Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.
Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.
Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om ”skammen i att broder skjuter på broder”. Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.
MER: B’Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)
UPPDATERING: Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.
Andra bloggar om: politik, gaza, israel, palestina, fatah, hamas, krig, fred, ickevåld, civil olydnad, intressant