Kategori: demokrati

Adam Curtis regerar! Den här veckan har jag taggat ned genom att kolla på Adam Curtis fascinerande serie ”The century of the Self” som producerades för BBC four 2002. Ett avsnitt per kväll, en timma åt gången. Det var efter denna miniserie som Curtis gjorde den uppmärksammade ”The power of nightmares” som jag skrivit om tidigare. I The Century of the Self står Sigmund Freud och hans dotter Anna Freud och syskonbarn Edward Bernays i fokus. Det handlar om hur upptäckten av det omedvetna använts för att kontrollera massorna i en tid av massdemokrati. Hela serien kan laddas ned från archive.net, men om du bara har tid att se en del så se den sista. Den beskriver nämligen hur Clinton och Blair båda använde sig av PR-byråer för att försöka återfå och behålla makten. För att göra detta så siktade man in sig på de väljare som gått över från deras partier, labour och demokraterna, till motståndarna och kartlade deras känsloliv och önskemål. Vad mer spektakulärt är att dessa ”swing-voters” kunde påverka både inrikes och utrikespolitiken genom att Clinton hela tiden kollade sin politik mot dem. En liten grupp medelklassväljare med begränsade insikter om politikens realiteter fick därmed en uppseendeväckande möjlighet att influera den. I slutet av den fjärde delen intervjuar Curtis James Bennet, New York Times Washington-korrespondent som berättar om hur clintonadministrationens rådgivare Mark Penn satte upp ett call-center i Denver där hundratals telefonister varje kväll ringde upp väljare för att höra om deras åsikter i specifika frågor rörande vita husets politik

Bennet: Dessa människor berättade vad de tyckte, Mark Penn vidarebefodrade det till vita huset och det kom sedan ut ur presidentens mun. Så i princip var det förortsväljare som på nittiotalet skapade inrikespolitiken, och en del av utrikespolitiken också för den delen.

Curtis: Verkligen?

Bennet: Jo, Mark Penn ställde frågor som till exempel om vi borde bomba i Bosnien eller inte. Såna saker.

Wow..mindblowing. Tänk om detta arbetssätt fortfarande används av vita huset? Det spelar kanske ingen roll vad militären eller kongressen säger om huruvida ett krig mot Iran är en bra ide eller inte, utan ett beslut kanske till syvende och sist beror på vad 10 000 swing-voters tycker? Är det i så fall en bra form av demokrati? Inte enligt en del personer som Curtis pratat med. Det känns inte riktigt sunt att politiska partier beter sig som företag vars enda intresse är att bli omvalda. Då kan vi väl egentligen slopa flerpartisystemet och tillsätta ett ”statsföretag” som regerar genom marknadsundersökningar? Luktar ”Bladerunner” lång väg.

Ladda ned MPEG 4 filer från archive.org (ca 170 mb per avsnitt)

Andra bloggar om: politik, demokrati, pr, clinton, blair

Det pratas i dag ofta om demokrati som vore det ett varumärke som är så känt så att man inte behöver definiera det tydligare. Alla vill ju ha demokrati, eller hur? Demokrati måste ju vara det bästa styrelseskicket, inte sant? Vad pratar vi egentligen om när vi menar demokrati? Menar vi att man har respekt för de mänskliga rättigheterna och möjligheten att välja, respektive kicka ut sina ledare, pratar vi om lika möjligheter för alla att göra sin röst hörd och få inflytande över sitt liv, eller pratar vi bara om den parlamentariska demokratin?

En demokratiforskare som jag hamnade i diskussion med en gång för några år sedan berättade att man i mellanöstern ofta har ett helt annat sätt att se på demokrati än vi i väst. Genom ett beslutsfattande som genomförs med konsensus från de minsta enheterna (byråd, regionala råd, etc.) i en spiral upp till ledaren i toppen av hierarkin så förutsätter man att ledaren för en politik som är samstämmig med folkets vilja. Kanske är det därför som nationstanken förefaller malplacé i mellanöstern som ju sedan 600-talet styrts av ett kalifat snarare suveräna nationer (ett slags arabisk överstatlighet om man så vill) som bröts upp av västmakterna efter första världskriget.

Ordet demokrati är i sig självt inte något annat än en idémässig behållare som man kan fylla med det som passar. För vissa är den parlamentariska demokratin tillräckligt bra, för andra en outvecklad bestämmandeform, för ytterligare andra en kulturellt svårgripbar företeelse. När jag läste om den rapport som FN-organet UNDP publicerade om demokratins tillstånd i Latinamerika hoppade jag till en smula. I en opinionsundersökning svarade 54,7% att ”de skulle stödja en auktoritär regim om den bättre kunde lösa medborgarnas ekonomiska problem”. Det är naturligtvis ett skrämmande dåligt betyg för de förtroendevalda i latinamerika.

Det finns ett mycket intressant projekt i Sverige just nu som kanske visar mot en framtida demokratisk ordning. I kommunfullmäktige i Vallentuna har det internetstödda direktdemokratiska partiet Demoex ett mandat. Det är ett parti utan partilinje, utan given politik. Alla mantalsskrivna i Vallentuna kan bli medlemmar, men även utomstående mot en mindre avgift. Medlemmarna fastställer sedan i partiets linje i vissa frågor genom interna omröstningar på internet. Den enda representanten argumenterar och röstar sedan i enlighet med Demoex medlemmars vilja i fullmäktige. Det är med andra ord en direktdemokratisk struktur inom den parlamentariska demokratin som skall bli mycket intressant att följa i framtiden. Demoex kommer att ställa upp valet 2006 med målet att få 5 mandat och en eventuell vågmästarroll. Då kommer man också att kunna delta i arbetsgrupperna. Om det inträffar kan det bli ett genombrott för systemet på riksnivå.

Till sist måste man aldrig glömma att begreppet demokrati alltid måste kopplas ihop med begreppet makt. Om den kopplingen försvinner ur synfältet blir begreppet demokrati bara en tom fras.

Ni som har bott i Tyskland vet hur utbrett användandet av tygkassar är, som de miljömedvetna Tyskarna tar med sig på sina dagliga inköpsrundor till Kaisers eller Lidl. Efter att ha bott tre år i Berlin har jag tagit till mig vanan och har numera en liten samling. Min favorit är dock den som syns på bilden, som gör reklam för Deutsche Bundestag. Ja, ni ser faktiskt rätt. Tygkassen på bilden gör reklam för den Tyska Riksdagen. Inte för något parti eller speciellt evenemang utan för Riksdagen som sådan. Jag fick tag på den på Demokratidagarna i Berlin 7-8 maj i år, det centrala evenemanget i firandet av 60-årsminnet av andra världskrigets slut som hölls vid Brandenburger Tor. Mitt på 17:e Junigatan bland stånd från en minst sagt brokig skara ngo:er och politiska partier stod en skinande vit utställningsbuss med information om den Tyska Riksdagen i form av broschyrer, multimediadisplayer och, ja…tygkassar. Omåttligt populära tygkassar dessutom. Folk nästan slet kassarna och annan demokratiparaphernalia ur funktionärernas händer. Jag försökte fruktlöst leta i mitt minne efter något liknande svenskt fenomen. Riksdagspartierna kanske skulle kunna göra något liknande förstås, men väl inte Riksdan?i Kanske är det så att vi tar vår demorkati för given medan Tyskarna vet av erfarenhet att man måste kämpa för den, arbeta med den och även göra reklam för den. Numera tar jag i alla fall stolt med mig denna min tygkassefavorit när jag skall ned till Konsum.