18 månader

Kanske är det rötmånadens snara ankomst som föranleder alla rykten om att vicepresident Cheney nu försöker trycka på för att GW Bush skall attackera Iran. Det är väl inte första gången som frågan är på tapeten, men tonen mellan USA och Iran har mildrats något på senare tid och det saknas inte diplomatiska ansträngningar längre vilket tyder på att ”duvorna” inom Bush-administrationen har övertaget och att Iranierna förstått det sunda i att ta chansen att samtala när nu möjligheten finns. Men det innebär inte att Vita Husets hökar fortsätter att cirkla över mellanöstern och att risken för ett krig med Iran inte är överhängande. Guardian hade en artikel om detta i går där man menar att debatten inom VH nu återigen börjar vända till förmån för ett krig med Iran:

The shift follows an internal review involving the White House, the Pentagon and the state department over the last month. Although the Bush administration is in deep trouble over Iraq, it remains focused on Iran. A well-placed source in Washington said: ”Bush is not going to leave office with Iran still in limbo.”

”Cheney has limited capital left, but if he wanted to use all his capital on this one issue, he could still have an impact,” said Patrick Cronin, the director of studies at the International Institute for Strategic Studies.

The Washington source said Mr Bush and Mr Cheney did not trust any potential successors in the White House, Republican or Democratic, to deal with Iran decisively. They are also reluctant for Israel to carry out any strikes because the US would get the blame in the region anyway.

”The red line is not in Iran. The red line is in Israel. If Israel is adamant it will attack, the US will have to take decisive action,” Mr Cronin said. ”The choices are: tell Israel no, let Israel do the job, or do the job yourself.”

Så om Cheney får överhanden i den interna debatten kan vi säkert räkna med ett upptrappat ordkrig mot Iranierna redan i början av hösten följt av ett aktivt sökande efter en anledning att gå i krig med dem under vintern vilket följs av en krigsförklaring och i mars 2008 … ja ni vet resten … ett oändligt lidande för massor av människor.

Samtidigt försöker Bush spela fredsduva i Israel-Palestina konflikten. Hur vansinnigt motsägelsefullt är inte det? Iran har visserligen stött Hamas och Hezbollah och dom vill Bush naturligtvis inte ha fred med, så där finns en viss logik, men tror han verkligen att arabvärlden kommer att ta hans fredstrevare på allvar? Förstår han inte hur avskydd hans mellanöstern-politik är? Det mest uppenbart paradoxala är hans prat om det Palestinska folkets val. De fick en chans att välja och valde fel, så nu uppmanar vi dom att välja igen. Det är dock sällan vi frågar oss varför de valde som de gjorde och så vitt jag förstått så handlar det inte så mycket om islamism som om att Hamas framstått som mindre korrupta än det gamla Fatah-gardet. Så genom att be Palestinierna att välja de som de anser vara mest korrupta tar man livsgnistan ur en spirande demokrati inte bara en gång, utan två.

Det ser ut att bli 18 långa och våldsamma månader.

Läs också Gareth Porters artikel om Cheney hos IPS
och DN1, DN2

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Postmoderna varianter

Via min tracker så hamnar jag då och då på namedrop.se som är en ganska enkel variant på bloggar.se, och som säkert är gjord för att håva in reklampengar, men som ändå har vissa kvalitéer. Dessutom kan sammanställningen av bloggar som presenteras under ett och samma nyckelord bli ganska absurt intressant. Jimpan och Svenssons utmärkta inlägg om Pomovänstern hittar man följdaktligen under nyckelordet ”postmodern” (liksom mina egna postningar om postmoderna krig) men också länkar till postningar som behandlar postmodern imperialism, postmodern islam och postmodern andlighet. Det slår mig att postmodernism är ett begrepp som för länge sedan lämnat den begränsade filosofiska sfären.

Andra bloggar om: , , , ,

Mer insyn i lobbyisternas verksamhet med nytt EU-initiativ

För några månader sedan efterlyste jag en större insyn och transparens – eller glasnost – i lobbyisterna och pr-byråernas verksamhet på det politiska området. Då skrev jag: ”Min inställning är att pr-byråernas arbete med politiska frågor är ett hot mot demokratin och att deras verksamhet på det politiska området bör vara helt transparent. Deras kontrakt med politiker bör vara lika offentliga som alla andra offentliga handlingar och deras arbete med politiska frågor bör presenteras i detalj. De bör vara lika ansvariga inför oss väljare som någonsin politikerna. Det är vår demokrati och våra pengar som står på spel när politiken ‘reklamifieras’.” Jonas Morian kommenterade postningen på följande sätt: ”Om vi börjar med att pr-byråernas arbete med politiska frågor skulle vara ett hot mot demokratin, så kan man ställa sig frågan vad hotet skulle bestå i. Hotas demokratin om ett företag eller en organisation skulle ta professionell hjälp med att bättre förstå de politiska beslutsprocesserna, i vilket läge det är möjligt att påverka politiskt beslutsfattande och hur man lättast gör detta? Jag har svårt att se detta som hotfullt.”

Nu verkar det glädjande nog som om EU kommer att kräva en större insyn i lobbyisterna och pr-byråeras verksamhet som en del av ett öppenhetsinitiativ. Så här skriver Dagens Media om saken:

”När EU-kommissionen sjösätter sitt öppenhetsinitiativ för lobbyister 2008 blir pr-konsulternas rörelsefrihet starkt begränsad. Om inte den frivilliga registrering blir tillräckligt omfattande kommer kommissionen införa obligatorisk registrering. ”Jag tänker inte lämna ut mina kunder”, säger Francisca Herodes, ansvarig för public affairs på Hill & Knowlton.
EU-kommissionens öppenhetsinitiativ innebär att lobbyister ska registrera vilka intressen och klienter de företräder, vilka målsättningar och finansieringskällor de har. I EU-kommissionens definition av lobbyister innefattas förvaltningskonsulter, företagslobbyister, advokatbyråer, NGOs (non governmental organizations t.ex Greenpeace) och tankesmedjor. Registreringen ska också göra det möjligt att ställa lobbyister till svars för sina handlingar.”

Det här är ett utmärkt initiativ från EU:s sida och en signal om att Bryssel bryr sig om den demokratiska processen. Det borde inte vara annat än självklart att PR-byråerna skall vara ansvariga för sina handlingar om de vill vara med och leka i storpolitiken. I dag kan en reklambyrå ställas till svars för vilseledande marknadsföring eller rena lögner medan PR-byråerna går fria när man försöker att vilseleda eller lura politiker och allmänhet.

Tack till osynliga bloggen för länken till DM!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Australiens försvarsminister talar klarspråk om den irakiska oljan

Äntligen talar någon klarspråk inom ”de villigas koalition” och medger att oljan var en av anledningarna att delta i kriget i Irak. Det är Australiens försvarsminister Brendan Nelson som medgett att energisäkerhet var en faktor i Australiens beslut att delta med trupp i en intervju med ABC, Australian Broadcasting Corporation.

THE government has admitted the need to secure oil supplies is a factor in Australia’s continued military involvement in Iraq. Defence Minister Brendan Nelson said today oil was a factor in Australia’s contribution to the unpopular war, as ”energy security” and stability in the Middle East would be crucial to the nation’s future. Speaking ahead of a key foreign policy speech today by Prime Minister John Howard, Dr Nelson said defence was about protecting the economy as well as physical security, and it was important to support the ”prestige” of the US and UK. ”The defence update we’re releasing today sets out many priorities for Australia’s defence and security, and resource security is one of them,” he told ABC radio.

Kors i taket och ta i trä. En försvarsminister i krig som vågar vara rättfram i den här frågan är inte något vi är bortskämda med! All heder åt Brendan Nelson.

mer om detta i the Australian och i Aljazeera magazine

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Sommarläsning: Robert Fisks ”The Great War for Civilization”


Robert Fisks The Great War for Civilization: The Conquest of the Middle East är ett minst sagt massivt dokument över alla de krig som den nitiske och ofta arge brittiske reporten bevakat för the Times och numera the Independent. Ju längre jag vandrar in i detta massiva verk på 1300 sidor, desto mer inser jag att detta verk är ”måste-läsning” för alla som vill hålla ett kritiskt öga på mellanöstern. Det gäller bara att inte bli avtänd av bokens omfattning. Det är en bra taktik att hoppa fritt mellan kapitlen. Själv började jag mitt i boken med att läsa om det Armeniska Folkmordet.

Jag känner ett omedelbart släktskap med Fisks hållning; han lyckas osvikligt med konststycket att dissikera de komplicerade förhållandena i mellanöstern utan att förlora sympati för de svagaste, för offren: de som drabbas av härskarnas vrede och godtycke, av ”våra” bomber, kolonialpolitik och ständiga invasioner och av ”motståndsrörelsernas” våldsamma och blodiga övergrepp. Det är övergrepp mot civilister, hyckleriet, lögnerna och det militärindustriella komplexen som upprör honom oavsett om det handlar om halshuggna algeriska bybor eller sönderbombade flyktingläger i Libanon. Så har också Fisk varit stationerad i Beirut i trettio år och under tiden hunnit bevaka alla de krigsscener som få av oss häruppe i den kalla och blöta nord är speciellt insatta i: alla de frontlinjer som går mellan islamister, monarker, baathister, israeler, falangister, brittiska, franska och amerikanska trupper och vad det nu kan vara. Han har hunnit intervjua Usama Bin Ladin tre gånger i de afghanska bergen och varit nära att mista livet vid flera tillfällen.

För mig representerar han en klarsyn i förhållandet till makten som jag ser som oerhört sällsynt i journalistkretsar (speciellt i Norden) som bara alltför ofta tenderar att repetera invanda föreställningar (om inte ren propaganda) fångade i sina nationella perspektiv utan att ifrågasätta motiven bakom handlingarna. Han ingår så att säga i den lilla skara av journalister som trots allt ”får lov” (trots att de är avskydda av många) att kritisera ”vår” utrikespolitik i ”prime-time”, en skara där Fisk tillsammans med John Pilger, Seymour Hersh, Naomi Klein och Noam Chomsky är affischnamnen. Det säger något om vårt samhälle att de inte är fler.

Boken på Adlibris
svenska (ISBN 9113011944)
engelska (ISBN 1841150088)
Intervju med Fisk i DN

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Tankar om det tredje världskriget

För ungefär ett år sedan skrev jag om en kolumn av Göran Rosenberg där denne konstaterade att många i Israel ser det pågående ”kriget mot terrorismen” eller snarare kriget mot den militanta islamismen som ett tredje världskrig. Vad jag i mycket då höll med honom är att tanken på ett tredje världskrig är absurd och att det framför allt är ett krig som jag inte på något sätt kan identifiera mig med. Det är, med andra ord, inte mitt krig.

Även om jag i dag fortfarande anser att detta inte är mitt krig: jag är inte på något sätt beredd att försvara varken vår (västs) mellanösternpolitik eller islamisternas våldsdåd. Inte heller är jag beredd att försvara de stater som är våra allierade, och vars människorätts-historia är hårresande. Jag pratar till exempel om Turkiet, Algeriet och Egypten.

Däremot undrar jag om det faktiskt inte börjar bli dags att erkänna att detta krig mellan väst och dess allierade och islamisterna och deras allierade är ett slags tredje världskrig, men med ”postmoderna” förtecken om man så vill. Med postmodern menar jag att kriget inte har några centrala fronter och utan tydliga aktörer samt att det inte är begränsat till nationalstater.

Om man vill definiera några fronter, eller ”hotspots” i detta tredje världskrig så skulle man först av allt konstatera att kampen i första hand står mellan stater i den muslimska världen som har en sekulär framtoning och som mer eller mindre fungerar som polisstater och islamistiska aktörer och stater varav Iran är den mest framträdande nationalstaten. Naturligtvis finns undantag från denna regel, där Saudi-arabien är det kanske tydligaste exemplet. Syrien är ett annat undantag på ”andra sidan”. För att ytterligare komplicera saken har vi andra fronter som delvis går på tvärs genom allianserna och jag tänker kanske främst på motsättningarna mellan shiiter och sunniter och Israels speciella position i regionen.

Det är svårare att peka på ett specifikt datum då detta tredje världskrig startade, men låt mig föreslå 1979, detta händelserika år då Sovjetunionen invaderade Afghanistan och Shahen kastades ut ur Iran. Andra skulle kanske se Usama Bin Ladins krigsförklaring mot USA 1998 som ett nyckeldatum eller Bushs krigsförklaringar mot Al-Quaida efter 911. Man kan gå ännu längre tillbaks: vi må ha glömt att Storbritannien och Frankrike invaderade mellanöstern efter första världskriget vilket i sin tur ledde till skapandet av Israel, men det har man knappast i arabvärlden.

När detta världskrig nu börjar att flytta upp till Europa gäller det att inse att detta är ett krig som pågått i åratal. Det är alltid lätt att vara på den vinnande sidan i ett krig. Det är lika lätt att ignorera ett krig som pågår någon annanstans. Sedan 11 september 2001 är det tydlgt att detta inte längre är fallet och detta bekräftas bara av de senaste bombningarna i storbritannien. Vi har sedan två år tillbaka också en hotspot i Europa.

Som jag sagt tidigare: jag stöttar inte detta krig och jag kommer inte att varken kämpa eller dö för det (tyvärr måste jag betala skatt för det). Det är dags att på något sätt, om det är möjligt, och trots att det borde ha gjorts för mycket länge sedan, att vända på denna olycksaliga utveckling.

Tidigare postningar om detta:
Om Göran Rosenbergs kolumn om det tredje världskriget
Megafonfri historia om kriget mot terrorismen

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,