Kategori: inrikespolitik

Det framstår som så fullständigt ociviliserat när en politiker i det tjugoförsta århundradet känner sig manad att gå ut och försöka sätta stopp för homosexuella äktenskap som Charlie Weimers på politikerbloggen. Nog för att ärkereaktionärernas utrymme har blivit nog så kringskuret på senare år. Weimers argumenterar nämligen inte mot en könsneutral äktenskapsbalk på biologiska grunder, vilket alla vet vore ohållbart i dag, utan menar av någon outgrundlig anledning att äktenskapet skulle upphöra som institution om man införde en könsneutral lagstiftning. ”Att avskaffa äktenskapet vore att underminera den framgångssaga som familjen varit under tusentals år…”. Och sedan följer en lovsång till äktenskapet över flera stycken. Under denna lovsång tycks det nästan som att han börjar motsäga sig själv för om det nu är så fantastiskt att gifta sig så borde väl homosexuella utan vidare också få göra det? Blir inte äktenskapets ”framgångssaga” bara bättre av det?

”Att medlemmar av en borgerlig regering väljer att ignorera familjens avgörande roll för människors välfärd och det allmänna bäst är för mig obegripligt.” skriver Weimers. Tvärtom skulle jag säga. Om familjens roll nu är så avgörande borde de borgerliga verkligen satsa på en könsneutral familjelag. Om Weimers skall kunna argumentera för sin sak måste han ta upp det biologistiska argumentet: att homosexualitet inte är naturligt. Så långt vågar han inte gå. Däremot menar han att ”Om en borgerlig regering sviker i äktenskapsfrågan är det inte bara ett slag emot den svenska familjen, det betyder också att denna regering blir den första borgerliga regeringen som aktivt fjärmar sig ifrån den borgerliga samhällsmodellen.”

Ach so! Regeringen fjärmar sig alltså från den borgerliga samhällsmodellen? Låt mig se. Rätta mig (inte)om jag har fel, men är inte det den modellen som bland annat förslavat människor, startat otaliga krig, genomfört folkmord och förtryckt minoriteter och avvikande? Det är kanske inte så konstigt att de fjärmar sig.

Emil Adén och Fredrik Pettersson går i svaromål

Andra bloggar om: politik, borgerligheten, kdu, charlie weimers, könsneutral, äktenskapsbalken, alliansen, borgerligheten, hbt, homosexualitet, äktenskap

I morgon åker jag till ett annat hörn av Europa. Vi får se om det ges tid till något distansbloggande. Tills vi hörs igen vill jag bara ge er tre termer att kontemplera över, med tanke på gårdagens postning.

”Snällsocialism”
Många skulle förstås hävda att socialism inte kan vara snäll per definition. Men de har ofta blivit traumatiserade av ”vilse i pannkakan” och andra vänstervridna påfund.

”Kravsocialism”
Alias Stalinism, eller kanske Polpotism?

”Socialsocialism”
Kommentarer överflödiga??

Andra bloggar om: politik, folkpartiet, liberalism, socialism

I bland stöter man på artiklar som sätter myror i ens begränsade hjärna, som alldeles nyss Federley’s postning på politikerbloggen den 30/8. Federley vill ha en debatt om idéfrågor inom centern inför partistämman och det är väl gott och väl med det, jag menar, en idédebatt kan ju aldrg vara fel. Men är det egentligen han skriver? Vad är det för idépaket som skall dskuteras? Federley får ursäkta mig, men jag får det inte riktigt att gå ihop. Jo, jag har förstått att det är staten som är i skottgluggen. Federley skrver så här:

I grunden kan vi inte mena att en medborgares största plikt är gentemot någon annan utan den måste alltid vara gentemot henne själv och genom att verka för det goda livet för sig själv är man med och bidrar till framgång för andra.

Till syvende och sist handlar det om ifall vi ser människor som medel i statens maskineri eller om vi ser dem som mål där staten kan vara ett mål för människorna. Lever vi för staten och har staten därmed rätt till vår tid och vår kraft mer än vi själva eller äger vi staten och avgör själva till vilken del vi är beredda att ge av vår tid och kraft till staten?

Det är inte första gången som det slår mig hur högerdebattörer försöker förvandla staten till ett slags ouppnåeligt högre väsen men i Federleys artikel slår det mig med extra tydlighet. Jag tror inte att det aldrig var Federleys avsikt att upphöja staten till Gud, men det är i princip det han gör, och det verkar vara en minst sagt otrevlig upplevelse för honom.

Mitt problem är att jag inte vet vem Federley syftar på med alla dessa ”vi”. Är det centerpartiets medlemmar eller medborgaren i stort? Om det är det senare så kan han i alla fall vara lugn när det gäller mig. Jag ligger i inte vaken om natten och har dödsångest inför vad Staten kan tänkas kräva av mig i morgon. Jag kallsvettas inte av tanken på att Staten kanske kommer att kräva rätt till min tid och pressa kraften ur mig. Det känns som om jag överhuvudtaget inte har så mycket med staten att göra. Jag lever definitivt inte för Staten (tack och lov har jag annat att leva för) och jag kan knappast påstå att jag äger den heller (dubbelt tack och lov!). Är jag ett medel i Statens maskineri? Hrrm…svår fråga. Jag tror knappast att Staten bryr sig om lilla mig som ett medel.

Och vad betyder det om han syftar på Centerpartiet? Här blir det riktigt intressant eftersom Centerpartiet är en del av statsapparatens lagstiftande och verkställande församlingar. Här blir frågorna som Federley ställer inbegripna i ett fullständigt obegripligt cirkelresonemang. Det tycks nästan som om det skulle finnas en högre instans i statsapparaten som är av metafysisk karaktär, ett slags osynligt överhus som pressar politikerna, och stjäl deras tid och liv. Man tycker annars att det borde vara väljarna och den allmänna opinionen som skulle vara jobbigare faktorer att ta hänsyn till (den demokratiska stenbumlingen, som jag brukar kalla den), men dessa nämns inte. Kanske är det helt enkelt så att Federley tröttnat på att representera sina väljare? Att han vill se Centerpartiet som något helt fristående från regering och riksdag, som t.ex en tankesmedja?

Troligtvis är det så att Federley vill föra en debatt om hur mycket staten skall blanda sig i medborgarnas liv och leverne, eller statens roll som institution i samhället i framtiden, vilket förvisso är en intressant diskussion. Frågan är om politiker verkligen är kvalificerade att besluta om sådana viktiga frågor.

Andra bloggar om: politik, centerpartiet, politikerbloggen, federley, demokrati, stat, staten, regeringen, riksdagen, centern

Nu på förmiddagen när jag kollade min tracker upptäckte jag ett celebert besök från Försvarets Radioanstalt (FRA) som hade hamnat på bloggen från en kommentar hos Jinge. Jag kan inte precis säga att besöket gjorde mig särdeles bra till mods. Visst kan det vara någon anställd på FRA som sitter och bloggsurfar på arbetstid, men det troligaste är väl att FRA håller på att samla in information om bloggar av intresse för rikets säkerhet. Jag vet inte om jag borde bli smickrad av besöket eller inte.

Jag undrar också om jag i och med detta fortfarande kan betraktas som en ”vanlig svensk” eller ej? Hanne Kjöller skrver utmärkt i DN om de ”missförstånd” som FRA anser sig vara utsatta för och där man hävdar att man är ointresserade av ”av vanliga svenskar”. Det förvånar mig inte att underrättelsetjänstens arbete handlar om ”normalitet” versus ”abnormalitet”, men uttrycket ”vanliga svenskar” luktar av någon anledning inte speciellt bra. Är jag en vanlig svensk om jag är en transperson som går på Entombed-konserter? Är jag en vanlig svensk om jag köper sex eller laddar ner porrvideos? Är jag en vanlig svensk om jag lånar Björn Kumm’s ”Terrorismens historia” på biblioteket? Är jag en vanlig svensk så fort jag fått ett giltigt uppehållstillstånd? När går jag från vanlig till ovanlig?

Niklas Ekdahl påvisar också han i en kolumn på DN’s ledarsida vilka problem FRA med sina formuleringar

Att FRA har problem med argumentationen framgår när formuleringarna på hemsidan ändras. En ursprunglig rubrik löd ”Inga svenskar – oavsett namn”. Den justerades till ”Inget inrikes – oavsett namn”.

Två meningar försvann: ”Varken svenska folket eller svenska företag ska avlyssnas” och ”FRA varken kan, vill eller får avlyssna svenskar”.

Skälet till redigeringen är enkelt: FRA:s påståenden var fel. I regeringens proposition finns inget uttalat förbud mot avlyssning av svenskar som kommunicerar med utlandet.

Uppenbarligen är det mer förvirrat än så eftersom formuleringen ”Vi är inte intresserade av vanliga svenskar – oavsett namn” fortfarande finns kvar på FRA’s hemsida.

Det paradoxala i dessa svepande uttalanden visar bloggaren sic est i ett inlägg som inleds med:

om man ska ta FRA på orden — hur ska man kunna avslöja några vanliga svenssons som bor grannar och som är fullfjädrade terrorister om man resonerar som FRA “Vi är inte intresserade av vanliga svenskar – oavsett namn.“. Här får man också en ganska delikat definitionsfråga: Vilka är vanliga svenskar? Är t.ex. Ingvar Åkesson en vanlig svensk? Nja, knappast. Vare sig efternamnet eller att vara chef för FRA är speciellt vanligt. Och kombinationen är definitivt ovanlig; borde alltså vara intressant för FRA. Frågan är om det överhuvudtaget finns några vanliga svenskar, eller människor för den delen. Och är det inte så att en stor del av alla brott (inklusive terrorism) begås av just till synes vanliga människor.

Om FRA fortsätter att måla in sig i dessa märkliga etniska hörn och svepande defnitioner lär man få stora problem i framtiden. Möjligen är det så att FRA är mycket väl medvetna om de här formuleringarna och att de är ämnade att lugna en eventuell medelsvensson om att han/hon/den/det kan vara lugn. Argumentet är väl känt, men problemet som jag ser det är att det knappast lugnar någon. Det skapar bara en berättelse om en ”normalitet” som inte finns och skapar därför bra mycket mer oro än vad som eventuellt var avsett, eller eventuellt precis lika mycket oro som var avsett.

Andra bloggar om: politik, samhälle, fra, signalspaning, ib, kjöller, ekdahl, dn, övervakning, avlyssning
intressant?

Whaddayaknow? Nu går minister nummer två, Cecilia Stegö Chilo. Visst var det ganska väntat, men man kan inte låta bli att förundras över vilken soppa det här är! Till och med BBC World Service hade nyheten om Borelius avgång i sina återkommande nyhetssändningar i går.

Mer i aftonbladet

Uppdatering: angående Charlottes kommentar nedan. Lundin-pengar

Andra bloggar om: politik, regeringen, svartjobb, cecilia stegö chilo

Jag har helt missat att Mauricio Rojas avgick som folkpartiets talesman i integrationsfrågor på tisdagkvällen, vilket var synd eftersom jag hade sluppit att oroa mig för att han skulle ha blivit integrationsminister i den nya regeringen. Från oppositionens synvinkel hade det förstås varit bra om Rojas blivit minister eftersom hans spektakulära utspel hade gjort honom omöjlig från dag ett.

Nu kommer i stället nästan lika spektakulära Nyamko Sabuni att ta posten som integrationsmininster vilket väl knappast är bättre. Hennes hjärtefrågor handlar som ni kanske vet om hedersrelaterade brott och kvinnlig omskärelse och hennes mest spektakulära utspel handlar om obligatoriska gynundersökningar för flickor för att jaga upp och ryka ut omskärelseförbrytare. Det verkar som om kvinnan vill bli Sveriges svar på Ali Hayaan Hirsi. Lika fullt extrem verkar hon däremot inte.

Är det inte bra om dessa frågor då kommer fram i ljuset? Oh boy, dristas man att utbrista. De har ju i princip belamrat bordet sedan många år tillbaka. Det finns ingen statistik över hedersrelaterad brottslighet i Sverige (i alla fall inte från Brå eller SCB) så därför är det svårt att säga om de få våldsamma fall som förekommit, och som verkligen är vidriga, är enstaka händelser eller inte. Förtjänar de att ta upp hela bordet? Troligen inte. Som ni förstår förväntar jag mig inte mycket av Sabuni. Inte heller Jan ”Caligula” Björklund i posten som skolmininster får mig att känna mig väl till mods (1). Att sätta timbrochefen Cecilia Stegö Chilò på kulturministerposten är väl närmast att betrakta som ett skämt. Kulturvärlden är som bekant ofta progressivt lagd så fru Chilo som hårdför nyliberal lär inte få det lätt.

Trevligare är det däremot att Carl Bildt fått posten som utrikesminister. Trots hans högborgerliga manér har jag stor respekt för hans kunnande. He’s been there, seen that. Han borde ha en humanitär syn på utrikesfrågor. Kanske har jag fel, vilket framtiden får utvisa.

1) Caligula är namnet på Stig Järrels sadistiska lärare i Alf Sjöbergs mästerverk Hets. Darn good movie!

Andra bloggar om: Politik, regeringen, val2006, carl bildt, jan björklund, Nyamko Sabuni, mauricio rojas, Cecilia Stegö Chilò
technorati: Politik, regeringen, val2006, carl bildt, jan björklund, Nyamko Sabuni, mauricio rojas

Svenska Dagbladet slog upp Brås rapport om kriminalitet bland invandrare på en helsida förra torsdagen och i en ledare dagen efter. I ledaren gjorde man en tårta av Brås rapport och en rapport om sjukskrivningar från Försäkringskassan och kastade hela klabbet i nyllet på sossarna, i nyhetsartikeln trollade man fram en syriansk-svensk polis från Södertälje för att kommentera uppgifterna. Mauricio Rojas var snabbt ute och pratade om att kulturella skillnader snarare än sociala är orsaken, vilket jag kommenterat tidigare. Ingen, minst av allt Brå, vill dra några slutsatser om vad som bör göras utom möjligtvis ledarskribenten som föreskriver det sedvanliga receptet med en flexibel arbetsmarknad (zzz).

Från högerhåll är ju det här med brottsbekämpning en viktig punkt på agendan så det är kanske inte så märkligt att man reagerar på rapporten. Däremot smyger man med de nationalistiska brösttonerna. De får läsaren själv bidra med. Det är kanske inte heller det speciellt märkligt för om man verkligen ville angripa brottsligheten från ett sociokulturellt perspektiv så finns det en annan grupp i samhället som är så kraftigt överrepresenterad att det borde få vem som helst att höja på ögonbrynen; nämligen männen!

Så här skriver sportjournalisten Stephan Mendel-Enk i sin utmärkta lilla bok ”Med uppenbar känsla för stil”:”Alla försök till generaliserande utsagor om vem som begår flest brott faller platt till marken i jämförelse med den enorma andel som gruppen män bidrar med. 100 procent av de 113 personer som 2002 dömdes för våldtäkt var män. Samma gemensamma nämnare som 93 procent av de som samma år dömdes för mord, 97 procent av de som dömdes för rån, och drygt 99 procent av de som dömdes för sexualbrott”. Mendel-Enk hänvisar till Brå som skrev på sin hemsida att männen utgjorde 81 procent av de som misstänktes för brott år 1997.

Så, Rojas och SvD, vad gör vi nu när vi vet vilken ”sociokulturell” grupp som verkligen begår flest brott? Vad har ni för förslag? Skall man tillsätta en utredning som tar reda på hur man bäst kan övervaka män för att se till att de inte begår våldsdåd? Hjälper verkligen en flexibel arbetsmarknad mot brottslighet när det trots allt är män från en massa olika samhällsgrupperingar som begår brott?

Högern pratar mycket om brottsbekämpning och vikten av höga straffsatser och fler poliser, men i själva verket vill man bara skrapa lite på ytan. Om man verkligen vore intresserad av att bekämpa brott skulle man börja i en helt annan ände, nämligen att ta tag i frågan om hur man kan få män att begå färre brott. Men det, kära läsare, är en alldeles för het tjurtestikel potatis att ta i. Det svenska parti som är mest lämpat att driva den här frågan torde faktiskt vara F!. I alla fall om man skall följa Rojas logik.