingas att kommentera det. Men någonstans tar det också fokus från idédebatten och jag måste därför säga att jag fann Nils kritik av min (och andra bloggares) sjävpåtagna utopist-titel välfunnen:

…det man får se är ofta ett slags tillkännagivande av “Ja, jag är utopist” men man ser inte mer. En bloggare, Mr. Brown, som skriver mycket om realpolitik i konfliktsituationer följer samma mönster (av det jag läst).

Jag kan egentligen inte annat än hålla med. Det är bara alltför lätt att glömma framtidsvisionerna, idéerna, innovationerna och alternativen för att i stället fokusera på att bemöta orättvisor, våld och förtryck. Det är bara alltför lätt att undvika utopismens nödvändiga naivitet. Så jag säger till mig själv att jag skall försöka att hitta en lite bättre balans mellan dessa motpoler i fortsättningen. Vi får väl se hur det går.

Andra bloggar om: , , ,

18 månader

Kanske är det rötmånadens snara ankomst som föranleder alla rykten om att vicepresident Cheney nu försöker trycka på för att GW Bush skall attackera Iran. Det är väl inte första gången som frågan är på tapeten, men tonen mellan USA och Iran har mildrats något på senare tid och det saknas inte diplomatiska ansträngningar längre vilket tyder på att ”duvorna” inom Bush-administrationen har övertaget och att Iranierna förstått det sunda i att ta chansen att samtala när nu möjligheten finns. Men det innebär inte att Vita Husets hökar fortsätter att cirkla över mellanöstern och att risken för ett krig med Iran inte är överhängande. Guardian hade en artikel om detta i går där man menar att debatten inom VH nu återigen börjar vända till förmån för ett krig med Iran:

The shift follows an internal review involving the White House, the Pentagon and the state department over the last month. Although the Bush administration is in deep trouble over Iraq, it remains focused on Iran. A well-placed source in Washington said: ”Bush is not going to leave office with Iran still in limbo.”

”Cheney has limited capital left, but if he wanted to use all his capital on this one issue, he could still have an impact,” said Patrick Cronin, the director of studies at the International Institute for Strategic Studies.

The Washington source said Mr Bush and Mr Cheney did not trust any potential successors in the White House, Republican or Democratic, to deal with Iran decisively. They are also reluctant for Israel to carry out any strikes because the US would get the blame in the region anyway.

”The red line is not in Iran. The red line is in Israel. If Israel is adamant it will attack, the US will have to take decisive action,” Mr Cronin said. ”The choices are: tell Israel no, let Israel do the job, or do the job yourself.”

Så om Cheney får överhanden i den interna debatten kan vi säkert räkna med ett upptrappat ordkrig mot Iranierna redan i början av hösten följt av ett aktivt sökande efter en anledning att gå i krig med dem under vintern vilket följs av en krigsförklaring och i mars 2008 … ja ni vet resten … ett oändligt lidande för massor av människor.

Samtidigt försöker Bush spela fredsduva i Israel-Palestina konflikten. Hur vansinnigt motsägelsefullt är inte det? Iran har visserligen stött Hamas och Hezbollah och dom vill Bush naturligtvis inte ha fred med, så där finns en viss logik, men tror han verkligen att arabvärlden kommer att ta hans fredstrevare på allvar? Förstår han inte hur avskydd hans mellanöstern-politik är? Det mest uppenbart paradoxala är hans prat om det Palestinska folkets val. De fick en chans att välja och valde fel, så nu uppmanar vi dom att välja igen. Det är dock sällan vi frågar oss varför de valde som de gjorde och så vitt jag förstått så handlar det inte så mycket om islamism som om att Hamas framstått som mindre korrupta än det gamla Fatah-gardet. Så genom att be Palestinierna att välja de som de anser vara mest korrupta tar man livsgnistan ur en spirande demokrati inte bara en gång, utan två.

Det ser ut att bli 18 långa och våldsamma månader.

Läs också Gareth Porters artikel om Cheney hos IPS
och DN1, DN2

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,