Kategori: Ideologi

Jag har inte blivit så omtumlad av någon bok på länge som Immanuel Wallersteins essäsamling ”Liberalismens död, slutet på den rådande världsordningen”, som skrevs 1995-98 och utkom 2001 på vertigo förlag i svensk översättning (ISBN: 91-973491-4-3 ). Denna inflytelserike amerikanske sociolog, som ägnat sitt liv åt att tillsammans med ett forskarteam kartlägga det han kallar för världsssytemet, lyckas synliggöra de olika relationer som binder ihop världens olika politiska och ekonomiska aktörer på ett både glasklart och provokativt sätt. Speciellt intressant är det att läsa hans bok efter frågan om liberalismens natur som förbryllat både mig och andra här i bloggosfären på senare tid, för vad denna lilla skrift handlar om är möjligheten att liberalismen som förhärskande ideologi på den norra hemisfären faktiskt förlorade sin hegemoniska ställning när Sovjetunionen föll. ”Den verkliga betydelsen av kommunismernas kollaps är liberalismens slutliga kollaps såsom överordnad ideologi”, som Wallerstein skriver.

Wallerstein menar att liberalismen dominerat den politiska scenen som ”geokultur” sedan 1848, d.v.s att den absoberats av de dominerande politiska partierna i hela västvärlden, från konservativa till vänsterpartier, samtidigt som de traditionella liberala partierna blivit alltmer marginaliserade. Anledningen till detta har varit behovet av att kontrollera vad Wallerstein kallar för de farliga klasserna (en omskrivning för arbetarklassen eller de dominerade klasserna), eftersom dessa överallt i världssystemet hotat kapitalismen som system sedan 1848. Så vad händer efter 1989? Varför dör liberalismen? Jo, därför att de enda som verkligen trott på de liberala ideerna (men aldrig klarat av att genomföra dem i praktiken), d.v.s kommunisterna, försvinner från världspolitiken samtidigt som de konservativa överger liberalismen till förmån för neokonservatism eller nyliberalism. Det liberala projektet, som handlat om att balansera de farliga klassernas behov mot kapitalisternas, förlorar plötsligt sin reella betydelse. När kommunisternas ideala (och de konservativas pragmatiska) tro på liberalismens ideer försvunnit, kan liberalerna inte längre genomföra sin balansakt.

Resultatet av denna förlorade balansakt är att de farliga klasserna inte längre kan kontrolleras med politiska medel, d.v.s med stegvis genomförda reformer inom välfärdsstaten, utan att det som verktyg som återstår är våld. ”Men bara våld kan, och detta har vi vetat åtminstone sedan Machiavelli, inte hjälpa politiska strukturer att överleva speciellt länge,” skriver Wallerstein.

Några saker slår mig efter denna omtumlande läsning:

1. ”Kriget mot terrorn” och de kontrollmekanismer den fött fram är ett typiskt uttryck för denna våldsanvändning, i brist på liberal politik.

2. De flesta som i dag kallar sig för liberala, är i egentlig mening nykonservativa eller nyliberala. De har dragit sig bort från det liberala projektet (eftersom det förlorat sin mening) men förfäktar fortfarande liberala principer, som till exempel mänskliga rättigheter, samtidigt som definitionerna för dessa mänskliga rättigheter begränsats till att gälla principen om ägande eller fri handel, med andra ord klassiska konservativa positioner. Frågan är om dessa liberaler (medvetet eller undermedvetet) försöker upprätthålla visionen om att de driver iden om det liberala samhället med konstgjord andning av rädsla för att förlora kontrollen över de farliga klasserna. Just denna tanke tycker jag blir tydlig när det gäller debatten om upproren i Frankrike där ägande och bestraffning stod i centrum för den liberala diskursen (hur hade Gladstone reagerat på upploppen?), men det förklarar också en del emotsägelsefulla resonemang som jag stött på.

3. Vi borde sluta använda begreppet ”liberala stater”.

Jag blev strålande glad när jag såg en länk som Lars Olofsson lagt ut på Jinges blog till BBC-dokumentären The Power of Nightmares. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sitta framför datorn och titta tre timmar i sträck på en uselt encodad real media-film i 200 x 160 pixlars storlek innan jag ramlade på TPoN på informationclearinghouse.org för ett år sedan. Inga problem! Jag var naglad vid skärmen. Jag mailade till och med till SvT och bad dem köpa in den. Jag fick aldrig något svar.

TPoN är ett slags Sagan om Ringen för political junkies med intresse för kopplingen mellan neokonservatism och jihadism. Det är en mörk triologi som följer de nykonservativas framväxt i USA parallellt med de radikala islamisternas i mellanöstern från 40-50 talet och framåt till i dag. Filmen försvann av okänd anledning från information clearinghouse men nu går den alltså att ladda ner som MPEG-4 från Internet Archive. Skaffa quicktime 6 eller senare, ladda ner dokumentären och luta dig tillbaks i fåtöljen, soffan eller sackosäcken. Tack Lars för länken!

Uppdatering: här är en länk till en intervju med filmmakaren Adam Curtis från the Guardian i samband med att PoN visades på Cannesfestivalen i maj och en artikel från Salon som publicerades den 8 dec. Al-jazeera visade den också men inget TV-bolag i USA vill ta i den. Däremot har den visats på filmfestivaler i San Francisco och New York. När skall den komma till en svensk biograf eller filmfestival? En (1) artikel om dokumentären verkar ha skrivits av svensk press (GP) och några bloggare har tagit upp den. För att göra extra reklam för den kommer här direktlänkar till de minsta MPEG4-filerna på Internet Archive för download (cirka 99 meg var) och streaming (quicktime). Skicka sen ett mail till SVTs dokumentärredaktion och be dem visa den om du gillar den.

Download (MPEG-4, 99 mb var):
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3

Streaming(MPEG-4, QT plugin):
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3

Jag hamnade av en tillfällighet på Tommy Funebo’s blog. Tommy kallar sig paleokonservativ, ett begrepp som jag visserligen hört tidigare utan att förstå innebörden, så jag kollade upp det i Wikipedia.

Paleoconservatism … refers to an American branch of conservative Old Right thought that is frequently at odds with the current of conservative thought as espoused by the Republican Party elite. Paleoconservatives disagree with those whose beliefs they classify as neoconservative.

Fine. Jag såg idel distingerade äldre herrar framför mig i samspråk över den nya tidens perverterade och dekadenta ideal i sann gentlemannamässig anda. Ni vet, många ciggarrer och mycket maktspel i korridorerna. När jag klickade på den externa länken till Paleoconservative Youth Movement så rasade den bilden raskt ihop. Bloggens adress är http://www.smashleftwingscum.com/ och dess logiska rubrik förstås ”Smash Left-Wing Scum”. De äldre herrarna blåstes bort för att ersättas av en högerextrem hetsrörelse mot alla företeelser som hotar den vita rasens inflytande i USA. Sajten verkar handla mycket om ”icke-kaukasier” som begår olika former av brott, om lagförslag som förespråkar hårdare invandringslagar etc. Här är ett exempel från en av deras online polls:

Our last poll asked: How do we save America.

38% ”a massive civil disobedience revolt against the traitors destroying this once great nation”
31% Tom Tancredo
11% other
5% Blogging
5% Mega Dittoes
4% Lowering marginal tax rates
2% Flags
2% Listening to Sean Hannity
2% No Spin Zone
0% dittoes

It looks like most of our poll voters are more interested in action. That quote by the way comes from the Jewish Task Force’s suggested way to Take Back America from Islamic and Bolshevik invasion.

Jag började nu känna mig lätt illamående på grund av allt hat som utstrålades från bloggen och bestämde mig för att gå vidare till nästa länk i Wikipediaartikeln som visade sig vara betydligt mer ”mogen”, om man får säga så. Därmed inte sagt att innehållet var mindre radikalt. På Turnabout finns en ganska belysande text om vad denna typ av konservatism förordar.

”The point is that today’s public order, the one all respectable public institutions and authorities support, is antihuman because it denies fundamental aspects of human nature. It tells us that safety, comfort, and the satisfaction of desire are the point of life; that increasing and equalizing such things is the noblest goal conceivable; that love, loyalty and sacrifice are personal tastes like any other. Such a view cannot last or long remain tolerable. It must and will change”.

Ett riktigt balanserat artikel om ”kulturkrig” hittade jag också. där.

Men jag hickade till när jag kollade upp Jewish Task Force som nämndes i pollen ovan. Jeez, vad skall man säga? Det blir skrämmande på ett nästan komiskt sätt när skribenten kallar Ariel Sharon för en ”bolsjevikisk diktator”! Bolsjevik? Sharon? Och så matar det på i en aldrig slutande litania. Arafat får bli ”en arabisk Hitler och pedofil som dog AIDS”. Nethanyahu är en bedragare och opportunist, etc etc. I princip alla Israeler utom möjligen vissa organisationer som t.ex. Hilltop Youth, är förrädare.

Bakom Jewish Task Force står Chaim Ben Pesach som har ett minst sagt intressant förflutet. Han var med i en grupp som bombade Sovjetiska mål i New York och dömdes till 10 års fängelse för sex bombdåd som han erkände. Numera samlar han in pengar till extrema organisationer i Israel. Pesach är däremot inte själv välkommen i Israel trots att han har försökt att emigrera flera gånger. Anledningen är bland annat hans samröre med den förbjudna Isrealiska terrororganisationen Kach.

Nu är det inte min intention att koppla ihop Tommy Funebo med Kach, även om det kanske verkar så, utan snarare att försöka förstå hur denna typ av extremnationalism hänger ihop med ortodox konservatism. Paleoconservative Youth Movement verkar uppenbarligen influerade av tanke på ett kulturernas krig och citerar Jewish Task Force i sin poll. Svenska bloggare på högerkanten rekommenderar läsning av boken ”The Clash of Civilazations”, som jag har förstått handlar om risken för ett kulturkrig. Islam är den uppenbara måltavlan, i kombination med ett hat mot svarta och ”bolsjeviker”. Skall då Paleocon-ideologin ses som extremhögerns ”politiska gren” eller en seriös politisk rörelse med till exempel svenska Kristdemokraterna som motsvarighet?

Till sist kan man undra om vi nu kommer att få se hat-sajter av JTFs typ här i Sverige nu när hets-lagen är på väg att förlora sin legitimitet? Säkerligen sitter någon i dag och pular med en sådan sajt för att testa vart gränsen går. Varför inte ta domännamnet www.krossavänsteravskummet.se?

”Jag kommer alltså envetet att fortsätta att hävda att Bushregimen är det farligaste som drabbat vår kultursfär sedan – ja, faktiskt! – trettiotalet. Eftersom den kroniskt freudianskt felsägande George W Bush kan hävda att man måste upprepa saker många gånger för att ”få sanningen att sjunka in”, då gäller det motsvarande att man gång på gång måste upprepa fakta som avslöjar lögnerna och propagandan”, skriver Thomas Lindström i sin senaste post på ”Krigskrönikan”.

Är Bush så pass farlig som Thomas hävdar? Ja på sätt och vis. GWB har i den nykonservativa ideologins fotspår tagit väldigt stora risker. Man skulle med visst fog kunna hävda att han, och framför allt hans ministrar, försökt sig på att genomföra en palatsrevolution för att tillskansa sig extraordinära befogenheter. Jag pratar om Patriot Act, Powell- och Bushdoktrinerna, försöken att underminera CIA, söndertrasandet av förtroendet för de internationella rätten, unilateralismen och saboterandet av FN. Man skulle kunna hävda att de nykonservativa egentligen är revolutionära och som sådana egentligen inte konservativa i strikt mening, vilket Thomas också är inne på.

Om man skall jämföra Bush-admin med andra berömda revolutionärer så ligger Hitler närmre till hands än Stalin. En yttre, religiöst formerad, fiende finns där, den expansiva krigspolitiken finns där, den Göbbelsinspirerade nationalistiska retoriken likaså. Ok, ok, jag vet! Hitler dödade 6 miljoner Judar, Stalin tog kål på 20 miljoner bönder och meningsmotståndare. Detta är också den stora skillnaden. Vi lever i dag i en tid där folkmord av den magnituden svårligen kan äga rum ostraffat i någon del av världen, utom möjligen i Afrika. Efter andra världskriget har regelverken varit extremt tighta för att förhindra ett nytt världskrig och nya folkmord. Är dessa skyddsmekanismer på väg att brytas upp? Om så är fallet står vi i värsta fall inför en mörk tidsålder.

En utmärkt bok som handlar om dessa saker är Seymour Hershs ”Chain of Command” (På Given Order på svenska). Den handlar inte bara om kriget i Irak utan också om hela det skeende som ledde fram till kriget. Seymour Hersh förmedlar genom ett imponerande nätverk av anonyma och namngivna källor inom flertalet underättelsetjänster och regeringsadministrationer en bild av en administration som sett som sin uppgift att föra sitt totala krig på ett flertal samtidiga fronter med hjälp av bristfälliga och i bland falsifierade underrättelser och orealistisk planering.

Den Australiensiske författaren och journalisten John Pilger skrev angående en intervju ha gjorde med Bush-rådgivaren Richard Perle en gång:

”I interviewed Perle when he was advising Reagan, and when he spoke about ‘total war,’ I mistakenly dismissed him as mad. He recently used the term again in describing America’s ‘war on terror.’ ‘No stages,’ he said. ‘This is total war. We are fighting a variety of enemies. There are lots of them out there. All this talk about first we are going to do Afghanistan, then we will do Iraq … This is entirely the wrong way to go about it. If we just let our vision of the world go forth, and … just wage a total war … our children will sing great songs about us years from now.’”

Besattheten av totalt krig är inte ny. Den som vill hitta analogier kan gå till 1943. Nazisternas propagandaminister Joseph Göbbels håller tal i Berlins Sportpalats:

Engelsmännen tror att det tyska folket vänder sig mot sin regerings krigshandlingar. Att de inte vill ha ett totalt krig, utan kapitulation. Jag frågar er. Vill ni ha ett totalt krig? Vill ni ha det, om nödvändigt, totalt och radikalt på ett sätt som vi i dag inte kan föreställa oss?

Jag kommer ihåg att dokumentärfilmen sände en isande kylning längsmed min ryggrad när tusen välregisserade åhörare skriker ett rungande JA! på Goebbels fråga.

Jag måste säga att det blivit uppenbart för mig att mina kunskaper om den arabiska kultursfärens historia är bara alltför bristfälliga och skissartade. Vad säger jag till exempel om någon frågar mig vad jag anser om kalifatets eventuella återuppståndelse? Vad säger jag om någon hävdar att de islamistiska terroristerna är galna inte minst eftersom de vill återupprätta kalifatet? Tills för några dagar sedan skulle jag bara skaka på huvudet. Nu vet jag i alla fall lite mer.

Vad är då detta kalifat? Om jag förstått det hela rätt så skapades det som ett svar på frågan vem som skulle föra profeten Muhammeds lära vidare efter hans död. Profeten hade inte själv utnämnt någon efterträdare och den muslimska världen stod plötsligt utan ledning. Kalifatet instiftades för att föra Islams läror vidare och fungera som ett slags överhuvud för den mulimska världen eller gemenskapen: Ummah. Kalifen skulle därmed kunna jämföras med katolicismens påve.

Sedan den förste kalifen Abu Bakr tillsattes år 632 så har kalifatet fortsatt att bidra till att hålla ihop och utgöra ledningen för den muslimska världen. Kalifatets huvudstad har varierat beroende på kalifens hemvist och vilken region som haft störst politiskt och ekonomiskt inflytande vid varje specifik tidpunkt. Även om kalifatets makt minskade under Ottomanernas era så bevarades det i princip fram till det att det Ottomanska riket slutligen föll ihop 1924. Ottomanerna stred på axelmakternas sida i första världskriget och delades upp i intressesfärer efter 1918. Därav Britternas inflytande över Irak och Afghanistan, och därav dagens krig i Irak. Det är med andra ord inte länge sedan och även om kalifatet upphörde att existera så finns det uppenbarligen som en levande ide inom den radikala islamismen i dag.

Det är också därför som kalifatet dyker upp i den aktuella debatten. Vissa hävdar att Usama Bin Ladens yttersta mål är att återupprätta kalifatets makt och därigenom förena den muslimska världen igen till en ny stormakt. Det är också det yttersta mål som förenar hans anhängare världen över: i Tjejtjenien, Indonesien, Egypten, Iran och Irak. Inte nog med det. Även moderata muslimer torde vara medvetna om det enorma inflytande som kalifatet hade under en lång tidsperiod. Även om de inte är intresserade av att återinsätta ett kalifat av 1924 års modell så tycks det som om de intresserade av att behålla den muslimska sammanhållningen, Ummah. Den egyptiska ledaren Nassers pan-arabiska tanke skulle kanske kunna ses som ett försök att skapa ett slags moderniserat kalifat.

Att därför avfärda den muslimska världens drömmar om en enad arabisk nation under en stark ledare som galenskaper är att totalt underskatta Ummahs styrka. Att kräva att arabstaterna upprättar en typ av parlamentarisk demokrati som gör den helt kompatibel med europeisk standard är att be om motrörelser av den typ som skapade den Iranska revolutionen. Jag tror att underskattandet av Ummah är en stor del av USA och Storbritanniens felbedömning när det gäller motståndets kraft i Irak.

Om man är uppriktigt intresserad av att uppmuntra framväxandet av liberala, demokratiska instiutioner i mellanöstern bör man ta en helt annan väg än att använda brute force. Tvärtom är det uppenbart att den amerikanska politiken uppmuntrar antidemokratiska krafter i mellanöstern. USA:s problem är helt uppenbart att man inte vågar ta minsta lilla steg som skulle kunna uppfattas som en eftergift men i längden innebär det att USA faktiskt förlorar både ekonomiskt och maktmässigt även om det kortsiktigt verkar som motsatsen.

En annan syn på dagens situation i mellanöstern är att radikala krafter i den muslimska världen nu genomför det uppror mot segrarmakterna i första världskriget som nazisterna fann stort stöd för på 1930-talet. Här finns med andra ord en stor möjlighet att undvika att upprepa det misstag som ledde fram till andra världskriget. Jag förstår varför USA inte vågar ta steget och genomföra en ”Marshall-plan” för mellanöstern. Man såg hur snabbt Tyskland och Frankrike återhämtade sig efter andra världskriget och man är orolig för att förlora alltför mycket på en stark pan-arabisk nation. Det värsta av alternativen som skulle följa på att undvika en sådan återuppbyggnadspolitik är bara för svårt för mänskligheten att återigen uthärda: ett fullskaligt tredje världskrig.

Wikipediaartiklar:

http://en.wikipedia.org/wiki/Ottoman_empire
http://en.wikipedia.org/wiki/Caliph
http://en.wikipedia.org/wiki/Abu_Bakr

En fascinerande tanke uppsnappad på BBCs nätradio under en diskussion angående den nya brittiska Torykandidaten David Cameron och hur Tories skall göra för att vinna tillbaka makten från Blairs Labour: högern har ”förlorat” vänstern eftersom den inte finns längre!

U-hu?

Nå, vad debattören Michael Cendiya menade, som för övrigt är historiker, är att folk inte är rädda för vänstern längre, i jämförelse med hur det varit från revolutionseran i början av nittonhundratalet och ända fram till 1990-talet. Vänstern i gemen är ingen revolutionär rörelse längre och rycker därmed bort en massa konservativa väljare från Tories. En av anledningarna till tories framgångar under Tatcher-eran lär för övrigt ha varit en orolig arbetsmarknad i Storbritannien.

Det skulle kunna föklara högerbloggarnas ursinne mot ”tokvänstern”. Egentligen vill man hemskt gärna att vänstern skall vara revolutionär, att det skall finnas bolsjeviker och röda hot. Framför allt vill man att det skall finnas en revolutionär massa. Utan massa, inget hot och ingen möjlighet att erövra regeringsmakten åt en nyliberal agenda. Man kan undra om inte nyliberalerna egentligen försöker uppvigla vänstern?

Jag tillhör nog en av de få personer i Stockholm som får den intressanta mediamixen SvD och Stockholms Fria på lördagarna. Jag har ibland undrat hur de mer politiskt insatta tidningsbuden funderar när de lägger paketet i min brevlåda. Möjligen tror de att jag är SÄPO-anställd. Stockholms Fria är verkligen ett intressant inslag i medielandskapet även om vissa artiklar skulle må bra av lite putsning (men vem är jag att kritisera?). Den utkommer en gång i veckan och förmedlar nyheter med en klart vänsterradikal inriktning.

Stockholms fria har denna helg bland annat en intressant artikel av Jim Lobe som beskriver hur den numera välkända tankesmedjan Project for a New American Century (PNAC) utvecklats under de senaste åren. Det brukar sägas att PNAC har haft ett stort inflytande över USA:s utrikespolitik, bland annat därför att både Rumsfeld, Wolfowitz och Cheney varit medlemmar. Det kan låta en smula konspiratoriskt, men det som skrivs i PNACs öppna brev till Vita Huset brukar ligga helt i linje med det som är, eller blir, officiell utrikespolitik. I korthet så går PNACs politiska linje ut på att USA efter murens fall bör agera som en hegemon på världsarenan med hjälp av en aggressiv militär utrikespolitk. Det kommande århundradet skulle bli ”det Amerikanska Århundradet”, därav namnet på tankesmedjan.

Jim Lobe skriver att PNAC nu har drabbats av intern split som bland annat beror på USA:s krigspolitk, d.v.s först och främst situationen i Irak. ”Den enigheten började spricka redan när amerikanska trupper var på väg till Irak. Kristol, Kagan och andra nykonservativa ansåg att i synnerhet Rumsfeld inte var tillräckligt hängiven att satsa på en stor styrka som var nödvändig för att transformera Irak och regionen i övrigt. Därför började man kritisera försvarsministern och kräva hans avgång. Vissa kritiker har även anklagat de nykonservativa för att ha inbillat sig själva och Bush att de amerikanska trupperna skulle tas emot med öppna armar i Irak. Att Wolfowitz gick i exil till Världsbanken och biträdande försvarsministern Douglas Feith avgick bör ses i skenet av detta”.

Irak blev inte den promenadseger som förväntades och det har stoppat den fortsatta expansionspolitk i mellanöstern (läs: militära och politiska åtgärder mot Iran och Syrien) som PNAC hade velat se. Den offensiva retorik som varit tankesmedjans kännemärke har i och med kriget i Irak prövats mot verkligheten med ett deprimerande resultat vilket satt i gång the ”blame-game” med split som följd. Jim Lobe är dock noga med att påpeka att Kristol, Kagan och de andra nykonservativa inte skall ses som uträknade ännu.

USA och de nykonservativa har spelat ett högt spel med männskoliv som insats när man invaderade Irak och för varje dag som går med nya döda tvingas de på defensiven. PNAC kommer säkert ha en roll som en pådrivande faktor i framtidens historieböcker. Jag hoppas att lärdomen är att en krigspolitik med global dominans som mål är ett hopplöst företag i dagens värld. Det kunde kanske fungera under romarriket, men alla länder som har försökt sig på sådana projekt under de senaste århundradet har fått betala ett mycket högt pris i form av mänskligt lidande.

Bild av Donald Rumsfeld: Defenselink

För att tala om frihet så har Danne Norling ett intressant inlägg om hur frihetsbegreppet skall tolkas, även om jag NB inte drar samma slutsatser som honom. Mannen använder ju till och med ordet Bolsjevik!

Frihet är en optimeringsfråga