Kategori: krig och fred

Jag har inte läst Agambens bok ”det permanenta undantagstillståndet” som samlar damm i min bokhylla, men redan dess titel får mig att dra paralleller till dagens situation i världen. Kriget mot Terrorn och Det heliga kriget, Jihad har just karaktären av att försöka permanenta ett undantagstillstånd som kan motivera extraordinära åtgärder som innebär brott mot den internationella rätten, ökad övervakning, hemliga operationer och annat som inte skulle tillåtas i fredstid. Medan kriget mot terrorn har verkar ha skapat ett slutnare och mer isolerat USA så har Jihadisterna lyckats att piska upp hatet mot västvärlden och drivit ut muslimska länder i isolationism.

I och med att dessa krig inte kan vinnas så kan de pågå under en lång tid. De sipprar in i vår kultur och gör våldsutövningen och rädslan till vardag. I rädslans spår följer främlingsfientlighet och sekterism. I det värsta scenariot innebär det permanenta undantagstillståndet ett totalitärt samhälle där åsikter och media är strikt kontrollerade. Vi är inte där än, men vad händer om terrorister skulle genomföra ytterligare ett spektakulärt våldsdåd i stil med 911? Jag vågar knappt tänka tanken.

Det som skrämmer mig allra mest är att lärdomarna från 1900-talet håller på att försvinna ur det allmänna medvetandet, hur naturrättstänkandet börjar influera politiken. Kritiken mot FN är en del av det, föreställningen om homo economicus en annan, den konservativa offensiven en tredje. Visst går allt i vågor. Andra världskrigets kataklysm följdes av ett ekonomiskt uppsving och en vänstervåg. Sedan 1990 har pendeln slagit tillbaka.

Om kriget mot terrorn skall föras med sikte på att verkligen vinna så kan inte jag se annat än att världen är på väg in i ett tredje världskrig. Det kanske ändå är dags för ett humanistiskt initiativ, som föreslogs på SvD:s brännpunkt för några veckor sedan.

När Adlibris-paketen trillar in på närmsta postkontor blir det fest. Man kravlar ner till utlämningsstället som en abstinensriden alkis för att plocka ut ytterligare en ranson böcker att titta på och bläddra nyfiket i efter som man ändå inte har tid att läsa dom. Det paket som kom i går innehöll några hett efterlängtade titlar varav den kanske minst kända är en av de intressantare: Herfried Münklers ”The New Wars” som kom ut på tyska 2002 och nu finns i engelsk översättning. Münkler hävdar att det finns fog för att kalla de flesta krig som förts sedan det kalla kriget avslutades 1989 för ”nya krig” och hans projekt handlar i mångt och mycket om att försöka definiera det nya i dessa krig. Lyfter man blicken från USA och Irak och vänder blicken mot de komplexa krig som just nu hemsöker många länder i Afrika söder om Sahara så finner man stöd för hans teorier i praktiken. Snarare skall kriget mot Irak, så som det fördes innan maj 2003, och kriget mellan USA ledda FN styrkor i Afghanistan ses som ett undantag från regeln.

Münklers grundtes är att staten mer eller mindre gett upp sitt legala monopol på krigföring och han menar att man får gå tillbaks till trettioåriga kriget för att hitta ett motstycke till dagens situation. De krig som förts sedan 1990 är nästan uteslutande sådana där privata armeer, rebellgrupper och terroristnätverk slåss mot en eller flera stater, mot varandra och med hjälp av diverse aktörer och ombud. Denna typ av konflikter kallar Münkler för assymetriska. Rebellgrupper och krigsherrar skapar vad Munkler kallar för para-stater, d.v.s. ett slags illegala stater vid sidan av den legala, som blivit så försvagad att den inte klarar av att behålla kontrollen över sina territorier. De rebell-ledare och krigsherrar som regerar dessa para-stater beskriver Münkler som entrepenörer som får sin jämföreslevis höga inkomst från civilbefolkningen, diamant- och droghandel, trafficking och vad helst annat som kan vara värdefullt.

Krigen är ofta lågintensiva och ekonomiskt betingade. Parterna har inget direkt intresse varken av avgörande slag eller fredsavtal. Sålunda krigas det inte över hövan mycket i dessa krig utan de som dödas, lemlästas och våldtas är i första hand civilbefolkningen. I första världskriget dödades åtta soldater för varje civilist, i andra världskriget två civilister för varje soldat och i krigen efter 1990 är förhållandet det omvända: åtta civila för varje soldat.

Hur kan det komma sig att det blivit så här? Munkler menar att dessa krig i stort sett är en frukt av det Ottomanska imperiets fall efter första världskriget och kolonialismens tillbakagång efter det andra. Krigen i Kaukasus förs just i de regioner där Tsarryssland försökte få inflytande i det Ottomanska imperiet och kriget i Irak och Israel-palestinakonflikten handlar likaså om vakumet efter ottomanernas sammanbrott. Det är intressant att tänka på i tider när många inte klarar av att se längre tillbaks i tiden än till den 11e september 2001.

Jag skulle vilja tillägga att de som hävdar att Afrikanerna måste utveckla sina demokratier innan man kan komma i åtanke för fortsatt hjälp visar upp ett synnerligt cyniskt ansikte. Framför allt Europa men också arabvärlden har först slagit sönder de traditionella strukturerna i Afrika, sedan dragit sig tillbaka utnötta av befrielsekrig och reser nu långfingret mot de fallerade stater som desperat försöker att hålla styrningen på sina länder, när man för länge sedan borde ha varit i full gång med att exportera sin demokratiska know-how och engagerat sig i återuppbyggnaden av dessa länder. Om man inte får sälja JAS-plan och andra leksaker till de fattiga så är det enda man vill göra att förstärka stängslen i Ceuta-enklaven för att förhindra att de kommer till oss med sin aids och fattigdom.

Statistik kan tolkas på en massa olika sätt. Ta till exempel The Human Security report som ges ut av Human Security Centre i Kanada. Rapporten fäster uppmärksamhet på att antalet krig faktiskt minskat drastiskt sedan murens fall 1989 och att de dessutom blivit dramatiskt mindre dödliga. Terrorismen är ett stort undantag men fortfarande en liten del i det stora perspektivet. Mauricio Rojas tar upp rapporten i en ledare i GP och betecknar de dramatiskt förbättrade villkoren för människor som en revolution och ett paradigmskifte. Han definierar tre samverkande anledningar till denna framgång.

”Den första är spridningen av det öppna samhällets institutioner, nämligen kapitalism, rättsstat och demokratin, världen över.
…
Den andra kraften är informationsrevolutionen som har gjort denna institutionella spridning så snabb och gett den fria ekonomin den oerhörda framstegskraft som uppvisats på sistone.
…
Till sist har vi Pax Americana, den internationella ordningen som under USA:s hegemoni fick sitt definitiva genombrott efter Sovjetunionens kollaps. Denna ordning har inte varit klanderfri, men minskningen av våldsanvändning världen över är, som Human Security Report konstaterar, dramatisk sedan Pax Americana fick sitt världsomspännande genombrott. Det har gett bland annat FN helt andra möjligheter än tidigare att utföra sitt fredsbevarande arbete”.

Vad säger då Human Security Centres rapport om orsakerna till den fredligare världsordningen?

”The Human Security Report identifies three major political changes over the past 30 years that, Andrew Mack says, “have radically altered the global security landscape.”

First, was the end of colonialism. From the early 1950s to the early 1980s, colonial wars made up 60–100% of all international conflicts depending on the year. Today there are no such wars.
…
Second, was the end of the Cold War, which had driven approximately one-third of all conflicts in the post–World War II. This removed any residual threat of war between the major powers, and Washington and Moscow stopped fueling “proxy wars” in the developing world.
…
Third, was the unprecedented upsurge of international activities designed to stop ongoing wars and prevent new ones starting that took place in the wake of the Cold War.”

HSC:s och Rojas båda tredje punkter är intressanta. I dom sammanfaller till synes ståndpunkterna, men där Rojas upphöjer ”Pax Americana” talar HSC om den ökade aktiviteten inom FN i samverkan med t.ex. Världsbanken som en av huvudorsakerna. Det här är naturligtvis en ideologiskt färgad motsättning: Rojas vill gärna att USA:s roll som hegemon skall ha gett resultat, HSC likaledes att FN:s aktivism är den avgörande faktorn. Andra världskrigets kataklysm och den de-kolonialisering som följde på den skulle jag nog själv sätta som en avgörande faktor för dagens fred.

Jag skulle kunna vara nöjd och glad med denna jämförelse om inte Rojas var tvungen att låta vargtänderna glimta fram i ledarens slutkläm.

”En dag kommer vi förhoppningsvis att leva i en ännu bättre värld där kapitalism, rättsstat, mänskliga rättigheter, demokrati och fred råder överallt. Då kommer vi också att leva under Pax Democratica i stället för Pax Americana. Den dagen ska vi glädjas åt det och kan ta det lugnare, men vi är inte där än. För närvarande finns det alldeles för många antikapitalister, antidemokrater och anti-amerikaner för att kunna sänka garden och betrakta de redan gjorda framstegen som säkrade”.

Ja du Rojas, om du med ”antikapitalister, antidemokrater och anti-amerikaner” menar 65% av Iraks befolkning, västvärldens alla vänsteranhängare och den globala rättviserörelsen, en stor del av den muslimska världen etc… etc…, så lär du knappast kunna slappna av än på ett tag. För att nå ditt Pax Democratica verkar det som om det krävs en stor portion ofrihet och krigföring.
—
Länk till Human Security Reports press release som PDF