Det är något ödesmättat över hela debatten med Irans kärnvapen som jag på sätt och vis kan förstå. Det handlar inte så mycket om att Iran som stat skulle utgöra ett extraordinärt hot, som en tillbakagång till kalla krigets kärnvapenskräck. Just när vi trodde att spänningen skulle släppa och världen skulle kunna nedrusta dyker en handfull nya kärnvapennationer upp och vill vara med i klubben. Vad dessa länder indikerar är att många fler nationer skulle kunna skaffa sig kärnenergi och kärnvapen och att en terrorbalans skulle bli svår att upprätthålla med så många aktörer på banan.
En annan aspekt som jag tror är svår att svälja för makthavare i väst är tanken på att tredje världens länder nu har ett reellt hot att sätta emot eventuella försök att kontrollera deras förehavanden. Ett kärnvapenbestyckat Iran är i sig inte bara hotfullt i en offensiv mening utan också i en defensiv. Nationen har plötligt en helt annan förmåga att försvara sina resurser, i det här fallet gas och olja, mot angripare. Ett sådant försvar förskjuter förstås maktbalansen både i regionen och i världen, men det visar också att det ekonomiska spelrumet för västvärlden kommer att bli allt mindre i framtiden. Vi kommer kort sagt att få betala högre priser för det som vi tidigare mer eller mindre kunde tvinga oss till att få för en spottstyver.
Sedan spelar det ingen roll om det kommer att ta tio år till för Iranierna att få ihop de restrerande 834 centrifugerna som krävs för att göra kärnvapenplutonium, och om Iran då är en fin och snäll demokrati som vi kan acceptera, för sedan anden släpptes ur flaskan över Hiroshima och Nagasaki så är riskerna plötsligt så mycket högre. Det är kanske inte konstigt att många forskare som då jobbade på det projektet, som t.ex. Prof. Joseph Rotblat, numera är idoga fredsivrare.
Visste ni för övrigt att dessa forskare allvarligt räknade på riskerna att hela jordens atmosfär skulle kunna antändas av atombomben? Man var orolig för att en atombomb av de typer som fälldes över japan skulle kunna förorsaka en kedjereaktion i hela jordens atmosfär och ja, i princip bränna upp hela planeten. Inte ett så kul scenario. Efter flera omberäkningar kom man fram till att marginalen var tillräckligt betryggande för att fortsätta planerna och det gick ju som vi vet bra för alla utom de 200 000 japaner som strök med. Men tanken hisnar. Om detta berättar Prof. Martin Rees, som är en av världens ledande kosmologer och rymdforskare, i den fascinerande boken ”Our Final Century” (ISBN 0434008095).
—
Bildförklaring (från Wikipedia):
World map with nuclear weapons development status represented by color.
* Red: Five ”nuclear weapons states” from the NPT. (United States, Russia, United Kingdom, France and People’s Republic of China).
* Dark orange: Other known nuclear powers. (India and Pakistan).
* Yellow: States suspected of having possession of, or suspected of being in the process of developing, nuclear weapons and/or nuclear programs. (Israel, North Korea and Iran).
* Purple: States which at one point had nuclear weapons and/or nuclear weapons research programs. (Argentina, Australia, Ukraine, Belarus, Brazil, Egypt, Iraq, Kazakhstan, Libya, Poland, Romania, South Africa, South Korea, Sweden, Switzerland, Republic of China (Taiwan) and Yugoslavia).
* Green: Other states capable of developing nuclear weapons within a short amount of time. (Canada, Germany, Japan, Italy, Netherlands, Lithuania and Saudi Arabia).
* Grey: States which are not believed to have nuclear weapons, nor the capability of developing them quickly.
Andra bloggar om: politik, kärnvapen, iran, fysik, nyheter, ekonomi
