På rgr:s blog hittade jag en länk till en tre år gammal artikel i National Review som visar hur långt de neokonservativa i Washington gått i sin totala brist på självkritik och nyansering. Vi pratar inte om vilka dönickar som helst, utan om människor som influerar politiska beslut som påverkar miljontals människor. Artikeln är skriven av Michael Leeden, som arbetar på tankesmedjan American Enterprise Institute, har varit rådgivare åt både Reagan och GW Bush och anses vara en av de drivande krafterna bakom beslutet att invadera Irak. Ledeen intervjuas bland annat i filmen the Power of Nightmares som jag skrivit om tidigare.
I artikeln frågar sig Ledeen om Tyskland och Frankrikes motstånd mot Irak-kriget egentligen är ett led i en hemlig operation att försöka slå ut USA militärt med hjälp av Islamistiska extremister: ”The Franco-German strategy was based on using Arab and Islamic extremism and terrorism as the weapon of choice, and the United Nations as the straitjacket for blocking a decisive response from the United States”.
”If this is correct”, avslutar han artikeln ”we will have to pursue the war against terror far beyond the boundaries of the Middle East, into the heart of Western Europe”.
Konspirationsteorier florerar, inte minst när det gäller 11 september, men det här är första gången jag läst någon antyda att Frankrike och Tyskland skulle ligga bakom terrorattacker mot USA. Man kanske skulle vara road om ”teorin” kom från någon konspirationssugen bloggare, men man bör vara oroad när den kommer från en av presidentens rådgivare.
Nu har Ledeen vittnat i Representanthuset om Iran. Hans förslag är att skapa revolution i Iran så snart som möjligt: ”faster, please” är hans uppmaning till Bush. Jag säger ironiskt, precis som Timothy Garton Ash: ”det är ju modigt att uppmana andra människor att riskera sina liv”.
Sen har vi ju krigshetsning a la suedoise via Dick Erixon, som blodstörtat utbrister: ”Man kan inte fortsätta dalta med den här typen av regimer. Deras kärnvapenambitioner måste krossas. Om andra metoder inte fungerar återstår bomber. Alternativet är otänkbart: ett Iran med kärnvapen blir repris på 1930-talets Europa, uppladdning tills det totala kriget bryter ut.” Jag darrar av skräck, Dick (inte)
Skrämselpropagandan är i full gång. Vad kan man säga? Har världen blivit totalt galen? Nå, det hjälper lite att läsa den här kolumnen av Timothy Garton Ash i the Guardian.
//tack RGR för länken
Nej världen har inte blivit galen – men dess ledare är galna!
”Artikeln är skriven av Michael Leeden, som arbetar på tankesmedjan American Enterprise Institute, har varit rådgivare åt både Reagan och GW Bush och anses vara en av de drivande krafterna bakom beslutet att invadera Irak.”
Jag tycker nog att du spetsar till kopplingen till Bush lite väl mycket baserat på Wikipedias artikel. Det står visserligen att Karl Rove hade honom som rådgivare men inte så mycket specifikt om relationen Bush och Ledeen. En video med Leeden finns på CSPAN och här uttalar han sig mycket mer om Iran. Jag tycker personligen han uttrycker sig rätt vårdslöst och många citat finns ju tillgängliga om vilka provocerande saker han sagt. I CSPAN-intervjun säger han att de flesta av Al Qaida-ledarskapet antingen bor eller verkar från Iran vilket verkar väldigt märkligt. Han säger också att han tycker inte att USA är tillräckligt fruktat i världen… Svårt att ta honom på allvar.
Jag håller med att det är svårt att veta hur insyltad Ledeen är med Bushadministrationen, men om han varit nära Karl Rove så har han inte varit långt ifrån Bush. Tankesmedjorna verkar dessutom ha haft ett stort inflytande i Pentagon och Vita Huset och som tidigare rådgivare till Reagan-administrationen med speciellt intresse för Iran så kan man anta att han blivit tillfrågad om sin åsikt. Ledeens namn dyker upp hela tiden när det gäller kretsen kring de nykonservativa, men det kanske också är just därför att han är kontroversiell.
Det är inte så att Iran råkar vara nästa steg i det krig som de neokonservativa försöker hetsa fram. Vad som kallas för Irans nukleära hot är bara svepskäl för att fullfölja den politik som går tillbaka till revolutionens dagar i Iran och gisslankrisen i Teheran 1979-80 under Jimmy Carters dagar vid makten. George Bushs invasion av Afghanestan och sedan Irak handlade inte om att störta talibanerna och Saddam från makten, utan om att låta USA själv ersätta dessa regimer som just hade skapats eller stötts av USA för att bekämpa den iranska revolutionen och dess inflytande i regionen. Bush fortsatte Clintons ”containment”-politik.
Irans vägran att erkänna Israel och aktiva stöd motståndsrörelserna i Libanon och Palestina kom att bli den viktigaste orsaken bakom USA:s konflikt med Iran. USA ser helt enkelt ett strategiskt hot mot Israel, det öppna israelisk-arabiska samarbete som höll på att växa fram efter Camp David och sedan Oslo och självfallet USAs eget inflytande. Iran har utvecklat en egen maktsfär som driver en egen agenda istället för att anpassa sig till en västlig agenda.
Iran är trots allt historiskt och traditionellt det ledande landet, hjärtlandet, i regionen både kulturellt och politiskt men nu även med utsikter att bli tekniskt-ekonomiskt ledande. Irans vapentekniska utveckling och kulturella samhörighet med shia-befolkningen som bor i områden där de viktigaste oljekällorna i regionen ligger (Irak, saudi-arabien eller Azerbajdjan i Kaukasus) eller geografisk närhet till dessa områden stärker Irans position.
Genom sitt avgörande inflytande inom frågor som rör ”islam”, ”palestina” och ”persiska viken” har Iran också skaffat sig ett avgörande inflytande inom världspolitiken. Ett regionalt inflytande som ger Iran strategiska försvarsfördelar mot USA. Det går inte att starta ett krig mot Iran utan att det får följdverkningar i inte bara persiska viken och kaukasus utan också i medelhavsregionen. För att inte tala om västs förhållande med Ryssland och Kina. Det är bl a därför Rice i sin senaste mellanösternresa viftade bort frågan om USAs senaste ”ansträgningar” att återuppta ”färdvägen till fred” hade med Iran eller Irak att göra. USA vill med sin senaste palestinaoffensiv och erbjudanden om Golan till Syrien slå en kil mot Iran och skaffa sig lite lugn i Israels närområde och därmed ha ryggen fri mot iranska bakhåll i Libanon och Palestina.
Problemet med Iran är alltså att landet sitter på alltför starka kort, har ett strategiskt djup, en nationellt medveten befolkning och förmåga att slå tillbaka mot amerikanska intressen i regionen under oöverskådlig framtid. Det är helt enkelt mycket kostsamt för västmakterna och deras lokala klientregimer att eskalera konflikten mot Iran.
Västländerna befarar helt enkelt att framtidens mellanöstern återigen kommer att rotera kring den iranska axeln, istället för kring Israel som det ursprungligen var tänkt. Det är ingen tillfällighet att israeliska ledare och medier betraktar Iran och dess allierade i Libanon, Palestina och det nya Irak (som samtliga har fått en absolut folkmajoritet bakom sig i öppna och demokratiska val) som ett existentiellt hot. Det existensiella hotet består bl a i att Israel inte har den betydelse för USA och Europa som krävs för att gå ut i ett nytt krig och att både USA och Europa riskerar väldigt mycket utan att få något tillbaka. Därav den återupptagna alliansen mellan USA, EU, Israel och konservativa arabstater för att möta vad som kallas för hotet från den iranska expansionismen. Med sin blotta existens håller Iran på att rita om den världspolitiska kartan.