Om skattefelet och skattekostnader för externalisering

Med anledning av nyheten att moderater ånyo blivit avslöjade som köpare av svarta hushållstjänster så kan det vara på sin plats att påpeka några saker rörande det så kallade ”skattefelet” som Skatteverket har beräknat uppgår till 133 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter.

Svartjobb, som har fått mycket uppmärksamhet, upptar cirka 66 miljarder av felet. Notabelt är dock att privatpersoner bara står för 22 av de missade miljarderna varav 9 är svartjobb. Resten står i princip näringslivet för och framför allt de små företagen med 59 miljarder. Så när Stefan Fölster i sin debattartikel nyligen vill att svinnet i socialförsäkringssystemen skall granskas noggrannare så kan man bara konstatera att han riktar sin energi åt helt fel håll. Svinnet i socialförsäkringen skall enligt Sakattemyndigheten stå för bara 1 till 1,7 miljarder av de 113. Inte så värst mycket att lägga krut på på om man verkligen vill ha in skatten med andra ord. Inte för att jag är så säker på att Fölster är så värst intresserad av skatterättvisa. Som anställd av Svenskt Näringsliv är han knappast intresserad av att storföretagens användande av skatteparadis för avancerad skatteplanering skall granskas.

Jag skulle också gärna vilja se lite statistik över vad externalisering kostar samhället varje år; det vill säga hur mycket av skattemedel som används för att rensa upp efter företagens miljöförstöring. Externalisering är ett finare ord för att ”vi tar hand om skiten senare, d.v.s. låter någon annan ta hand om skiten”. Den senaste utvecklingen när det gäller denna fina näringslivstradition tycks vara att använda Väst-Afrika som avfallsplats. DN rapporterar om misstankar om dumpat uran i Kongo-Kinshasa men det är inte det enda fallet. Kommer ni till exempel ihåg det starkt giftiga avfallet som dumpades i Elfenbenskusten förra året som gjorde att tusentals människor insjuknade med förgiftningssymptom? Här är några artiklar att fräscha upp minnet med (NYT, Greenpeace, Wikipedia, DN, MP, Trafigura)

Cynikern kanske vill inflika här att han inte bryr sig eftersom det inte påverkar hans ekonomi, och man måste nog i många fall ge honom rätt. Men när man någon väl bestämmer sig för att städa upp efter företagen så är påfallande ofta det gemensamma som pröjsar. Jag läser till exempel att den kraftigt oljenedsmutsade Ogoniprovinsen i Niger-deltat i Nigeria nu skall städas upp efter fyrtio år av oljeutvinning av skrupellösa oljebolag. Uppstädningen skall organiseras av FN och jag antar då att det är det gemensamma som skall bekosta det hela – det vill säga också av den svenska staten som på det sättet ger utländska oljebolag en skatterabatt.

uppdaterat: missade det här!

Tidigare postning

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Med en kolonial smak i munnen

Varför får jag en kolonial smak i munnen när jag läser den här analysen av läget i Pakistan i Washington Post? Jag vet att artikeln handlar om hur Vita Huset förhåller sig till undantagstillståndet, men jag får ändå känslan av att journalisterna i grund och botten betraktar Pakistan som en femtiförsta amerikansk stat och General Musharraf som en guvernör som lyckats ställa till det för den federala regeringen. Vita Huset har ju till varje pris försökt att få Pakistan att framstå som en demokratisk stat så att man skall kunna legitimera sitt samarbete med generalen och hans armé och så går han och utlyser undantagstillstånd! Det verkar som varhelst USA försöker sprida demokratins ljus så går det rent åt peppran och resultatet blir snarare det motsatta. Så det är inte konstigt att WP anser att det är pinsamt för Bush-administrationen att den bångstyrige generalen har agerat tvärtemot vad USA föreskrivit och stängt av demokratin. Hans dagar är med andra ord räknade och det skulle inte förvåna mig om Benazir Bhutto omedelbart hamnar på Vita Husets sponsorlista och att hon sitter på hans post inom två år.

Jag tog mig en titt på några kartor för att försöka få redan på ungfär var Pashtunistan eller vad man nu skall kalla det, ligger rent geografiskt och var Pushtu är det dominerande språket. I väst talar vi gärna om al-Quaida eller Talibaner när det gäller den pågående konflikten i gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan och jag undrar om man inte därmed i sin anglocentrism glömmer bort en dimension som har med etnicitet att göra. I princip drog Britterna upp Pakistans västra gräns rakt igenom Pusthunernas land och frågan är om vi inte har att göra med en självständighetskamp snarare än något annat. Ta en titt på kartan nedan som visar de dominerande språkområdena i Pakistan. det är inte helt svårt att föreställa sig att Pakistan som land inte existerar om tjugo år utan att vi i stället har fyra nya stater: Pusthustan, Punjab, Sindhi, Kashmir och Baluchistan (1).

1) Pakistan är ett namn som hittades på 1933 och som är en förkortning av de olika delarna: Punjab, Afghani, Kashmir, Baluchistan

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Musharraf inför undantagstillstånd


Nu utlyser Pervez Musharraf undantagstillstånd i Pakistan vilket är ytterligare en dramatisk vändning i den senaste tidens utveckling. Musharraf kan vara på väg att förlora makten till Bhutto och som han inte hade nog problem med sina jurister och konkurrenter så håller frontlinjen i det så kallade Waziristan-kriget mellan Pakistans armé och islamistiska miliser i gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan att leta sig allt längre ned mot Islamabad och Peshawar, nu senast i Swat-regionen, vilket man kan läsa om i New York Times den 1 november.

Frågan är hur USA reagerar på den här utvecklingen. DN:s korre i Pakistan Mia Holmgren skriver att:

– För USA är ett undantagstillstånd den sämsta tänkbara utvecklingen. Pakistan är USA:s kanske viktigaste allierade i kriget mot terrorismen. För USA har president Musharrafs sjunkande popularitet varit ett stort problem. USA har haft ett finger med i förhandlingarna mellan Musharraf och Bhutto som skulle leda till en maktdelning efter valet i januari. Bhutto som premiärminister skulle ha gett ökad trovärdighet åt USA:s terrorkrig, ett undantagstilltånd har motsatt effekt.

Om Musharraf ropar på hjälp från USA när det börjar osa maktövertagande och NATO börjar flytta trupp från Afghanistan till Pakistan så innebär det en rejäl sträckning av de redan hårt åtsatta NATO-trupperna i Afghanistan som redan är på väg att förlora kriget mot Talibaner, klanarmeer och krigsherrar, och skulle Turkiet nu marschera in norra i Irak så är USA:s situation förstås totalt omöjlig. Samtidigt har man ju kommit dit man uppenbarligen ville: till ett krig i hela mellanöstern. Det var nog bara inte så här man tänkte sig det. Jag undrar om inte Iranierna tills vidare kan känna sig ganska lugna.

Stay tight. Jag har en känsla av att jag kommer att behöva uppdatera den här postningen i dag.

Bild: Swat-regionen. Från wikipedia. Licens GNU

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Notiser: ”Seven countries in five years”

Jag fattar inte hur jag har kunnat missa den förre Generalen Wesley-Clarks uttalanden om det hemliga memo om Bushevikernas strategi att starta krig mot sju länder i mellanöstern inom sju år. Så kan det gå när man kopplar ur sig mot nyhetsflödet. Här är i alla fall några länkar till artiklar om uttalandet plus några andra intressanta artiklar om Iran.

Joe Conason i Salon 12 okt, ”Seven countries in five years”

Wesley Clark intervjuas av Amy Goodman, Democracy Now, 2 Mars

Plus
Seymour Hersh senaste i New Yorker, 8 okt: Shifting Targets

UPPDATERING: Jag laddar på med några länkar när jag ändå håller på:
Khody Akhavi intervjuar journalisten och författaren Stephen Kinzer (all the shah’s men) för IPS. Värt att notera är följande: ”There is a fundamental sympathy for democracy [in Iran] … Iranians have a democratic consciousness that is unique in the Middle East,”

Alan Johnston svarar på BBC-lyssnares frågor om sin tid i fångenskap hos Army of Islam. Mycket intressant, och mycket rörande.

Med detta önskar jag en god natt!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Det är inte bomben som kommer att utlösa en attack mot Iran

En fråga som jag tycker det är fullständigt obegripligt att den inte diskuteras i media när det gäller en eventuell bombning av Irans kärninstallationer är huruvida man riskerar att utlösa en kärnkatastrof eller inte. Det enda jag tills nyligen läst i frågan var en artikel på en sajt som drivs av Union of Concerned Scientists som bilden är tagen ifrån och som jag skrev om i denna postning.

Om USA skulle bomba en aktiv kärnanläggning med t.ex. en s.k. buker buster eller liknande så skulle det hota att sprida radioaktivitet inte bara i Iran, utan också i grannländerna. Miljoner skulle kunna dö (enligt beräkningar som gjorts med mjukvara som utvecklats för pentagon.Pentagons egna beräkningar) och USA skulle utsätta också Israel för stora risker. För att inte tala om den miljökatastrof det skulle innebära. Minns Chernobyl!

Samma scenario gäller förstås också civil kärnkraft vilket ställer till med en hel del komplikationer. För om Iran skaffar sig en fullt fungerande civil kärnanläggning så ökar risken betydligt att USA skulle utlösa en sådan katastrof om man försökte genomföra en bombattack mot ett eventuellt Iranskt militärt kärnvapenprogram. Iranierna skulle utan tvivel se till att placera de militära anläggningarna i närheten av de civila.

Vita Huset borde med andra ord vara mer oroliga för att Iran skaffar civil kärnkraft än något annat.

Att detta inte bara är ett antagande kan konstateras när man läser intervjun med Flynt Leverett i Esquire som jag skrev om i går. Han berättar om ett tillfälle när Ryssland var i färd med att levera kärnbränslestavar för civilt bruk till Iran och om den panik som uppstod i Washington.

From inside the White House, Leverett was hearing a scary scenario: The Russians were scheduled to ship fuel rods to the Iranian nuclear reactor in Bushehr, which meant the reactor would become operational by this November, at which point it would be impossible to bomb — the fallout alone would turn the city into an urban Chernobyl. The White House was seriously considering a preemptive attack when the Russians cooled things down by saying Iran hadn’t paid its bills, so they would hold back the Bushehr fuel rods for a while.

Så när Ulf Nilsson skriver i dagens krönika att ”Om man får bevis för att Iran är nära en atombomb smäller det” så är det långt i från sanningen. Det är knappast troligt att Iran utvecklar bomben utan civil kärnkraft (man skulle väl i så fall vara först i världen med att klara av ett sådant trick?). Vita Huset vill med andra ord till varje pris slå till innan Iran utvecklar civil kärnkraft.

Ur det här perspektivet spelar det inte ens någon roll om Iranierna anrikar uran eller inte. Precis som Leverett berättar så räcker det uppenbarligen med att Iran planerar att importera bränslestavar från något annat land för att Vita Huset skall vara berett att ge order om eld.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

DN och SVD har intressanta artiklar om krigshotet. Läs också dagens postning på Rawia Morras blogg

Klockan klämtar för krig

Det är svårt att säga vem som sitter med trumf just nu i Vita Huset i Iran-frågan. Om USA skall anfalla Iran så har man inte lång tid på sig och jag kan bara tänka mig hur febrilt hökarna i VH, anförda av VP Cheney, just nu försöker leta efter ett sätt att gå till attack. Jag antar att det är just för att bereda väg för en sådan attack som det på senare tid har kommit en rad utspel från Vita huset. Bara under de senaste veckorna har Bush hunnit med att förklara att det iranska Revolutionsgardet är att betrakta som en terror-organisation och infört sanktioner mot Iran. Inte klämtar klockorna mindre efter Israels märkligt nedtystade attack mot Syrien i början på september.

Bush kan knappast vänta mycket längre till om han vill genomföra sin attack och om den skall kunna ske innan presidentvalkampanjen drar igång i höst så måste det bli nu i februari-mars. I värsta fall utlöser han en attack efter en eventuell demokratisk valseger och lämnar demokraterna att reda ut röran.

Så vad stoppar den ”oövervinnerliga” amerikanska krigsmaskinen från att rulla i gång? Varför skjuta upp bombandet till i morgon när man kan göra det redan i dag? Inget torde ju vara så uppfriskande för en hök som att få se bomber detonera i bebyggelse. Men jag antar att det finns skäl. Amerikanerna visade i mellanårsvalet att man inte stödde krigspolitiken och är pessimistiska över utsikterna att över huvudtaget kunna stoppa Iranierna att skaffa kärnvapen, vilket en undersökning av Rasmussen visar.

De soldater som är på plats i Irak är uppenbarligen inte så sugna på att ta överdrivna risker. Många amerikanska truppenheter försöker till exempel göra allt för att slippa åka omkring i sina fordon av rädsla för beskjutning och vägbomber. Man åker helt enkelt och ställer sin Humvee på en öde tomt någonstans i Bagdad, tillbringar hela dagen där, och lurar sina överordnade att man är ute och patrullerar genom att regelbundet ringa in rapporter. De brittiska trupperna i Basra har också tröttnat. I en intervju med brittiska Telegraph berättar en högt uppsatt officer under anonymitet om hur han har förlorat all tro på militära lösningar av konflikten. Britterna har lämnat över Basra åt irakierna och sätter helst överhuvudtaget inte sin fot där.

En annan svårighet är att ett krig mot Iran kan få mycket allvarliga konsekvenser för USA:s förhållande till både Ryssland och Kina. Washpost berättar om hur Irans grannar protesterar mot krigsplanerna.

Sist men inte minst: det kan verka som om hökarna i Vita Huset inte bryr sig ett skvatt om ditt och mitt motstånd mot krigandet, men jag tror tvärtom att ju fler som tar ställning i världen mot krigspolitiken desto svårare blir det för hökarna att genomföra den.

Mer i dagens DN

UPPDATERING: Via Lasse hittar jag till Ulf Nilssons krönika i expressen om ett hotande krig och reagerar på den här meningen: ”Inom mindre än e n t i m m a efter order kan man börja bomba de viktigaste av över hundra nukleära anläggningar. Om man får bevis för att Iran är nära en atombomb smäller det. Om man t r o r att man har bevis – minns Irak! – är risken också stor.” Fel. Iran skulle knappast tillverka en färdig bomb utan att ha satt igång ett civilt kärnkraftprogram först. USA kommer inte att bomba fungerande civila kärnkraftsanläggningar med tanke på den omfattande katastrof det skulle skapa. Man vill med andra ord bomba innan Iran skaffar bomben, ja t.o.m innan Iran ens skaffar civil kärnkraft.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Inifrån det diplomatiska spelet mellan Iran och USA

En länk till den här intervjun hittade jag på Motvallsbloggen som i sin tur hittade den på Pierre Gillys blogg. Det är Esquire som intervjuat Flynt Leverett och Hillary Mann som båda arbetat med diplomati och utrikesfrågor på hög nivå inom Bushadministrationen och som båda blivit ytterst besvikna på de neokonservativa hökarnas ovilja att förhandla med Iran trots att vägen legat öppen för ett utbyte som kunde ha skapat en varaktig fred i mellanöstern och ett mer demokratiskt Iran.

Deras historia fogar samman alla de obekräftade pusselbitar i det diplomatiska spelet mellan Iran och USA som förekommit i pressen och bekräftar den gängse bilden av Bush-administrationens neokonservativa hökar som übermoraliserande idealister som är beredda att låta världen brinna hellre än att skicka fel signaler till fel regimer. Paret är mycket väl medvetna om vad som kan hända och varnar i kraftfulla ordalag för att de neokonservativa med Cheney i spetsen kommer att försöka att få till ett krig mot Iran innan Bush-eran är över. Upptrappningen kan börja snart. Det är inte lång tid kvar.

PS. Pierre Gillys blogg åker utan tvekan in i min bloggrulle. Gilly har ofta långa och insatta artiklar om utrikespolitik och ekonomi. I like! Och Tom-Tom borde jag lagt till för länge sen. ”A different drummer” kan nu nås också härifrån. DS

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Vem skall jagas? Folket eller företagen?

Låt oss vara ärliga. Det fuskas med skatten. Hur mycket vet ingen, och inte lär det bli tydligare för att man frågar 1 257 slumpvis valda personer om deras skattefusk, som Stefan Fölster och Fredrik Bergström gjort i en nyutkommen bok. Jag har inte läst boken, men väl Fölsters debattartikel i DN. Det mesta av artikeln handlar just om hur ”vanliga svenskar” bättrar på sin välfärd genom allehanda fusk. Boken är naturligtvis skriven för att att väcka opinion och Fölster undviker också mycket riktigt i debattartikeln att diskutera det som kan misstänkas är den riktigt omfattande skatteflykten, som jag skrev om i går; de multinationella företagens användande av skatteparadis för att undgå att betala skatt i Sverige. Jag skall vara rättvis mot Fölster. I en bisats, och på ett mycket kryptiskt sätt, antyder han faktiskt att också detta skulle vara ett problem i det ”verkliga Sverige”.

Ett grundläggande krav är då att myndigheters utvärdering och forskningsanslag bör ha skarpa krav på sig att visa hela bilden. Exempelvis bör den omfattande utrednings- och forskningsverksamhet som använder officiella siffror för inkomst- och förmögenhetsfördelning lägga betydligt mer kraft på att belysa det ”verkliga Sverige”, det vill säga ett Sverige där det finns svarta inkomster och där det också finns stora dolda förmögenheter som har placerats i andra länder (min kursivering).

Faktum är att skatteverk världen över med amerikanska IRS i spetsen börjat att ta fusket med internprissättning på största allvar. Kartläggningen av skatteparadisen tog fart först efter 11 september därför att de använts för att överföra pengar till terrorister, och i och med det började de nationella skatteverken få upp ögonen för de olika sätt som används för att undandra sig skatt. Organistationer som Tax Justice Network föreslår nu en internationell skatteorganisation som liksom interpol kan underlätta utbytet av information mellan länder. Det kan kanske verka som en Orwelliansk mardröm, men något måste göras och en sådan lösning kan vara den mest effektiva vägen att kontrollera pengaflödena.

Raymond Baker, som försökt att skingra dimmorna kring skattepradisen, menar det är omöjligt att införa en total kontroll över de globala kapitalrörelserna eftersom det skulle innebära en kontrollapparat av sällan skådade mått. Men om det är sant att vi skulle kunna få en skattelättnad på 10-15% genom att så långt det är möjligt tvinga företagen att skatta sina vinster i Sverige så bör man kanske ta en funderare på vad som bör prioriteras.

Skattefusket bidrar som jag ser det att urholka fördelningen av tillgångar oavsett om den sker på en ”folklig” eller ”multinationell” nivå och jag håller på sätt och vis med Fölster om att något borde göras. Men till skillnad från honom är jag övertygad om att åtgärderna måste riktas mot ett helt annat håll, nämligen det svenska näringslivet.

MER LÄSNING
Dan Axelssson och Mats Revland: Internprissättning i svenska multinationella koncerner

Björn Elmbrant: Fel, fusk, fiffel för miljarder

Svensson: Frågorna – Plan B

ATT FÖLJA UPP: Riksdagen har i juni 2006 beslutat att internationellt verksamma bolag ska upprätta skriftlig dokumentation avseende internprissättningen vid transaktioner med företag som är begränsat skattskyldiga i Sverige (prop. 2005/06:169, rskr. 2005/06:349). Ramarna för dokumentationskraven anges i lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter. Reglerna gäller från den 1 januari 2007. Skatteverket ska meddela närmare föreskrifter om vad som ska ingå i dokumentationen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Skatterättvisa på dagordningen

Det finns vissa fenomen här i världen som får mig att tvivla på möjligheterna till ekonomisk rättvisa och får vissa politiska förslag att framstå som skämt, eller snarast förolämpningar. Till dessa förslag hör till exempel det senaste utspelet från moderaterna att avskaffa det enprocentiga biståndet och det ständiga lobbandet för platt skatt och gnällandet från Svenskt Näringsliv om skattetrycket. Det senaste i raden av dessa fenomen som det har börjat skrivas om i vänsterpressen (ja, inte skriver de liberala tidningarna om det i alla fall) är skatteparadisen, ni vet, dessa pytteöar med minimal skatt som är översållade med banker.

En mycket intressant artikel som tar upp ämnet, skriven av Matti Kohonen, hittar ni i senaste numret av Arena. Kohonen, som har varit med och startat en svensk avdelning av Tax Justice Network som är en internationell organisation som lobbar för skatterättvisa, berättar bland annat att utvecklingsländerna varje år bestjäls på cirka 250 miljarder dollar genom felaktig s.k. internprissättning vilket i så fall skulle vara det enskilt största hindret för utveckling p.g.a illegal eller regelvidrig verksamhet (jämför t.ex. med mutor som skulle stå för trettio miljarder). I dagens Stockholms Fria intervjuas det amerikanska läkemedelsföretaget Pfizers före detta vice vd Peter Roost, som menar att skatten för alla svenska medborgare skulle kunna sänkas med 10-15 procent om man på allvar försökte komma tillrätta med det här problemet. Om jag har förstått trixandet rätt så kan det gå till på flera sätt:

1.
Ett multinationellt företag har sin produktion i ett dotterbolag som är registrerat i ett skatteparadis.
För att varorna skall komma från dotterbolaget till moderbolaget (i t.ex. Sverige) för att sedan säljas på moderbolagets marknad så säljer dotterbolaget varorna till moderbolaget, men till överpris. Moderbolaget får alltså betala extra mycket för varor man i princip redan äger men använder detta överpris till att få ner skatten i Sverige. Samtidigt hamnar vinsten hos dotterbolaget i skatteparadiset. Pengarna har bara flyttats runt inom bolaget och skatten minimerats.

2.
På samma sätt kan t.ex. volvo sälja bilar som är monterade i sverige till sina dotterbolag i asien till rejäla underpriser för att minska kostnaden för importtullar. (jepp, Kohonen berättar att volvo gjort just så och fått böta 218 miljoner kronor).

3.
Stockholms fria berättade i förra veckan om hur Malmö Aviation och SAS leasar sina flygplan från partners som t.ex. British Airways som i sin tur har leasingföretagen registrerade i skatteparadis. Paradisen har förstås inte mycket till produktion men enligt Kohonen faktureras förbluffande 50% av alla kostnader i världshandeln från skatteparadisen.

Den globala rättviserörelsen lyckades aldrig med sin kamp att försöka få igenom en global skatt på finanstransaktioner, men jag har en känsla av att skatterättvisa kommer att bli nästa stora stridsfråga. För borde det inte ligga i statens intresse att få in de förlorade skattekronorna? Och borde det inte ligga i medborgarnas intresse? Nästa gång du läser att den nya budgeten kan ge dig 500 kronor mer i plånboken varje månad, tänk då på att du redan borde ha 10-15% lägre skatt redan från början. Nästa gång någon är ilsk på skatterna, påpeka då gärna att vi skulle ha ett bra mycket lättare skattetryck om storföretagen faktiskt betalade sin del och att det går att göra något åt det. Kohonen antyder en lösning i underrubriken till sin artikel som lyder: ”Om att släcka ned skatteparadisen”.

REKOMMENDERAS: Ekonomen Raymond Baker har skrivit boken ”Kapitalismens akilleshäl” Läs hans tal ”The Ugliest Chapter in Global Economic Affairs Since Slavery” som PDF.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Vi står också fast vid de danska värdena!


Burn the Denmark Flag!

Du måste förstås klicka på flaggan.

Apropå valaffscher som du hittar i ett grannland nära dig.

Disclaimer: Detta inlägg skall eventuellt tolkas som en provokation, eller något åt det hållet. Möjligen ironi eller varför inte satir.

UPPDATERING: Det verkar som om DN inte har Twinglyn igång för den här nyheten. Kan det vara en alltför känslig fråga, tro?

Andra bloggar om: , , ,