Kategori: Ideologi

Mer om rasismbegreppet, del 2

Jag har precis läst ut ”Rasism: en historisk översikt”, av George M. Fredrickson, som är en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i rasismens historia. Fredrickson uppmanar till en ganska smal använding av begreppet rasism, och verkar helst vilja vika det åt de fall där ett rasbegrepp används i samband med förtryck och herrefolksteorier. Samtidigt har han problem med att hitta en term som kan ersätta rasism, vilket han menar behövs inte minst eftersom begreppet ras nästan helt försvunnit från det samtida samhällslivet som begrepp, eller ideologi. I dag står i dess ställe ”kultur” i centrum som särskiljande begrepp. Begreppsdiskussionen är intressant, inte minst därför att den är applicerbar på den situation vi har i Sverige i dag, där främlingsfientliga partier och politiska aktörer konsekvent använder sig av kulturen som särskiljande faktor i sin argumentation.

Den stora behållningen är dock Fredricksons komparativa studie av de tre samhällen där raslagar spelat en viktig roll under nittonhundratalet: Sydafrika under Apartheid, Tyskland under Nazisternas Nürnberglagar och USA:s sydstater under Jim Crow-lagarna. Fredrickson hinner leverera en rad intressanta jämförelser på de 150 sidorna. Bland annat förvånas han över att det dröjde ända till 1967 innan Jim Crow-lagarna upphävdes i USA, trots att Nazismens grymheter borde ha gjort dessa lagar omöjliga (att Sydafrika tar steget fullt ut med Apartheid 1948 är också anmärkningsvärt). Han konstaterar också att USA var först att förbjuda rasblandning i lag (Sydafrika och Nazityskland införde sådana lagar ungefär samtidigt (1936 resp. 1935)), och att amerikanerna var mycket hårdare än Nazisterna när det gällde vilken grad av rasblandning som var tolerabel. I USA fick det inte förekomma ”en droppe svart blod” i en vit blodslinje. Konsekvenserna av Nazitysklands raslagar fick däremot som vi vet mycket mer katastrofala konsekvenser.

Jämförelsen visar att Nazisternas raslagar ingalunda var ett unikum i världshistorien utan att de snarare utgjorde en kulmen av rasismen som ideologi, en ideologi som var nödvändig för att legitimera kolonisation och imperialism. Sedan portarna till Auschwitz öppnades för allmänhetens ögon har rasismen som begrepp varit tabu inom politiken, på en global nivå (undantag finns förstås, som t.ex. när det gäller rasifieringen av Hutuer och Tutsier i Rwanda). Främligsfientligheten och ”andrafierandet” har däremot inte på något sätt dött ut, utan fortsätter att frodas. Kanske bör man, som Fredrickson menar, förpassa begreppet rasism till historien för att kunna bemöta de främlingsfientliga krafterna i dagens samhälle som lätt glider undan anklagelser om rasism. Vad skulle då kunna vara ett bättre ord? Kulturism? Suprematism? Rasialism? Den som har ett förslag får gärna posta det i kommentarerna.

Uppdatering: Stationsvakt föreslår Etnicist i en färsk postning

Läsning: George M Fredrickson, Rasism: en historisk översikt, historiska media 2003, i pocket sedan 2005, ISBN: 9189442997 eller ISBN: 9185377007.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Andra bloggar om:

Isitts intressanta blå lista

Via CLK Aqurette hamnade jag på ”den blå listan” som är en sammanställning över ”näringslivets utomparlamentariska projekt/organisationer” och innehåller allt från Svenskt Närigsliv och Timbro till en rad olika PR-byråer som t.ex. ökända Prime PR. Juristen som sammanställt detta material heter Elizabeth Isitt och var själv ordförande i Medborgarrättsrörelsens skåneavdelning tills dess att hon fick veta att föreningen finansierades av ”Näringslivets Fond” (NÄFO). Hon skriver:

”Det jag invänder emot är att till synes fristående organisationer finansieras och ideoligiskt styrs av NÄFO/SFN//Svenskt Näringsliv/SAF utan att ens MEDLEMMARNA informeras om det. Att inte allmänheten vet om det är eg. lika allvarligt.

Jag hade varit aktiv i Medborgarrättsrörelsen, MRR, i flera år och satt som ordförande i MRR Skåne när jag efter många påtryckningar på MRRs förbundskassör Sture Eskilsson/Håkan Gergils fick veta att föreningen under flera år finansierats med ett antal hundratusen kronor per år + kanslipersonal av NÄFO. Bidragen åtföljdes av ideologiska krav och handplockad kanslipersonal.

Att plötsligt inse att man som funktionär i en MR-organisation med oberoende som ideal ofrivilligt i flera år spelat rollen som nyttig och användbar idiot för ett organiserat särintresse är lika pinsamt när både organisationen och idioten är högervridna i stället för kommunistiska.”

Sidan är tämligen enkel men mycket matig för den som vill börja nysta i den här härvan. Att sedan CLK tycker att Isitt förtjänar pris för bästa konspirationsteori för hennes förslag att Sture Eskilsson på SAF skulle ha varit inspirerad av kommunistisk cellbildning när han satte igång den här typen av organisering får man väl bara rycka på axlarna åt. Man kan avfärda allt med sådana argument. Tack i alla fall CLK för att du visade mig till Isitts projekt!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Anti-amerikanska känslor?


En diskussion som jag varit involverad i på Mattias blogg ”Utsikt från höjden” om bombningarna av Somalia fick mig att börja fundera lite på det som man brukar kalla för anti-amerikanska känslor (anti-american sentiment) som det har pratats om så mycket de senaste åren. Grunden för diskussionen, framför allt med en Niklas Lindgren gällde huruvida bombkrig var mer, eller mindre, dödliga för civilbefolkningen, och jag måste erkänna att jag skrev mina första kommentarer i affekt. Den fråga jag ställer mig är: varför upprör mig USA:s krigspolitik så mycket? Gudarna skall veta att jag inte är ensam med dessa ”anti-amerikanska” känslor utan att det tvärtom är något som diskuterats frekvent sedan 2003 åtminstone. Det som många av de som inte är ilskna tycks fråga sig när det läser inlägg från ilskna personer som mig är: Varför denna ”bashning”? Är inte USA del av ”oss”, eller ”de goda” om man så vill? Är inte USA bättre än den (oupplysta) horden som vill förgöra oss? Är vi inte beroende av USA:s beskydd för att överleva?

Det är på ett sätt sant att vi lever i ett slags symbios med det stora landet i väster, trots att denna symbios börjat knaka något i fogarna. Men jag upplever inte längre det som att vi är ”familj” på samma sätt som jag kanske skulle ha uttryckt det för tio år sedan. Antingen har det hänt något med mig, med amerikanerna, med Europa eller med alla andra. Men det finns ett annat viktigt argument som jag sällan eller aldrig hör men som sammanfaller i stora drag med den liberala svenska pressens hållning inför t.ex. regeringen Persson (r.i.p), som man ansåg hade för mycket makt och som hade haft den alldeles för länge. ”Makten måste granskas” var parollen. Faktum är att vi befinner oss i en liknande situation på global nivå. Vi har en nation vars makt på många områden är överlägsen alla andra, en nation vars militära utgifter är lika stora som de, har jag för mig, tjugo (insert fact-check here) följande ländernas tillsammans. Vi har en nation som vill utnyttja den makten aggressivt för att skydda sina egna intressen och som låter oss få veta att vi intet har att frukta om vi är på dess sida. Kort sagt: ”the bully on the block”, som Colin Powell en gång uttryckte det. Denna makt måste förstås granskas och jag är glad att jag har tagit mig tid att försöka sätta mig in i den nyneokonservativa agenda som styrt vita husets beslut sedan den 11 september 2001.

För det är förstås de nyneokonservativa det i grund och botten handlar om när jag pratar om ”anti-amerikanska känslor”, inte om Bill och Sue i North Dakota. Fortfarande bär jag en bild med mig av glimmande New York-gator, californiska ökenlandskap, San Franciscos kullar och den stora fredsdemonstrationen i samma stad i februari 2003. Visst är jag seriöst oroad över de neokonservativas despotiska, på gränsen till fascistoida drag, men jag borde också vara rejält sur över att de i sin lusta att erövra också försökt att förstöra mina varma känslor för människorna i väster. De har trots allt inte lyckats. ”I love america and america loves me” för att citera Beuys.

Andra bloggar om: , , ,

Bloggutmaning nr 2: Politiska metoder

Syrrans senaste utmaning som hamnat på mitt ”dashboard” via Charlotte, och som handlar om politiska metoder, verkar till synes vara ganska enkel att ta sig an, men när jag börjar vrida och vända på frågorna så tycks de alla försvinna in i min relativisms dimma. Här är i alla fall svaren:

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?

En av mina käpphästar är att den utomparalmentariska politiska sektorn måste bli större för att demokratin skall kunna fördjupas, och en av mina något utopiska teorier är att parlamentarismen utan det engagemanget kommer att gå i graven som demokratisk form inom kort. Ja, troligen är detta parlamentarismens sista århundrade som vi känner den. I nästa generation demokrati så kommer troligen gränsen mellan inom- och utomparlamentariskt arbete ha suddats ut. Om maktbärarna tillåter det. (Läs också Marcus svar)


Form vs innehåll?

En typ av konstruerad motsättning som inte låter sig göras utan att man är mycket snäv i sin definition om vad som är politik. Från en personlig horisont så måste jag säga att jag lägger mer krut på innehållet (politiska ideer och teori) än formen (organisering), men jag ser inte någon egentlig motsättning mellan de två. Visst kan organisering ske utan en idediskussion, och vice versa, men det blir lätt ett torftigt klimat om inte idéer kan testas i praktiken eller om en organisationsform inte har utrymme för en idédebatt. (se också Charlotte)


Civil olydnad vs laglydighet?

Dessa ständiga dikotymier! Om jag hade varit Derrida hade jag muttrat ”difference” mellan tänderna. Nå, tillåt mig att kila in mig mellan de två. Både Vänstra Stranden och Marcus har bra svar på frågan som jag vill hänvisa till, och i stället för att förorda det ena eller det andra så skulle jag vilja peka på det faktum att gränsen mellan lag och icke-lag inte är så tydlig som det kan verka. En författare som ställer begreppsparen på huvudet är Georgio Agamben i sin lilla skrift om ”undantagstillståndet”, och det bästa exemplet han levererar är att den Tyska grundlagen har en paragraf som påbjuder medborgarna att inte lyda lagen i en nödsituation. Med andra ord: en lagskriven lagolydighet. Obey that!

Icke-våld vs politiskt våld?

I min värld: icke-våld utan undantag. Som politisk metod det mest effektiva i längden. I den verkliga världen ser jag människans hela existens som byggd på våld och förtryck och den stora utmaningen i världen är att reversera den ordningen. Jag skulle med andra ord vilja lägga till en till kategori till ovanstående två: anti-våld.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?

Med tanke på de obehagliga och mycket ”vassa” politiska sekter som orsakat så mycket lidande under det förra århundradet så undrar jag om jag inte föredrar den urvattnade massrörelsen. För övrigt tror jag att den stora politiska utmaningen under detta århundrade är att ”vässa” massrörelserna.

Separatistisk organisering eller inte?

Hrrm..Syrran får föra mitt ord i denna fråga.

Är din blogg en politiskt metod?

Är bloggande en politisk metod? Ja, självfallet, om man skriver bloggen i syfte att undersöka politiska ideer eller skapa opinion, eller förmedla politisk information. Så svaret är ja. Om det sedan är en effektiv politisk metod eller inte är en helt annan fråga

Andra bloggar om: , , ,

Nykonservatismen död i minst en generation enligt Adelman

Det är mycket just nu så bloggandet kommer att bli lite ryckigt framöver. Här är i alla fall en kommentar om David Rose artikel om neokonnarna i Vanity Fair, som verkligen är högintressant läsning. Jag ser fram emot den ”riktiga” artikel(serien) när den kommer i början på nästa år. Richard Perle står förstås i centrum efter det att hans kritik mot Bush valsat runt i amerikansk media, men det finns många andra intressanta röster. GW Bush står uppenbarligen i fokus när den nykonservativa rörelsen diskuterar vad som gick fel i Irak och kritiken mot hans ledarskap är hård.

Varför är Irak så viktigt i det här sammanhanget? Genom invasionerna av Afghanistan och Irak skulle överlägsenheten i den neokonservativa visionen om en ny proaktiv utrikespolitik bekräftas, en utrikespolitik som varit så viktig för denna rörelse att den nästan blivit ett kännetecken. Ja, man skulle kunna säga att utrikespolitiken varit den hårda kärna som neocons byggt sin ideologi kring. De har sett sig själva som en garant för amerikansk hegemoni i världen, och ställt sig i spetsen för det demokratispridande som Busken gjort till sitt. Det är nästan paradoxalt att det är den amerikanska demokratin som nu har satt stopp för den politiken i och med att Bushisternas svängrum blir rejält kringskuret av den nya kongressen.

Av alla de röster som förekommer i Rose artikel så är det citaten av Kenneth Adelman jag fastnar för. Adelman skyller visserligen misslyckandet på inkompetens, men han förstår ändå var gränsen går någonstans, att den nykonservativa politiken är död och att det är dags för något annat att ta över:

Adelman believes that neoconservatism itself—what he defines as ”the idea of a tough foreign policy on behalf of morality, the idea of using our power for moral good in the world”—is dead, at least for a generation. After Iraq, he says, ”it’s not going to sell.” And if he, too, had his time over, Adelman says, ”I would write an article that would be skeptical over whether there would be a performance that would be good enough to implement our policy. The policy can be absolutely right, and noble, beneficial, but if you can’t execute it, it’s useless, just useless. I guess that’s what I would have said: that Bush’s arguments are absolutely right, but you know what, you just have to put them in the drawer marked can’t do. And that’s very different from let’s go.”

Andra bloggar om: , , , , ,

Valnatt och Vanity Fair

Jag tror inte att det blir någon valvalka för mig i natt även om det vore intressant att höra vartåt det barkar i det pågående amerikanska kongressvalet innan det är dags att törna in. Trots allt förhandssnack om att Demokraterna kan komma att återta majoriteten i Representanthuset, så tvivlar jag tills jag sett resultatet. Det är nämligen inte helt lätt att norpa till sig platser om man är i opposition i USA. Men om nu det otroliga ändå skulle hända att demokraterna tog majoriteten både i senaten och representanthuset: hoo boy! Kommer Busken att brinna? Yessiree.

Nykonnarna som idogt jobbade på att få till stånd inte bara ett krig mot Irak, utan också ett multifrontskrig med syfte att erövra mellanöstern till den västliga demokratin, drar nu också öronen åt sig och jag har i dag på BBC World Service fått höra hur förre presidentrådgivaren och hök-höken Richard Perle försöker förklarar hur det han sade till Vanity Fair i den här omtalade artikeln, kom att uppfattas som en besk kritik mot Bushy, och hur det kan komma sig att det inte finns några neokonservativa. Hör vad the progressive har att säga om den saken.

Inom 24 timmar kanske det äntligen blir en vändning. Inom 24 timmar kan det vara början till slutet på nykonservatismen vid makten i USA. Jag håller både tummar och tår.

Andra bloggar om: , , , , ,

I’m a loser, baby, so why don’t you kill me?

Så lyder refrängen i Beck Hansens enda egentliga hit, Loser, från den fantastiska lo-fi-skräprock-folk plattan Mellow Gold. Den enda raden är som en moralfilosofisk dörröppnare. Visserligen var ”losern” en trendig figur under några år i mitten på nittiotalet, vilket förstås är en paradox, ”losern” kan aldrig upphöjas ur sitt eget underläge. Själv lär Beck sällan sjunga ovanstående rad live utan byter ut ”loser” och ”kill” mot andra ord. Nog om Beck. Det var egentligen citatet från en tidigare postning som jag ville avhandala: ”Vänstersympatisören är motståndare till idén om konkurrens därför att djupt därinne så känner han sig som en förlorare”. Den som sagt så är Theodore Kaczynski, mer känd som UNA-bombaren, som spred skräck i USA i mitten på 1990-talet genom att skicka brevbomber till de som han såg som representanter för det moderna, teknokratiska samhälle han kämpade mot. Citatet förekommer i det manifest som han utpressade sig till att få publicera i Washington Post och New York Times kort innan han greps.


Så stämmer det? Sympatiserar människor med vänstern därför att de känner sig som förlorare? Man kan vända på frågan: antar man vänsteråsikter därför att man känner sig hopplöst underlägsen, därför att man förnekas vissa rättigheter? Inte nödvändigtvis skulle jag säga. Paradoxalt nog kan man uppenbarligen lika gärna anta högeråsikter om man känner sig förtryckt av samhället. Som i exemplet jag tog i den tidigare postningen: att många fattiga i USA röstar republikanskt kan vara just därför att de inte vill se sig själv som förlorare.

Begreppet i sig antyder snarast ett karaktärsdrag: är du en förlorare finns inget hopp för dig. Du är för evigt dömd till ett liv i obarmhärtig misär. Inget du företar dig kommer någonsin att bära frukt. Att i en sådan situation vända sig vänsterut skall väl snarast ses som ett styrkedrag där man har tagit ett steg mot att styra sitt eget öde. Vänder man sig till konservatismen måste man ju lita på ”naturhärskarnas” goda vilja. Just därför skulle jag säga att om man ”gör motstånd mot idén om konkurrens” så har man redan lämnat tanken på en inneboende ”loserhet” bakom sig.

Men det viktigaste att påpeka är nog ändå att man kan ifrågasätta hela konceptet med konkurrens och dikotomin vinnare-förlorare. Rent ytligt sett kan det verka verklighetsfrånvänt: ingår vi inte alla i ett spel om makten, från vaggan till graven, från familjestriderna till världskrigen? Jo, förvisso, men i ”våra” moderna samhällen i väst är de flesta faktiskt inte tvingade till det, trots att det verkar så. Vi behöver inte åka hem och hämta en AK-4 om vi blir ratade i krogkön. Vi behöver inte erövra chefspositionen. Vi behöver inte visa att vi har rätt hela tiden. Tvärtom så har vi friheten att säga: ”jag avstår från makten”, eller till och med ”jag avsäger mig makten”. Det är inte lätt, men är fullt möjligt. Det finns de som har lyckats. Detta gäller däremot svårligen de som riskerar att förlora allt om de avsäger sig den lilla makt de har. Därför borde man också enligt min åsikt skapa ett slags system för maktbalansering, a la Keynes ”international clearing union”, som var tänkt att föra pengar tillbaks till fattiga nationer från de rika, ett förslag som Keynes lade fram under Bretton-woods konferensen 1946 1944, men vars genomförande skrotades efter effektivt motstånd från den part som hade mest makt för tillfället: USA.

Som jag ser det ingår idén om konkurrensen som samhällets drivkraft, och med den dikotomin vinnare-förlorare, i ett i grunden fascistiskt tankemönster. Det är den fascismen som Beck, i mina öron, anspelar på i sin refräng. Det är den fascismen som UNA-bombaren ger uttryck för när han antyder att det finns en inneboende ”loserhet” hos människan.

Andra bloggar om: , , , , ,

Dagens citat: Om vänstern, men av vem?

Nedanstående citat har en intressant avslutning som jag kommer att ägna lite mer tid åt i en kommande bloggpost. Det intressanta är användandet av begreppet ”loser”. Om man vill såra någon i själ och hjärta: varför inte använda tillmälet ”din j****a loser”. Det brukar kunna ta hårdare än det mesta. När jag läste citatet nedan så kom jag direkt att tänka på ett svenskt tv-inslag om valrörelsen i USA för två år sedan där man försökte förklara varför så många fattiga röstade republikanskt. En av anledningarna skulle vara att det ”inte ville se sig själva som förlorare” (jag citerar från minnet: det kan ha varit ”att de inte ville inse att det var förlorare”, nå, ni förstår poängen). Jag tänkte inte analysera denna jämförelse utan gå till citatet:

”The leftist is antagonistic to the concept of competition because, deep inside, he feels like a loser.”

Och vem har skrivit ovanstående? Ett tips är att titta under rubriken ”läser just nu” i högermenyn.

Andra bloggar om: , ,

Bloggutmaning: ideologier

Efter viss tvekan så antog jag Marcus utmaning om ideologier som startades av syrran för någon månad sedan. Nåväl, här är resultatet. Jag skickar vidare utmaningen till tennisspionen, rgr och yabosid. D.v.s en lite blandad kompott av bloggare som jag är nyfiken på vad de har att säga i frågan.

1) Politisk ideologi du förespråkar?
Jag vill ogärna förespråka den ena eller andra ideologiska modellen och i stället framhålla den politiska praktiken som det viktiga i ett samhällsbygge. Den praktik som genererar minst förtryck är också den ideala som jag ser det. Om det villkoret är uppfyllt så skulle jag troligen förespråka ett system med platt hierarki baserat på en holistisk modell (anarkism eller libertarianism kanske). Utopism som politisk metod/praktik bör inte heller underskattas.

2) Politisk ideologi du föraktar mest?
De ideologier som baseras på övermänniskoideal (”Herrschaftsideologien” som tyskarna skulle säga) och de som genererar våld och förtryck.

3) Materialist eller idealist?
Jag skulle säga materialist hur märkligt det än kan låta.

4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Ingen eller båda beroende på resultatet (vilket ju på sätt och vis är konsekvensialistiskt?).

5) Politiskt uppvaknande?
I tidiga tonåren.

6) Politisk detour?
Ingen, snarare en längre apolitisk sådan

7) Enskild person som påverkat dig politiskt?
De finns några personer i mitt liv som har haft mer betydelse än andra, men jag avstår att nämna några namn.

8) Bok som påverkat dig mest politiskt?
Om jag måste nämna en så får det bli John Steinbecks ”Vredens druvor”. Sedan tänker jag föra in film, teater, musik och bildkonst i sammanhanget också: Film: journalfilm om Anne Frank, Teater: Nigel Williams ”Klassfiende”, Musik: Dead Kennedys album ”Fresh Fruit for Rotten Vegetables”, Konst: Edward Kienholz ”The State Hospital”.

9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Alla de stora ideologiernas största brist är deras tendenser till universalism, ja det är en brist i ideologismen i sig.

10) Viktigaste enskilda politiska frågan?
Frågor som rör makt- och resursfördelning på global nivå.

Andra bloggar om: , ,

Totalitarism och ”The Business Plot”

Allt har ett samband heter undertiteln till en utmärkta filmen Syriana, och så kan det ibland kännas när man nästan slumpartat plockar fram information omrking sig: ur böcker, filmer, tidskrifter och framför allt nätet. Det senaste ”sambandet” började väl i och med att jag såg den kanadensiska filmen The Corporation på video förra helgen samtidigt som jag började kolla närmre på begreppet Islamofascism som Mr GW Bush har börjat strö omkring sig. I ett kort avsnitt i fimen berättas om ett försök att genomföra en fascistisk statskupp i USA mot FD Roosevelts administration på 1930-talet, en händelse som jag aldrig tidigare hört talas om.

I dag plockade jag upp tråden och hittade en massa information om det som tydligen brukar kallas ”The Business Plot”. 1933 kontaktades den dekorerade generalen Smedley Butler av en man vid namn Gerald MacGuire som uppgav sig företräda en rad amerikanska storföretagare. Dessa ville enligt MacGuire genomföra en statskupp i USA och insätta en diktaturregim av fascistisk modell och ville att General Butler skulle leda en 500 000 man stark arme till Washington för att ta över Vita Huset. Butler blev inte alls glad över det förslaget och gick till kongressen med sin information, som tillsatte en kommission vilken sedemera bekräftade Butlers anklagelser, men utan att höra, eller vidta några åtgärder mot de utpekade konspirerande storföretagarna (Du Pont, Singer, J.P. Morgan et al). Historien föll sedemera i glömska.

Jag tenderar rent reflexmässigt att se transnationella, globala storföretag som något ont i sig (i The Corporation ställer filmmakarna diagnosen ”psykopati”). Den inverterade humanism som den representerar upplever jag som frånstötande och ociviliserad, ja faktiskt som en form av totalitarism som har likheter med fascism. Samtidigt är jag fullt medveten om att jag gör en orättvis generalisering med min kära ryggmärg. Alla storföretag agerar inte på samma sätt. Vissa kan säkert vara mer humana än andra. Jag har bara sett allt för många bevis på motsatsen.

Är nationalstaten då så mycket bättre? Förvisso inte! Det förtrycköverskott vi har i världen har väl i stort sett varje stat på denna jord någon gång bidragit till. Demokratin innebär dock ett visst tryck på våra regeringar att agera ansvarsfullt. Företaget å andra sidan är en ”familj”, en ”klan”, en sluten enhet med makt att påverka långt utanför sin familjs gränser. Och den makten är reell, och det är möjligen lärdomen av av ”the Business Plot”.

Så, ja. Jag tycker man bör vara vaksam när vissa företags ekonomier är större än de flesta länders, och när staten avvecklar sina monopol, ett efter ett. När våldsmonopolet tillslut faller, vilket det redan gjort på många ställen i världen, så kommer det att visa sig om den företagsstyrda staten är fascismens högsta stadium, eller inte.

Bild: Smedley Butler himself

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat till: