Jamen Rojas, visst kan vi diskutera brottsligheten bland invandrare!

Rojas, jag har förstått att du vill att detta med den höga brottsligheten bland invandrare skall diskuteras i en ”uppriktig, öppen och seriös debatt” efter att ha läst ditt debattinlägg i DN i dag. Jamen visst, Mauricio, jag snackar gärna! Som jag har förstått det tycker du att Brås undersökning visar att brottsligheten bland invandrare är sociokulturellt betingad snarare än socialt, d.v.s att vissa nationaliteter eller folk har lättare att överskrida lagen än andra. Rent av naturen alltså. Svenska folket har ju vetat om detta så himla länge och ändå vågar ingen prata om det. Till och med Brå verkar själva ovilliga att publicera sin undersökning. Jag förstår att det är frustrerande för dig. En tröst kan kanske vara att myndigheterna, som polisen till exempel, redan vet det här. Dom är bra på att stoppa folk i fack på ett effektivt sätt.

En sak som jag ändå inte förstår är hur du tänker dig att samhället rent praktiskt skall lösa problemet med dessa brottslingar om man nu skall ta det hela till sin spets? Säg om det skulle visa sig att till exempel invandrade Finnar är mer benägna än andra att till exempel att sälja smuggelsprit, skall man då i förebyggande syfte försöka kartlägga deras verksamheter på ett sätt som hindrar dom att komma över sprit, som att dra in deras körkort till exempel? Ett annat sätt är att stämpla ursprungsnationaliteten i passet på alla nya svenskar och att införa passtvång som i Sydafrika under apartheid ungefär. Då kan man ju stoppa oönskade etniska grupper där man tror att de kan utföra brott, som i affärer, på byggarbetsplatser eller i bolagsstyrelser. Om det blir för bökigt med alla länder som man inte kan hålla reda på var dom ligger så kan man ju alltid kategorisera olika etniska grupper i ”kluster” som till exempel Slaver, Judar, Muslimer, Kaukasier, Afrikaner etc etc. Det skulle ju underlätta polisens arbete betydligt. Jag är övertygad om att det finns testade modeller i historien som kan som användas som utgångspunkt i det fortsatta arbetet.

En utmärkt historisk tillbakablick ur vapeninspektörernas perspektiv


Hans Blix bok ”Avväpna Irak”, som utgavs 2004 och nu finns i pocket, är en rätt fascinerande redogörelse för det arbete som han genomförde som vapeninspektör i Irak under våren 2003. För den som har följt alla vändningar när det gäller Irakkriget så har den kanske inte så mycket nytt att komma med i själva frågan om krigets orsaker, men den är definitivt läsvärd. Bara att återigen få framkalla Blix lite avoga diplomatiska stil är njutbart. Han skriver verkligen som han talar. Fyrkantigt och ändå klart och bitskt.

Skriften är framför allt berättelsen om hur inspektionerna genomfördes och inspektörernas roll i det intensiva diplomatiska spelet i New York och deras förhandlingar med sina Irakiska motparter, men också till viss del ett försvar för inspektionerna. Nu i efterhand så känns det som om den tiden ligger långt borta så boken ger en utmärkt historisk tillbakablick ur inspektörernas perspektiv. Den är också informativ när det gäller deras kontakter med sina Irakiska förhandlare.

Blix resonerar också en hel del om USA:s och Storbritanniens agerande inför kriget och det är uppenbart att han är mycket kritisk till dessa regeringars agerande samtidigt som han är oförstående inför Irakiernas samarbetsovillighet. Boken är till viss del ett försök att förstå dessa olika hållningar. Ville USA egentligen ha några inspektioner? Varför visade inte Irakierna upp bevis, om de nu verkligen hade förstört sina massförstörelsevapen sommaren 1991?

”Det känns dystert att konstatera att de tvivel som FN:s och IAEA:s inspektörer officiellt och öppet reste om rapporterna från nationella underrättelsetjänster, nonchalerades av koalitionen när det begav sig och i stor utsträckning har nonchalerats i efterhandsdiskussionen av USA och Storbritannien. En mening som ofta citeras är den om att amerikaner bor på Mars och är beredda att handla målinriktat och slåss medan Europeerna bor på Venus och bara är beredda att diskutera och kompromissa. Det är slående att inte ens de mest uppmärksamma planetobservatörerna ser FN någonstans.”

Bild: IAEA Image Bank

Hur ser marknadsliberalismens humanitära praktik ut?

Nu verkar oljedealen mellan oljebolaget CITGO, som ägs helt av det statliga Venozelanska oljebolaget, och stadsdelen Bronx i New York vara klar. Tre icke-kommersiella fastighetsägare kommer att vara först ut att prova pilotprojektet som innebär att de kommer att få köpa Venezolansk olja till 40% rabatt. Överskottet skall användas för att sänka hyror och göra förbättringar för de boende. Veneuelas president Hugo Chavez träffade kongressledamoten Jose Serrano i september och de två började förhandla utifrån Chavez erbjudande om att leverera billig olja till USAs fattiga.

Det här kan verka vara en ganska marginell affärsuppgörelse, men den har i mitt tycke en ganska speciell innebörd. Att en av den sittande USA-administrationens stora ideologiska fiender kan hjälpa fattiga bostadsområden i USA utan att möta några större hinder är ganska anmärkningsvärt. Venezuela levererar mycket olja till USA som världens femte största oljeproducent och därför finns naturligtvis inget embargo mot en sådan import. Bush måste helt enkelt svälja förtreten och se på medan Chavez låter CITGO agera hjäporganisation. Samtidigt skräder inte Serrano orden när det gäller andra oljebolags tystnad: “We are truly grateful to CITGO and the Venezuelan people for their generosity. It is absolutely shameful that no American oil company has similarly stepped forward to help communities struggling with high energy costs during the winter heating season, especially in view of their record profits these last months.”

I skenet vad som är möjligt för ett statsägt företag som CITGO att göra så framstår marknadsliberalismen som en djupt inhuman ideologi med en mycket stor brist. Den enda mekanism för att skapa välstånd som man brukar höra talas om är att maximera vinsterna och öka tillväxten. Så länge som statsmakten har något att säga till om är det väldigt enkelt för marknaden att hävda att det går, utan statsmakten är jag övertygad om att vi skulle leva i ett totalitärt och förmodernt samhälle,i alla fall så som marknaden fungerar i dag. Säg att nu inte staten fanns, vilken typ av mekanism skulle företagen använda för att undvika att folk gick under? Om folk går under börjar man nämligen agera för att överleva vilket kan innebära social oro, upplopp och organiserad kriminalitet. Jag vill nämligen hävda att om man är seriös med att diskutera marknadsliberalism så måste man också ge sig in i att försöka formulera de frågor som vänstern traditionellt befattar sig med. Hur ser marknadens humanitära praktik ut?

Bild: wikipedia (licens: GNUFDL)

En kaotisk karta över Kinesernas konfliktfyllda 1900-tal


Ibland, när jag tycker att jag har svårt få en överblick över vissa konflikthärdar så skissar jag upp ett slags mindmap över en region som innefattar de olika parternas kampanjer, vilka områden de dominerar under olika tidsperioder, m.m. Den här skissen gjorde jag inför en planerad resa till Kina som sedemera inte blev av. Den visar Kinas konflikter under nittonhundratalet, gjord utifrån ett antal wikipediaartiklar. Det ser ju väldigt kaotiskt ut (även för mig) men nån kanske har nytta av den. När jag ser efter så verkar det dock som jag glömt Kinas inblanding i Koreakriget och Tibet och det Sinoindiska kriget.

CPC = Communist Party of China (lett av Mao Zedong)
KMT = Kuomintang (Nationalistparti lett av Chiang Kai Chek)
JPN = Japan

Klicka på bilden för att förstora

Christian Peacemaker Teams vädjar för de kidnappade

Många högerbloggare är frustrerade över att deras meningsmotståndare, inklusive undertecknad, inte tydligt nog uttrycker sin avsky för kidnappningar och terrordåd som utförs av motståndet i Irak. Det verkar dock inte spela någon roll hur mycket man meddelar sin avsky för slika aktioner, kravet på avståndstagande återkommer ändå hela tiden. Det visar hur polariserad och meningslös debatten har blivit. Man stångar sig lätt blodig. Hur mycket man än ogillar Bush-regimens militärism så tror jag att stödet för den västliga demokratin ändå är stort bland vänsterfolk och humanister, åtminstone som ett steg mot ett mer genomdemokratiserat samhälle. Kravet på avståndstagande mot terrordåd blir därmed ett slags (omedveten?) retorisk fälla med avsikt att få fram ett avståndstagande mot demokrati. Det är naturligtvis en mankeistisk retorik som inte är produktiv på något sätt.

För att nu gå mina kritiker till mötes så skall jag uttrycka min avsky för den senaste i raden av kidnappningar som genomförts av rebeller i Irak. Fyra av människorättsorganisationen Christian Peacemaker Teams medlemmar kidnappades i veckan. En video som visade dem bundna med maskerade män sändes på Al-Jazeera och deras öde är oklart. CPT är en organisation som arbetar med humanitärt arbete i Irak, som att distribuera mediciner och annan hjälp till behövande. Organisationen tar avstånd från ockupationen men finns på plats för att göra något för civilbefolkningen.

Jag kan inte annat än uttrycka den djupaste beundran för dessa personer som riskerar sina liv i ett land där våldet är lag. Jag räknar mig själv som ateist, men hyser verkligen den djupaste respekt för den humanitära aspekten i viss kristen praktik. Kidnapparna bör släppa dessa människor omedelbart om de bryr sig de minsta om Irakiernas väl och ve. Det skall noteras att CPT har en muslimsk motsvarighet Muslim Peacemaker Teams som arbetat bland annat med återuppbyggnaden av Fallujah.

På Democracy Nows hemsida rapporteras att ”The Association of Muslim Scholars said the captives should be granted their freedom as a humanitarian gesture. The group has helped mediate the release of kidnapped foreigners in the past”. Det är bara att hoppas att de lyckas denna gång. Det behövs verkligen fler fredsarbetare Irak.

Lyssna på aktuellt radioinslag från Democracy Now
Intervju med Sai Rasouli, Muslim Peace Teams

Det permanenta undantagstillståndets en väg mot ett totalitärt samhälle?

Jag har inte läst Agambens bok ”det permanenta undantagstillståndet” som samlar damm i min bokhylla, men redan dess titel får mig att dra paralleller till dagens situation i världen. Kriget mot Terrorn och Det heliga kriget, Jihad har just karaktären av att försöka permanenta ett undantagstillstånd som kan motivera extraordinära åtgärder som innebär brott mot den internationella rätten, ökad övervakning, hemliga operationer och annat som inte skulle tillåtas i fredstid. Medan kriget mot terrorn har verkar ha skapat ett slutnare och mer isolerat USA så har Jihadisterna lyckats att piska upp hatet mot västvärlden och drivit ut muslimska länder i isolationism.

I och med att dessa krig inte kan vinnas så kan de pågå under en lång tid. De sipprar in i vår kultur och gör våldsutövningen och rädslan till vardag. I rädslans spår följer främlingsfientlighet och sekterism. I det värsta scenariot innebär det permanenta undantagstillståndet ett totalitärt samhälle där åsikter och media är strikt kontrollerade. Vi är inte där än, men vad händer om terrorister skulle genomföra ytterligare ett spektakulärt våldsdåd i stil med 911? Jag vågar knappt tänka tanken.

Det som skrämmer mig allra mest är att lärdomarna från 1900-talet håller på att försvinna ur det allmänna medvetandet, hur naturrättstänkandet börjar influera politiken. Kritiken mot FN är en del av det, föreställningen om homo economicus en annan, den konservativa offensiven en tredje. Visst går allt i vågor. Andra världskrigets kataklysm följdes av ett ekonomiskt uppsving och en vänstervåg. Sedan 1990 har pendeln slagit tillbaka.

Om kriget mot terrorn skall föras med sikte på att verkligen vinna så kan inte jag se annat än att världen är på väg in i ett tredje världskrig. Det kanske ändå är dags för ett humanistiskt initiativ, som föreslogs på SvD:s brännpunkt för några veckor sedan.

En snabbtur till den Paleokonservativa galaxen

Jag hamnade av en tillfällighet på Tommy Funebo’s blog. Tommy kallar sig paleokonservativ, ett begrepp som jag visserligen hört tidigare utan att förstå innebörden, så jag kollade upp det i Wikipedia.

Paleoconservatism … refers to an American branch of conservative Old Right thought that is frequently at odds with the current of conservative thought as espoused by the Republican Party elite. Paleoconservatives disagree with those whose beliefs they classify as neoconservative.

Fine. Jag såg idel distingerade äldre herrar framför mig i samspråk över den nya tidens perverterade och dekadenta ideal i sann gentlemannamässig anda. Ni vet, många ciggarrer och mycket maktspel i korridorerna. När jag klickade på den externa länken till Paleoconservative Youth Movement så rasade den bilden raskt ihop. Bloggens adress är http://www.smashleftwingscum.com/ och dess logiska rubrik förstås ”Smash Left-Wing Scum”. De äldre herrarna blåstes bort för att ersättas av en högerextrem hetsrörelse mot alla företeelser som hotar den vita rasens inflytande i USA. Sajten verkar handla mycket om ”icke-kaukasier” som begår olika former av brott, om lagförslag som förespråkar hårdare invandringslagar etc. Här är ett exempel från en av deras online polls:

Our last poll asked: How do we save America.

38% ”a massive civil disobedience revolt against the traitors destroying this once great nation”
31% Tom Tancredo
11% other
5% Blogging
5% Mega Dittoes
4% Lowering marginal tax rates
2% Flags
2% Listening to Sean Hannity
2% No Spin Zone
0% dittoes

It looks like most of our poll voters are more interested in action. That quote by the way comes from the Jewish Task Force’s suggested way to Take Back America from Islamic and Bolshevik invasion.

Jag började nu känna mig lätt illamående på grund av allt hat som utstrålades från bloggen och bestämde mig för att gå vidare till nästa länk i Wikipediaartikeln som visade sig vara betydligt mer ”mogen”, om man får säga så. Därmed inte sagt att innehållet var mindre radikalt. På Turnabout finns en ganska belysande text om vad denna typ av konservatism förordar.

”The point is that today’s public order, the one all respectable public institutions and authorities support, is antihuman because it denies fundamental aspects of human nature. It tells us that safety, comfort, and the satisfaction of desire are the point of life; that increasing and equalizing such things is the noblest goal conceivable; that love, loyalty and sacrifice are personal tastes like any other. Such a view cannot last or long remain tolerable. It must and will change”.

Ett riktigt balanserat artikel om ”kulturkrig” hittade jag också. där.

Men jag hickade till när jag kollade upp Jewish Task Force som nämndes i pollen ovan. Jeez, vad skall man säga? Det blir skrämmande på ett nästan komiskt sätt när skribenten kallar Ariel Sharon för en ”bolsjevikisk diktator”! Bolsjevik? Sharon? Och så matar det på i en aldrig slutande litania. Arafat får bli ”en arabisk Hitler och pedofil som dog AIDS”. Nethanyahu är en bedragare och opportunist, etc etc. I princip alla Israeler utom möjligen vissa organisationer som t.ex. Hilltop Youth, är förrädare.

Bakom Jewish Task Force står Chaim Ben Pesach som har ett minst sagt intressant förflutet. Han var med i en grupp som bombade Sovjetiska mål i New York och dömdes till 10 års fängelse för sex bombdåd som han erkände. Numera samlar han in pengar till extrema organisationer i Israel. Pesach är däremot inte själv välkommen i Israel trots att han har försökt att emigrera flera gånger. Anledningen är bland annat hans samröre med den förbjudna Isrealiska terrororganisationen Kach.

Nu är det inte min intention att koppla ihop Tommy Funebo med Kach, även om det kanske verkar så, utan snarare att försöka förstå hur denna typ av extremnationalism hänger ihop med ortodox konservatism. Paleoconservative Youth Movement verkar uppenbarligen influerade av tanke på ett kulturernas krig och citerar Jewish Task Force i sin poll. Svenska bloggare på högerkanten rekommenderar läsning av boken ”The Clash of Civilazations”, som jag har förstått handlar om risken för ett kulturkrig. Islam är den uppenbara måltavlan, i kombination med ett hat mot svarta och ”bolsjeviker”. Skall då Paleocon-ideologin ses som extremhögerns ”politiska gren” eller en seriös politisk rörelse med till exempel svenska Kristdemokraterna som motsvarighet?

Till sist kan man undra om vi nu kommer att få se hat-sajter av JTFs typ här i Sverige nu när hets-lagen är på väg att förlora sin legitimitet? Säkerligen sitter någon i dag och pular med en sådan sajt för att testa vart gränsen går. Varför inte ta domännamnet www.krossavänsteravskummet.se?

Riskerna med att blogga

Det kan ha sina risker att blogga. Det fick Hossein Derakhshan (Hoder), den Iranska blogosfärens gudfader och Kanadensisk medborgare erfara när han skulle in i USA från Toronto på en bloggkonferens. En övernitisk passkontrollant googlade Hoder direkt i passkontrollen, gick igenom hans postningar i detalj och upptäckte att Hoder skrivit på bloggen att han bodde i New York. Inte bra för Hoder som nu är förbjuden att resa till USA i sex månader. En blogg är uppenbarligen bättre än tusen fingeravtryck för den som orkar läsa.

Förhoppningar om en arabisk process i Irak

Raghida Dergham har skrivit en intressant artikel i Al-Hayat om Iraks framtid med utgångspunkt från de senaste veckornas händelser rörande kriget i Irak. I centrum för debatten står den konferens som nyligen arrangerades av The Arab League i Kairo för att försöka skapa enighet i landet. Det som oroar arabvärlden verkar vara att en fortsatt splittring skall komma att leda till ytterligare blodsutgjutelse och sprida sig till hela regionen. Artikeln ger uttryck för det dilemma som den arabiska världen nu ställs inför: hur skall man få bukt med situationen utan att ytterligare splittra den bräckliga arabiska enigheten.

Such an initiative certainly requires Arab governments to mobilize and make ready to send their military forces to Iraq, in order to gradually replace US and UK forces and take on difficult, complex and contradictory missions. This vision should be clear about the beginning and the end of the process, with guarantees so that the Arab League is not merely used for a transitional phase and cast aside if local or international ambitions impede its work in Iraq. The idea is to effect a qualitative change in Arab thinking about responsibilities and duties instead of continuing to look on as an angry and astonished observer that refrains from participation.
/…/
Certainly, it will be difficult to agree to send Arab armies to Iraq to fight a war against Arab and Muslim terrorist forces in that country. But there is no escaping such a decision, provided that it is built clearly on ending the US occupation of Iraq and its national resources.
Therefore, we must study the strategic vision of the Arab initiative very precisely, to take into account all of the players and all of the possible obstacles. One of the most important players in this phase is Iran, so there should be an Arab strategy to interact or negotiate with Iran when it comes to Iraq, particularly in the absence of a direct American channel with Iran.
/…/
The strategy’s success does not depend on more divisions, but on benefiting from the opportunity to remove the Iraq issue from the isolation and unilateralism to which it has been subjected, and put it on the track of ”renewing internationalization” based on an Arab political decision.

Man kan lätt se hindren i den process som Al-Hayat beskriver. För att en internationell arabisk styrka skall kunna agera i Irak krävs att USA-koalitionen släpper sitt militära grepp om landet. Risken för en än mer komplex situation skulle annars kunna uppstå. Att få arabiska länder att bidra med trupp för att slåss mot det svårdefinierade motståndet i Irak är helt klart en kontroversiell fråga. Att få med Iran i processen är förmodligen inte svårt men hur ställer sig Ahmadinejad till ett sådant initiativ? Hans minst sagt odiplomatiska stil inger inte direkt förtroende och den omstrukturering av Irans ledning som han har satt igång kan i sig leda till instabilitet.

Det är lätt att se varför Arab League har dragit sig för det här steget tidigare och det är kanske först nu som det är möjligt. Jag har hävdat tidigare att jag tror att en arabisk process är den enda utvägen för att få till en varaktig fred i regionen och jag hoppas att organisationen får stöd från de håll som behövs för att utvärdera den möjligheten,d.v.s i första hand USA och EU.

Till försvar för den symboliska ekonomin

Tillväxtjakten ifrågasätts nu på SvD brännpunkt av Sven-Åke Larsson, Fredrik Bjärnesand och Birger Mattson även om de anlägger en rätt omständlig vinkling: att tillväxtekonomin skulle vara en anledning till utbrändhet. Jag tycker ändå att det var på tiden att temat fick lite utrymme i konservativ medias flaggskepp och vill göra några tillägg.

Man skulle kunna säga att vi har en industri, tjänstesektor och statlig förvaltning som förväntas generera mervärde till oss medborgare: arbetare som företagsledare. En garant för att det mervärdet inte sjunker är att tillväxten bibehålls, eller helst ökar. Med ständigt ökad tillväxt genereras nya vinster för stat och näringsliv som kan omsättas i konsumtion och export, vilket i sin tur garanterar fortsätt tillväxt. Detta är på sätt och vis den klassiska ekonomiska principen för OECD-länderna, den princip som välfärdsstaten strävar mot och som den kan gå ganska långt för att försöka uppnå.

Den vanlige medborgaren i Svea rike följer tillväxtens dogm på flera olika sätt. Det viktigaste av dessa är genom att konsumera. För att kunna köpa dyra kapitalvaror och bostäder så tar man lån. För bli beviljad lån måste man kunna klara av att betala av dem, d.v.s ha ett fast arbete eller annan kreditvärdighet. Runt detta växer en kultur fram där de materiella tillgångarna blir fetischer, ett bevis på att man är en vinnare, eller i alla fall normal. Kulturen påbjuder inte att man skall bli rik, det är inte den ekonomiska framgången i sig som räknas. Det som räknas är att man har ett välbalanserat, ”normalt” välstånd. Den ekonomiska framgången är däremot legio för entrepenörer och företag, med några få undantag. Staten förväntas balansera dessa förväntningar.

Vad jag tror folk inte förstår är att det finns miljoner människor som frivilligt lever utanför detta system, och som ser tillväxt i första hand i immateriella termer. Tillväxtdogmen sitter i så hårt hos flertalet att blotta tanken på att någon vill leva utanför den är en otänkbarhet, som ett slags perverterad livsform. Därför blir också domen hård mot de personer som valt att göra det, och de klarar sällan av att leva sida vid sida med det normala samhället utan söker sig till egna samhällen eller till den urbana miljöns anonymitet. Av det följer i sin tur att anklagelserna för perversion hårdnar ytterligare. Jag tror detta är en av anledningarna att F! drabbats så hårt av allmänhetens och medias dom.

Hur kan man då leva utan krav på ständig materiell tillväxt? Massor med människor arbetar ideellt i olika föreningar, eller politiskt. Folk som arbetar med kultur förväntar sig sällan att få tillräckligt betalt för det jobb man lägger ned. Många djupt religiösa människor är asketer, många humanister likaså. Vissa går till och med så långt att de bosätter sig i speciella så kallade Intentional Communities, ett slags byar med speciella filosofier eller tankesätt, med egna ekonomier, som inte är baserade på den traditionella tillväxtekonomin. I Sverige finns kanske inte så många av dessa byar, men i England och Italien är det ganska vanligt, för att inte tala om USA och Australien. Christiania i Köpenhamn är ett exempel i Norden. Dessa byar är inte mer sekteristiska än vilken svensk småstad som helst.

Ekonomierna i dessa samhällen är ofta byteshandel snarare än traditionella ekonomier. Hur mycket de omsätter varje år räknat i US Dollar är oklart men det lär säkert vara miljarder. Bland annat skall Ryssland ha drivits av ett så kallat LETS-system under det år som övergången från Sovjetunionen skapade kaos i den vanliga ekonomin, så att folk skulle kunna byta till sig bröd mot tjänster. Visst finns det kanske ett visst krav på tillväxt i så måtto att man måste se till att alltid kunna överleva, men ekonomin är inte fixerad vid att skapa ständigt högre förtjänster.

Ett annat sätt att prata om kapital är att använda begreppet kulturellt kapital, vilket är ett begrepp som användes av den berömde Franske sociologen Pierre Bourdieu som avled 2002. I hans klassiska koordinatsystem finns två kapitalaxlar. En horisontell som beskriver mängden ekonomiskt kapital och en vertikal som beskriver mängden kulturellt, eller symboliskt, kapital. Sedan har han jämfört hur olika yrkesgrupper fördelas i koordinatsystemet, ofta baserat på deras ”smak”. Man skulle kunna säga att vårt samhällssystem i huvudsak är inriktat på utveckling på den horisontella axeln, men det kulturella kapitalet är ingen fiktion, det är bara det att de flesta inte vet att det är just ett kapital. När jag försökte förklara det här med kulturellt kapital för en ekonom en gång så tittade han på mig några sekunder som om jag var något odefinierbart från en yttre planet och fortsatte sedan att prata på om aktiemarknaden.

Som jag förstår det är skribenterna ute och fiskar efter att den symboliska delen av ekonomin måste kunna lyftas fram i det offentliga livet, men de vågar inte riktigt tala klarspråk. Det är synd, men förståeligt, för det är oerhört kontroversiellt i dag att påstå att vinstintresset inte behöver vara samhällets motor.

Bilden nedan är en gravt förenklad version av Bourdieus koordinatsystem.

Tidigare artiklar om tillväxt och ekonomi:

http://kommentera.blogspot.com/2005/10/r-tillvxtekonomi-frenligt-med.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/07/kpprtt-t-guangdong.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/erixon-norberg-och-den-demokratiska.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/nyliberalismens-utopiska-renhetsiver.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/09/johan-norberg-och-reformeringen-av.html
http://kommentera.blogspot.com/2005/10/frhllandet-mellan-jmlikhet-och-tillvxt.html