Månad: december 2005

Ett gott nytt år!

Jag vill passa på och önska ett Gott Nytt År till alla er som besökt bloggen och bidragit med engagerade inlägg, åsikter och värdefull information, och tacka alla bloggare (ingen nämnd och ingen glömd) som har inspirerat mig till att köra på. Keep up the good work!

Nästa år blir det valår och säkerligen också heta fighter i blogistan. Min enda förutsägelse inför det nya året är att F! kommer att få 4,3% av rösterna i riksdagsvalet och en vågmästarroll (skulle inte det vara intressant?!). Mitt enda löfte är att jag skall fortsätta att leverera mina söta och beska hembakade analyser på den här sajten.

Paul Bermans Liberalism och Terror

Jag tror att det var Pelpet som rekommenderade mig att läsa Paul Bermans bok Terror och Liberalism som kom ut 2003 (på svenska 2005). Berman fokuserar i boken på bakgrunden till den radikala islamismen och terrorismen och även om Berman ofta hemfaller till att kåsera snarare än att analysera så måste jag säga att många av hans argument är både intressanta och övertygande trots att hans grundupplägg har sina problem, och även om han ger sig på många öppna dörrar. Att läsa boken i samma veva som jag återigen tittar på Adam Curtis dokumentär ”The Power of Nightmares” är speciellt värdefullt eftersom Bermans och Curtis historieskrivningar berör varandra på många punkter även om de på andra skiljer sig diametralt från varandra.

Berman argumenterar för att den radikala islamismen, så som den formulerades av egyptiern Sayyid Qtub på 50-talet och som på många sätt utgör den ideologiska grunden för dagens al-Quaida, är sprunget ur Europas stora totalitära rörelser på 1900-talet: fascismen kommunismen och nazismen. Han pratar om dessa rörelser som fixerade vid död, våld och destruktion, ett slags perverterat samhällstänkande där förändring drivs av heliga, renande krig mot otrogna och oliktänkande. Berman passar på att ge vänstern en hel del skopor ovett, där framför allt Noam Chomskys tankemodell står i skottgkuggen. Samtidigt hävdar han, en smula paradoxalt, att det inte är hans syfte med boken att kritisera vänstern.

Adam Curtis dokumentär har just det som Berman saknar, nämligen en mycket intressant jämförelse mellan den nykonservativa rörelsen i USA och den radikala islamismen. Han grundar precis som Berman sin berättelse på Sayyid Qtubs historia och tänkande men ställer Qtub sida vid sida med den amerikanske tänkaren Leo Strauss, vars inflytande på den nykonservativa rörelsen i USA inte bör underskattas. Både Qtub och Strauss såg en fara i den obegränsade individuella friheten i det liberala samhället och försökte samla en liten kärna med med anhängare (ett avantgarde), som skulle kunna tackla den faran. Medan Leo Strauss anhängare så småningom kom till makten i USA under Reaganåren och senare under GHW Bush och Bush Jr så fängslades och torterades anhängare av det Egyptiska muslimska brödraskapet, som Qtub var en av de framträdande ledarna av. Qtub själv hängdes 1966 och året efter skapades fröet till Al-Quaida av studenten Al-Zawahiri, som numera betraktas som organisationens operativa ledare.

PROBLEMEN

Här kommer vi till det som jag anser vara problemet med Bermans bok. Medans hans analys av Qtubs skrifter är grundlig och i stora stycken utmärkt, och parallellerna till europas totalitära rörelser högst relevant så saknas en djuplodande analys av västvärldens (och Israels) motsvarigheter till al-Quaida. Timothy McVeigh nämns bara i en bisats. Zionistisk extremism nämns inte alls. Inte heller de högerextrema krafter som verkar för en ”arisk revolution” i Europa och USA. Dessa grupper skulle med lätthet kunna passa in i Bermans resonemang. Ändå verkar det som han vill att västvärlden skall förbli obefläckad. Det ”onda” skall förläggas till ”de andra”.

Berman rättar därmed in sig i den talkör som hävdar att ”våra grabbar kanske gör kanske ett misstag då och då men i grund och botten är de hyggliga och jobbar för det goda.” Det är med andra ord en väldigt amerikansk bok för en amerikansk publik och som sådan kanske moderat i ett polariserat USA. Som analys haltar den däremot betänkligt utan ett självkritiskt perspektiv. Vad värre är: den legitimerar terrorism i ett längre perspektiv.

Berman går visserligen igenom Bush misstag med Irakkriget alldeles i slutet, men han gör det på ett svepande och föga djuplodande sätt. Hans bok synkar sig därmed utmärkt med de amerikanska röster som utmålar den europeiska politiken som vag och feg, FN som irrelevant och den amerikanska politiken som i grunden korrekt även om presidenten kanske gort en del felbedömningar (varken Cheney, Wolfowitz eller Rumsfeld nämns vid namn).

SJÄLVKRITIK?

Så är denna självkritik verkligen nödvändig? Är vi inte alla ense om att det ”liberala” demokratiska samhället, eller snarare den parlamentariska demokratin, är det bästa politiska systemet? Nej, det är vi tyvärr inte. Många vill ha större regional makt, andra överstatlighet, återigen andra direkt- eller konsensusdemokrati. Sydamerikanerna kunde till och med tänka sig en stark ledare om det förbättrade deras levnadsvillkor i en nyligen genomförd undersökning. Dessa viljor kommer att driva på nya förändringar av demokratin.

Vad värre är att man kan misstänka att demokratin missbrukas av de folkvalda och det är här som Adam Curtis kritik mot västvärldens politiker är ett värdefullt tillskott. Curtis menar att vi har blivit påförda en ”skrämselns politik” efter den 911, en politik som motiverar svarta operationer, inskränkningar i individens rättigheter och höjda militärutgifter. Det är en tendens i västliga demokratier som i alla fall jag inte kan se som odelat ”god”. I en del fall börjar tendensen dra åt riktigt obehagliga håll. Till och med Berman erkänner det när han skriver att många Europeer känner sig skrämda av USA:s dominansförsök.

En generaliserad bild av en superdemokrati som kan införas överallt i hela världen leder till ett slags McDemocracy-produkt som inte alls behöver vara speciellt bra för de länder i vilka de införs. Detta är ett perspektiv som verkligen måste upp till diskussion och just därför rekommenderar jag verkligen att man läser Paul Bermans bok parallellt med att man ser Adam Curtis dokumentär.

Favorit i repris! The Power of Nightmares

Jag blev strålande glad när jag såg en länk som Lars Olofsson lagt ut på Jinges blog till BBC-dokumentären The Power of Nightmares. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sitta framför datorn och titta tre timmar i sträck på en uselt encodad real media-film i 200 x 160 pixlars storlek innan jag ramlade på TPoN på informationclearinghouse.org för ett år sedan. Inga problem! Jag var naglad vid skärmen. Jag mailade till och med till SvT och bad dem köpa in den. Jag fick aldrig något svar.

TPoN är ett slags Sagan om Ringen för political junkies med intresse för kopplingen mellan neokonservatism och jihadism. Det är en mörk triologi som följer de nykonservativas framväxt i USA parallellt med de radikala islamisternas i mellanöstern från 40-50 talet och framåt till i dag. Filmen försvann av okänd anledning från information clearinghouse men nu går den alltså att ladda ner som MPEG-4 från Internet Archive. Skaffa quicktime 6 eller senare, ladda ner dokumentären och luta dig tillbaks i fåtöljen, soffan eller sackosäcken. Tack Lars för länken!

Uppdatering: här är en länk till en intervju med filmmakaren Adam Curtis från the Guardian i samband med att PoN visades på Cannesfestivalen i maj och en artikel från Salon som publicerades den 8 dec. Al-jazeera visade den också men inget TV-bolag i USA vill ta i den. Däremot har den visats på filmfestivaler i San Francisco och New York. När skall den komma till en svensk biograf eller filmfestival? En (1) artikel om dokumentären verkar ha skrivits av svensk press (GP) och några bloggare har tagit upp den. För att göra extra reklam för den kommer här direktlänkar till de minsta MPEG4-filerna på Internet Archive för download (cirka 99 meg var) och streaming (quicktime). Skicka sen ett mail till SVTs dokumentärredaktion och be dem visa den om du gillar den.

Download (MPEG-4, 99 mb var):
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3

Streaming(MPEG-4, QT plugin):
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3

Angående överrepresentation i brottsstatistiken

Svenska Dagbladet slog upp Brås rapport om kriminalitet bland invandrare på en helsida förra torsdagen och i en ledare dagen efter. I ledaren gjorde man en tårta av Brås rapport och en rapport om sjukskrivningar från Försäkringskassan och kastade hela klabbet i nyllet på sossarna, i nyhetsartikeln trollade man fram en syriansk-svensk polis från Södertälje för att kommentera uppgifterna. Mauricio Rojas var snabbt ute och pratade om att kulturella skillnader snarare än sociala är orsaken, vilket jag kommenterat tidigare. Ingen, minst av allt Brå, vill dra några slutsatser om vad som bör göras utom möjligtvis ledarskribenten som föreskriver det sedvanliga receptet med en flexibel arbetsmarknad (zzz).

Från högerhåll är ju det här med brottsbekämpning en viktig punkt på agendan så det är kanske inte så märkligt att man reagerar på rapporten. Däremot smyger man med de nationalistiska brösttonerna. De får läsaren själv bidra med. Det är kanske inte heller det speciellt märkligt för om man verkligen ville angripa brottsligheten från ett sociokulturellt perspektiv så finns det en annan grupp i samhället som är så kraftigt överrepresenterad att det borde få vem som helst att höja på ögonbrynen; nämligen männen!

Så här skriver sportjournalisten Stephan Mendel-Enk i sin utmärkta lilla bok ”Med uppenbar känsla för stil”:”Alla försök till generaliserande utsagor om vem som begår flest brott faller platt till marken i jämförelse med den enorma andel som gruppen män bidrar med. 100 procent av de 113 personer som 2002 dömdes för våldtäkt var män. Samma gemensamma nämnare som 93 procent av de som samma år dömdes för mord, 97 procent av de som dömdes för rån, och drygt 99 procent av de som dömdes för sexualbrott”. Mendel-Enk hänvisar till Brå som skrev på sin hemsida att männen utgjorde 81 procent av de som misstänktes för brott år 1997.

Så, Rojas och SvD, vad gör vi nu när vi vet vilken ”sociokulturell” grupp som verkligen begår flest brott? Vad har ni för förslag? Skall man tillsätta en utredning som tar reda på hur man bäst kan övervaka män för att se till att de inte begår våldsdåd? Hjälper verkligen en flexibel arbetsmarknad mot brottslighet när det trots allt är män från en massa olika samhällsgrupperingar som begår brott?

Högern pratar mycket om brottsbekämpning och vikten av höga straffsatser och fler poliser, men i själva verket vill man bara skrapa lite på ytan. Om man verkligen vore intresserad av att bekämpa brott skulle man börja i en helt annan ände, nämligen att ta tag i frågan om hur man kan få män att begå färre brott. Men det, kära läsare, är en alldeles för het tjurtestikel potatis att ta i. Det svenska parti som är mest lämpat att driva den här frågan torde faktiskt vara F!. I alla fall om man skall följa Rojas logik.

Nöjesskjutning av privat säkerhetsfirma i Bagdhad?

The Telegraph UK skrev den 27 november om en ”trofévideo” som sägs visa hur en grupp privata säkerhetsmän åker omkring i ett område nära Bagdhads flygplats och skjuter slumpmässigt på bilar med ett automatvapen. Den är faktiskt helt vansinnig, i bästa Apocalypse Now-anda, fast skrämmande nog på riktigt. Elvis Presleys låt Mystery Train ligger på som ett soundtrack medan bakomliggande bilar sprejas med salvor, vissa med uppenbart dödlig utgång. Videon verkar inofficiellt ha knutits till det brittiska säkerhetsföretaget Aegis som emellertid dementerar att deras personal skulle ha något med saken att göra. Oavsett om det är så eller inte så väcker det återigen frågan vad de privata säkerhetsföretagen som Aegis, Triple Canopy och Blackwater egentligen gör i Irak.
Stockholms fria hade för några veckor sedan ett reportage om att Triple Canopy nu värvar hundratals latinamerikaner för tjänst i Irak. Man kan bara anta att de sätts på de mer farliga uppdragen, men hur som helst så tjänar företaget mucho dinero på att anställa billiga latinos. Kriget i Irak har för länge sedan upphört att vara ett klassiskt krig och blivit mer och mer ”samtida”, det vill säga mer svåröverblickbart och privatiserat.

Direktlänk till videon, real media för LAN

Jamen Rojas, visst kan vi diskutera brottsligheten bland invandrare!

Rojas, jag har förstått att du vill att detta med den höga brottsligheten bland invandrare skall diskuteras i en ”uppriktig, öppen och seriös debatt” efter att ha läst ditt debattinlägg i DN i dag. Jamen visst, Mauricio, jag snackar gärna! Som jag har förstått det tycker du att Brås undersökning visar att brottsligheten bland invandrare är sociokulturellt betingad snarare än socialt, d.v.s att vissa nationaliteter eller folk har lättare att överskrida lagen än andra. Rent av naturen alltså. Svenska folket har ju vetat om detta så himla länge och ändå vågar ingen prata om det. Till och med Brå verkar själva ovilliga att publicera sin undersökning. Jag förstår att det är frustrerande för dig. En tröst kan kanske vara att myndigheterna, som polisen till exempel, redan vet det här. Dom är bra på att stoppa folk i fack på ett effektivt sätt.

En sak som jag ändå inte förstår är hur du tänker dig att samhället rent praktiskt skall lösa problemet med dessa brottslingar om man nu skall ta det hela till sin spets? Säg om det skulle visa sig att till exempel invandrade Finnar är mer benägna än andra att till exempel att sälja smuggelsprit, skall man då i förebyggande syfte försöka kartlägga deras verksamheter på ett sätt som hindrar dom att komma över sprit, som att dra in deras körkort till exempel? Ett annat sätt är att stämpla ursprungsnationaliteten i passet på alla nya svenskar och att införa passtvång som i Sydafrika under apartheid ungefär. Då kan man ju stoppa oönskade etniska grupper där man tror att de kan utföra brott, som i affärer, på byggarbetsplatser eller i bolagsstyrelser. Om det blir för bökigt med alla länder som man inte kan hålla reda på var dom ligger så kan man ju alltid kategorisera olika etniska grupper i ”kluster” som till exempel Slaver, Judar, Muslimer, Kaukasier, Afrikaner etc etc. Det skulle ju underlätta polisens arbete betydligt. Jag är övertygad om att det finns testade modeller i historien som kan som användas som utgångspunkt i det fortsatta arbetet.

En utmärkt historisk tillbakablick ur vapeninspektörernas perspektiv


Hans Blix bok ”Avväpna Irak”, som utgavs 2004 och nu finns i pocket, är en rätt fascinerande redogörelse för det arbete som han genomförde som vapeninspektör i Irak under våren 2003. För den som har följt alla vändningar när det gäller Irakkriget så har den kanske inte så mycket nytt att komma med i själva frågan om krigets orsaker, men den är definitivt läsvärd. Bara att återigen få framkalla Blix lite avoga diplomatiska stil är njutbart. Han skriver verkligen som han talar. Fyrkantigt och ändå klart och bitskt.

Skriften är framför allt berättelsen om hur inspektionerna genomfördes och inspektörernas roll i det intensiva diplomatiska spelet i New York och deras förhandlingar med sina Irakiska motparter, men också till viss del ett försvar för inspektionerna. Nu i efterhand så känns det som om den tiden ligger långt borta så boken ger en utmärkt historisk tillbakablick ur inspektörernas perspektiv. Den är också informativ när det gäller deras kontakter med sina Irakiska förhandlare.

Blix resonerar också en hel del om USA:s och Storbritanniens agerande inför kriget och det är uppenbart att han är mycket kritisk till dessa regeringars agerande samtidigt som han är oförstående inför Irakiernas samarbetsovillighet. Boken är till viss del ett försök att förstå dessa olika hållningar. Ville USA egentligen ha några inspektioner? Varför visade inte Irakierna upp bevis, om de nu verkligen hade förstört sina massförstörelsevapen sommaren 1991?

”Det känns dystert att konstatera att de tvivel som FN:s och IAEA:s inspektörer officiellt och öppet reste om rapporterna från nationella underrättelsetjänster, nonchalerades av koalitionen när det begav sig och i stor utsträckning har nonchalerats i efterhandsdiskussionen av USA och Storbritannien. En mening som ofta citeras är den om att amerikaner bor på Mars och är beredda att handla målinriktat och slåss medan Europeerna bor på Venus och bara är beredda att diskutera och kompromissa. Det är slående att inte ens de mest uppmärksamma planetobservatörerna ser FN någonstans.”

Bild: IAEA Image Bank

Hur ser marknadsliberalismens humanitära praktik ut?

Nu verkar oljedealen mellan oljebolaget CITGO, som ägs helt av det statliga Venozelanska oljebolaget, och stadsdelen Bronx i New York vara klar. Tre icke-kommersiella fastighetsägare kommer att vara först ut att prova pilotprojektet som innebär att de kommer att få köpa Venezolansk olja till 40% rabatt. Överskottet skall användas för att sänka hyror och göra förbättringar för de boende. Veneuelas president Hugo Chavez träffade kongressledamoten Jose Serrano i september och de två började förhandla utifrån Chavez erbjudande om att leverera billig olja till USAs fattiga.

Det här kan verka vara en ganska marginell affärsuppgörelse, men den har i mitt tycke en ganska speciell innebörd. Att en av den sittande USA-administrationens stora ideologiska fiender kan hjälpa fattiga bostadsområden i USA utan att möta några större hinder är ganska anmärkningsvärt. Venezuela levererar mycket olja till USA som världens femte största oljeproducent och därför finns naturligtvis inget embargo mot en sådan import. Bush måste helt enkelt svälja förtreten och se på medan Chavez låter CITGO agera hjäporganisation. Samtidigt skräder inte Serrano orden när det gäller andra oljebolags tystnad: “We are truly grateful to CITGO and the Venezuelan people for their generosity. It is absolutely shameful that no American oil company has similarly stepped forward to help communities struggling with high energy costs during the winter heating season, especially in view of their record profits these last months.”

I skenet vad som är möjligt för ett statsägt företag som CITGO att göra så framstår marknadsliberalismen som en djupt inhuman ideologi med en mycket stor brist. Den enda mekanism för att skapa välstånd som man brukar höra talas om är att maximera vinsterna och öka tillväxten. Så länge som statsmakten har något att säga till om är det väldigt enkelt för marknaden att hävda att det går, utan statsmakten är jag övertygad om att vi skulle leva i ett totalitärt och förmodernt samhälle,i alla fall så som marknaden fungerar i dag. Säg att nu inte staten fanns, vilken typ av mekanism skulle företagen använda för att undvika att folk gick under? Om folk går under börjar man nämligen agera för att överleva vilket kan innebära social oro, upplopp och organiserad kriminalitet. Jag vill nämligen hävda att om man är seriös med att diskutera marknadsliberalism så måste man också ge sig in i att försöka formulera de frågor som vänstern traditionellt befattar sig med. Hur ser marknadens humanitära praktik ut?

Bild: wikipedia (licens: GNUFDL)

En kaotisk karta över Kinesernas konfliktfyllda 1900-tal


Ibland, när jag tycker att jag har svårt få en överblick över vissa konflikthärdar så skissar jag upp ett slags mindmap över en region som innefattar de olika parternas kampanjer, vilka områden de dominerar under olika tidsperioder, m.m. Den här skissen gjorde jag inför en planerad resa till Kina som sedemera inte blev av. Den visar Kinas konflikter under nittonhundratalet, gjord utifrån ett antal wikipediaartiklar. Det ser ju väldigt kaotiskt ut (även för mig) men nån kanske har nytta av den. När jag ser efter så verkar det dock som jag glömt Kinas inblanding i Koreakriget och Tibet och det Sinoindiska kriget.

CPC = Communist Party of China (lett av Mao Zedong)
KMT = Kuomintang (Nationalistparti lett av Chiang Kai Chek)
JPN = Japan

Klicka på bilden för att förstora

Christian Peacemaker Teams vädjar för de kidnappade

Många högerbloggare är frustrerade över att deras meningsmotståndare, inklusive undertecknad, inte tydligt nog uttrycker sin avsky för kidnappningar och terrordåd som utförs av motståndet i Irak. Det verkar dock inte spela någon roll hur mycket man meddelar sin avsky för slika aktioner, kravet på avståndstagande återkommer ändå hela tiden. Det visar hur polariserad och meningslös debatten har blivit. Man stångar sig lätt blodig. Hur mycket man än ogillar Bush-regimens militärism så tror jag att stödet för den västliga demokratin ändå är stort bland vänsterfolk och humanister, åtminstone som ett steg mot ett mer genomdemokratiserat samhälle. Kravet på avståndstagande mot terrordåd blir därmed ett slags (omedveten?) retorisk fälla med avsikt att få fram ett avståndstagande mot demokrati. Det är naturligtvis en mankeistisk retorik som inte är produktiv på något sätt.

För att nu gå mina kritiker till mötes så skall jag uttrycka min avsky för den senaste i raden av kidnappningar som genomförts av rebeller i Irak. Fyra av människorättsorganisationen Christian Peacemaker Teams medlemmar kidnappades i veckan. En video som visade dem bundna med maskerade män sändes på Al-Jazeera och deras öde är oklart. CPT är en organisation som arbetar med humanitärt arbete i Irak, som att distribuera mediciner och annan hjälp till behövande. Organisationen tar avstånd från ockupationen men finns på plats för att göra något för civilbefolkningen.

Jag kan inte annat än uttrycka den djupaste beundran för dessa personer som riskerar sina liv i ett land där våldet är lag. Jag räknar mig själv som ateist, men hyser verkligen den djupaste respekt för den humanitära aspekten i viss kristen praktik. Kidnapparna bör släppa dessa människor omedelbart om de bryr sig de minsta om Irakiernas väl och ve. Det skall noteras att CPT har en muslimsk motsvarighet Muslim Peacemaker Teams som arbetat bland annat med återuppbyggnaden av Fallujah.

På Democracy Nows hemsida rapporteras att ”The Association of Muslim Scholars said the captives should be granted their freedom as a humanitarian gesture. The group has helped mediate the release of kidnapped foreigners in the past”. Det är bara att hoppas att de lyckas denna gång. Det behövs verkligen fler fredsarbetare Irak.

Lyssna på aktuellt radioinslag från Democracy Now
Intervju med Sai Rasouli, Muslim Peace Teams