Med ett extra öga på Cecilia Stegö Chilos bittra frukter

Det finns dom som glädjer sig åt att Timbro-tänket nu kommer in i regeringen i from av Cecilia Stegö Chilo som kulturminister och att kultureliten nu får ”darra” som Bloggen Bent så sarkastiskt uttrycker det i en postning nyligen.

”Då är det riktigt, riktigt roligt att den nya regeringen har utsett Stegö Chilo till att ansvara för det verksamhetsfält inom ekonomin som har kommit att bli hemvist för vänstereliten – nämligen kulturen.”

Äntligen får högerns ilskna debattörer en möjlighet att sätta dit de ”rödvinsintellektuella” och ”flumvänstern” vars blotta existens provocerar så till den milda grad. Samtidigt är det uppenbart att varken de, eller kulturministern själv, har en aning om vad de pratar om när det gäller kulturproducenters villkor och drivkrafter. Fru Stegö ställde till exempel bidragstagande mot kreativitet i sitt första uttalande och klampade därmed direkt in i det minfält där hon kommer att befinna sig under den närmsta mandatperioden.

Man kan välja att se kulturskapare som permanenta bidragstagare – eller som självständiga, starka individer. Jag väljer det senare. Jag har en enorm respekt för kulturskapare, för deras möda, och jag vet att de vill ha större frihet.

Det låter ju bra för den oinitierade men bevisar bara hur fundamentalt okunnig kvinnan är om sitt område. Nyckelordet här är just bidragstagare, ett ordval som egentligen visar på ett förakt för kulturproduktion. Skulle man till exempel säga att forskare på karolinska institutet var bidragsberoende därför att de får anslag för sin forskning? Knappast. Skulle man påstå att medicinsk forskning skulle bli kvalitativt bättre om man drog in anslagen för forskarna? Knappast. Stegö sätter självständighet mot bidrag, vilket är ett fundamentalt misstag.

Kanske hänger det samman med att hon tycks tro att kulturlivet är ”politiserat”och att staten sätter gränser för vad som kan uttryckas, vilket återigen är helt knas och uppåt väggarna. Vi lever numera på 2000-talet och inte på sjuttiotalet då kulturlivet verkligen var genompolitiserat.

Timbroismen lyser dessutom igenom i påståendet att det inte är statens uppgift att finansiera kulturproduktion vilket är ytterligare en befängd tanke i den nyliberala självgodhetens tecken. Tvärtom står statens finansiering för en diversifiering av kulturlivet som dels möjliggör forskning inom kulturområdet och dels risktagande experiment. Allt detta på en avancerad nivå som näringslivet varken vill eller kan klara. Det enda man åstadkommer med att slopa stipendier är att försämra levnadsstandarden och produktionsmöjligheterna för utövarna. Makten (staten, kyrkan, hovet) har alltid varit de stora beställarna av kultur. Utan den typen av sponsring hade det inte funnits någon Mozart, Michelangelo eller Da Vinci att beundra.

Stegö har serverat en bitter frukt till kulturvärlden och hon kommer långsamt att få äta upp den under de närmasta fyra åren. För en minister som öppet föraktar de personer hon skall tänkas arbeta för kommer inte att få det lätt. Snarare kan man tänka sig att kulturvärlden radikaliseras betydligt under hennes mandatperiod. Det skall bli spännande att se det hända.

Mer på DN om kulturministern här, här och här . Och här på SvD

Andra bloggar om: , , , ,

Byte till Blogger in Beta

Jag har uppgraderat bloggen till nya Blogger in Beta som har en hel del nya funktioner, bland annat en efterlängtad kategorisering av inlägg, vilken ni hittar under labels i vänstermenyn. Betaversionen är tyvärr bara helt kompatibel med Internet Explorer och Firefox än så länge, men jag antar att blogger löser detta så småningom. Att redigera de nya mallarna tar sin lilla tid, men jag hoppas att allt skall se ut som vanligt om några dagar igen.

Den nya regeringen och en efterlängtad avgång

Jag har helt missat att Mauricio Rojas avgick som folkpartiets talesman i integrationsfrågor på tisdagkvällen, vilket var synd eftersom jag hade sluppit att oroa mig för att han skulle ha blivit integrationsminister i den nya regeringen. Från oppositionens synvinkel hade det förstås varit bra om Rojas blivit minister eftersom hans spektakulära utspel hade gjort honom omöjlig från dag ett.

Nu kommer i stället nästan lika spektakulära Nyamko Sabuni att ta posten som integrationsmininster vilket väl knappast är bättre. Hennes hjärtefrågor handlar som ni kanske vet om hedersrelaterade brott och kvinnlig omskärelse och hennes mest spektakulära utspel handlar om obligatoriska gynundersökningar för flickor för att jaga upp och ryka ut omskärelseförbrytare. Det verkar som om kvinnan vill bli Sveriges svar på Ali Hayaan Hirsi. Lika fullt extrem verkar hon däremot inte.

Är det inte bra om dessa frågor då kommer fram i ljuset? Oh boy, dristas man att utbrista. De har ju i princip belamrat bordet sedan många år tillbaka. Det finns ingen statistik över hedersrelaterad brottslighet i Sverige (i alla fall inte från Brå eller SCB) så därför är det svårt att säga om de få våldsamma fall som förekommit, och som verkligen är vidriga, är enstaka händelser eller inte. Förtjänar de att ta upp hela bordet? Troligen inte. Som ni förstår förväntar jag mig inte mycket av Sabuni. Inte heller Jan ”Caligula” Björklund i posten som skolmininster får mig att känna mig väl till mods (1). Att sätta timbrochefen Cecilia Stegö Chilò på kulturministerposten är väl närmast att betrakta som ett skämt. Kulturvärlden är som bekant ofta progressivt lagd så fru Chilo som hårdför nyliberal lär inte få det lätt.

Trevligare är det däremot att Carl Bildt fått posten som utrikesminister. Trots hans högborgerliga manér har jag stor respekt för hans kunnande. He’s been there, seen that. Han borde ha en humanitär syn på utrikesfrågor. Kanske har jag fel, vilket framtiden får utvisa.

1) Caligula är namnet på Stig Järrels sadistiska lärare i Alf Sjöbergs mästerverk Hets. Darn good movie!

Andra bloggar om: , , , , , , ,
technorati: , , , , , ,

Republikanernas nya lagförslag tullar på USA:s demokrati

Lennart Franzells postning om Buskens nya lagförslag måste läsas. Här har alltså denne idoge president lyckats få igenom ett lagförslag i USA:s kongressen som ytterligare inskränker de mänskliga rättigheterna och som kan få vådliga konsekvenser för USA:s framtid. Lagen förvägrar ”illegala kombattanter” (läs: fångarna på Guantanamo Bay) rätten att pröva de bevis som finns mot dem i domstol, det som i juridiska termer kallas för Habeas Corpus. Om jag har fattat det rätt så innebär detta att de här personerna kan dömas till döden i slutna militärdomstolar utan att bevisen mot dem överhuvudtaget granskas. Möjligen kan de gå till högsta domstolen med ett överklagande, men de reublikaner som knackat fram det här förslaget har gjort det tydligt för högsta domstolen att de inte skall lägga sig i. För en lekman på det juridiska området är det inte helt lätt att hänga med i svängarna, men det verkar troligt att USA nu, som Lennart Frantzell skriver ”tar steget in i rättsmörkret”

Att den amerikanska kongressen har kapitulerat inför Bush-regeringen och gått med på att införa det här lagvridiga förfarandet betyder slutet för USA som rättsstat. Bush vill börja avrätta muslimska fångar så snart som möjligt och resultatet kommer att bli att hela USA nu får blod på händerna i ett snabbt eskalerande religionskrig.

American Civil Liberties Union (ACLU) skräder inte orden när de kritiserar det nya lagförslaget:

”Nothing could be less American than a government that can indefinitely hold people in secret torture cells, take away their protections against horrific and cruel abuse, put them on trial based on evidence that they cannot see, sentence them to death based on testimony literally beaten out of witnesses, and then slam shut the courthouse door for any habeas petition,” said Christopher Anders, an ACLU Legislative Counsel. ”But that’s exactly what Congress just approved.”

Det finns också andra effekter av det här beslutet som kan få oanande konsekvenser. För det första kan det bli mycket svårare för USA att spela polis i resten av världen och peka finger åt regimer för att de håller summariska rättegångar. Det blir m.a.o sista spiken i kistan på Buskens demokratiseringsoffensiv.

En ytterligare effekt är hur lagen kan tänjas i framtiden. Jag drar mig till minnes ett exempel på hur en amerikansk lag ändrats för att passa helt andra syften än det var tänkt, och det är tillägget i konstitutionen om egendomsrätten, som tillkom för att ge fattiga svarta rätt till egendom efter det att slaveriet var över i USA. Senare har den lagen i stället åberopats av företag för att hindra inskränkningar i deras rätt att äga vad det nu månde vara. Kommer vi att få se en serie av summariska rättegångar med påföljande avrättningar i USA i framtiden i samma klass som Kina, Iran eller Saudiarabien, baserade på helt andra grunder än kriget mot terrorismen?

Och varför detta hemlighetsmakeri kan jag inte låta bli att fråga mig? Vad är det som inte får komma fram i ljuset? Tortyr? Bristande bevis?

Mer om detta på LA Times

Andra bloggar om: , , , ,

Bloggutmaning: ideologier

Efter viss tvekan så antog jag Marcus utmaning om ideologier som startades av syrran för någon månad sedan. Nåväl, här är resultatet. Jag skickar vidare utmaningen till tennisspionen, rgr och yabosid. D.v.s en lite blandad kompott av bloggare som jag är nyfiken på vad de har att säga i frågan.

1) Politisk ideologi du förespråkar?
Jag vill ogärna förespråka den ena eller andra ideologiska modellen och i stället framhålla den politiska praktiken som det viktiga i ett samhällsbygge. Den praktik som genererar minst förtryck är också den ideala som jag ser det. Om det villkoret är uppfyllt så skulle jag troligen förespråka ett system med platt hierarki baserat på en holistisk modell (anarkism eller libertarianism kanske). Utopism som politisk metod/praktik bör inte heller underskattas.

2) Politisk ideologi du föraktar mest?

De ideologier som baseras på övermänniskoideal (”Herrschaftsideologien” som tyskarna skulle säga) och de som genererar våld och förtryck.

3) Materialist eller idealist?

Jag skulle säga materialist hur märkligt det än kan låta.

4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Ingen eller båda beroende på resultatet (vilket ju på sätt och vis är konsekvensialistiskt?).

5) Politiskt uppvaknande?

I tidiga tonåren.

6) Politisk detour?

Ingen, snarare en längre apolitisk sådan

7) Enskild person som påverkat dig politiskt?

De finns några personer i mitt liv som har haft mer betydelse än andra, men jag avstår att nämna några namn.

8) Bok som påverkat dig mest politiskt?

Om jag måste nämna en så får det bli John Steinbecks ”Vredens druvor”. Sedan tänker jag föra in film, teater, musik och bildkonst i sammanhanget också: Film: journalfilm om Anne Frank, Teater: Nigel Williams ”Klassfiende”, Musik: Dead Kennedys album ”Fresh Fruit for Rotten Vegetables”, Konst: Edward Kienholz ”The State Hospital”.

9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Alla de stora ideologiernas största brist är deras tendenser till universalism, ja det är en brist i ideologismen i sig.

10) Viktigaste enskilda politiska frågan?

Frågor som rör makt- och resursfördelning på global nivå.

Andra bloggar om: , ,

En motström: idén om öppen invandring

Jag håller verkligen inte med om allt som Johan Norberg tycker, men vissa av hans ståndpunkter är klart intressanta, och kanske då framför allt det faktum att mannen förespråkar öppen invandring. Idén om öppen invandring tycks nu alltmer skära genom den normala höger-vänsterskalan och frågan är om det är början till en motström mot nationell isolationism som vi nu ser? I vänsterlägret torde Per Wirtén vara den mest namnkunnige förespråkaren för ett öppet Europa.

Själv är jag helt klart för en öppen immigration, samtidigt som jag är fullt på det klara med vad det innebär: en stor risk för lönedumpning. De rika ser förstås en möjlighet att tjäna ytterligare en hacka på billig arbetskraft, men de skall naturligtvis betala det det kostar att köpa arbetskraft i ett land som Sverige. Kan man klara av att lösa den frågan så kan man också klara av att hålla gränserna öppna. Fördelarna är framför allt en större mångfald ett utjämnande av skillnader mellan nord och syd, men också en humanitär nödvändighet när folk nu dör i tusental vid Europas murar.

Lite läsning:
Marknadsliberalt perspektiv
Vänsterperspektiv
Migration, Citizenship, and the European Welfare State

Tidigare postningar:
Argument för fri arbetskraftsinvandring

Andra bloggar om: , , , ,

Artikelserien som kanske fick Landskronaborna att välja SD

Efter lite letande och ett tips från vänstra stranden så hittade jag den artikelserie om ungdomskriminalitet som Helsingborgs dagblad har kört under hela året. Enligt en kommentar på HD:s hemsida skall det röra sig om så mycket som 98(!) artiklar. Jag har bara skummat artiklarna, men här är några länkar till HD:s hemsida: en introduktion till artikelserien och en diskussion (med sista inlägget överst). Valresultatet i Landskrona finns här.

Tidigare skrivet om Landskrona och SD: 1 och 2

Andra bloggar om: , , , ,

Jag vill knappast bli betraktad som svensk i Jimmie Åkessons Sverige

Sverigedemokraternas politiska program skall bemötas med debatt låter det numera efter partiets framgångar i kommunalvalen. Jag är själv inte så säker på att det är en bra idé men har i alla fall försökt att göra en dykning ner i deras program för att se hur de försöker framställa sig själva. Helt klart är det så att man med näbbar och klor försöker bemöta anklagelserna om rasism. En taktik man använder är att särskåda begreppet rasism och anpassa det till partiets syften (vilket man nu också fått hjälp med av Mauricio Rojas). I SD:s ungdomsparti så har man till exempel dragit igång en kampanj med titeln: ”Vägra kallas rasist” där partiodföranden Jimmie Åkesson skriver att:

Vi vill med den här kampanjen sprida kunskap och fakta om den så kallade rasismen. Det är inte rasism att bry sig om sitt land och det är heller inte rasism att kritisera invandringspolitiken. Skulle så vara fallet, skulle man kunna klassa större delen av svenska folket som rasister, vilket naturligtvis vore helt vansinnigt.

Nej, Jimmie, det är inte rasism att bry sig om sitt land eller diskutera integrationspolitik, men det är verkligen inte det jag pratar om när jag kritiserar SD:s politik, utan vad som är tänkt att bli resultatet av den förda politiken. På webbsidan skrivs det att man förordar en gemensam kultur, att man vill att invandrare som inte assimileras till den skall repatrieras, att homogenitet är en grundsten för en fredlig utveckling etc, etc. Delningen mellan vi och dom kan helt enkelt inte missförstås även om principprogrammet är så luddigt formulerad att det är svårt att utläsa vad resultatet skall bli. Om man tittar på de famösa 33 punkterna som Expressen publicerat så framgår det med all önskvärd tydlighet att det är ett segregerat samhälle som SD förespråkar där ”etniska svenskar”, som Rojas uttrycker det, separeras från de invandrare som av ena eller andra anledningen varken kan, vill eller får bli inlemmade i svenskheten.

Om SD skall bedriva politik i praktiken, vilket man nu måste göra i t.ex. Landskrona, så kommer den politiken att behöva innebära segregation mellan svenskar och de andra och det innebär rasism som vi känner begreppet i dag. Så du måste nog börja använda andra argument när du utbildar dina ”jugends” Jimmie, annars kommer deras debattmotståndare att pulvrisera dom.

Sedan måste jag fråga mig vad Jimmie skulle göra med mig om han fick regeringsmakten och jag har inga illusioner att han skulle räkna mig som en Svensk överhuvudtaget. Inte för att jag bryr mig, jag vill knappast bli betraktad som svensk i hans Sverige.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Lögnen i den informerade samtiden

I går publicerade Aftonbladet en artikel av John Pilger, där den Australiensiske debattören och journalisten går till hårt angrepp mot Bush och Blairs lögner inför Irak-kriget. Pilger tar avstamp i Ronald Reagans propagandainstitution ”Office for Public Diplomacy” som skapades för att rättfärdiga USA-sponsrade kupper i mellanamerika på åttiotalet som exempel och konstaterar att:

På Reagans tid ansågs idén att presidenter och premiärministrar ljuger på ett avsiktligt, beräknande sätt exotisk; Nixons lögner i samband med Watergateskandalen påstods vara chockerande eftersom presidenter inte ljuger utan vidare.

Enligt min erfarenhet har denna allmänhetens kritiska förståelse och moraliska känsla alltid legat steget före dem som påstår sig föra allmänhetens talan. Det som Vandana Shiva kallar ”den undertryckta kunskapens uppror” pågår för fullt i Storbritannien och runtom i världen, kanske på ett sätt som vi aldrig sett motsvarigheten till, tack vare en återupplivad internationalism som understöds av ny teknologi. Reagan kunde komma undan med många av sina lögner, men Bush och Blair kan inte det.

Jag vet inte om det finns siffror på hur folks kunskaper om sin omvärld förändrats i takt med att medialandskapet expanderat och förändrat karaktär, inte minst med tanke på oss ”meborgarjournalister” och den nya teknologins spridning. Men jag föreställer mig, precis som Pilger att ett avsiktligt missledande eller en lögn lättare genomskådas i dag och dissikeras snabbare och i vidare kretsar. Vad händer då med lögnen som sådan? Innebär ovanstående att lögn som ett strategiskt vapen blivit moraliskt accepterat bland politiker? I Seymour Hersh bok Chain of Command så använder flera av författarens källor en liknande argumentering: det gör inget om vi ljuger, så länge som vi befinner oss på den vinnande sidan! Lögnen ingår så att säga i riskkalkylen. Den som förlorar beslås också med sina lögner. Den som inte förlorat än går fri tills slaget är avgjort och fortsätter gå fri om slaget är vunnet. Därför kommer Bush och Blair aldrig att tillstå de lögner som fick dem att bygga ett fall mot Irak, trots deras genomskinlighet och trots att de redan beslagits med dom.

Politiker och företag bemöter också hotet från en mer informerad allmänhet på ett nytt sätt genom att anlita pr-konsulter, omvärldsbevakare och mediastrateger: konsultföretag vars kunder och strategier är och förblir hemliga för omvärlden. Makten blir därigenom inte längre talesmän för folket utan börjar snarare framstå som dess motståndare. Folkets åsikter och krav på sanning har blivit ett ”problem”, som måste bemötas genom mediakampanjer och hemliga operationer, för att skapa och vinna opinioner. De politiska partierna blir mer lika företag än demokratiska institutioner.

Det här är förstås i förlängningen ett stort problem för demokratins trovärdighet som jag ser det. Vi medborgare borde därför ställa krav på fullständig transparens (glasnost) när det gäller våra politikers strategiska arbete och kräva att partiernas användande av mediastrateger och pr-byråer redovisas och regleras.

Andra bloggar om: , , , , , ,

En ny form av demokrati i Somaliland

Jag har hållit ett halvt öra öppet för utvecklingen i Somalia under en tid, men nu när situationen i landet på Afrikas horn tycks gå in i ytterligare ett dramatiskt skeende så är det dags att titta lite närmre på vad det är som händer i landet. Läget verkar just nu vara att det så kallade Högsta Rådet av Islamiska Domstolar (SICC) lägger under sig en allt större del av Somalia i väst och syd. För några dagar sedan föll den sydliga staden Kismayo i SICC:s händer. Den internationellt erkända övergångsregeringen kontrollerar nu bara en liten enklav kring provinsstaden Baidoa. I norr förklarade sig Somaliland självständigt redan 1993, en självständighet som inte erkännts av något annat land. Distrikten Puntland och Jubaland har också brutit sig ur Somalia och bildat autonoma styren (se karta i slutet av artikeln).

Väst anses redan vara inblandat i konflikten genom att USA stödjer vissa krigsherrar i huvudstaden Mogadishu som strider mot SICC, något som USA vägrar kommentera offentligt. Övergångsregeringen har gjort allt för att spela på terroristhotet för att försöka få hjälp att behålla makten medan SICC förnekar all inblandning med internationella terroristorgnisationer. Deras argument för att ta makten i landet är för att få slut på det våldsamma och kaotiska tillstånd som det befunnit sig i sedan diktatorn Said Barre störtades av krigsherrar 1991. Somalia riskerar med andra ord att bli nästa front i ”kriget mot terrorismen” och ett krig med Etiopien är överhängande.

Det är dock framför allt det självständiga Somalilands styre som intresserar mig. Här verkar det ha utvecklats en unik form av demokrati som kombinerar en västligt inspirerad parlamentarism med ett traditionellt klanbaserat styre. Framför allt verkar alla parter ha varit intresserade av att inte hamna i det blodiga kaos som präglat resten av landet. 1993 hölls en serie klanbaserade rådslag för att hamra ut landets styresskick och konstitution. Genom att inkorporera det traditionella ”äldres råd” som ett slags överhus i ett tvåkammarparlament verkar man ha lyckats övergå från ett traditionellt styre till modern demokrati och 2002 tog Somaliland steget fullt ut till att bli en flerpartibaserad demokrati när sex partier deltog i lokala val. Året efter hölls president- och parlamentsval.

Somaliland borde vara det exempel man lyfter fram när man diskuterar hur en fredlig demokratisering av traditionella maktstrukturer kan genomföras. I stället för att belöna de krigsherrar som terroriserat den Somaliska befolkningen under mer än tio år borde det internationella samfundet åtminstone överväga att ge Somalilands styrande den uppmuntran de förtjänar genom att erkänna Somaliland som en självständig nation.

Uppdatering:
Uganda vill skicka soldater till Somalia
Kenya varnar FN för framtida intervention
”Nairobi should take the lead in negotiating a power sharing agreement”
Anti Islamists protest in Gedo region

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati: , , , , ,