Kategori: otaggat

En kamp mellan estetiska synsätt

Ett par dagar tog det för den frireligiösa sekten Fadershuset att sätta igång med rivningen av ungdomshuset på Jagtvej 69 som varit under strid i Köpenhamn de senaste dagarna. Fadershuset köpte uppenbarligen byggnaden bara för att visa ungdomarna som huserade i den att de är förtappade. Rivningen var ett slags offentlig reningsakt från efterlämningarna av ondskans femtonåringar. Enligt uppgift skall Fadershuset andlige ledare Ruth Evensen ha fått en ingivelse av Gud att köpa huset och uppenbarligen var anledningen inte enbart ekonomisk förtjänst utan en möjlighet att utdela ett guds straff till ungdomarna. Fadershuset tackade också nej till att sälja vidare fastigheten till en stiftelse med knytning till ungdomshuset trots att de fick ett fett anbud som vida överskred deras inköpspris.

Nu säger Evensen till Politiken att hon hoppas att ungdomarna skall få ”nya praktfulla hus där de kan spela musik och som har riktiga kök där de kan laga mat”. Det är knappast så att ungdomarna från Jagtvej vill ha den kristna, svalt avskalade och välputsade estetiken. De senaste dagarnas kamp har i mina ögon lika mycket varit en kamp mellan olika estetiska sysnsätt som mellan moraliska.

Artiklar från Politiken i dag:
Politiker reagerar på rivningen
Ungdomshuset rivs
Fadershusets ledare i intervju
Och i DN

Andra bloggar om: , , , ,

Äktenskapet är det kollektiva ägandets success-story

Jag har alltid tyckt att Prof. Bo Rothstein varit ganska svår att få grepp om, och jag verkar inte vara ensam. Många har svårt att förstå om karln menar allvar med sina märkliga utspel. Rothstein tycks väcka mest uppseende när han ger sig in på familjefrågorna och han verkar ha en skarp udd riktad mot genusforskare och femnistiska politiker. Nu senast tycks det som om han går till försvar för uppfattningen inom femnistkretsar att äktenskapet är en del av en patriarkal struktur som man borde göra sig av med. Tidigare kom han till slutsatsen att bigami borde erkännas i äktenskapsbalken om man ändå godkände vigslar mellan homosexuella (kan man inte komma på något bättre ord än homo-vigslar eller samkönade äktenskap?). Ironi eller inte, jag uppskattar debattörer som ställer begreppen på ända.

Inspirerad av Herr Rothstein (jag vill på intet sätt annars jämföra mig med den store statsvetaren med flurhåret) vill jag nu påstå att äktenskapet som institution torde vara det kollektiva ägandets success-story, i alla fall som äktenskapsbalken ser ut i Sverige i dag. Faktum är att äktenskapet som ägandeform kan liknas vid kommunism eller andra socialistiska praktiker. Nu är jag ingen jurist (och inte heller varken gift eller skild) så eventuella experter på området får gärna rätta mig, men är det ändå inte så att när ett par ingår äktenskap så delar de lyckliga tu solidariskt och frivilligt på alla sina tillgångar? Och är det inte så att när samma par skiljer sig så delar de på sina gemensamma tillgångar i två lika delar? Och är det inte så att detta samgående vi kallar äktenskap sker utan tvång? (för den ouppmärksamme läsaren vill jag återigen påpeka att jag pratar om svenska förhållanden)

Det kanske inte är så anmärkningsvärt när två personer med liknande ekonomiska förhållanden gifter sig, men låt oss ta riddaren som fick prinsessan och halva kungariket som ett mer drastiskt exempel. Vad i helskotta fick prinsessan att frivilligt ge den betydligt mindre bemedlade riddaren rätt till halva kungariket? Inte kan det ha varit en kapitalistisk logik i alla fall. Enligt den kapitalistiska logiken hade kungarikets aktier i ett slag befunnit sig i fritt fall på monark-börsen så fort de (unga) tu tillkännagivit förlovningen med hotande konkurs för kungariket som följd. Enligt den kapitalistiska logiken hade prinsen fått ”jobba upp sig” i kungariket innan det var tal om något samgående. Enligt den kapitalistiska logiken hade den nyblivne prinsen bara fått rösträtt i förhållande till investerat kapital och därmed alltid fått vika sig på hushållsstämmorna. Kanske hade han fått ingå i ett konsortium med andra prinsar som tillsammans kunde uppnå lönsamhet i paritet med monark-marknadens krav. I värsta fall hade han direkt sålts ut, plundrats på sina tillgångar eller använts för pengatvätt eller som skalbolag. I bästa fall hade han setts som ett kreativt sidoprojekt som skulle kunna rationaliseras bort i dåliga tider. Men nej: riddaren fick prinsessan och halva kungariket helt i enlighet med kommunitära ideal.

Vad är sagans sens moral? Kollektivt ägande behöver inte på något sätt leda till våld och förtryck om det är initierat på frivillig basis och med ömsesidig respekt som ledstjärna. Om man vill peka på att ekonomisk kollektivism fungerar i praktiken så är det äktenskapet man bör ta som exempel. Sedan att äktenskapsförord och andra överenskommelser tillför mer av kapitalismens praktiker i äktenskapet är en annan historia.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Årskrönika 2006

Jag tänkte att jag skulle skriva en försenad årskrönika, men det får nog bli en listning av årets ditten och datten i stället. Och sedan önskar jag förstås er alla ett toppenår 2007.

Årets partipolitiska nykomling: att ett djurrättsparti tog två platser i det holländska parlamentsvalet har inte precis skapat några jätterubriker, men i mitt tycke är det en intressant händelse. Vegan-generationen (no offense) tar nu steget in på den politiska arenan.

Årets vindvänding: plötsligt växte det amerikanska folkets kritik mot kriget i irak från ett surr från fredsgrupperna till att även omfatta konservativa krafter. Baker-rapporter, sura generaler och valförlust för republikanerna i kongressvalet satte Bush i en prekär situation.

Årets avgång 1: måste då också bli Donnie Rumsfelds nedfall från den republikanska pedestalen. Bye, bye Donnie!

Årets struts: går kollektivt till Sossarna för deras oförmåga att lista ut att väljarna ville ha besked om jobben.

Årets puts: föll av Moderaterna direkt efter valet. Enligt senaste temo har de röd-röd-gröna i dag 51% av rösterna jfr med alliansens 44%.

Årets avgång 2: Cecilia Stegö Chilo skapade enmanscirkus i media under en vecka eller två. Stor underhållning! Det skulle förvåna mig om Cecilia ens kan se en TV i dag utan att rysa (och då menar jag titta på en TV inte titta på TV).

Årets islamister: Somalias islamister lyckades bringa viss ordning i Mogadishu under den tid de hade makten där och till och med hålla både hamn och flygplats öppen för första gången på 16 år. Sen försökte de störta centralregeringen. Det gick inte något vidare bra.

Årets hell-hole 1: Irak

Årets kompisar: När det visade sig att Marie Hessle, som utredde statens flyktingpolitik var kompis med Annica ”fira med champange” Ring på migrationsverket, den institution hon skulle granska, så blev hon inte alls sparkad utan fick i stället förnyat förtroende. Så tokigt då!

Årets krig: När Israel och Libanon drabbade samman var det som upplagt för en kamp av episka mått. Här skulle tillslut Hezbollah tillintetgöras en gång för alla. Hur kunde det gå så snett?

Årets mobboffer: Kamalis utredning om främlingsfientligheten kunde ha blivit grund för en riktigt intressant diskussion. I stället möttes han av kompakt kyla från alla håll.

Årets rörelse: De papperslösa i USA som med sina jättedemonstrationer trädde fram ur dunklet med buller och bång.

Årets hell-hole 2: Landskrona (no..hrrm..offense)

Årets debatt: när Jyllandsposten publicerade muhammed-kariktayrerna brakade allt löst. Först blev några liberaler (pseudo sådana) sura, vilket gjorde många muslimer förbannade och då blev jättemånga liberaler ännu surare. Och Arla deppade ihop totalt.

Årets religion: Buddhism (skulle bara kolla om du var med!)

Har jag glömt något? Lägg gärna till ditt bidrag till listan i kommentarerna.

Andra bloggar om: ,

I’m a loser, baby, so why don’t you kill me?

Så lyder refrängen i Beck Hansens enda egentliga hit, Loser, från den fantastiska lo-fi-skräprock-folk plattan Mellow Gold. Den enda raden är som en moralfilosofisk dörröppnare. Visserligen var ”losern” en trendig figur under några år i mitten på nittiotalet, vilket förstås är en paradox, ”losern” kan aldrig upphöjas ur sitt eget underläge. Själv lär Beck sällan sjunga ovanstående rad live utan byter ut ”loser” och ”kill” mot andra ord. Nog om Beck. Det var egentligen citatet från en tidigare postning som jag ville avhandala: ”Vänstersympatisören är motståndare till idén om konkurrens därför att djupt därinne så känner han sig som en förlorare”. Den som sagt så är Theodore Kaczynski, mer känd som UNA-bombaren, som spred skräck i USA i mitten på 1990-talet genom att skicka brevbomber till de som han såg som representanter för det moderna, teknokratiska samhälle han kämpade mot. Citatet förekommer i det manifest som han utpressade sig till att få publicera i Washington Post och New York Times kort innan han greps.


Så stämmer det? Sympatiserar människor med vänstern därför att de känner sig som förlorare? Man kan vända på frågan: antar man vänsteråsikter därför att man känner sig hopplöst underlägsen, därför att man förnekas vissa rättigheter? Inte nödvändigtvis skulle jag säga. Paradoxalt nog kan man uppenbarligen lika gärna anta högeråsikter om man känner sig förtryckt av samhället. Som i exemplet jag tog i den tidigare postningen: att många fattiga i USA röstar republikanskt kan vara just därför att de inte vill se sig själv som förlorare.

Begreppet i sig antyder snarast ett karaktärsdrag: är du en förlorare finns inget hopp för dig. Du är för evigt dömd till ett liv i obarmhärtig misär. Inget du företar dig kommer någonsin att bära frukt. Att i en sådan situation vända sig vänsterut skall väl snarast ses som ett styrkedrag där man har tagit ett steg mot att styra sitt eget öde. Vänder man sig till konservatismen måste man ju lita på ”naturhärskarnas” goda vilja. Just därför skulle jag säga att om man ”gör motstånd mot idén om konkurrens” så har man redan lämnat tanken på en inneboende ”loserhet” bakom sig.

Men det viktigaste att påpeka är nog ändå att man kan ifrågasätta hela konceptet med konkurrens och dikotomin vinnare-förlorare. Rent ytligt sett kan det verka verklighetsfrånvänt: ingår vi inte alla i ett spel om makten, från vaggan till graven, från familjestriderna till världskrigen? Jo, förvisso, men i ”våra” moderna samhällen i väst är de flesta faktiskt inte tvingade till det, trots att det verkar så. Vi behöver inte åka hem och hämta en AK-4 om vi blir ratade i krogkön. Vi behöver inte erövra chefspositionen. Vi behöver inte visa att vi har rätt hela tiden. Tvärtom så har vi friheten att säga: ”jag avstår från makten”, eller till och med ”jag avsäger mig makten”. Det är inte lätt, men är fullt möjligt. Det finns de som har lyckats. Detta gäller däremot svårligen de som riskerar att förlora allt om de avsäger sig den lilla makt de har. Därför borde man också enligt min åsikt skapa ett slags system för maktbalansering, a la Keynes ”international clearing union”, som var tänkt att föra pengar tillbaks till fattiga nationer från de rika, ett förslag som Keynes lade fram under Bretton-woods konferensen 1946 1944, men vars genomförande skrotades efter effektivt motstånd från den part som hade mest makt för tillfället: USA.

Som jag ser det ingår idén om konkurrensen som samhällets drivkraft, och med den dikotomin vinnare-förlorare, i ett i grunden fascistiskt tankemönster. Det är den fascismen som Beck, i mina öron, anspelar på i sin refräng. Det är den fascismen som UNA-bombaren ger uttryck för när han antyder att det finns en inneboende ”loserhet” hos människan.

Andra bloggar om: , , , , ,

Bloggröra – det kommer mera

Det är svårt att låta bli att kommentera det senaste inte helt smickrande fokus som hamnat på bloggosfären. Först släpper Johan Ingerö m.fl. ut skvaller om Lars Danielsson som får drastiska konsekvenser, sedan tvingas Ingerö under hot om åtal för förtal (som DN skriver) att stänga sin blogg, eller om han nu gör det självmant som han själv påstår. Men inte nog med det Ingerö raderar sin blogg från Blogger vilket gör att namnet finns tillgänligt, vilket i sin tur påpassligt utnyttjas av okända meningsmotståndare som gör en bloggnapping och helt sonika gör en kopia av Right Online fast med ett helt …hrmm… annat innehåll. Nu riskerar säkert dessa i sin tur åtal av något slag. Jag har nämligen svårt att tro att Ingerö inte kommer att försöka vidta åtgärder. Bra för blogosfären? En engångsföreteelse? Njae. Tyvärr tror jag att vi kommer att få se mer av sånt här. Det är valår i år och man kan undra om det inte sitter en del skrupelfria valstrateger ute i partierna och undrar hur de skall kunna utnyttja bloggarna för att få ut sådan information som är lite för ”dirty” för vanlig media. Tyvärr var nog det här bara början på val-snasket i blogistan. Vad som händer framme i september kan man bara gissa, men jag skulle vilja citera en anonym aktivist som en gång sa till mig att: ”After all, we all know that politicians are the scum of the earth.” Jag får väl be alla rättfärdiga politiker om ursäkt för den avslutningen.

Magnus Ljungqvist skriver om skvallret i blogosfären i Expressen

Andra bloggar om: , , ,

Ett gott nytt år!

Jag vill passa på och önska ett Gott Nytt År till alla er som besökt bloggen och bidragit med engagerade inlägg, åsikter och värdefull information, och tacka alla bloggare (ingen nämnd och ingen glömd) som har inspirerat mig till att köra på. Keep up the good work!

Nästa år blir det valår och säkerligen också heta fighter i blogistan. Min enda förutsägelse inför det nya året är att F! kommer att få 4,3% av rösterna i riksdagsvalet och en vågmästarroll (skulle inte det vara intressant?!). Mitt enda löfte är att jag skall fortsätta att leverera mina söta och beska hembakade analyser på den här sajten.

ICC:s första arresteringsorder utfärdad

Apropå debatten om huruvida rättegången mot Saddam Hussein kommer att bli rättvis eller inte och huruvida den borde förts av till exempel den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) så rapporterar Stockholms Fria i dag om att nämnda ICC faktiskt utfärdat sina första arresteringsorder den 14 oktober. En av de åtalade är Joseph Kony, den ökände ledaren för Ugandas bisarra rebellgrupp Herrens Befrielsefront, ett val som torde vara okontroversiellt. Att hävda att Saddam husseins mål borde prövas av ICC är orealistiskt eftersom domstolen, som SF rapporterar skyndat oerhört långsamt. Ett sådant högprofiljobb vore en alltför bombastisk inledning på den ifrågasatta domstolens verksamhet. Lets face it, en oberoende tribunal för att pröva Saddam skulle USA aldrig tillåta på grund av att det oundvikligen skulle bringa ljus på amerikansk och sovjetisk inblandning i Saddams brutala affärer innan 1990, t.ex. gasningen av Kurder i Halabja.

ICC är ett ytterligt intressant verktyg i en alltmer globaliserad värld, men jag är ganska pessimistisk när det kommer till möjligheten att den kommer att få ett reellt inflytande. Den kan lätt bli en marionett för de stater som har makt över den, till dem som betalar dess räkningar och undersökningar. Att åtala Joseph Kony kommer inte att trampa någon på tårna, besvärligare blir det när det kommer till ledare som syltat in sig för mycket med OECD-länderna. Se på Internationella Domstolen i Haag. Visst är det bra att Milosevic ställs inför rätta, men viktigare är att se på vilka man inte arresterat, till exempel de kroater som drev ut och mördade tusentals Krajinaserber i inledningen av kriget. Med andra ord: rättvisa är en knepig ekvation utan givet resultat.

Juan Coles Informed Comment

En av anledningarna till att jag började ge mig in i blogosfären var svårigheten att hitta informativa, analyserande, liberala, amerikanska artiklar om kriget i Irak. Vissa av de bloggare som jag då ramlade över kollar jag fortfarande upp så snart jag har tid. En bloggare som jag ständigt återkommer till är Juan Cole. Cole, som bland bland annat skriver för The Nation, är professor i historia på University of Michigan och hans forskning och böcker handlar om moderna Islamistiska rörelser, Jihad och Shiiterna i Iran och Irak. På IC hittar man perspektiv på kriget mot terrorn som är svåra att hitta någon annanstans. Juan Coles postning i dag är inget undantag även om den är mer av ett smörgåsbord än de långa artiklar som han vanligtvis publicerar. Detta är amerikansk liberal (liberal i den amerikanska meningen) bloggning när den är som bäst om någon skulle fråga mig. Sen att sidan ser ganska b ut kan man förlåta honom många gånger om.