Naomi klein’s chockdoktrinen har skapat en hel del turbulens i den svenska blogosfären. I fokus står frågan om huruvida Milton Friedman var rådgivare till Pinochet eller inte och om man därför eller av andra orsaker kan kalla Pinochets regim för nyliberal eller inte och om man därför bör bokföra de tusentals människor som dödades av militärdiktaturen på ”liberalismens konto”, en diskussion som vanligtvis riskerar att begrava frågan om ansvar och skuld under ogenomträngliga ideologiska rasmassor.
Björn på bloggen Bent knyter an till den här diskussionen genom att jämföra socialismens syn på makt med liberalismens vilket är en fråga som skulle kunna bli riktigt intressant om det inte vore så att Björn, som liberaler plägar, fastnar i det gamla vanliga messianska hyllandet av liberalismen. Under dessa lovsånger hittar jag dock en anmärkningsvärd tanke: att liberalismen tycks utesluta en samtida maktanalys.
Låt mig uppehålla mig kring detta citat: ”Liberalen motsätter sig principen att en individ ska ha makt över en annan, bortom det som ska möjliggöra ett beskydd från andra individer och som ska möjliggöra att alla individer har en jämn spelplan att utgå från vad gäller t.ex. utbildning.”
Detta resonemang kan kanske vara relevant om man anser att ingen annan har någon egentlig makt än de mäktigaste, men så fort man hävdar den ändå ganska vedertagna synen på makt som en egenskap som produceras i alla relationer mellan människor och organisationer på alla nivåer i samhället så faller resonemanget pladask. Att ”motsätta sig principen att en individ ska ha makt över en annan” innebär ju i så fall att motsätta sig mänskliga relationer! Jag kan inte föreställa mig att det är det Björn menar, men det är slutsatsen som mäste dras. Möjligtvis stirrar sig Björn blind på Staten och ser inte hela den intrikata väv av maktrelationer som vi är en del av.
Denna paradox leder till ytterligare paradoxer. Målet att skapa ett samhälle där ingen individ har makt över en annan tycks med nödvändighet (eller som sidoeffekt) leda till ett klasslöst samhälle, med andra ord en Marxistiskt färgad utopi. Medlen må vara annorlunda men målet tycks vara detsamma.
Jag antar att det också är för att undvika att jämföras med den lede fi som liberaler ser sig nödgade att framhålla äganderätten som oförhandlingsbar. Men om äganderätten innebär att en individ får makt över en annan är den då verkligen förenlig med liberala principer?
PS. Bloggen Bent kör för övrigt även i år sin omröstning om årets politiska blogg och någon har varit vänlig nog att nominera mig bland hundratalet politiska bloggar. Röstar gör ni här. I övrigt önskar jag eder ett gott nytt 2008. D.S.
Andra bloggar om: politik, samhälle, liberalism, socialism, demokrati, individualism, libertarianism, leninism, kommunism, ideologier, ekonomi