Föreställ er att ett storföretag är som en nation med sin egen regering och sitt eget folk. Även om demokratin är viktad, dvs att ”en man en röst” inte gäller, så kan man se aktieägarna som folkets ”medelklass” eller en aristokrati. Styrelsen skulle kunna beskrivas som ett slags regering och VD:n som en president. Sen finns naturligtvis alla de personer som producerar företagets produkter, de anställda, men för att inte hamna på ett marxistiskt spår så lämnar jag dom därhän så länge.
Låt oss säga att vi applicerar en frihetlig nykonservativ ideologi på detta företag. Hur skulle det då se ut? Säg att företaget inte är ansvarsskyldigt gentemot staten utan bara mot sig själv. Skulle företaget överhuvudtaget kunna fungera utan ett demokratiskt styrelseskick? Hur skulle det organiseras i ett klimat där individens frihet är grundläggande princip, där allt baseras på frivillighet, där givande sker därför att det är ”inspirerande”?
Jo, företaget skulle nog kunna fungera så länge som alla var nöjda med allting (precis som en del av IT boomens företag) men så fort minsta konflikt eller motgång uppenbarade sig så skulle friheten kräva ansvar, plikt och impopulära åtgärder med intrigmakeri och ständiga palatsrevolutioner som följd. Produktiviteten skulle hämmas oerhört. Krigsekonomier skulle uppstå.
I en liten organisation med starka band mellan ägarna skulle det säkert fungera, som i exemplet med bondesamfälligheterna i det förrevolutionära Ryssland, eller i sekteristiska organisationer med ett dominerande ledarskap. På en nationell eller global arena kan jag inte se annat än att ett sådant företag skulle slås ut omedelbart av sina konkurrenter. Det tänkandet skulle vara helt oförenligt med kravet på vinst och tillväxt vilket kanske förklarar varför det finns väl fungerande anarkistiska kollektiv överallt i världen.
Vad vill jag säga med detta? Jo, att den rena frihetstanken som den förfäktas av många nyliberaler är praktiskt ohållbar i de flesta fall som rör mänsklig organisation. Jag skulle till och med påstå att friheten leder till stagnation och förtryck. Man måste balansera frihetstanken med ord som respekt och ansvar för att överhuvudtaget kunna diskutera den. I ärlighetens namn skall sägas att många nyliberaler, som till exempelvis frihetsfronten, gör det på ett väldigt tydligt sätt. För andra har däremot frihet blivit ett buzzword som antyder tillhörighet till en viss kultur men som bara är en tom symbol som inte kan användas i en verklighetsbaserad diskussion och därmed blir kontraproduktiv.