april 2006

Mer om riskerna med bunker-busters

Via Yabosid hittade jag en länk till en organisation som kallar sig för Union of Concerened Scientists och en flash-animation som förklarar vad en kärnvapenbestyckad så kallad bunker buster (robust earth penetrator) egentligen gör och varför det är ett tämligen oanvändbart vapen i en situation som t.ex. ett krig mot Iran, som kan ha ytterst djupt grävda bunkrar. Bilden som ni ser här är en skärmdump av animationen som visar det radioaktiva moln som kan komma att uppstå om inte en sådan bomb borrar sig ned tillräckligt djupt i marken innan den detonerar. Den är baserad på pentagons beräkningar som i ett (värsta?) scenario visar att en miljon människor kan komma att dö i Iran och många fler miljoner exponeras för cancerframkallande radioaktivitet i grannländerna. De vapen som finns i dag är inte tillräckligt effektiva för att kunna hålla radioaktiviteten innesluten under jord eller slå ut riktigt djupa bunkrar, men förslag finns att ta fram sådana. Inte ens med ännu starkare vapen kan man däremot vara säker på att man verkligen slagit ut rätt bunkrar.

Tack Yabosid för länken!
Mer info om Nuclear EPW:s

Andra bloggar om: politik, kärnvapen, progressivt, bunker busters, krig, usa, iran

Kosmopolitikk!

Det finns en tidning som jag verkligen saknar i Sverige och det är Le Monde Diplomatique som ges ut en gång i månaden på en massa olika språk men inte (sic) på Svenska. Alltid intressanta och välskrivna artiklar som försöker sammanfatta läget i världen och olika politiska idéströmningar. Jag hade nöjet att få plocka upp ett exemplar av den norska-danska utgåvan på Arlanda när jag skulle flyga till Stavanger i påskhelgen, där också bilden längs ned är tagen (en rasande charmig stad förresten, byggd på oljeindustrin och med ett eget oljemuseum och allt). Huvudartikeln i detta nummer av MD var kosmopolitikk som skulle kunna sägas vara en modern variant av den gamla hederliga internationalismen eller universalismen som misstror det partikulära som nationer, gränser eller raser och förespråkar det unviersella och den globala byn m.m. Men där den gamla universalismen ofta argumenterade från ett von-oben-perspektiv menar författaren till artikeln att de nya kosmopoliterna försöker lära sig av universalisternas misstag genom att väva ihop det pluralistiska med det kosmopolitiska. Jag måste säga att det är ett synsätt som jag kan identifiera mig med.

Den nye kosmopolitisme vokser dog ud af den universalistiske indsigt, at nationale eller partikularistiske solidariteter truer større fællesskaber; at de umuliggør politik, der tager sit udgangspunkt i menneskeheden, eller i hvad Ulrich Beck kalder verdensrisikosamfundet; samt at nationalismen ofte er endt i blodsudgydelser på «fremmede» både indenfor staten og i konflikter mellem staterne. Men den nye kosmopolitisme afviser samtidig den «klassiske kosmopolitisme» eller universalisme, der foreskriver én menneskehed som den eneste gyldige politiske og emotionelle enhed.

Artikeln kan läsas här

Andra bloggar om: politik, tidskrifter, ideologi, internationalism

Ritter om nödvändigheten med ett bredare krigsmotstånd

Vad skall USA göra för att undvika det kaos som riskerar att bli resultatet om Bushevikerna bestämmer sig för att invadera Iran? Den som ställer frågan är Scott Ritter i en artikel som finns att läsa på alternet, och det är förvisso en mycket intressant och djuplodande artikel som tar avstamp i från mitten för att vädja till båda sidor att inse konsekvenserna. Ritter menar att USA som nation är byggt på balansen mellan företagande och kapitalism å ena sidan och individens rättigheter å den andra, och han förordar själv den modellen så så länge som girighet kan hållas i schack av kontroll och balansmekanismer. Denna balans har redan blivit förskjuten i och med 11 septemberattackerna. Ett krig mot Iran, hävdar Ritter, riskerar att kasta ut ett redan sårbart USA i ett ekonomiskt kaos om Iran skulle strypa gas- och oljeflödena, med resultatet att Kina, USA och Indien m.fl. länder skulle driva upp priserna i sin jakt på bränsle. Anledningarna till ett sådant företag menar Ritter är vettlösa och går in i detalj på vad Irans anrikningsexperiement egentligen innebär rent tekniskt. Ritter borde veta, han är trots allt en av huvudinspektörerna som jagade WMD i Irak innan Herr Blix äntrade världsscenen och har sedan dess varit en oförtröttlig kritiker av kriget i Irak. Ritter försvarar IAEA och menar att det faktiskt pågår inspektioner i Iran och att den anrikning som Iranierna genomförde för någon vecka sedan inte ens är konfirmerad som framgångsrik av IAEA ännu. Ändå ropas det varg.

From a simple laboratory-scale enrichment experiment, a massive nuclear weapons program grew Pheonix-like from the ashes, prompting dire warnings from US Government officials such as Assistant Secretary of State for International Security and Nonproliferation Stephen Rademaker, who told a press conference in Moscow, where he was visiting to discuss the Iranian nuclear issue with Russian officials, that Iran ”…may be capable of making a nuclear bomb within 16 days.”

Rademakers vargropande monteras effektivt ned av Ritter, men skadan är redan skedd. Varg har ropats och folk är ute med hundar och bössor för att jaga ned djuret, men ingen vet riktigt varför, egentligen. Ritters förslag till att återställa balansen riktar sig också till fredsrörelsen som han menar måste expandera sin bas till att i mycket högre grad inkludera ”mainstream America”

I suggest that the pace of current events dictate a much more dramatic solution — that the anti-war movement begin to reach out to the very institutions that it condemns and make common cause for the preservation of a way of life — the unique blend of corporate capitalism and individual rights — that is at risk from the policies of the Bush administration. It is not likely that there will be many points of agreement on the long-term path that America should take regarding achieving the ideal balance between these two competing, and somewhat contradictory, concepts. But one thing is certain: if the Bush administration has its way regarding war with Iran, both concepts will be put at risk in the chaos which will follow.

Det är naturligtvis en kontroversiell tanke för många inom vänstern att sluta upp med näringslivet, men jag är till viss del böjd att hålla med och förändringar sker också. Andreas Malm är bara en som i Sverige försökt att reformera det organiserade krigsmotståndet, från ett fihetligt vänsterperspektiv. De enorma demonstrationerna mot kriget i Irak världen över i februari 2003 visade att väldigt många människor från alla typer av politiska inriktningar är beredda att visa sitt motstånd mot Bush-doktrinen. Frågan är hur den breda rörelsen kan konsolideras.

Andra bloggar om: usa, iran, olja, fredsrörelsen, progressivt, kärnvapen

Bengt Albons tvetydiga påpekande

I gårdagens DN skrev Bengt Albons en artikel om jihadisternas websajter och hur de varit ett viktigt verktyg för rekrytering av nya gudskrigare (verkar inte finnas på nätet). Det är egentligen en ganska bra och informativ artikel om ett fenomen som bör belysas, men en mening får mig att hajja till. Jag har markerat den med fet text i citatet som följer. Bengt skriver att:

Tack vare internet har jihadisterna – de islamistiska så kallade gudskrigarna – funnit en internationellt spridd publik av främst unga och arga muslimska män. De bildar en ny tids muslimsk ummah (församling) men skall inte förväxlas med huvudtendensen inom islam som är fredlig. För även om majoriteten av dagens terrorister är muslimer så är majoriteten av muslimerna inte terrorister.

Visserligen citerar Albons en viss Gary Blunt några meningar ned i artikeln som säger att Jihadisterna är en liten minoritet, men jag undrar om Albons antar att den genomsnittlige DN-läsaren tror att ungefär hälften av alla muslimer (i världen) är terrorister och att motsatsen behövs påpekas? Själv hoppas jag att alla redan vet att terroristerna är en försvinnande liten minoritet av det muslimska samhället, annars får vi nog omdefiniera själva begreppet terrorist att omfatta alla som är lite missnöjda med sakernas tillstånd, och i så fall är vi väl alla terrorister lite då och då?

Andra bloggar om: albons, terrorism, jihadister, islam, dn, politik, progressivt

Det Israeliska exemplet

Ibland undrar jag vad världens ledare skulle tycka var den ideala situationen och vilka åtgärder de skulle vilja genomföra om de hade all makt att påverka sin omvärld. Låt oss ta Israel som exempel. Låt oss anta att den ideala situationen för t.ex. Ehud Ohlmert (byt ut mot lämpligt namn) för det första vore att det inte fanns några Palestinier i det heliga landet, och definitivt inga Palestinier med ambitioner att driva en stat på det som i dag är Israeliskt territorium. Nu är ju verkligheten så beskaffad att vi pratar om ett oerhört tättbefolkat litet område vid medelhavets östra hörn som är ganska mixat så hur skulle man kunna uppnå den grad av maximal säkerhet som man eftersträvar? En mur av den typen man bygger i dag räcker nog tyvärr inte, utan det krävs troligen ett stort, delvis minerat, ingemansland som effektivt förhindrar raketattacker och invasioner.

Så låt oss säga att man i princip gör Västbanken och Gaza till sådana ingemansländer och dessutom besätter Sinai igen. Helst skulle man också uprätta buffertzoner i södra Libanon, Jordanien och Syrien. Att man förflyttar alla palestinier som i dag bor på Västbanken och i Gaza till flyktingläger utanför detta ingenmansland är självklart. Det skulle i alla fall göra lite för säkerheten, men det räcker inte. Man måste också neutralisera alla de arabiska grannar som är fientligt inställda till Israel, och det kan bara åstadkommas med en politik som effektivt förhindrar ekonmiskt uppsving i dessa länder. Om de kan behållas i konstant fattigdom så vore det troligtvis det bästa alternativet. Nackdelen är att fattigdom skapar våld i form av social oro, men om gränsen är tillräckligt effektivt utformad så kan man hålla allt sådant utanför landet. Ett problem som varje nation måste tampas med för att upprätthålla sitt välstånd är frågan var man skall ta arbetskraften till de lågavlönade jobben och det här kan bli en knepig fråga i fallet med Israel, men jag är övertygad om att det kan lösas med ökad invandring av från t.ex. Ryssland. De fattiga nyinflyttade får helt enkelt vänja sig vid att under de första fem-tio åren arbeta med enklare sysslor eller som soldater.

Naturligtvis är ett sådant här tankeexperiement ganska fruktlöst, men det visar en sak och det är att vi lever i en komplex värld, och att man kan välja att antingen rikta in sig på enkla lösningar som förtränger de svåraste problemen eller att bejaka den komplexitet som finns och anpassa sig till den. Det är framför allt det senare som är min ståndpunkt, om nu någon hade missat det.

Andra bloggar om: israel, palestina, utopism, progressivt

Blogosfärens monumentala expansion

På tre år har blogosfären fördubblats ungefär var sjätte månad enligt de beräkningar som Technorati gjort över de bloggar som de själva trackar, och just nu har de nästan 35 miljoner bloggar i sin databas. Det är en rätt otrolig siffra och en snabb huvudräkning säger att blogosfären inom två och ett halvt år skulle gå över miljardgränsen med nuvarande expansion. Jag har inte tidigare brytt mig så mycket om att upprätthålla min technoratiprofil och först i går ”claimade” jag den här bloggen för att kunna lägga till technocratitaggar på sidan. Det ger ett visst perspektiv att se att man är rankad på 179 731:a plats i Technoratis länkbaserade ranking jämfört med den 507:e plats som Mr Browns Kommentar just nu intar bland bloggtoppens cirka 2500 anmälda bloggar. Det är inte placeringen i sig som är anmärkningsvärd utan bara själva känslan att befinna sig i ett nyhetsflöde som kreeras av trettio miljoner andra människor. Bloggeriet må vara en fluga som så småningom kommer att bedarra, men jag hoppas att den i förlängningen leder till nya former av citizen journalism och därmed till en fördjupning av demokratin.

Irak på gränsen till inbördeskrig, samtidigt som det pågår för fullt

De senaste utbrotten av våldsamheter i den sunnidominerade stadsdelen Asamiyah i Bagdad under söndagen och måndagen visar att inbördeskriget i Irak numera även förs kvarter för kvarter på Bagdads gator. Innevånarna, bland annat bloggaren Zeyad (Healing Iraq), har varit instängda i sina hem sedan söndagnatten då strider mellan Irakisk polis och väpnade grupper bröt ut. Vilka som är involverade i striderna är oklart, men de kan vara lokala militiamän som tagit på sig att försvara Sunnitiska området från polisens nattliga räder. Det är med andra ord ytterligare ett steg i belfastiseringen av Bagdad. Riverbend berättar att det nu har gått så långt att den Irakiska regeringen till och med uppmanar allmänheten lite halvt undangömt på Irakisk TV att trotsa polisens order efter mörkrets inbrott om de inte har koalitionsstyrkor med sig.

Jag möter i media ständigt varningar och uttalanden om att ett inbördeskrig, eller ett fullt inbördeskrig är nära i Irak. Det refereras till denna gräns till fullt inbördeskrig som om det fanns en sådan, objektiv gräns. Den enda objektiva gräns jag känner till har överskridits för länge sedan. Det är den som används av konfliktforskare över hela världen. Enligt deras definitioner har Irak haft fullt inbördeskrig sedan 2004.

För att en väpnad konflikt skall få kallas för krig enligt detta mått så krävs det att en stat är inblandad på den ena sidan i konflikten och att 1000 personer dött i krigsrelaterade handlingar under ett år. Irak lever mer än väl upp till de kriterierna. Varför undviker man då i media och olika uttalanden att använda den definitionen (om man nu känner till den)? Jag antar att ett tungt vägande skäl är att om man officiellt säger att Irak befinner sig i inbördeskrig så minskar stödet i USA för att behålla amerikanska trupper i landet och det hänvisar dessutom trupperna till en passiv roll. Donald Rumsfeld har själv sagt att amerikansk trupp inte kommer att involvera sig i ett inbördeskrig.

Troligen kommer Irak att befinna sig på gränsen till inbördeskrig ett bra tag till, samtidigt som det pågår för fullt.

Andra bloggar om: politik, irak, usa, inbördeskrig

Självets århundrade och marknadspolitiken

Adam Curtis regerar! Den här veckan har jag taggat ned genom att kolla på Adam Curtis fascinerande serie ”The century of the Self” som producerades för BBC four 2002. Ett avsnitt per kväll, en timma åt gången. Det var efter denna miniserie som Curtis gjorde den uppmärksammade ”The power of nightmares” som jag skrivit om tidigare. I The Century of the Self står Sigmund Freud och hans dotter Anna Freud och syskonbarn Edward Bernays i fokus. Det handlar om hur upptäckten av det omedvetna använts för att kontrollera massorna i en tid av massdemokrati. Hela serien kan laddas ned från archive.net, men om du bara har tid att se en del så se den sista. Den beskriver nämligen hur Clinton och Blair båda använde sig av PR-byråer för att försöka återfå och behålla makten. För att göra detta så siktade man in sig på de väljare som gått över från deras partier, labour och demokraterna, till motståndarna och kartlade deras känsloliv och önskemål. Vad mer spektakulärt är att dessa ”swing-voters” kunde påverka både inrikes och utrikespolitiken genom att Clinton hela tiden kollade sin politik mot dem. En liten grupp medelklassväljare med begränsade insikter om politikens realiteter fick därmed en uppseendeväckande möjlighet att influera den. I slutet av den fjärde delen intervjuar Curtis James Bennet, New York Times Washington-korrespondent som berättar om hur clintonadministrationens rådgivare Mark Penn satte upp ett call-center i Denver där hundratals telefonister varje kväll ringde upp väljare för att höra om deras åsikter i specifika frågor rörande vita husets politik

Bennet: Dessa människor berättade vad de tyckte, Mark Penn vidarebefodrade det till vita huset och det kom sedan ut ur presidentens mun. Så i princip var det förortsväljare som på nittiotalet skapade inrikespolitiken, och en del av utrikespolitiken också för den delen.

Curtis: Verkligen?

Bennet: Jo, Mark Penn ställde frågor som till exempel om vi borde bomba i Bosnien eller inte. Såna saker.

Wow..mindblowing. Tänk om detta arbetssätt fortfarande används av vita huset? Det spelar kanske ingen roll vad militären eller kongressen säger om huruvida ett krig mot Iran är en bra ide eller inte, utan ett beslut kanske till syvende och sist beror på vad 10 000 swing-voters tycker? Är det i så fall en bra form av demokrati? Inte enligt en del personer som Curtis pratat med. Det känns inte riktigt sunt att politiska partier beter sig som företag vars enda intresse är att bli omvalda. Då kan vi väl egentligen slopa flerpartisystemet och tillsätta ett ”statsföretag” som regerar genom marknadsundersökningar? Luktar ”Bladerunner” lång väg.

Ladda ned MPEG 4 filer från archive.org (ca 170 mb per avsnitt)

Andra bloggar om: politik, demokrati, pr, clinton, blair

Cold War 2.0

Det är något ödesmättat över hela debatten med Irans kärnvapen som jag på sätt och vis kan förstå. Det handlar inte så mycket om att Iran som stat skulle utgöra ett extraordinärt hot, som en tillbakagång till kalla krigets kärnvapenskräck. Just när vi trodde att spänningen skulle släppa och världen skulle kunna nedrusta dyker en handfull nya kärnvapennationer upp och vill vara med i klubben. Vad dessa länder indikerar är att många fler nationer skulle kunna skaffa sig kärnenergi och kärnvapen och att en terrorbalans skulle bli svår att upprätthålla med så många aktörer på banan.

En annan aspekt som jag tror är svår att svälja för makthavare i väst är tanken på att tredje världens länder nu har ett reellt hot att sätta emot eventuella försök att kontrollera deras förehavanden. Ett kärnvapenbestyckat Iran är i sig inte bara hotfullt i en offensiv mening utan också i en defensiv. Nationen har plötligt en helt annan förmåga att försvara sina resurser, i det här fallet gas och olja, mot angripare. Ett sådant försvar förskjuter förstås maktbalansen både i regionen och i världen, men det visar också att det ekonomiska spelrumet för västvärlden kommer att bli allt mindre i framtiden. Vi kommer kort sagt att få betala högre priser för det som vi tidigare mer eller mindre kunde tvinga oss till att få för en spottstyver.

Sedan spelar det ingen roll om det kommer att ta tio år till för Iranierna att få ihop de restrerande 834 centrifugerna som krävs för att göra kärnvapenplutonium, och om Iran då är en fin och snäll demokrati som vi kan acceptera, för sedan anden släpptes ur flaskan över Hiroshima och Nagasaki så är riskerna plötsligt så mycket högre. Det är kanske inte konstigt att många forskare som då jobbade på det projektet, som t.ex. Prof. Joseph Rotblat, numera är idoga fredsivrare.

Visste ni för övrigt att dessa forskare allvarligt räknade på riskerna att hela jordens atmosfär skulle kunna antändas av atombomben? Man var orolig för att en atombomb av de typer som fälldes över japan skulle kunna förorsaka en kedjereaktion i hela jordens atmosfär och ja, i princip bränna upp hela planeten. Inte ett så kul scenario. Efter flera omberäkningar kom man fram till att marginalen var tillräckligt betryggande för att fortsätta planerna och det gick ju som vi vet bra för alla utom de 200 000 japaner som strök med. Men tanken hisnar. Om detta berättar Prof. Martin Rees, som är en av världens ledande kosmologer och rymdforskare, i den fascinerande boken ”Our Final Century” (ISBN 0434008095).

—
Bildförklaring (från Wikipedia):
World map with nuclear weapons development status represented by color.

* Red: Five ”nuclear weapons states” from the NPT. (United States, Russia, United Kingdom, France and People’s Republic of China).
* Dark orange: Other known nuclear powers. (India and Pakistan).
* Yellow: States suspected of having possession of, or suspected of being in the process of developing, nuclear weapons and/or nuclear programs. (Israel, North Korea and Iran).
* Purple: States which at one point had nuclear weapons and/or nuclear weapons research programs. (Argentina, Australia, Ukraine, Belarus, Brazil, Egypt, Iraq, Kazakhstan, Libya, Poland, Romania, South Africa, South Korea, Sweden, Switzerland, Republic of China (Taiwan) and Yugoslavia).
* Green: Other states capable of developing nuclear weapons within a short amount of time. (Canada, Germany, Japan, Italy, Netherlands, Lithuania and Saudi Arabia).
* Grey: States which are not believed to have nuclear weapons, nor the capability of developing them quickly.

Andra bloggar om: politik, kärnvapen, iran, fysik, nyheter, ekonomi

Vägarna till demokrati är många

Det här blev ett så långt kommentarssvar att jag kände mig manad att posta det som ett eget inlägg. ”Johnny” skrev i en kommentar till en tidigare postning i dag:

”Sedan måste nya demokratiska ledare ta det lite lugnt med nationaliseringen (med hänvisning till kupperna i Iran -53 och Guatemala -54, min anm.), ett privat företag som investerat 10 miljarder dollar i verksamheten och sedan blir fråntagna äganderätten utan kompensation för investering och framtida vinst, springer hem till senaten och skriker kommunism och sedan blir det problem”.

USA och Europa har ett stort trovärdighetsproblem. Man kan med visst fog påstå att många länder utanför USA och Europa befinner sig i en postkolonial fas. Länder som Guatemala och Iran ansåg att deras resurser hade lurats och tvingats ifrån dem under en kolonial fas och att de därför hade viss rätt till resurserna. I båda fallen försökte man förhandla med företagen (United Fruits resp. BP) för att komma till en resonabel lösning, men i storföretagskulturen är det uppenbarligen otänkbart att ge bort några som helst tillgångar, och företagen som nu opererade i de nya demokratierna vände sig till sina hemländer för militär hjälp att avsätta den regim som hotade deras intressen.

I USA och Europa må man ha glömt bort detta, men knappast i Iran och Guatemala. Krigföring ses som nykolonialisering oavsett om den i praktiken är det eller ej. Hur skall man då få större trovärdighet? Det är inte helt lätt eftersom utländska företag fortfarande opererar på liknande sätt på andra ställen i världen (Nigerdeltat, Bolivia etc.). Om man städar utanför sin egen dörr innan man tar till brösttonerna så ökar man trovärdigheten.

Vad skall man då göra? Om man inte kan se bortom krigsalternativet och regimskiftesalternativet så har man en alldeles för stor tilltro till storskaliga och vinstmaximerande lösningar och alldeles för lite tilltro till lokala, folkliga och fredsinriktade initiativ. Man måste först av allt respektera den demokrati som finns: Iranierna röstade faktiskt på Ahmadinejad (istället för mer moderata kandidater) och Palestinierna på Hamas. Algerierna röstade på FIS 1988 (osäker på årtalet) men fick aldrig ta makten. Egyptiska muslimska brödraskapet skulle förmodligen få en bra del av makten i Egypten om det vore val i dag. Västmakterna måste våga satsa på partier som man inte nödvändigtvis gillar, annars minskar trovärdigheten. Vem skall tro på snacket om demokrati om man förhindrar den när den fungerar? Islam och demokrati kan mycket väl samsas om vi hjälper till.

Släpp på trycket i stället. Ge Hamas pengarna de behöver i stället för att lagstifta emot dem. Låt Iran utveckla sin kärnkraft men ställ krav på att de följer NPT-avtalet. Häv handelsembargot mot Iran så att Mullorna i sin tur kan lätta på trycket gentemot sin befolkning. Se till att Egypten låter brödraskapet ställa upp i val på lika villkor. Stöd lokala ekonomier och folkliga intiativ. Agera konsekvent. USA bör till exempel själva följa NPT-avtalet. Det är mycket som kan göras i stället för att ta till vapen och det kan göras nu, i dag, om den politiska viljan fanns.

Andra bloggar om: politik, demokrati, iran