Det kan ha sina risker att blogga. Det fick Hossein Derakhshan (Hoder), den Iranska blogosfärens gudfader och Kanadensisk medborgare erfara när han skulle in i USA från Toronto på en bloggkonferens. En övernitisk passkontrollant googlade Hoder direkt i passkontrollen, gick igenom hans postningar i detalj och upptäckte att Hoder skrivit på bloggen att han bodde i New York. Inte bra för Hoder som nu är förbjuden att resa till USA i sex månader. En blogg är uppenbarligen bättre än tusen fingeravtryck för den som orkar läsa.
Månad: november 2005
Förhoppningar om en arabisk process i Irak
Raghida Dergham har skrivit en intressant artikel i Al-Hayat om Iraks framtid med utgångspunkt från de senaste veckornas händelser rörande kriget i Irak. I centrum för debatten står den konferens som nyligen arrangerades av The Arab League i Kairo för att försöka skapa enighet i landet. Det som oroar arabvärlden verkar vara att en fortsatt splittring skall komma att leda till ytterligare blodsutgjutelse och sprida sig till hela regionen. Artikeln ger uttryck för det dilemma som den arabiska världen nu ställs inför: hur skall man få bukt med situationen utan att ytterligare splittra den bräckliga arabiska enigheten.
Such an initiative certainly requires Arab governments to mobilize and make ready to send their military forces to Iraq, in order to gradually replace US and UK forces and take on difficult, complex and contradictory missions. This vision should be clear about the beginning and the end of the process, with guarantees so that the Arab League is not merely used for a transitional phase and cast aside if local or international ambitions impede its work in Iraq. The idea is to effect a qualitative change in Arab thinking about responsibilities and duties instead of continuing to look on as an angry and astonished observer that refrains from participation.
/…/
Certainly, it will be difficult to agree to send Arab armies to Iraq to fight a war against Arab and Muslim terrorist forces in that country. But there is no escaping such a decision, provided that it is built clearly on ending the US occupation of Iraq and its national resources.
Therefore, we must study the strategic vision of the Arab initiative very precisely, to take into account all of the players and all of the possible obstacles. One of the most important players in this phase is Iran, so there should be an Arab strategy to interact or negotiate with Iran when it comes to Iraq, particularly in the absence of a direct American channel with Iran.
/…/
The strategy’s success does not depend on more divisions, but on benefiting from the opportunity to remove the Iraq issue from the isolation and unilateralism to which it has been subjected, and put it on the track of ”renewing internationalization” based on an Arab political decision.
Man kan lätt se hindren i den process som Al-Hayat beskriver. För att en internationell arabisk styrka skall kunna agera i Irak krävs att USA-koalitionen släpper sitt militära grepp om landet. Risken för en än mer komplex situation skulle annars kunna uppstå. Att få arabiska länder att bidra med trupp för att slåss mot det svårdefinierade motståndet i Irak är helt klart en kontroversiell fråga. Att få med Iran i processen är förmodligen inte svårt men hur ställer sig Ahmadinejad till ett sådant initiativ? Hans minst sagt odiplomatiska stil inger inte direkt förtroende och den omstrukturering av Irans ledning som han har satt igång kan i sig leda till instabilitet.
Det är lätt att se varför Arab League har dragit sig för det här steget tidigare och det är kanske först nu som det är möjligt. Jag har hävdat tidigare att jag tror att en arabisk process är den enda utvägen för att få till en varaktig fred i regionen och jag hoppas att organisationen får stöd från de håll som behövs för att utvärdera den möjligheten,d.v.s i första hand USA och EU.
Till försvar för den symboliska ekonomin
Tillväxtjakten ifrågasätts nu på SvD brännpunkt av Sven-Åke Larsson, Fredrik Bjärnesand och Birger Mattson även om de anlägger en rätt omständlig vinkling: att tillväxtekonomin skulle vara en anledning till utbrändhet. Jag tycker ändå att det var på tiden att temat fick lite utrymme i konservativ medias flaggskepp och vill göra några tillägg.
Man skulle kunna säga att vi har en industri, tjänstesektor och statlig förvaltning som förväntas generera mervärde till oss medborgare: arbetare som företagsledare. En garant för att det mervärdet inte sjunker är att tillväxten bibehålls, eller helst ökar. Med ständigt ökad tillväxt genereras nya vinster för stat och näringsliv som kan omsättas i konsumtion och export, vilket i sin tur garanterar fortsätt tillväxt. Detta är på sätt och vis den klassiska ekonomiska principen för OECD-länderna, den princip som välfärdsstaten strävar mot och som den kan gå ganska långt för att försöka uppnå.
Den vanlige medborgaren i Svea rike följer tillväxtens dogm på flera olika sätt. Det viktigaste av dessa är genom att konsumera. För att kunna köpa dyra kapitalvaror och bostäder så tar man lån. För bli beviljad lån måste man kunna klara av att betala av dem, d.v.s ha ett fast arbete eller annan kreditvärdighet. Runt detta växer en kultur fram där de materiella tillgångarna blir fetischer, ett bevis på att man är en vinnare, eller i alla fall normal. Kulturen påbjuder inte att man skall bli rik, det är inte den ekonomiska framgången i sig som räknas. Det som räknas är att man har ett välbalanserat, ”normalt” välstånd. Den ekonomiska framgången är däremot legio för entrepenörer och företag, med några få undantag. Staten förväntas balansera dessa förväntningar.
Vad jag tror folk inte förstår är att det finns miljoner människor som frivilligt lever utanför detta system, och som ser tillväxt i första hand i immateriella termer. Tillväxtdogmen sitter i så hårt hos flertalet att blotta tanken på att någon vill leva utanför den är en otänkbarhet, som ett slags perverterad livsform. Därför blir också domen hård mot de personer som valt att göra det, och de klarar sällan av att leva sida vid sida med det normala samhället utan söker sig till egna samhällen eller till den urbana miljöns anonymitet. Av det följer i sin tur att anklagelserna för perversion hårdnar ytterligare. Jag tror detta är en av anledningarna att F! drabbats så hårt av allmänhetens och medias dom.
Hur kan man då leva utan krav på ständig materiell tillväxt? Massor med människor arbetar ideellt i olika föreningar, eller politiskt. Folk som arbetar med kultur förväntar sig sällan att få tillräckligt betalt för det jobb man lägger ned. Många djupt religiösa människor är asketer, många humanister likaså. Vissa går till och med så långt att de bosätter sig i speciella så kallade Intentional Communities, ett slags byar med speciella filosofier eller tankesätt, med egna ekonomier, som inte är baserade på den traditionella tillväxtekonomin. I Sverige finns kanske inte så många av dessa byar, men i England och Italien är det ganska vanligt, för att inte tala om USA och Australien. Christiania i Köpenhamn är ett exempel i Norden. Dessa byar är inte mer sekteristiska än vilken svensk småstad som helst.
Ekonomierna i dessa samhällen är ofta byteshandel snarare än traditionella ekonomier. Hur mycket de omsätter varje år räknat i US Dollar är oklart men det lär säkert vara miljarder. Bland annat skall Ryssland ha drivits av ett så kallat LETS-system under det år som övergången från Sovjetunionen skapade kaos i den vanliga ekonomin, så att folk skulle kunna byta till sig bröd mot tjänster. Visst finns det kanske ett visst krav på tillväxt i så måtto att man måste se till att alltid kunna överleva, men ekonomin är inte fixerad vid att skapa ständigt högre förtjänster.
Ett annat sätt att prata om kapital är att använda begreppet kulturellt kapital, vilket är ett begrepp som användes av den berömde Franske sociologen Pierre Bourdieu som avled 2002. I hans klassiska koordinatsystem finns två kapitalaxlar. En horisontell som beskriver mängden ekonomiskt kapital och en vertikal som beskriver mängden kulturellt, eller symboliskt, kapital. Sedan har han jämfört hur olika yrkesgrupper fördelas i koordinatsystemet, ofta baserat på deras ”smak”. Man skulle kunna säga att vårt samhällssystem i huvudsak är inriktat på utveckling på den horisontella axeln, men det kulturella kapitalet är ingen fiktion, det är bara det att de flesta inte vet att det är just ett kapital. När jag försökte förklara det här med kulturellt kapital för en ekonom en gång så tittade han på mig några sekunder som om jag var något odefinierbart från en yttre planet och fortsatte sedan att prata på om aktiemarknaden.
Som jag förstår det är skribenterna ute och fiskar efter att den symboliska delen av ekonomin måste kunna lyftas fram i det offentliga livet, men de vågar inte riktigt tala klarspråk. Det är synd, men förståeligt, för det är oerhört kontroversiellt i dag att påstå att vinstintresset inte behöver vara samhällets motor.
Bilden nedan är en gravt förenklad version av Bourdieus koordinatsystem.
Tidigare artiklar om tillväxt och ekonomi:
http://kommentera.blogspot.com/2005/10/r-tillvxtekonomi-frenligt-med.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/07/kpprtt-t-guangdong.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/erixon-norberg-och-den-demokratiska.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/nyliberalismens-utopiska-renhetsiver.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/johan-norberg-och-reformeringen-av.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/10/frhllandet-mellan-jmlikhet-och-tillvxt.html
Bomba bort dina problem
Ett sätt att lösa problem är att bomba bort dem. Man kan bomba allt möjligt: skolor, polisstationer, kyrkor, moskeer, människor man inte gillar, ja det finns ingen hejd på vad man kan bomba för att lätta på trycket. Om man inte gillar TV programmen så är det en baggis att bomba TV stationen bara man har tillgång till det rätta ”gearet”. Antingen kör man med några B-52 or och tar det hela från hög höjd eller varför inte en exocet-missil från lite närmre håll, helst laserstyrd. Har man lite mindre resurser kan man göra en mix av konstgödsel och dieselolja som blir rätt effektiv och funkar inte det så är det ju bara att googla en stund för att hitta ett bra recept.
Har man pengar finns det ju ett kollosalt produktutbud att välja på: daisy Cutters, atombomber,vätebomber, napalm, TNT, Semtex, uranspetsade pansarbrytande missiller, borrande bunkerbomber, anti-personminor eller klusterbomber. You name it. Allt för att tillfredsställla vårt behov av att bomba. Har man väl bombat en gång så vill man ju gärna göra det igen, vilket förstås inte gäller för självmordsbombare, även om man ju inte med 100% visshet kan påstå att det inte bombas i himlen Alla dessa moln vi ser på himlen är kanske bombkrevader i en ständigt pågående himmelsk blitz.
Nu ville ju Bush bara bomba al-Jazeera förstås, eftersom han inte gillar de prsbelönta TV-program som de sänder. Det kan verka upprörande, men för honom är det ju en baggis. Han är van, han har bombat förr. För oss vanliga dödliga är steget ändå rätt långt från att tända smällare på nyår till att gå åstad och rasera det lokala kommunhuset som i man gjorde i Oklahoma, men att bomba saker och ting kan börja bli ett folkligt fenomen i vissa delar av världen. Det är inte speciellt uppmuntrande.
Bild: Bombningen av Oklahomas federala center 1995. Källa: Wikipedia
Röster om USA och Irak från blogosfären
Yabosid har oförtröttligen meddelat om utvecklingen när det gäller uppgifterna om att USA har använt vit fosfor mot kombattanter (och troligen också civila) i Fallujah. För några dagar sedan tog han upp historien om hur USA kallade vit fosfor för ett kemiskt vapen när Saddam använde det, men för ett brandvapen när man själv gör bruk av det på samma sätt.
Yabosid kommenterar också Rumsfelds flagranta försök att skriva om historien och attackerna mot den demokratiska höken Jack Murthas utspel mot Irakkriget för en vecka sedan.
En annan bloggare på högerkanten som jag ofta besöker och som ofta kommenterar Irakpolitiken på ett ”balanserat” sätt är rgr. Han(?) har nyligen postat några bra artiklar om Cheneys bärsärkargång mot meningsmotståndare och en undersökning bland Irakier om hur de ser på landets framtid som är värd att diskutera.
Det progressiva USA tar på ett strålande sätt till Kremlologi för att försöka förstå varför Busken inte lyssnar på den starka opinion som nu vill ta hem trupperna från Irak utan i stället planerar att hålla fler tal på militärbaser för att vända den. ”När folkopinionen än gång har genomgått en tipping point, alltså starkt vänt sig emot Irakkriget, så är det mycket svårt att se hur den kan vändas tillbaks genom fler Bush-tal på militärbaser. Vilket leder till frågan varför Bush helt enkelt inte gör en Clinton och fäster sitt segel vid folkopinionen och börjar predika ett tillbakadragande, om det nu ändå är förutbestämt at ett sådant kommer att äga rum”.
Olydig är en annan bloggare med en omfattande bevakning om USAs invasion av Irak. Denna vecka har han bland annat skrivit om om fallet José Padilla och Bush barocka förslag att bomba Al-Jazeeras huvudkontor i Quatar.
Annars verkar två av mina favoritbloggare vara involverade i något slags konflikt som jag inte riktigt har fått grepp om vad den handlar om egentligen. Make up and keep it up, guys! Vi behöver er i god form. 🙂
Några tankar om demokratins essens
Det pratas i dag ofta om demokrati som vore det ett varumärke som är så känt så att man inte behöver definiera det tydligare. Alla vill ju ha demokrati, eller hur? Demokrati måste ju vara det bästa styrelseskicket, inte sant? Vad pratar vi egentligen om när vi menar demokrati? Menar vi att man har respekt för de mänskliga rättigheterna och möjligheten att välja, respektive kicka ut sina ledare, pratar vi om lika möjligheter för alla att göra sin röst hörd och få inflytande över sitt liv, eller pratar vi bara om den parlamentariska demokratin?
En demokratiforskare som jag hamnade i diskussion med en gång för några år sedan berättade att man i mellanöstern ofta har ett helt annat sätt att se på demokrati än vi i väst. Genom ett beslutsfattande som genomförs med konsensus från de minsta enheterna (byråd, regionala råd, etc.) i en spiral upp till ledaren i toppen av hierarkin så förutsätter man att ledaren för en politik som är samstämmig med folkets vilja. Kanske är det därför som nationstanken förefaller malplacé i mellanöstern som ju sedan 600-talet styrts av ett kalifat snarare suveräna nationer (ett slags arabisk överstatlighet om man så vill) som bröts upp av västmakterna efter första världskriget.
Ordet demokrati är i sig självt inte något annat än en idémässig behållare som man kan fylla med det som passar. För vissa är den parlamentariska demokratin tillräckligt bra, för andra en outvecklad bestämmandeform, för ytterligare andra en kulturellt svårgripbar företeelse. När jag läste om den rapport som FN-organet UNDP publicerade om demokratins tillstånd i Latinamerika hoppade jag till en smula. I en opinionsundersökning svarade 54,7% att ”de skulle stödja en auktoritär regim om den bättre kunde lösa medborgarnas ekonomiska problem”. Det är naturligtvis ett skrämmande dåligt betyg för de förtroendevalda i latinamerika.
Det finns ett mycket intressant projekt i Sverige just nu som kanske visar mot en framtida demokratisk ordning. I kommunfullmäktige i Vallentuna har det internetstödda direktdemokratiska partiet Demoex ett mandat. Det är ett parti utan partilinje, utan given politik. Alla mantalsskrivna i Vallentuna kan bli medlemmar, men även utomstående mot en mindre avgift. Medlemmarna fastställer sedan i partiets linje i vissa frågor genom interna omröstningar på internet. Den enda representanten argumenterar och röstar sedan i enlighet med Demoex medlemmars vilja i fullmäktige. Det är med andra ord en direktdemokratisk struktur inom den parlamentariska demokratin som skall bli mycket intressant att följa i framtiden. Demoex kommer att ställa upp valet 2006 med målet att få 5 mandat och en eventuell vågmästarroll. Då kommer man också att kunna delta i arbetsgrupperna. Om det inträffar kan det bli ett genombrott för systemet på riksnivå.
Till sist måste man aldrig glömma att begreppet demokrati alltid måste kopplas ihop med begreppet makt. Om den kopplingen försvinner ur synfältet blir begreppet demokrati bara en tom fras.
Misstag, lögn eller bara medveten inkompetens?
Nu rasar stormen vidare i den djupa dalklyfta som öppnat sig mellan Vita Huset och de demokrater och republikaner som beskyller Bush-administrationen för att ha ljugit inför kriget i Irak. Beskyllningarna flyger som RPG:s genom luften. På den ena sidan står en svavelosande Dick Cheney och på den andra de demokrater och republikaner som nu dragit öronen åt sig (Murtha, Kerry, McCain m.fl) och kräver att trupperna skall tas hem. I stormens öga står frågan om huruvida kongressen och representanthuset blev missledda eller inte, huruvida de hade tillgång till samma underrättelser eller inte och huruvida beskyllningar för lögner från Vita Huset när det gäller bevisen mot Irak var just lögner, eller möjligen misstag, eller kanske arrogans och inkompetens.
Den idoge demokratiske representanthusmedlemmen i Kalifornien, Henry A Waxman har sammanställt en databas som innehåller många av de uttalanden som gjorts av företrädare för Bush-administrationen innan och under kriget och jämför dem med de fakta vi nu har på handen. Även om man skulle tro på Cheney när han säger att påståendena att Vita Huset ljög är revisionism av värsta slag så visar Waxmans undersökning att diskrepansen mellan den bild Vita Huset framfört och det som sedan visat sig vara de faktiska förhållandena (som man känner dom i dag) är för stor för att inte väcka frågan vad Vita Huset egentligen sysslat med.
Så kan det finnas anledning att tro att alla dessa underrättelseblundrar skulle kunna ha varit just misstag? Jag återvänder precis som i tidigare artiklar att referera till Seymour Hershs bok Chain of Command, och för att vara mer precis, kapitlet ”Kaminöret”. Begreppet ”kaminröret” är en symbol för den beslutsgång som uppstår när ledare kräver att få tillgång till underrättelser direkt, med så lite omvägar som möjligt. Man vill ha tillgång till massor av ”rå”, oanalyserad data för att själv bilda sig en uppfattning om läget. Risken med att använda detta förfaringssätt är att man inte får en genomgående analys av materialet vilket ökar risken för felbedömningar. Denna typ av analys är precis det som till exempel CIA sysslar med. Anledningen till att framför allt Cheney och Rummy uppenbarligen valde en sådan politik verkar dels ha varit brådska. De har varit irriterade på CIA:s senfärdighet men det verkar också ha funnits politiska motsättningar mellan Vita Huset och ”akademikerna” i CIA. Det kan också ha funnits andra motiv. Om Cheney, Wolfo och Rummy nu så gärna ville få till ett krig i Irak så kan det ha passat dem utmärkt att inte låta CIA analysera materialet och komma med rekommendationer, allt för att välja den information som kunde verifiera deras ståndpunkter, hur tvivelaktig den informationen än var.
Jag noterar för övrigt att det helt och hållet gått mig förbi att Jack Straw, den brittiske utrikesministern, i oktober förra året lät meddela att MI6 inte längre stod bakom de omtvistade uppgifterna om att Saddam Hussein skulle kunna avfyra WMD inom 45 minuter (artikel 1, artikel 2). Den källa som påståtts ha sagt detta ansågs visserligen trovärdig, men uppgiften hade kommit till MI6 i andra hand och den direkte uppgiftslämnaren ansågs nu inte längre trovärdig. Säga vad man vill om Britterna, men de är i alla fall någorlunda rakryggade.
Angie och Ellen i topp men ingen Liza Marklund på nattduksbordet
Jag är väl inte direkt någon fan av tyska CDU/CSU, men jag tycker ändå att det är kul att Angie Merkel nu får visa vad hon går för, inte bara för att hon är kvinna utan också för att hon är ossi. Det är inte dåligt att först ha kuppat ut bjässen Kohl och sen fått den andra bjässen Schröder av brädet. Att hennes nuvarande kollega i den oheliga blå-röda koalitionen också är från gamla öst gör inte saken sämre. En annan kvinna som jag vill gratulera å det hjärtligaste är Ellen Johnson Sirleaf som slog fotbollsproffset George Weah i valet i Liberia. Jag må vara konservativ men jag har svårt för porr-, film- och fotbollsstjärnor som ger sig in i politiken.
Så till dagens smisk med anledning av dagens debattartikel i SvD om mediabevakningen av F! som framställts som hatiska extremblodsugare på manlighetens kyrkogård. Petra Ulmanen och Getrud Åström jämför mediabevakningen av F! med den ljumma mediegranskningen av junilistan som de menar egentligen borde hamna under luppen.
”Junilistan skiljer sig från Fi och alla övriga partier i Sverige genom att de formellt sett inte är en demokratisk rörelse. De saknar medlemmar och har därför inte några kongresser. En självutnämnd styrelse på sex personer har formulerat den politiska plattformen inför riksdagsvalet, utan omständliga demokratiska processer. Snabbt och effektivt. Att all makt är koncentrerad till denna styrelse kan förklara varför inga motsättningar märks inom partiet”.
Debattörerna utelämnar dock en som jag tycker viktig aspekt när det gäller F!:s psykologiska effekt på folk i gemen; F! är ett parti som drivs av akademiker, med en tydlig teoretisk inriktning som kärna snarare än ett partiprogram. Sådant gör att folk känner sig underlägsna vilket leder till otrygghet och rädsla. När folk blir riktigt skrämda överreagerar dom och går till angrepp. I det här fallet verkar folk ha blivit så in i bäng rädda att man inte dragit sig för angrepp som definitivt inte hör till kutym i svensk media. De flesta svenskar må hata teoretiker och akademiker men face it: utan dom skulle vi fortfarande grymta i grottor. Ingen Shakespeare, ingen Ivanhoe på nyårsdagen, ingen Liza Marklund på nattduksbordet heller för den delen. Peter Englund kan ni bara glömma. Antiintellektualismen får fett med smisk!
SvD visar förstås (sic) den där snörpiga bilden av Tiina i motljus. Själv håller jag fast vid F!:s pressbild. Bildkällor fr.v: Angela Merkel, Ellen Johnson Sirleaf och Tiina Rosenberg (F!s pressarkiv)
Belfastiseringen av Irak
NYT skriver i dag om att det ökande våldet mellan sunniter och shiiter nu gör att många väljer att flytta till säkrare områden i Bagdad och i städerna nord och nordväst om bagdad. Det är så att säga början på en ”Belfastisering” som troligen kommer att påverka landet för årtionden framöver och troligen driva på en splittring av Irak. Som jag har skrivit tidigare är Belfast en djupt segregerad stad trots att, eller kanske snarare på grund av, fredsprocessens framsteg. 1998 när IRA och de största protestantiska paramilitärerna signerade det så kallade långfredagsavtalet trodde många att det skulle vara säkert att bosätta sig var man ville i Belfast. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning och efter några år var uppdelningen mellan Katoliker och Protestanter mer cementerad än någonsin, även om stan som sådan var säkrare. Belfast är ett lapptäcke av ”etniskt rensade” bostadsområden, med ett undantag, de södra delarna av staden där den välbärgade medelklassen bor.
Om detsamma nu händer i Irak så kan det komma att dröja decennier innan landet kommer till ro. Det är möjligt att det skulle hänt utan invasionen, Saddam upprätthöll för det första en konstgjord Sunnitisk överhöghet med hot om våld och för det andra en konstgjord nationstanke baserad på Britternas gränsdragningar efter första världskriget. Förr eller senare skulle detta ha kollapsat. Nu har kriget blivit en katalysator.
***
Bilden är tagen under en protestantisk marsch i Belfast sommaren 2003, precis vid en s.k. hotspot, d.v.s ett gränsområde där det ofta förekommit upplopp. På andra sidan vägen ligger North Strand som är en katolsk ”enklav” i utkanten av det protestantiska hjärtlandet i östra belfast.
Återigen: antalet civila dödsoffer i Irak
Rgr har alltid intressanta synpunkter att komma med även om jag inte alltid håller med honom. I en kommentar till en tidigare artikel postar han en länk till en artikel i Newsweek som rör studier som försökt fastställa antalet civila dödsoffer i Irak. Den är intressant av olika orsaker men uppenbarligen skriven i affekt. Den brittisk-amerikanska forskargruppen Iraq Body Count har blivit en varnagel för krigsförespråkarna. Här är en civil fredsgrupp som genom ett mödosamt arbete lyckas utnyttja internet för att sprida uppgifter från en krigsscen på ett sätt som aldrig gjorts tidigare. I våras presenterade IBC en dossier med sammanställningar av sin forskning och det är den som nu hamnar under Rod Nordlands lupp (PDF). Jag skall inte gå igenom all kritik som Nordland framför utan hänvisar till artikeln, men vad många verkar ha blivit upprörda över är att USA-koalitionens trupper framställs som de största mördarna:
Det här är IBCs tabell
Killers by category Number killed % of Total
1. US-led forces alone 9,270 – 37.3%
2. Anti-occupation forces alone 2,353 – 9.5
3. Both US-led and anti-occupation forces involved 623 – 2.5
4. MoH-de. ned ‘military actions’ 635 – 2.5
5. MoH-de. ned ‘terrorist attacks’ 318 – 1.3
6. Predominantly criminal killings 8,935 – 35.9
7. Unknown agents 2,731 – 11.0
Total deaths 24,865 – 100.0
Det här är Rod Nordlands kommentar:
”In fact, a much fairer rendering of IBC’s own statistics would suggest that at worst 9.8 percent of these fatalities could be attributed to U.S.-led forces, another 32.5 percent to the fog of war, crossfires and the like, and the remaining 42.3 percent to insurgents and terrorists. And even that assumes, falsely, that all of these civilians were really civilians.”
Jag måste säga att jag inte hänger med riktigt i Rods svängar. Bland annat saknas 16,6 % i räkningen ovan. Men ok, säg att USA får stå för 37,2 % av de civila dödsoffren, ge 2,5% till båda sidor och 9,5% till Saddams trupper och resten, 49,2% till terroristerna. Gör det saken bättre? Om man halverar alla siffror, gör det saken bättre? Om man sätter ner siffrorna för koalitionen som Newsweek vill till ett par tusen, gör det saken bättre?
Rod Nordland erkänner till sist att USA nog får skylla sig själv, i alla fall lite:
”All of these reports are far too politically motivated for their researchers to use their own data fairly. /…/ In a way, the U.S. administration has itself to blame. The military has refused to issue estimates of Iraqis killed in military operations—as Gen. Tommy Franks famously declared, ”we don’t do body counts.” (Mindful no doubt of how in the Vietnam War, U.S. body counts of Viet Cong dead at some point exceeded the country’s population.) And when there have been killings of civilians by U.S. troops, military investigations have typically been whitewashes, usually with no effort even made to interview Iraqi eyewitnesses.”
Min åsikt är att många är ytterligt irriterade på IBC inte för att de data man presenterar skulle vara felaktiga, utan för att IBC är en politiskt motiverad grupp vars forskning har fått ett sådant genomslag. Om dessa data vore så missvisande så skulle det väl bara vara att presentera en studie som motsäger uppgifterna i stället för att gissa och argumentera känslomässigt? En av anledningarna till att man inte gjort det redan är möjligtvis att en sådan studie skulle kunna visa att Koalitionsstyrkorna har dödat betydligt fler civila i inledningsfasen än vad IBC kunnat räkna.
Irritationen rör också det faktum att studierna fokuserar på dödandet av civila och inte på krigets syften. Då förstår man inte att IBCs forskning inte är pro-Saddam utan mot föreställningen att USAs arme kan genomföra krig med ett minimum av civila dödsoffer. IBCs genomslag visar att ändamålen inte längre helgar medlen. Det torde stå klart att många i västvärlden inte längre accepterar att tvivelaktiga krig med massiva civila dödsoffer som följd förs med deras skattepengar, oavsett vem som dödar civilisterna, och IBC visar att de kan göra något åt det själva, med små medel.
Läs gärna också denna intervju med John Sloboda, en av de två grundarna av Iraq Body count, på Svenska.