Månad: oktober 2005

Förhållandet mellan jämlikhet och tillväxt

Äntligen sägs det i liberal media! Det kan lika vara så att ökad jämlikhet kan bidra till högre tillväxt snarare än tvärtom. Visserligen sägs det i en debattartikel i SvD av biståndsminister Carin Jämtlin och Världsbankens chefekonom François Bourguignon, men ändå. Skribenterna, som refererar till Världsbankens nyligen publicerade rapport om utvecklingen i världen, Equity and Development 2006, menar att det lika gärna kan vara så att en utjämning av klyftor i ett fattigt samhälle kan bidra till ökad produktion och därmed ökad tillväxt. Undermeningen är att krav på ekonomisk tillväxt som det enda incitamentet för välstånd för dessa länder snarare riskerar att hålla dem kvar i fattigdom. I princip handlar det om att ge de allra fattigaste länderna en möjlighet att överhuvudtaget skapa möjligheter för inhemsk produktion. Detta resonemang är förstås inte någon nyhet för den globala rättviserörelsen men det är skönt att någon bemöter den liberala ståndpunkten på dess hemmaplan. Jag har skrivit om förhållandet mellan bistånd och tillväxt tidigare.

”Rapporten hävdar att jämlikhet och tillväxt i det långa loppet kompletterar varandra. Större jämlikhet främjar större välstånd. Det finns två huvudorsaker till att jämlikhet är bra för tillväxten. För det första hämmar brist på möjligheter initiativkraften och berövar samhällen vissa av deras medborgares begåvning och ansträngningar. För det andra är jämlikhet bra för tillväxten eftersom samhällen med jämlikare fördelning av resurser för det mesta har rättvisare politiska system, där en majoritet av medborgarna och inte bara en elit direkt eller indirekt deltar i samhällets beslutsfattande”.

/…/

Vi anser att jämlikhet åter måste föras in i samtalen och åtgärderna för minskning av fattigdom och för ekonomisk utveckling. Jämlikhet har en betydelse inte bara för sin egen skull utan också för skapandet av en dynamisk, nyskapande och effektiv ekonomi både på nationell och global nivå.”

Högern sörjer den förlorade vänstern i Storbritannien.

En fascinerande tanke uppsnappad på BBCs nätradio under en diskussion angående den nya brittiska Torykandidaten David Cameron och hur Tories skall göra för att vinna tillbaka makten från Blairs Labour: högern har ”förlorat” vänstern eftersom den inte finns längre!

U-hu?

Nå, vad debattören Michael Cendiya menade, som för övrigt är historiker, är att folk inte är rädda för vänstern längre, i jämförelse med hur det varit från revolutionseran i början av nittonhundratalet och ända fram till 1990-talet. Vänstern i gemen är ingen revolutionär rörelse längre och rycker därmed bort en massa konservativa väljare från Tories. En av anledningarna till tories framgångar under Tatcher-eran lär för övrigt ha varit en orolig arbetsmarknad i Storbritannien.

Det skulle kunna föklara högerbloggarnas ursinne mot ”tokvänstern”. Egentligen vill man hemskt gärna att vänstern skall vara revolutionär, att det skall finnas bolsjeviker och röda hot. Framför allt vill man att det skall finnas en revolutionär massa. Utan massa, inget hot och ingen möjlighet att erövra regeringsmakten åt en nyliberal agenda. Man kan undra om inte nyliberalerna egentligen försöker uppvigla vänstern?

ICC:s första arresteringsorder utfärdad

Apropå debatten om huruvida rättegången mot Saddam Hussein kommer att bli rättvis eller inte och huruvida den borde förts av till exempel den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) så rapporterar Stockholms Fria i dag om att nämnda ICC faktiskt utfärdat sina första arresteringsorder den 14 oktober. En av de åtalade är Joseph Kony, den ökände ledaren för Ugandas bisarra rebellgrupp Herrens Befrielsefront, ett val som torde vara okontroversiellt. Att hävda att Saddam husseins mål borde prövas av ICC är orealistiskt eftersom domstolen, som SF rapporterar skyndat oerhört långsamt. Ett sådant högprofiljobb vore en alltför bombastisk inledning på den ifrågasatta domstolens verksamhet. Lets face it, en oberoende tribunal för att pröva Saddam skulle USA aldrig tillåta på grund av att det oundvikligen skulle bringa ljus på amerikansk och sovjetisk inblandning i Saddams brutala affärer innan 1990, t.ex. gasningen av Kurder i Halabja.

ICC är ett ytterligt intressant verktyg i en alltmer globaliserad värld, men jag är ganska pessimistisk när det kommer till möjligheten att den kommer att få ett reellt inflytande. Den kan lätt bli en marionett för de stater som har makt över den, till dem som betalar dess räkningar och undersökningar. Att åtala Joseph Kony kommer inte att trampa någon på tårna, besvärligare blir det när det kommer till ledare som syltat in sig för mycket med OECD-länderna. Se på Internationella Domstolen i Haag. Visst är det bra att Milosevic ställs inför rätta, men viktigare är att se på vilka man inte arresterat, till exempel de kroater som drev ut och mördade tusentals Krajinaserber i inledningen av kriget. Med andra ord: rättvisa är en knepig ekvation utan givet resultat.

Det verkar som om Vita Huset skjutit sig i foten med granatgevär

I går ställdes frågan i en kommentar vilken skada som avslöjandet av Valery Plame-Wilson som agent kan ha fått för USA och efter att ha rotat runt lite i blogosfärens omfattande mylla av information i ämnet så verkar det vara ganska allvarligt. Hundratals agenter har jobbat för en fima som heter Brewster, Jennings and Associates, en fejk-firma som har varit en fasad för CIA-operationer med uppgift att skaffa underrättelser om spridning av massförstörelsevapen m.m. Ett speciellt vaksamt öga har firman haft riktat mot det Saudiarabiska oljebolaget ARAMCO. DailyKos har en utmärkt artikel om detta från i Juli i år. Vad innebär då avslöjandet? Jo, att åratal av investeringar i underrättelseverksamhet, som bland annat rör kriget mot terrorn, raserats och stora personliga risker för de som arbetar för CIA i företaget som agenter. Inte konstigt att CIA är fly förbannat!

Om avslöjandet nu är ett misstag som det spekuleras så har verkligen Vita Huset skjutit sig i foten, och med granatgevär. Om det inte är ett misstag så framstår det som ett ytterst sinistert drag som bara kan syfta till att ikullkasta CIA:s auktoritet inom underättelseområdet, kanske för att i förlängningen ersätta CIA med Rumsfelds nystartade konkurrent. Däremellan finns naturligtvis den sedvanliga arrogansen inför oliktänkande som ju ofta tenderar att utlösa irrationella beteenden. Någon var tvungen att trakassera Joseph Wilson lite för hans motstånd mot Irakkriget och fann sig ha petat i en myrstack.

Det verkar mer och mer som om Cheney m.fl. ville ha ett krig med Irak, kosta vad det kosta ville, oavsett vad deras underrättelsetjänst gav för svar och prognoser. I den ivern verkar det som om man gjort det mesta fel.

Här är några länkar till de som verkligen vill ta ett djupt dyk ner i Plame-Wilson-affären!
http://www.markarkleiman.com
http://parkdep.blogspot.com

Dick Cheney i fokus i Plame-affären

Det var uppenbarligen Washington Post som var först med att rapportera att USAs vicepresident Dick Cheney nu kan ligga löst till i utredningen om vem som läckte CIA-agenten Valery plames namn till pressen och därmed blåste hennes cover. Jim VandeHei and Walter Pincus beskriver bland annat de intensiva motsättningarna mellan Vita Huset och CIA om underrättelseverksamheten inför Irak-kriget, hur Cheney varit den som varit pådrivande för att bygga ett mål mot Saddam Hussein och varit beredd att försvarat målet med alla till buds stående medel. Michael Whitney verkar med andra ord inte ha varit ute och cyklat när han skrev artikeln jag refererade till i går. USNews rapporterar till och med att rykten surrar om vicepresidentens avgång (tack Yabosid för länken).

Washington Post skriver bland annat att:

”As the investigation into the leak of a CIA agent’s name hurtles to an apparent conclusion, special prosecutor Patrick J. Fitzgerald has zeroed in on the role of Vice President Cheney’s office, according to lawyers familiar with the case and government officials. The prosecutor has assembled evidence that suggests Cheney’s long-standing tensions with the CIA contributed to the unmasking of operative Valerie Plame … It is not clear whether Fitzgerald plans to charge anyone inside the Bush administration with a crime. But with the case reaching a climax — administration officials are braced for possible indictments as early as this week– it is increasingly clear that Cheney and his aides have been deeply enmeshed in events surrounding the Plame affair from the outset. …It was a request by Cheney for more CIA information that, unknown to him, started a chain of events that led to Wilson’s mission three years ago. His staff pressed the CIA for information about it one year later. And it was Libby who talked about Wilson’s wife with at least two reporters before her identity became public, according to evidence Fitzgerald has amassed and which parties close to the case have acknowledged.”

En strålande sammanfattning av den pressstorm som utbrutit i samband med denna story hittar ni på WPs blog.

Så kommer verkligen Cheney att vara den som till sist hålls ansvarig för läckan? De flesta journalister verkar hålla det för mindre troligt, även om man är osäker på vilka ess Fitzgerald har i rockärmen. Med ett ilsket och besviket CIA finns säkert många källor att ösa ur. En sak är säker: långsamt glider nu Washingtons hökar av banan. Med Wolfovitz som Världsbankens president, GW Bushs minskade stöd och den hårda kritik som riktats mot Rumsfeld både från konservativt och liberalt håll (och inte minst från soldaterna i Irak), så verkar det tillslut som om de förlorat momentum.

Bild: Wolfovitz, Rumsfeld och Cheney med svärd i hand! Bildkälla: Defenselink

Plame, Libby, Rove, Cheney och WHIG

Varför är frågan om vem som läckte CIA agenten Valery Plames namn till pressen och därmed blåste hennes ”cover” så viktig? Jo, det är förmodligen ett av de få återstående möjligheterna att få reda på hur de fabricerade ”bevis” som låg till grund för USAs beslut att invadera Irak formulerades och spreds, och ställa någon till ansvar, eftersom att läcka sådana uppgifter till pressen kan vara åtalbart enligt amerikansk lag. Britterna har haft sin Hutton-rapport som frikände Blair men som av många kallas för en ”whitewash”. Bush vill sprida demokrati till alla hörn av världen, men sättet han gjort det på är inte den bästa reklam för demokratin i fråga. Man kan förmoda att även amerikanerna tycks anse det eftersom stödet för honom är så lågt just nu.

Bevisen pekar nu långt in i Vita Huset, ända in på vicepresidenten Dick Cheneys stol, om man får tro journalisten Mike Whitney. Att det skall framkomma några egentligt nya uppgifter bör man nog inte hoppas för mycket på. New York Times journalisten Judith Miller, som enligt Whitney troligen agerat som ”desinformatör” för White House Iraq Group (WHIG), som tog fram ”bevisen” mot Saddam Hussein, tog 65 dagar i fängelse för att skydda sin källa och har sedan dess drabbats av ”minnesförlust”. Miller blev känd när hon skrev om de ökända aluminiumtuberna i Irak, vilket togs som bevis för att Irak tagit fram WMD-bärande missiler.

Riverbend om folkomröstningen i Irak

Riverbend slet uppenbarligen hårt för att få iväg en postning till sin blog Bagdhad Burning dagen innan folkomröstningen i Irak i Söndags. Riverbends post är som alltid personlig och informativ. Läs den.

”So the referendum is tomorrow- well, technically speaking, today. We’ve been having more than the usual power outages. Government officials were saying ‘power problems’, ‘overload’, etc. for the last two days and then suddenly changed their minds today and claimed it was ‘sabotage’. It’s difficult to tell. All we know is that large parts of Baghdad are literally in the dark. We’re currently on generator electricity. Water has been cut off for the last two days with the exception of an occasional dribble that lasts for ten to fifteen minutes from a faucet in the garden. We have a nice big pot under it to catch as much water as possible.”

Omröstningen i Irak visar märkliga siffror

BBC rapporterade nyss att Irakiska myndigheter inte kommer att tillkännage ett resultat av omröstningen om den nya konstitutionen i Irak innan man har kollat upp vissa statistiskt extraordinära siffror. Via Today in Iraq hittade jag följande artikel på Back to Iraq:

BAGHDAD — Ninevah province, home to the mixed city of Mosul and the besieged city of Tal ‘Afar, is seeing some very strange numbers. I’ve done back of the Excel envelope calculations and have found this:

* In the January election, which was boycotted by Sunnis, there were 165,934 votes cast, according to the Independent Electoral Commission of Iraq.
* In October, according to AP’s preliminary results, there were 419,804 votes cast in Ninevah, an increase of 253,870 votes, or +152.99 percent.
* The number of people voting for the constitution in Ninevah, according to the AP, was 326,774 (78 percent), with 90,065 voting against it (21 percent). Less than 1 percent, or 2,965 votes, was disqualified.

By way of comparison, Tamim province, home to the disputed city of Kirkuk, saw 542,000 votes cast — an increase of 35.2 percent over January — with 341,611 voting “yes” (63 percent) and 195,725 voting “no” (36 percent). You mean we’re supposed to believe that in Tamim, which is also a mixed province but which has had a steady stream of Kurds moving in for the last two-and-a-half years, had more than twice as many no votes as Ninevah? And with the Kurds already pretty much owning Kirkuk? Color me skeptical.


Juan Cole har också en hel del info om omröstningen.

Vänstern och Irak: del 4, intern vänsterdebatt

För att visa vilken debatt som just nu förs inom de vänstergrupper som arbetar med Irakfrågan så ber jag att få citera den utmärkte författaren och aktivisten Andreas Malm från Arbetaren 9/2005. Läs för guds skull också Andreas Malms bok ”När kapitalet tar till vapen”. Den bästa Svenska boken om kriget i Irak imo!

”Ett stort antal svenskar förknippar just nu det irakiska motståndet med oförsvarliga terrordåd. Om man går till dem och säger ”stöd det irakiska motståndet”, punkt och inget mer, kommer de att rygga tillbaka. Om man däremot klart och tydligt markerar avstånd från terrorn har man en betydligt större chans att också nå fram med andra, centrala argument: motstånd mot en främmande ockupationsarmé är legitimt, det är USA som har förstört Irak och utsått kaos, och så vidare, och så vidare. Om nu solidaritetsrörelsen ”självklart” är emot terrorn – så behöver det också sägas. Rörelsen har inget att förlora på det. Tvärtom har den en skärpa att vinna: hur stor skada har inte ett ökänt uttalande som America Vera-Zavalas stöd till attacker mot Röda korset gjort för antikrigsrörelsens trovärdighet? Så länge sådant förekommer – och det gör det – har vi, för vår egen skull, ett behov av att slå fast vår motvilja mot terrorn”.