För att tala om frihet så har Danne Norling ett intressant inlägg om hur frihetsbegreppet skall tolkas, även om jag NB inte drar samma slutsatser som honom. Mannen använder ju till och med ordet Bolsjevik!
Månad: september 2005
Tankeexperiement: det frihetliga storföretaget
Föreställ er att ett storföretag är som en nation med sin egen regering och sitt eget folk. Även om demokratin är viktad, dvs att ”en man en röst” inte gäller, så kan man se aktieägarna som folkets ”medelklass” eller en aristokrati. Styrelsen skulle kunna beskrivas som ett slags regering och VD:n som en president. Sen finns naturligtvis alla de personer som producerar företagets produkter, de anställda, men för att inte hamna på ett marxistiskt spår så lämnar jag dom därhän så länge.
Låt oss säga att vi applicerar en frihetlig nykonservativ ideologi på detta företag. Hur skulle det då se ut? Säg att företaget inte är ansvarsskyldigt gentemot staten utan bara mot sig själv. Skulle företaget överhuvudtaget kunna fungera utan ett demokratiskt styrelseskick? Hur skulle det organiseras i ett klimat där individens frihet är grundläggande princip, där allt baseras på frivillighet, där givande sker därför att det är ”inspirerande”?
Jo, företaget skulle nog kunna fungera så länge som alla var nöjda med allting (precis som en del av IT boomens företag) men så fort minsta konflikt eller motgång uppenbarade sig så skulle friheten kräva ansvar, plikt och impopulära åtgärder med intrigmakeri och ständiga palatsrevolutioner som följd. Produktiviteten skulle hämmas oerhört. Krigsekonomier skulle uppstå.
I en liten organisation med starka band mellan ägarna skulle det säkert fungera, som i exemplet med bondesamfälligheterna i det förrevolutionära Ryssland, eller i sekteristiska organisationer med ett dominerande ledarskap. På en nationell eller global arena kan jag inte se annat än att ett sådant företag skulle slås ut omedelbart av sina konkurrenter. Det tänkandet skulle vara helt oförenligt med kravet på vinst och tillväxt vilket kanske förklarar varför det finns väl fungerande anarkistiska kollektiv överallt i världen.
Vad vill jag säga med detta? Jo, att den rena frihetstanken som den förfäktas av många nyliberaler är praktiskt ohållbar i de flesta fall som rör mänsklig organisation. Jag skulle till och med påstå att friheten leder till stagnation och förtryck. Man måste balansera frihetstanken med ord som respekt och ansvar för att överhuvudtaget kunna diskutera den. I ärlighetens namn skall sägas att många nyliberaler, som till exempelvis frihetsfronten, gör det på ett väldigt tydligt sätt. För andra har däremot frihet blivit ett buzzword som antyder tillhörighet till en viss kultur men som bara är en tom symbol som inte kan användas i en verklighetsbaserad diskussion och därmed blir kontraproduktiv.
Gula Faran och Kriget mot Terrorn
Den konservativa regeringen i Australien och en rad labourpolitiker klubbade i förrgår igenom nya terroristlagar som ger staten de extraordinära befogenheterna att spärra in folk i två veckor utan häktning och att genomföra husrannsakningar utan order. Kenneth Davidson på the Age är inte nådig mot den konservative Premiärministern John Howard och hans politik.
It is hard to imagine one single act – apart from our involvement in the ”coalition of the willing” – that will do more to promote the development of home-grown terrorism than the tough new anti-terrorism laws announced by the Prime Minister and a craven bunch of Labor premiers and chief ministers.
John Howard is the master manipulator of unspecified fear in the service of his constrained vision of the future. State and territory ministers feared that if they resisted the wholesale attack on Australians’ basic liberties – including the presumption of innocence and liberty unless duly charged through the courts – they would be branded as ”soft on terrorism”. Worse, they would have the political shelf life of chopped liver if a terrorist incident did happen in the future and the record showed they were less than enthusiastic in jumping through the Prime Minister’s hoops.
Det slog mig plötsligt vilka likheter det finns mellan dagens krig mot terrorn och det tidiga nittonhundratalets skräckpropaganda för den ”Gula Faran” som var speciellt verkningsfull i Australien. Gula faran var ett uttryck för rädslan för att framför allt Kineserna skulle ”erövra” väst med aggressiv ekonomisk politik och militär kraft. Britter och Fransmän hade stött på ett starkt motstånd mot sin kolonialpolitik i Kina och svarade med ett djupt rasistiskt propagandakrig och bojkotter. Nu, hundra år senare när länder som Kina, Korea, Japan och Malaysia öppnat sina marknader för oss prisas de som tigerekonomier samtidigt som skräckpropagandan är riktad mot den Muslimska världen, om än i subtilare skepnad. Anledningarna är likartade: det demografiska hotet från ökad migration och det hårda motståndet mot västs försök att dominera mellanöstern.
Bilden har jag tagit från John Pilgers utmärkta bok: ”A Secret Country” och visar en affisch publicerad i the Sydney Bulletin ca 1900.
Världens tredje bästa företagsklimat?
”Enligt World Economic Forum så behåller Sverige sin tredjeplats på rankningen av världens mest konkurrenskraftiga länder. Hur ska företrädare för högern kunna bortförklara den lilla godbiten?” Det skriver olydig på sin blogg. Aftonbladet och DNs rapportering av resultatet, som också Olydig länkar till, är intressant. För det första skall noteras att det är 11.000 företagsledare som har svarat på en enkät vilket sedan vägts mot statistik. Det är alltså varken svenssons, journalisters eller politikers uppfattning som speglas.
”Sverige har rasat på välståndslistan” ropar DN ut i artikelns rubrik. Ingressen meddelar att ”Sverige har rasat från fjärde till tolvte plats i världen när det gäller företagens förmåga att skapa välstånd”. Längre ner så visar det sig att sverige behåller sin tredjeplacering när det gäller ”…makrotillväxt, där det ingår sådant innovationskapacitet, ekonomisk-politisk miljö och offentliga institutioner.” USA och Finland toppar för övrigt listorna.
Aftonbladet å sin sida är lite mer utförlig i sin analys och har frågat både Per Juth på Svenskt Näringsliv och näringsminister Thomas Östros om vad dom anser om resultatet. Att Östros är glad och Juth skeptisk är väl egentligen naturligt. ”Men jag tror ingen kan säga emot att högt skattetryck, stor offentlig sektor och arbetsmarknaden är problemområden i Sverige” säger Juth till Aftonbladet.
Frågan är om det inte är hög tid att de många företrädare för svenskt näringsliv som ständigt gnäller på det Svenska skattetrycket och statens förmyndarskap att slänga myten om Sverige som ett uselt land för företagande i papperskorgen. Det kanske är så att Sverige hela tiden har haft en smart skattepolitik som har gjort oss till ett av de bästa klimaten i världen för investeringar och näringslivsverksamhet? Det kanske är så att samspelet mellan stat och kapital har varit en företagsekonomisk success-story? I guess that would be the day when hell freezes over när näringslivet erkänner sådana saker. Frågan är vad som sägs på krogen efter styrelsemötena.
Att arbetsmarknaden är ett problemområde säger jag inte emot, men det är å andra sidan inte en fråga som den Svenska Regeringen själv kan lösa. Att arbetsmarknaden är ett problem för hela västeuropa som måste lösas med gemensamma åtgärder tror jag att de flesta politiska och ekonomiska analytiker kan skriva under på.
Näringslivet argumenterar som om de ville ha absolut makt över allt de företar sig. I dagens komplexa värld är det enda sättet de kan få det på att flytta hela verksamheten och inte bara fabrikerna till länder med djupt odemokratiska och korrupta regimer där man kan köpa sig frihet mot att slippa tänka på sådana störningsmoment som skatter, mänskliga rättigheter och välfärd. Varför inte prova Kirgizistan som ligger på 116e plats?
Vem styr din värld?
BBC World Service kör just nu en serie som heter ”Who Runs Your World” som undersöker det samtida maktbegreppet och maktförhållandena i världen. Eftersom jag tycker att makt i alla dess former är oerhört central för alla konflikter och förhandlingar som vi är involverade i, från stormiga partnerrelationer till terrorbalanser, så följer jag serien med stort intresse.
BBC presenterar i samband med serien undersökningen ”The Voice of the People” som gjorts av Gallup (en riktig gallup-undersökning m.a.o, bara det) i 68 länder. Även om både Kina och större delen av arabvärlden saknas så är det en både tankeväckande och lärorik sammanställning. Världen ser inte alltid ut som man tror.
BBC skriver om undersökningens resultat att:
”I do not find it surprising that the main result of a survey of world public opinion suggests that only 30% of people feel that their country is governed by the will of the people. This in my view indicates a healthy disrespect for governments in those countries which are governed reasonably well and an understandable lack of trust in those which are not.
…
What is new these days perhaps is that more people around the world can actually express an honest opinion.
…
It would have been an even worse sign if the results had been otherwise. We do not want any of those referendums in totalitarian and dictatorial countries which regularly showed over 90% government approval and, in Saddam Hussein’s case, over 100%.
Some examples of the levels of dissatisfaction with modern government: 65% in Western Europe, 73% in Eastern and Central Europe (worrying that post-communist governments have not done that well), 60% in North America, 61% in Africa, 65% in Asia-Pacific, 69% in Latin America.
…
Only in Scandinavia, South Africa and Israel did citizens think their countries were governed in line with popular demands.”
Varför skall bara 20% vara arbetslösa när 100% kan vara det?
Som en uppföljning till Jinges och Marcus postningar som återfinns under respektive länk så kan man undra om det inte är dags att outsourca hela Sverige för enkelhetens skull. Lägg ut hela rasket! Inte bara fabrikerna, utan närlinglisvet, statsförvaltningen, den offentliga sektorn, ja till och med regering och riksdag. När omställningen är gjord kan man avskeda alla (och då menar jag verkligen alla) och ge alla en god pension eller avgångsvederlag.
Förslag till kampanjsticker.
Ryska exmilitärer med erfarenhet av brottsbekämpning i Tjetjenien kan få ta över polisväsendet med ledning och allt. Näringslivet kan outsourca stryrelser, ledningar och administration till de länder där fabrikerna ligger. Det sparar kulor. Ägarna i Sverige kan håva in vinsterna, som eftersom de blir så oerhört stora kommer att räcka till allas vår välfärd. All sjukvård kan läggas på polska företag, alla telefontjänster på indiska call centers. Blackwater kan ta över militären. Jorbruken kan tas över av bönder från Thailand och Mozambique. Vägskyltar kan göras i Kina. Ja, till och med regering och riksdag kan få skötas av inhyrda konsulter från säg Colombia och Nigeria. Brittiska Connex sköter ju redan tunnelbanan.
Arrangemanget skulle dels kunna ses som en slags arbetslöshetsamnesti, d.v.s att man befriar de arbetslösa från sin arbetslöshet. Man skulle också kunna ersätta biståndet med dessa mer konkreta åtgärder. För jämlikhetens skull måste verkligen alla vara arbetslösa. De som ändå vill jobba eller bedriva näringsverksamhet kan ju alltid emigrera och de som svartjobbar, d.v.s försöker utföra betalt arbete i smyg, kan man alltid frånta medborgarskapet och utvisa som man gör med terrorister i dag i England.
Varför skall bara 20% vara arbetslösa när 100% kan vara det?
Erixon, Norberg och den demokratiska stenbumlingen
Tycker jag mig märka en skiftning i tonläget hos vissa ideologer, som annars är så behårt säkra på sin sak, i kölvattnet av det tyska valet och nu senast i det polska? Antydningar till att nya frågeställningar börjar sippra in i debatten i den alltid lika väl befästa Timbroitiska borgen? Jag pratar inte om ett revolutionerande paradigmskifte till förmån för en mer humanistiskt färgad marknadsliberalism utan om ett slags negativ retorik som antyder flera lösningar.
Precis som hos Johan Norberg som jag citerade förra veckan så skymtar detta svårtydbara tvivel fram hos Dick Erixon, som skriver att ”Den politiska läxan borde vara att en framgångsrik demokrati ger människor skydd, men när trygghetsambitionerna blir så starka att man förhindrar ekonomisk utveckling blir de självförstörande. … Är det omöjligt att upprätthålla balans mellan kapitalism och statlig aktivitet? Leder demokrati oundvikligen till allt mindre ekonomisk frihet? Är det så att demokrati saknar broms? Tyvärr indikerar i alla fall det tyska valet att så är fallet. Att ens andas förnyelse leder omedelbart till brakförlust i val. Demokrati tycks producera en sorts politik, den som leder till ekonomisk totalitarism. Och i så fall till kapitalismens och välståndets undergång”.
Efter det Tyska och Polska valet står det klart att det finns en marknadsaktör som en demokrati svårligen kan komma runt, och det är folket som väljer de politiska ledarna. Nyliberalismens välfärdstänkande bygger som jag uppfattar den på ”trickle-down” teorier, dvs att en ständig tillväxt genererar större köpkraft även för de minst bemedlade. Erixons (och Norbergs) logik bygger på att folk väljer bort något absolut gott.
Kopplingen mellan tillväxt och välfärd är däremot ingen sanning. Den är ifrågasatt av en del ekonomer och betraktad som förtryckande av många andra. Det är inget nytt, men detta ifrågasättande har tidigare kunnat viftats bort som kommande från en ”tillväxtfientlig extremvänster”. Så är inte längre fallet.
Att både Erixon och Norberg tycker det är problematiskt är uppenbart. Norberg löser detta ifrågasättande genom att antyda att väljarna inte vet sitt eget bästa. Erixon frågar om det är så att det är demokratin i sig är problemet vilket är en annan sida av samma mynt. Demokratin har ramlat ned som en stor ful stenbumling på deras gyllene väg mot den rena, förädlade kapitalismen.
Ingen av de två försöker presentera en lösning på hur bumlingen skall forceras så låt mig ge ett förslag till en strategi som skulle kunna användas i den kommande kampen: först väpnad revolution och sedan införandet av en marknadens diktatur. Staten har visserligen fortfarande monopol på legitim krigföring men också krigen är på väg att reprivatiseras enligt tänkare som Herfried Münkler (Res Publica #54, KR!G).
Ett annat alternativ är förstås möjligt och det är att dessa båda i grund och botten förnuftiga herrar tar till sig tanken att deras mål att avveckla staten utan att skapa ett totalitärt samhälle är en utopisk fiktion och att både staten och marknaden krävs i ett intrikat samspel för att samhället ska fungera.
Juan Coles Informed Comment
En av anledningarna till att jag började ge mig in i blogosfären var svårigheten att hitta informativa, analyserande, liberala, amerikanska artiklar om kriget i Irak. Vissa av de bloggare som jag då ramlade över kollar jag fortfarande upp så snart jag har tid. En bloggare som jag ständigt återkommer till är Juan Cole. Cole, som bland bland annat skriver för The Nation, är professor i historia på University of Michigan och hans forskning och böcker handlar om moderna Islamistiska rörelser, Jihad och Shiiterna i Iran och Irak. På IC hittar man perspektiv på kriget mot terrorn som är svåra att hitta någon annanstans. Juan Coles postning i dag är inget undantag även om den är mer av ett smörgåsbord än de långa artiklar som han vanligtvis publicerar. Detta är amerikansk liberal (liberal i den amerikanska meningen) bloggning när den är som bäst om någon skulle fråga mig. Sen att sidan ser ganska b ut kan man förlåta honom många gånger om.
Att vinna det Svenska Folkets Hjärtan (är inte alltid så lätt)
Under rabladret med paret Klüft-Kristiansson och Expressen under idrotts-VM i somras så figurerade åsikten bland en del sportjournalister att Carolina Klüft nog aldrig på riktigt skulle kunna vinna det svenska folkets hjärtan, som det så vackert heter. Allt är förstås relativt: det finns människor som snarare verkat dragit på sig det svenska folkets hat. En sådan person är Mehdi Ghezali som satt två och ett halvt år på Guantanamo Bay utan anklagelse innan han släpptes. Jag har precis läst Gösta Hulténs bok ”Fånge på Guantánamo: Mehdi Ghezali berättar” som gavs ut i våras på Leopard förlag. Gösta Hultén ingick i den s.k. Guantánamogruppen som jobbade på att få Ghezali frigiven.
Boken är verkligen intressant ur många aspekter. Den beskriver inte bara den outhärdligt deprimerande och meningslösa tillvaron i camp x-ray utan också mötet mellan Hultén och Ghezali och mediedrevet efter den senare. Det är framför allt det sista sidorna i boken som får mig att rysa. Ghezali har inte bara uthärdat nästan tre år under extrema förhållanden, nu när han äntligen är frigiven och tillbaks på svensk mark väntar ytterligare ett stålbad: mötet med det svenska folket.
Efter att har flytt mediadrevet till en stuga på okänd ort ser sig Ghehali tillslut nödgad att hålla en presskonferens. Det är när han senare tittar på inslaget i Aktuellt som följande händer:
”Tillsammans med Mehdi ser vi på inslaget i SVTs Aktuellt om »en pappa med barnvagn«, som påstås vilja ge Mehdi »ett skott i pannan, och fort ska det gå«. Det ar en öppen uppmaning till mord. Han är vid gott mod när presskonferensen är överstånden. Han har klarat den bra. Men nu ser vi hur han tystnar, knyter sig och bleknar.
Skulle det vara tänkbart att göra ett sådant inslag om offret hade varit en zigenare eller en jude och inte en muslim, som först beskrivits som »misstankt terrorist«? Vem har frammanat den bild av Mehdi som nu väcker så mordiska tankar hos en småbarnspappa i Örebro?
…
Mehdi tog oerhört illa vid sig av dödshotet i TV. Glädjen över att vara fri förbyttes snabbt i frustration och sorg. Han ar förtvivlad, har svårt att sova och är djupt deprimerad.
Han vet inte att samma media haft många inslag där hans fångenskap ifrågasatts och kritiserats.
Mehdi hade i två år beskrivits som »misstänkt terrorist«, misstänkt »al-Qaidamedlem« eller »taliban«. Han hade så många gånger kallats »taliban« och den »terroristmisstänkte svensken« att vi borde ha förstått att vissa av bara farten skulle fortsätta i dessa spår. Men långt ifrån alla media deltog i misstänkliggörandet och det var omdiskute-rat på många redaktioner.
– Nar jag kom hem ville de inte att folk skulle tänka på all tortyr och allt lidande som jag har gått igenom i två och ett halvt år, utan de försökte ge en terroristbild av mig, sager Mehdi.
– Därför känner jag och säger till mig själv: Jag är ingen svensk och har aldrig känt mig som en svensk och kommer aldrig att känna mig som en svensk och kommer aldrig att bli behandlad som en svensk -fast jag ar född och uppväxt här.”
Blogosfären kan innehålla många elakheter men att SVT publicerar den typen av dödshot som beskrivs ovan gör mig illamående.
Den enormt stolliga JAK – banken fyller 40 år
Gustaf Dymov påpekade i en kommentar i går att anledningen till att ”ingen nämner jak kan bero på att dom inte är mediala för en jota och i vissa pm skriver så rena stolligheter att ingen seriös tidning ens kan tänka tanken”. Ok, fine. Jag är varken seriös eller tidning så jag publicerar gärna deras rent stolliga pressmeddelanden, varav det senaste är från den 14:e september, och passar på att kolla stollighetsfaktorn med små inpass inom parentes.
JAK Medlemsbank växer utan ränta 2005-09-14
JAK Medlemsbank fyller 40 år den 18 september. Detta firas på 15 olika platser i landet.
JAKs uppgift är att sprida information om räntefri ekonomi och räntans skadeverkningar på samhället.
(Hallå? Vadå räntans skadeverkningar? Det är ju jättebra med ränta! Hur skall annars bankerna tjäna pengar? Räntefri ekonomi har man ju aldrig hört talas om. Visst ja, jag glömde bort hela den muslimska världen.)
Banken är unik genom att den ägs av sina medlemmar, dvs. inga aktieägare som kräver utdelning. Inlåningen är för närvarande 790 milj. kr och utlåningen 700 milj.kr.
Antalet medlemmar uppgår till 30 000. Varannan timme tillkommer en ny medlem. Intressant är att medlemsantalet i åldersgruppen 15-24 ökar starkt.
(Verkligen helstolliga ungdomar, tänker dom inte på sin framtid!? När dom kan investera i fina fonder och spela på ryska oljeaktier och investera i Telia. Gillar inte alla som har pengar kapitalism?)
”JAK är en växande folkrörelse inom ekonomins område som vill ge människor större handlingsfrihet” säger JAK Medlemsbanks ordförande Kåre Olsson.
”Det bästa med JAK är rättvisan. Ekonomisk styrka styr inte villkoren utan alla medlemmar behandlas lika” säger VD Sten-Inge Kedbäck.
(Hyperstolligt!! En bank som använder ord som rättvisa, folkrörelse och ekonomisk handlingfrihet har förstås ingen chans att få uppmärksamhet på ekonomisidorna. Då kan ju alla andra banker uppfattas som orättvisa, elitistiska och begränsande och är ju ingen betjänt av.)
Mer information om JAK Medlemsbank finns på www.jak.se