Månad: mars 2007

Blackwater i Sverige?

Kan de agenter som klädde av, pakterade ihop, drogade och flög ut de två Egytierna Ahmed Agiza and Muhammad al-Zery ur Sverige, ha varit inhyrda legosoldater från det Amerikanska privata säkerhetsföretaget (läs: militärstyrkan) Blackwater? Enligt Jeremy Scahill, som i dagarna kommer ut med en bok om företaget med titeln ”Blackwater: The Rise of the World’s Most Powerful Mercenary Army” så finns uppgifter som tyder på att Blackwater varit involverat i det som brukar kallas för ”extraordinary renditions”, den omfattande skeppning av misstänkta terrorister som kritiserats hårt av människorättsorganisationer världen över. Författaren har inga bevis på att så är fallet eftersom så mycket av det som Blackwater gör är hemligstämplat, men mönstren finns där. Jag har inte läst den färska boken så det kan vara ett hugskott, men om Blackwater var anlitat för att sköta avvisningen så är det extra anmärkningsvärt och oroande.

Företagets soldater har nämligen blivit experter på att undandra sig ansvar som vanliga agenter troligen skulle ha svårare att undslippa. Än är man medlemmar av USA:s stridskrafter, än inte, beroende på vem som frågar och vad saken gäller. Vad värre är: denna oklara status utnyttjas av USA för att genomföra svarta operationer utanför landets gränser där det är för känsligt att sätta in den amerikanska armén.

MER INFO

Intervju med Scahill på Democracy Now: Del 1 och Del 2 (real 256k ström)
Bokens promosida: blackwaterbook.com
Scahill i The Nation: Bush’s Shadow Army

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Grus i det Belgiska förintelsemaskineriet





Så har jag för första gången besökt ett av Nazisternas koncentrationsläger, och även om det var ett av de mindre så var upplevelsen för den skull inte mindre skräckinjagande. Jag pratar om Breendonk, ett litet samhälle ungefär 25 kilometer norr om Bryssel där tusentals judar och ett hundratal motståndsmän och kvinnor internerades efter invasionen av Holland och Belgien 1942. Många av dem mötte ett säkert öde: döden. Byggnaderna var ursprungligen ett fort som ingick i Belgiens försvarslinje, men som snart fick överges efter ett intensivt bombardemang. I stället förvandlade Nazisterna bunkrarna till ett arbetsläger och tortyrcenter. Dess metertjocka väggar skyddade lika bra mot artilleri som de dämpade skriken från de som ”förhördes”. Speciellt avskyvärd är den avdelning där motståndsmännen och kvinnorna förvarades, som består av två rader med små teglade celler med galler. Till och med nu i mars när vårsolen lyser över Belgien känns det rått och fuktigt. Guiden menar att kvinnorna var de mest motståndskraftiga. Av 35 internerade kvinnliga motståndskämpar talade ingen. Av männen bröts däremot en av fyra ned av tortyren.

Nazisterna hade speciellt svårt att genomföra förintelseprojektet i Holland och Belgien vilket bland annat Hannah Arendt påpekar i sin bok om Eichmann (isbn: 9171730524). Det är inte heller utan viss stolthet som man berättar historien om hur tre unga Belgare beväpnade med en enda pistol, verktyg och en hemmagjord lykta lyckades stoppa ett tåg med dödsdömda judar inspärrade i boskapsvagnar och frita flera hundra fångar. Det var det enda lyckade fritagningsförsöket mot ett sådant tåg i förintelsens korta historia. Lyckat är kanske ett för starkt ord. Många av de flyende fångades in eller sköts under flykten men några hundra överlevde. Om fler hade haft ett liknande civilcurage hade kanske förintelsen kunna stoppas för vi vet i efterhand hur rädd Hitler var för ett uppror och hur noggrant han och hans underställda försökte dölja hela förintelsemaskineriet. Minns kvinnorna på Rosenstrasse som efter protester till slut lyckades få sina judiska män fria (hyr den utmärkta filmen ”Kvinnorna på Rosenstrasse” av Margaretha von Trotta redan i morgon).

Andra bloggar om: , , , ,

Postmodern politik och det multikulturella paradigmet

Jag gillar Dan Jönsson. Han uttrycker något slags buttert driv i sina försöka ta reda på de underliggande drivkrafterna till människors val här i livet och hur de valen förhåller sig till helheten. Jag uppskattar verkligen den intentionen. I gårdagens DN försöker han i ett reportage att få en bild av vad som egentligen hände i Landskrona när SD fick sina uppmärksammade 22 procent i kommunalvalet och artikelns rubrik är upplysande: Skånes uppror mot eliterna. I slutet mot artikeln intervjuar han forskaren Göran Adamsson som levererar en intressant förklaring till SD:s framgångar.

Aje Carlbom och Göran Adamson är överens om att Sverigedemokraternas framgångar främst måste förstås just som ”ett uppror mot eliterna”. Adamson, som forskat på Sverigedemokraternas österrikiska systerparti FPÖ, jämför med övriga Europa och ser hur vänstern – framför allt – har övergett idén om likhet för en postmodern diskurs om ”olikhet”. Mångkulturalismen, säger han, har urartat i en välment spegelbild av kolonialismens gamla världsbild, en ”rasism med mänskligt ansikte” som under toleransens täckmantel tycks lika envist upptagen med att dra gränser, göra skillnad. Tanken om etnisk och kulturell identitet har ersatt solidariteten som princip. Högerpopulismens frammarsch måste därför ses som ”konsekvensen av ett demokratiskt misslyckande”.

Man skulle kort sagt säga att det inte bara är ett demokratiskt misslyckande utan ett misslyckande för en postmodern politisk hållning, uttryckt genom det multikulturella paradigmet. Kanske kan man också förklara det som ett misslyckande för en politisk anpassning till globaliseringen. Som jag ser det finns det en diskrepans mellan den globala marknaden och den nationella politiken, en skillnad som jag antar att många politiker anser måste överbryggas. Det har egentligen inget med postmodernitet att göra utan med hårda politiska frågor. Hur hanterar man en ekonomi som tenderar att helt springa förbi den nationella sfären? Som slutar att bidra till samhällets gemensamma resurser? Kanske har multikulturalismen varit ett räddhågset sätt att försöka ta ett grepp på den frågan utan att beröra det som man egentligen behöver hantera: den globala ekonomin. Nu riskerar den att slå tillbaka och driva in nationalstaterna ännu längre in i den nationella fållan genom isolationistiska partier som till exempel SD.

Andra bloggar om: , , , , ,

Andra bloggar om:

Kommentarsregler!

Jag kan inte hitta mina glamla kommentarsregler så tillåt mig att omformulera dem i den här postningen. Jag vill inte hålla på och stryka kommentarer i onödan och jag kan inte nog poängtera att alla är välkomna att delta i debatten, men jag vill också ha en bra debatt och därför kommer jag att stryka kommentarer som:

1) innehåller omotiverade personangrepp (jag kan inte nog understryka detta!)
2) innehåller länkar till sajter som inte har med diskussionen att göra
3) behandlar sådant som inte har med diskussionen att göra
4) är postade under anonym flagg: uppge ditt namn eller ett alias när du postar och helst också en giltig e-postadress (e-postadressen visas inte)
5) innehåller omotiverad reklam
6) innehåller olaglig information eller länkar till olagliga sajter
7) innehåller inlägg som är omotiverat långa
8) innehåller nedvärderande omdömen eller rasistiska uttalanden

om du känner dig orättvist behandlad, maila till mrbrownskommentar@yahoo.se

En titt i backspegeln: världens mest framgångsrika djurrättsparti


En av de mest intressanta saker som hänt i Europeisk partipolitik inträffade i mitt tycke höstas när Djurpartiet tog 2 mandat i valet till det Holländska parlamentet (179,988 röster, eller 1,8%). Det kan tyckas vara ganska lite med tanke på att parlamentet har 150 platser, men det är ändå något ganska anmärkningsvärt med den här historien, och trots att nyheten är gammal (valet var i november förra året) tycker jag att den är värd att skriva några rader om.

Partiet är det första i världen som har tagit platser i ett parlament med djurens välfärd som den viktigaste punkten på sin agenda. Jag ser Djurpartiets framgång som ytterligare en fördjupning av demokratin och som ytterligare ett tecken på att de etiska frågorna spelar en allt viktigare roll i de västliga välfärdsstaterna, trots att medierna tycks koncentrera sig mest på vad väljaren får i plånboken efter valet. Det nya är med Djurrättspartiet är att det faktiskt ger de holländska djuren representation i parlamentet, vilket är högst relevant och följer en tydlig linje från 1848 års revolutioner och framåt. Mycket förenklat skulle man kunna dra dra upp en tidslinje som börjar med borgarklassens representation vid makten, sedan folkets (männen), sedan kvinnornas, sedan miljöns och nu djurens representation.

På ett annat sätt skulle man kunna säga att den makt åt det arbetande folket som den socialdemokratiska rörelsen utlovade nu är infriat och att det företrädare för grupper som är särskilt utsatta börjar att alltmer stå på egna ben, värva medlemmar, hitta finansiering och framför allt: få väljarna att rösta på dom. Att vi i nästa val kommer att få se ett framgångsrikt invandrarparti är jag övertygad om. Kanske får vi ett djurrättsparti även här, även om jag tror att det är mindre troligt (i förra riksdagsvalet fick pertierna ”Djurpartiet” respektive ”Djurens rätt” en (1) röst var). Men jag låter mig gärna överraskas.

Bilder:
Överst t.h. Djurpartients grundare Marianne Thieme
Nederst t.v. kampanjmaterial


Partiets hemsida
Wikipedia om Djurpartiet
Wikipedia om ledaren Marianne Thieme
Ekot
BBC

Andra bloggar om: , , , , , ,

Debatten om JAS fortsätter

Jag vill bara i all hast rekommendera en debattartikel av Frida Blom och Bengt Krstiansson i dagens SvD där de är skarpt kritiska till militärens vilja att sätta in JAS i våra militära utlandsäventyr, för att till exempel stötta ISAF styrkorna i Afghanistan. De formulerar också på ett bra sätt hur en annan väg för ISAF skulle kunna se ut:

Det finns ett tredje mer hoppfullt alternativ, som bygger på att ISAF avhåller sig från offensiv krigföring och istället agerar som en trovärdig säkerhetsfrämjande styrka. ISAF:s soldater ska finnas till för den afghanska befolkningen; patrullera, bistå lokala krafter, lösa människors vardagsproblem och utbilda polis och annan personal som stärker säkerheten för gemene man. Sverige måste nu ta initiativ som gör en sådan positiv utveckling möjlig.

För det första bör krav ställas på en snabb översyn av FN:s mandat för ISAF och ett stopp för ”amerikaniseringen” av styrkan. För det andra bör Sverige verka för betydande mer bistånd till Afghanistans återuppbyggnad. För det tredje bör initiativ tas till en bredare sammanhållen strategi med mer diplomati, förhandlingar, lokal förankring, kulturell anpassning och mobilisering av traditionella afghanska strukturer.

Min åsikt är att denna amerikanisering verkligen är ett problem. Som det ser ut i dag blir det allt svårare att dra en gräns mellan ISAF och USA:s Operation Enduring Freedom. Vi bör med andra ord ha klart för oss vad det innebär innan vi den här operationen går alltför långt. För det andra pekar Blom och Kristiansson på det som jag har berört tidigare: det finns andra vägar att gå för militära insatser av den här typen. Militären måste också den kunna tänka ”ur låddan” och fungera på ett annat sätt än på traditionellt vis. Om det någonsin är dags att pröva radikalt nya metoder så är det nu. Anledningen att vi svenskar kan göra något sådant med trovärdighet är just vår långa period av fred och relativ neutralitet.

Läs också Jinge om detta

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Noterat om mötet mellan Saudiarabien och Iran

Jag försökte hitta information om det möte som hölls mellan Irans president Mahmoud Ahmadinjead och den Saudiske kung Abdullah bin Abdel-Aziz i Riyadh i helgen, men hittade till min förvåning inget i varken DN eller Svenskan. Det är lite anmärkningsvärt eftersom man i mellanöstern tycks se detta som ett historiskt möte. Om man klarar av att ta ett första steg mot att överbrygga de motsättningar mellan shiiter och sunniter som framför allt plågar Irak i form av ett allt tilltagande sekteristiskt våld, så är mycket värt. Jag har samlat några kommentarer från olika mediakällor nedan.

Dar al Hayat skriver att: Any Saudi-Iranian summit can be viewed as an important event, given what both countries represent. The current summit, however, can be considered, without any exaggeration, exceptionally important. och menar att Iran nu har chansen att försäkra inte bara arabvärlden, utan också hela ”planeten” om att de kan samarbeta och bidra till säkerhet i regionen.

Daily Star (libanon) har liknande positiva tongångar, och berättar bland annat vad toppmötet kan få för resultat för Libanon. Bland annat funderar man på att pröva mordet på Rafik Hariri i den internationella brottmålsdomstolen.

Al Jazeera: Saudi commentators described the Iranian leader’s visit to the kingdom as a positive sign of the two countries’s willingness to ease regional tensions at a time when the Islamic Republic is facing mounting international pressure led by the United States and the European Union over its nuclear activities and Riyadh is trying hard to avert a possible U.S.-Iran war that would destabilize the entire region.

Och till sist en mer skeptisk röst från New York times: ”Skeptics, however, said the absence of any tangible resolutions or initiatives, coupled with Mr. Ahmadinejad’s continuing aggressive speech, suggested that the meeting was more a public relations offensive meant to help Iran improve its image at home and in the Arab world as its confrontation with the United States appears to be escalating”.

Andra bloggar om: , , , , , ,

En kamp mellan estetiska synsätt

Ett par dagar tog det för den frireligiösa sekten Fadershuset att sätta igång med rivningen av ungdomshuset på Jagtvej 69 som varit under strid i Köpenhamn de senaste dagarna. Fadershuset köpte uppenbarligen byggnaden bara för att visa ungdomarna som huserade i den att de är förtappade. Rivningen var ett slags offentlig reningsakt från efterlämningarna av ondskans femtonåringar. Enligt uppgift skall Fadershuset andlige ledare Ruth Evensen ha fått en ingivelse av Gud att köpa huset och uppenbarligen var anledningen inte enbart ekonomisk förtjänst utan en möjlighet att utdela ett guds straff till ungdomarna. Fadershuset tackade också nej till att sälja vidare fastigheten till en stiftelse med knytning till ungdomshuset trots att de fick ett fett anbud som vida överskred deras inköpspris.

Nu säger Evensen till Politiken att hon hoppas att ungdomarna skall få ”nya praktfulla hus där de kan spela musik och som har riktiga kök där de kan laga mat”. Det är knappast så att ungdomarna från Jagtvej vill ha den kristna, svalt avskalade och välputsade estetiken. De senaste dagarnas kamp har i mina ögon lika mycket varit en kamp mellan olika estetiska sysnsätt som mellan moraliska.

Artiklar från Politiken i dag:
Politiker reagerar på rivningen
Ungdomshuset rivs
Fadershusets ledare i intervju
Och i DN

Andra bloggar om: , , , ,

Hildebrandt tappar fattningen

”Jävla skitungar – engagera er i något vettigt!” är den minst sagt bombastiska rubriken på Johanne Hildebrandts kolumn i Aftonbladet. Hildebrandt är så arg att hon kokar och tappar på vägen bort all journalistisk skärpa. Det gäller förstås kravallerna kring det omtvistade ungdomshuset i Köpenhamn och de aktivister som är ”kåta som troll på att slåss med snuten”. Nu är det visserligen inte till Aftonbladet som jag går när jag skall ha information om saker och ting även om jag gillar Gillous krönikor, men kan inte tidningen producera bättre artiklar än så här så får man väl anta att den snart kommer att vara förpassad till den journalistiska bakgården.

En annan aspekt på artikeln är att den gör det tydligt hur accepterat det är att använda ett både nedvärderande och fult språk när det kommer till ungas kamp mot vad man anser vara ett orättfärdigt samhälle. För jag tror inte att Hildebrant skulle skriva något likande om andra frågor som rör konflikter. Föreställ er att Hidebrants kolumn handlat om konflikten mellan Hamas och Fatah i stället. Skulle hon då ha skrivit ”Jävla skitpalestinier – engagera er i något vettigt!”? Knappast. Ta ungdomarna på allvar jävla skitjournalister!

Andra bloggar om: , , , , , , ,