Det som också hände under det EU-Afrikanska toppmötet.

Jag tänkte att det skulle kunna gå att få någon information från svensk media om vad som sades på det EU-afrikanska toppmötet i Lissabon och fann inget annat än rapporteringar om vad Mugabe sagt om Sverige och vad Reinfelt svarat. Inget annat. Nada. Nicht. Rien. Nothing. Varken Aftonbladet, Svenskan eller DN har bemödat sig om att nämna att en pakt undertecknades i dag av de närvarande länderna . Inte i någon mening som jag kan hitta i alla fall (uppdatering: Svenskan publicerade en artikel om avtalet kl 16.00). För att få sådan information måste man söka sig till andra nyhetskällor. Informationen i svensk media blir alltmer irrelevant ur ett globalt perspektiv. Så tillåt mig att presentera några andra pressröster:

Yahho News/reuters

Senegalese President Abdoulaye Wade bluntly dismissed Brussels’ pressure to impose new trade deals by December 31, when a waiver by the World Trade Organization on preferential trade arrangements for developing countries expires.

The EU wants to replace expiring trade accords with so-called Economic Partnership Agreements or temporary deals, which anti-poverty groups have criticized for failing to provide protection for Africa’s poor farmers and its fragile industry.

Bakgrund: Europeiska länder har haft speciella nationella avtal med sina forna kolonier vilket bland annat tillåtit Afrikanska länder att exportera varor tullfritt. Nu vill WTO bryta upp de avatalen och man har gett parterna fram till den sista december på sig att förhandla fram nya avtal, s.k. EPA-er. Afrikanska länder är skeptiska till dessa eftersom man menar att de är en sämre deal. EU menar å sin sida att EPA:erna är mer fördelaktiga än WTO:s förslag. Vissa afrikanska länder har redan skrivit på EPA-avtalen.

BBC

”What the Europeans are putting in place is aimed more or less at undermining the attempt by African economies to move away from the dependence on exporting raw materials towards industrial processing,” says Tetteh Homeku of the research and advocacy group Third World Network.

Tetteh Homeku says the Europeans are also interfering with the Ghanaian government’s attempts to nurture its industry, and sidelining other trade agreements which would serve poor countries like Ghana better.

Francisco Contreras
skriver på sin blogg att

Fram till år 2006 hade 800 kinesiska företag investerat 1 miljarder dollar i Afrika och ca 480 joint ventures har etablerats mellan Kina och Afrikanska stater. Kina importerar 32 % av Afrikas olja och har investerat över 16 miljarder dollar inom oljabranschen de senaste åren. Dessutom har en kinesisk bank nyligen köpt upp 20 % av Standard Bank, som Afrikas störste långivare.

Yahoo News/AFP:

After two days of what hosts Portugal described as no-holds barred debate, leaders of the two continents put their names to an ”Africa-EU Strategic Partnership” agreement to take their relationship to ”a new, strategic level.”

The two continents will ”forge a new and stronger partnership that builds on their new identities and renewed institutions, capitalises on the lessons of the past and provides a solid framework for long-term systematic and well-integrated cooperation,” the joint declaration said.

In a post-summit address to his guests, Portugal’s Prime Minister Jose Socrates said the often troubled history between the two continents had entered a new era at the first such summit in seven years.

”What is important is that we met each other face-to-face, on an equal setting, in a new spirit,” said Socrates.

”I think I can say the idea that has been expressed most often is that this summit represents the turning of a page in history.”

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Ljusår sedan Berlinkonferensen

Det är 123 år sedan de europeiska staterna bestämde sig för att rita om Afrikas karta och gjorde det mycket handgripligen genom att lägga under sig land för land på den enorma kontinenten. Det är däremot bara 27 år sedan den sista afrikanska kolonin blev de jure självständig: Zimbabwe. Det är också detta lands ledare Robert Mugabe som står i fokus i västmedia när EU och AU skall hålla toppmöte i Lissabon och allt som detta toppmöte eventuellt kan åstadkomma kommer att drunkna i denna fråga, samt frågan om hur massmordet i Sudan skall kunna stoppas. Det är med andra ord ganska ointressant att stämma in i den kören även om kritiken är berättigad.

Bakgrunden till mötet är komplex i ordets rätta bemärkelse. Här har vi ett antal nationer som nu skall mötas ”på lika villkor”, men som tidigare kunde delas upp i grupperna ”kolonisatörer” och ”koloniserade”, det vill säga ett slags herre-slav förhållande. Kolonisatörerna har gjort allt för att sopa sina tidigare illdåd under mattan medan de koloniserade aldrig kunnat glömma, fast de möjligen ibland skulle tjäna på att göra det. 1884 bestämde sig kolonisatörerna för att ta de koloniserades rikedomar med våld, nu vill man i stället ”närma sig” de folk man tidigare såg som underlägsna. Det som kunde tas med vapenmakt för hundra år sedan vill man nu i stället köpslå om. De tidigare koloniserade är å sin sida beredda att svälja stoltheten, även om frågan om kompensation uppenbarligen finns i luften och uttrycktes av Mohammar Qaddafi (Gaddafi, Khaddafi, Kadaffi eller hur man nu vill stava hans namn) i ett tal på Lissabons universitet.

Att EU accepterat Mugabes närvaro som tidigare satt käppar i hjulet för eventuella toppmöten, visar hur angelägna man är att förhandla och faktum är att Afrika har mycket att förhandla med. För det första de enorma naturresurserna. Västvärlden är ytterst oroligt för det ökande oljepriset som nu närmar sig 1975 års toppnivå (justerat för inflationen). Afrika kan ha den olja man behöver. Kinas utfästelser gentemot afrikanska länder har väckt en oro för att afrikas resurser skall försvinna österut och Kina stärkas på Europas bekostnad. De ständiga flyktingströmmarna från östafrika, kolonialismens ”blowback”, kan på sikt kan kasta in Europeiska länder i interna konflikter när de dominerade skikten i samhället ser sina rättigheter hotade. Därför har EU allt att vinna på att lägga konflikten med Mugabe och Bashir åt sidan för några dagar. Det fanns en tid då Europa kunde och ville tvinga svagare länder till underkastelse. Den tiden är sedan länge borta. Det är egentligen inte 123 år sedan Berlinkonferensen. Det är ljusår.

DN, SVD, KBC, UU, BBC, Guardian, SAN

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Pingat till

New African om imperiestaternas fjärrstyrning av Afrika

Jag brukar alltid passa på och kolla upp de internationella tidningshyllorna när jag skall resa någonstans och torsdagens tågresa var inget undantag. Däremot blev jag förvånad över att hitta en hel hylla med uteslutande Afrikanska nyhetsmagasin a la Economist eller Newsweek i det ganska begränsade utbudet i pressbyrån på Stockholms central och jag kunde inte motstå den braskande rubriken ”Confessions of a CIA agent: how the imperial powers control Africa” på omslaget på New African som fick bli mitt ressällskap.

Titelstoryn berättar om en nyutkommen bok av den före detta CIA agenten Larry Devlin som fick i uppdrag att mörda den Konglolesiske premiärministern Patrice Lumumba under kongokrisen i början på 1960-talet. Lumumba var den förste Kongolsesiske premiärministern efter självständigheten från Belgien och en premiärminister som retade gallfeber på Washington och den forna kolonialmakten Belgien. Efter ett arméuppror bara några dagar efter självständigheten hotade Lumumba att vända sig till Sovjet för hjälp om inte västmakterna stöttade honom vilket bidrog till att USA bestämde sig för att likvidera honom med gift, något som aldrig gick att genomföra trots att Devlin lovades obegränsade resurser för att genomföra dådet bara det inte kunde peka tillbaks till USA. Tillslut mördades dock Lumumba av sina egna soldater med villig assistans av Belgiska kollegor. Lumumba ersattes av general Mobutu som mer eller mindre blev en väst-marionett.

Artikelförfattaren Osei Boateng menar att de forna imperiemakterna än i dag fortsätter att fjärrstyra Kongo och andra afrikanska stater. En av anledningarna är de oerhörda rikedomar som finns att hämta. Kongo levererade enligt Boateng det uran som användes i atombomberna i Hiroshima och Nagasaki och han fortsätter: ”Congo’s natural resources were, and still are vital for American and Western survival (including today’s magic mineral coltan, of which Congo has 80% of Africa’s reserve”.

Efter att ha läst Boatengs artikel framstår vissa förhållanden i ett klarare ljus, bland annat det tragiska spel som utspelas i Zimbabwe. I sin iver att en gång för alla försöka göra sig av med den utländska fjärrkontrollen har Robert Mugabe uppenbarligen gått över styr och lett in sitt land på en ytterst farlig väg. Den till synes obegripliga tystnad som hans grannar anklagas för kanske också kan få sin förklaring. De vet alla hur det är att fjärrstyras av en imperiemakt.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Andra bloggar om:

Wael Abbas och uppmärksamheten kring de Egyptiska bloggarna

Här är en av de många videoklipp som den Egyptiske bloggaren Wael Abbas har laddat upp till YouTube, klipp som har skapat rubriker runt om i världen. Jag hörde först talas om dom i förra veckans upplaga av Stockholms Fria (artikeln här). Uppenbarligen har övergrepp filmats av poliser med mobilkameror och dessa klipp har de själva distribuerat på nätet och i mail för att förnedra offret. Sedan Abbas och andra bloggare började lägga upp filmerna på YouTube så har det blivit svårt för den Egyptiska polisen att förneka den systematiska tortyr och det övervåld som den anklagas för. Nu löper Abbas och hans likar att själva bli utsatta för polisens brutalitet.

Den här historien visar vilken politisk sprängkraft bloggen som medium kan ha i ett land där de demokratiska institutionerna är svaga och där media är hårt kontrollerad. Det är här som jag tycker att bloggen som publiceringsverktyg visar sin riktigt starka sida. Säga vad man vill, men i Sverige är vi bloggare inte på samma sätt vid den politiska frontlinjen som i ett land som Egypten även om vi gärna vill tro det. Det är kanske inte så konstigt att vi numera drunknar i modebloggar.

Andra bloggar om: , , , , ,

Kineserna plockar fram morötterna.

Att Kina går ut och erbjuder 5 miljarder dollar i lån till afrikanska länder, vilket Peking deklarerade under det pågående Sino-Afrikanska toppmötet som hålls i den Kinesiska huvudstaden, är både tankeväckande och remarkabelt. För det första är den Kinesiska oräddheten när det gäller att se afrikanska länders potential som handelspartners värd att notera. När det Europeiska näringslivet gör sitt bästa för att ignorera kontinenten i syd och skyller på ”bad governance” och korruption som svar på varför man inte investerar i Afrikanska länder så tvekar inte kineserna (bara 1,5% av världens direktinvesteringar sker i dag i Afrika). Inte nog med att man lånar ut 5 miljarder dollar, man gör det också utan villkor. Inga strukturprogram eller andra villkor är, vad jag hört rapporteras, knutna till lånen. Till skillnad från IMF och Världsbanken försöker man inte styra ländernas ekonomier på detaljnivå. Man kräver med andra ord inte att låntagarna skall anpassa sig till Kineserna. Det är klart att skillnaden är stor. Kineserna vill trots allt handla med afrikanerna, något som varken IMF eller VB varit intresserade av (även om de senare tycks ha gjort själva långivandet till en handel i sig), och det är framför allt de stora afrikanska råvaruresurserna som är attraktiva för den upphettade kinesiska industrin.

Man kan förstås vara mycket kritisk till att Kineserna struntar i om de ger pengar till diktatorer eller om pengarna hamnar i korrupta politikers fickor men jag måste säga att jag tycker att det betyder mindre i det här läget. De länder som har uppnått stabilitet, fred och demokrati är också de länder som kommer att kunna dra fördel av lånen, och ett nytt ekonomiskt uppsving för många länder torde också leda till ökad demokratisering. Och vad bryr sig väl västvärlden egentligen om hur kineserna spenderar sina pengar? Det är ju inte våra skattepengar som kineserna lånar ut.
Men problem finns som kan leda till problem mellan öst och väst. Kinserna har till exempel sålt massor med vapen till Sudans regering som sedan använt dem i det krig man för mot rebellgrupper och civilbefolkning i Darfur. Kravaller utbröt i Zambia (om jag inte minns fel) för någon månad sedan på grund av konflikter mellan invandrande kinesiska och affärsinnehavare och lokala handlare (uppdatering: det verkar ha varit flera konflikter i just Zambia, men mest fokuserat kring ett Kinesiskt gruvbolag)

Om Pekings gambling tar skruv så kan det innebära att Europa och USA kan få betala ett högt pris för sin ignorans och övertro på våldsamma lösningar för att tillsätta ”följsamma” marionettregimer. Samtidigt som man gräver ned sig i kostsamma krig i mellanöstern utan att få kontroll över regionens naturresurser så lägger Kineserna bort piskan och pekpinnarna och plockar fram morötterna. I mina ögon en mer fruktbar politik.

Uppdatering: Här är en utmärkt artikel av Lindsay Beck på Mail & Guardian som sammanfattar situationen efter toppmötet.

Mer om det sinoafrikanska toppmötet:
US State Department
Mail and guardian (sydafrika)
China people’s daily
DN och Svenskan har lite om det här. DI har inget!

Andra bloggar om: , , ,

En ny form av demokrati i Somaliland

Jag har hållit ett halvt öra öppet för utvecklingen i Somalia under en tid, men nu när situationen i landet på Afrikas horn tycks gå in i ytterligare ett dramatiskt skeende så är det dags att titta lite närmre på vad det är som händer i landet. Läget verkar just nu vara att det så kallade Högsta Rådet av Islamiska Domstolar (SICC) lägger under sig en allt större del av Somalia i väst och syd. För några dagar sedan föll den sydliga staden Kismayo i SICC:s händer. Den internationellt erkända övergångsregeringen kontrollerar nu bara en liten enklav kring provinsstaden Baidoa. I norr förklarade sig Somaliland självständigt redan 1993, en självständighet som inte erkännts av något annat land. Distrikten Puntland och Jubaland har också brutit sig ur Somalia och bildat autonoma styren (se karta i slutet av artikeln).

Väst anses redan vara inblandat i konflikten genom att USA stödjer vissa krigsherrar i huvudstaden Mogadishu som strider mot SICC, något som USA vägrar kommentera offentligt. Övergångsregeringen har gjort allt för att spela på terroristhotet för att försöka få hjälp att behålla makten medan SICC förnekar all inblandning med internationella terroristorgnisationer. Deras argument för att ta makten i landet är för att få slut på det våldsamma och kaotiska tillstånd som det befunnit sig i sedan diktatorn Said Barre störtades av krigsherrar 1991. Somalia riskerar med andra ord att bli nästa front i ”kriget mot terrorismen” och ett krig med Etiopien är överhängande.

Det är dock framför allt det självständiga Somalilands styre som intresserar mig. Här verkar det ha utvecklats en unik form av demokrati som kombinerar en västligt inspirerad parlamentarism med ett traditionellt klanbaserat styre. Framför allt verkar alla parter ha varit intresserade av att inte hamna i det blodiga kaos som präglat resten av landet. 1993 hölls en serie klanbaserade rådslag för att hamra ut landets styresskick och konstitution. Genom att inkorporera det traditionella ”äldres råd” som ett slags överhus i ett tvåkammarparlament verkar man ha lyckats övergå från ett traditionellt styre till modern demokrati och 2002 tog Somaliland steget fullt ut till att bli en flerpartibaserad demokrati när sex partier deltog i lokala val. Året efter hölls president- och parlamentsval.

Somaliland borde vara det exempel man lyfter fram när man diskuterar hur en fredlig demokratisering av traditionella maktstrukturer kan genomföras. I stället för att belöna de krigsherrar som terroriserat den Somaliska befolkningen under mer än tio år borde det internationella samfundet åtminstone överväga att ge Somalilands styrande den uppmuntran de förtjänar genom att erkänna Somaliland som en självständig nation.

Uppdatering:
Uganda vill skicka soldater till Somalia
Kenya varnar FN för framtida intervention
”Nairobi should take the lead in negotiating a power sharing agreement”
Anti Islamists protest in Gedo region

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati: , , , , ,

Argument för fri arbetskraftsinvandring

Agenda hade ett bra reportage förra söndagen om de desperata människor som nu försöker att ta sig till Spanien via kanarieöarna på Afrikas västkust i små båtar. Det är en resrutt som är behäftad med stora risker för de som ger sig ut på den och stora umbäranden för de som når fram. Bara under några dagar omkring den 25 maj kom 880 båtflyktingar till öarna, och hur många som dött till havs är okänt men jag någonstans har jag läst att man beräknar att ungefär två tusen människor fått sätta livet till i sina försök att ta sig förbi gränserna till fästning Europa, bara under det senaste året. Om inte förhållandena i hemländerna förändras eller vi gör någonting drastiskt så kan likhögarna bara komma att växa under den kommande tioårsperioden och leda till ytterligt svåra konfrontationer längsmed EU:s gränser. Är det verkligen så vi vill ha det frågar jag mig? Vill vi ha ett Europa som liknar ett omvänt Östtyskland där taggtråd, krypskyttar, hundar och minfält hindrar ”horderna”? Det senare alternativet kommer aldrig bli moraliskt försvarbart i Europa hur mycket de högerexterma än önskar det, men om dödstalen stiger dramatiskt så kommer många politiker också känna sig nödgade att agera. Än så länge kan de ignorera flyktingströmmarna.

Är fri arbetskraftsinvandring ett alternativ? Vissa debattörer på högerflanken hävdar att det är det bara om vi får ett genuint nyliberalt samhälle, dvs med en minimal stat och helt fria flöden av varor och tjänster. En poäng finns det i resonemanget eftersom man knappast kan kalla ett samhälle nyliberalt om inte också arbetskraften är tillåten att röra sig helt fritt. Men att påstå att det är den enda lösningen är en absurditet med ideologiska skygglappar.

De inbjudna gästerna till Agenda visar tvärtom på helt andra förhållanden, nämligen att en fri arbetskraftsinvandring leder till större tillväxt och fler arbeten, genom att fler arbetsföra personer sätts in i produktionen i ett åldrande Europa. Ja man skulle till och med kunna tolka deras inlägg så att vi kommer att behöva öppna gränserna för att överleva i konkurrensen med de nya storekonomierna i Asien. Oavsett om man vill ta till tillväxtargumentet eller ej, så ser jag riskerna för en humanitär katastrof torna upp sig, om gränserna stängs till ytterligare och arbetskraftsinvandringen stryps. Det handlar inte bara om att vi riskerar att få flyktingläger med miserabla förhållanden i nordafrika utan om att de livsnödvändiga bidrag som invandrarna skickar hem till sina familjer stryps. Enligt Agenda skickar invandrare världen över varje år dubbelt så mycket pengar hem som världen ger i bistånd. På Fillippinerna lär dessa bidrag omfatta cirka 10% av BNP. Man behöver inte heta KG Hammar för att förstå vilka konsekvenser en strypning av dessa bidrag kan få.

EU måste ta tag i flyktingfrågan. Även om helt fri invandring kanske inte är möjlig så bör ett nytt och mer liberalt regelsystem för arbetskraftsinvandring skapas. Man kan börja med en flyktingamnesti, men jag tror att den enda lösningen på längre sikt är att EU börjar att arbeta mer konsekvent för ett större välstånd i Afrika.

mer om detta:
All Africa News
NY Times

Bild: Demonstration av immigranter i Treviso, Italien

Andra bloggar om: , , , ,