Iran-krisen

Mustafa Dominic: ”Iran bör skaffa kärnvapen”

Det har väl knappast undgått någon att de amerikanska säkerhetstjänsterna i sin senaste gemensamma rapport menar att Iran inte haft något kärnvapenprogram sedan 2003, vilket väckt mycket debatt (se t.ex. DN här och här. En krönikör som har en lite annorlunda syn på rapporten är Mustafa Dominic som presenterar en tanke, i en krönika på Wahington Post/Newsweeks Post Global, som egentligen inte är så märklig, men som jag aldrig läst förut i väst-media, nämligen att Iran borde skaffa sig kärnvapen som avskräckningsmedel. Dominic skriver:

The American intelligence reports’ recent assertion that Iran halted its nuclear weapons program in 2003 does not change anything about the current situation as long as it does not fundamentally change the minds of American policymakers. Judging from President Bush’s dismissive response, this doesn’t seem to be the case. The truth is, Americans do not need a pretext to continue their bullying of Iran, which is precisely why Iranians want to and in fact should build nuclear capacity.

Och visst är det väl egentligen vid första påsikt ett logiskt resonemang som stämmer väl överens med hur man förväntas reagera på en fri marknad (Dominic är marknadsanalytiker). Om ens konkurrent och därtill största fiende hotar med våld måste man kunna möta det våldet på något sätt. Och eftersom USA är så fullständigt militärt övermäktigt så verkar det bara vara kärnvapen som kan vara tillräckligt avskräckande. Alltså bör Iran skaffa kärnvapen. Kanske till varje pris till och med eftersom det är det enda sättet att garantera den egna suveräniteten och därmed friheten.

I skenet av detta resonemang är det uppenbart att vi (återigen) behöver nedrustning i världen. Mer nedrustning, bättre nedrustning och effektivare nedrustning. Smartare nedrustning och sexigare nedrustning. Så ja, jag förstår Dominics resonemang, men nej, jag håller inte med om det. Större högar av kärnvapen är inte lösningen.

Andra bloggar om: politik, iran, usa, kärnvapen, iran-krisen, israel, krig, fred, nedrustning, ekonomi

Zero Degree Turn: en av Irans populäraste TV-serier

Eftersom propagandamaskineriet är i full gång när det gäller Iran, vilket bland annat innebär att man om och om igen försöker utmåla Iranierna som antisemiter på grund av Ahmadinejads infamösa uttalanden, så är det rätt befriande att se ett avsnitt av den populära Iranska såpan Zero Degree Turn som är en kärlekshistoria mellan en iranier och en judinna i Paris under Andra Världskriget. Judinnan och hennes familj räddas i nedanstående avsnitt från koncentrationslägren av den unge iraniern. Visst är såpan rätt usel, som såpor skall vara, men poängen är att det är den statliga TV-kanalen (vad jag förstått av diskussionerna på YouTube) som sänder den och att det är en av de mer populära serierna på dagtid. Det ger en lite annan bild än vad propagandan vill förmedla. Som en av kommentatörerna på youtube säger:

I’m not normally a fan of Iran, but I have to say this. I’m impressed. This goes beyond the normal political rhetoric and shows a more balanced view.

Uppdatering: jag ser att Lennart också skrivit om tv-serien, att wikipedia har en artikel om den, att Haaretz är kritiska till den, och att the wall street journal också skrivit om den. Israeliska YNet är mer positiva. Det kan vara värt att nämna att tv-serien är baserad på en verklig historia. Den Iranske diplomaten Abdol Husseini Sardari lär nämligen ha räddat många judar genom att förfalska Iranska pass åt dem. Det är också intressant att Ayatolla Khamenei är ansvarig för Irans television och att regissören inte hade några problem att få finansiering för sin serie. Ett försök av Khamenei att tona ner Ahmadinejads stolligheter måntro?

Andra bloggar om: politik, tv, iran, antisemitism, usa

Notiser: ”Seven countries in five years”

Jag fattar inte hur jag har kunnat missa den förre Generalen Wesley-Clarks uttalanden om det hemliga memo om Bushevikernas strategi att starta krig mot sju länder i mellanöstern inom sju år. Så kan det gå när man kopplar ur sig mot nyhetsflödet. Här är i alla fall några länkar till artiklar om uttalandet plus några andra intressanta artiklar om Iran.

Joe Conason i Salon 12 okt, ”Seven countries in five years”

Wesley Clark intervjuas av Amy Goodman, Democracy Now, 2 Mars

Plus
Seymour Hersh senaste i New Yorker, 8 okt: Shifting Targets

UPPDATERING: Jag laddar på med några länkar när jag ändå håller på:
Khody Akhavi intervjuar journalisten och författaren Stephen Kinzer (all the shah’s men) för IPS. Värt att notera är följande: ”There is a fundamental sympathy for democracy [in Iran] … Iranians have a democratic consciousness that is unique in the Middle East,”

Alan Johnston svarar på BBC-lyssnares frågor om sin tid i fångenskap hos Army of Islam. Mycket intressant, och mycket rörande.

Med detta önskar jag en god natt!

Andra bloggar om: politik, palestina, hamas, wesley clark, kinzer, iran, usa

Det är inte bomben som kommer att utlösa en attack mot Iran

En fråga som jag tycker det är fullständigt obegripligt att den inte diskuteras i media när det gäller en eventuell bombning av Irans kärninstallationer är huruvida man riskerar att utlösa en kärnkatastrof eller inte. Det enda jag tills nyligen läst i frågan var en artikel på en sajt som drivs av Union of Concerned Scientists som bilden är tagen ifrån och som jag skrev om i denna postning.

Om USA skulle bomba en aktiv kärnanläggning med t.ex. en s.k. buker buster eller liknande så skulle det hota att sprida radioaktivitet inte bara i Iran, utan också i grannländerna. Miljoner skulle kunna dö (enligt beräkningar som gjorts med mjukvara som utvecklats för pentagon.~~Pentagons egna beräkningar~~) och USA skulle utsätta också Israel för stora risker. För att inte tala om den miljökatastrof det skulle innebära. Minns Chernobyl!

Samma scenario gäller förstås också civil kärnkraft vilket ställer till med en hel del komplikationer. För om Iran skaffar sig en fullt fungerande civil kärnanläggning så ökar risken betydligt att USA skulle utlösa en sådan katastrof om man försökte genomföra en bombattack mot ett eventuellt Iranskt militärt kärnvapenprogram. Iranierna skulle utan tvivel se till att placera de militära anläggningarna i närheten av de civila.

Vita Huset borde med andra ord vara mer oroliga för att Iran skaffar civil kärnkraft än något annat.

Att detta inte bara är ett antagande kan konstateras när man läser intervjun med Flynt Leverett i Esquire som jag skrev om i går. Han berättar om ett tillfälle när Ryssland var i färd med att levera kärnbränslestavar för civilt bruk till Iran och om den panik som uppstod i Washington.

From inside the White House, Leverett was hearing a scary scenario: The Russians were scheduled to ship fuel rods to the Iranian nuclear reactor in Bushehr, which meant the reactor would become operational by this November, at which point it would be impossible to bomb — the fallout alone would turn the city into an urban Chernobyl. The White House was seriously considering a preemptive attack when the Russians cooled things down by saying Iran hadn’t paid its bills, so they would hold back the Bushehr fuel rods for a while.

Så när Ulf Nilsson skriver i dagens krönika att ”Om man får bevis för att Iran är nära en atombomb smäller det” så är det långt i från sanningen. Det är knappast troligt att Iran utvecklar bomben utan civil kärnkraft (man skulle väl i så fall vara först i världen med att klara av ett sådant trick?). Vita Huset vill med andra ord till varje pris slå till innan Iran utvecklar civil kärnkraft.

Ur det här perspektivet spelar det inte ens någon roll om Iranierna anrikar uran eller inte. Precis som Leverett berättar så räcker det uppenbarligen med att Iran planerar att importera bränslestavar från något annat land för att Vita Huset skall vara berett att ge order om eld.

Andra bloggar om: politik, iran, usa, kärnvapen, kärnkraft, krig, bunker busters, kärnkatastrof

DN och SVD har intressanta artiklar om krigshotet. Läs också dagens postning på Rawia Morras blogg

Klockan klämtar för krig

Det är svårt att säga vem som sitter med trumf just nu i Vita Huset i Iran-frågan. Om USA skall anfalla Iran så har man inte lång tid på sig och jag kan bara tänka mig hur febrilt hökarna i VH, anförda av VP Cheney, just nu försöker leta efter ett sätt att gå till attack. Jag antar att det är just för att bereda väg för en sådan attack som det på senare tid har kommit en rad utspel från Vita huset. Bara under de senaste veckorna har Bush hunnit med att förklara att det iranska Revolutionsgardet är att betrakta som en terror-organisation och infört sanktioner mot Iran. Inte klämtar klockorna mindre efter Israels märkligt nedtystade attack mot Syrien i början på september.

Bush kan knappast vänta mycket längre till om han vill genomföra sin attack och om den skall kunna ske innan presidentvalkampanjen drar igång i höst så måste det bli nu i februari-mars. I värsta fall utlöser han en attack efter en eventuell demokratisk valseger och lämnar demokraterna att reda ut röran.

Så vad stoppar den ”oövervinnerliga” amerikanska krigsmaskinen från att rulla i gång? Varför skjuta upp bombandet till i morgon när man kan göra det redan i dag? Inget torde ju vara så uppfriskande för en hök som att få se bomber detonera i bebyggelse. Men jag antar att det finns skäl. Amerikanerna visade i mellanårsvalet att man inte stödde krigspolitiken och är pessimistiska över utsikterna att över huvudtaget kunna stoppa Iranierna att skaffa kärnvapen, vilket en undersökning av Rasmussen visar.

De soldater som är på plats i Irak är uppenbarligen inte så sugna på att ta överdrivna risker. Många amerikanska truppenheter försöker till exempel göra allt för att slippa åka omkring i sina fordon av rädsla för beskjutning och vägbomber. Man åker helt enkelt och ställer sin Humvee på en öde tomt någonstans i Bagdad, tillbringar hela dagen där, och lurar sina överordnade att man är ute och patrullerar genom att regelbundet ringa in rapporter. De brittiska trupperna i Basra har också tröttnat. I en intervju med brittiska Telegraph berättar en högt uppsatt officer under anonymitet om hur han har förlorat all tro på militära lösningar av konflikten. Britterna har lämnat över Basra åt irakierna och sätter helst överhuvudtaget inte sin fot där.

En annan svårighet är att ett krig mot Iran kan få mycket allvarliga konsekvenser för USA:s förhållande till både Ryssland och Kina. Washpost berättar om hur Irans grannar protesterar mot krigsplanerna.

Sist men inte minst: det kan verka som om hökarna i Vita Huset inte bryr sig ett skvatt om ditt och mitt motstånd mot krigandet, men jag tror tvärtom att ju fler som tar ställning i världen mot krigspolitiken desto svårare blir det för hökarna att genomföra den.

Mer i dagens DN

UPPDATERING: Via Lasse hittar jag till Ulf Nilssons krönika i expressen om ett hotande krig och reagerar på den här meningen: ”Inom mindre än e n t i m m a efter order kan man börja bomba de viktigaste av över hundra nukleära anläggningar. Om man får bevis för att Iran är nära en atombomb smäller det. Om man t r o r att man har bevis – minns Irak! – är risken också stor.” Fel. Iran skulle knappast tillverka en färdig bomb utan att ha satt igång ett civilt kärnkraftprogram först. USA kommer inte att bomba fungerande civila kärnkraftsanläggningar med tanke på den omfattande katastrof det skulle skapa. Man vill med andra ord bomba innan Iran skaffar bomben, ja t.o.m innan Iran ens skaffar civil kärnkraft.

Andra bloggar om: politik, usa, iran, irak, militärt, krig, fred, kärnvapen

Inifrån det diplomatiska spelet mellan Iran och USA

En länk till den här intervjun hittade jag på Motvallsbloggen som i sin tur hittade den på Pierre Gillys blogg. Det är Esquire som intervjuat Flynt Leverett och Hillary Mann som båda arbetat med diplomati och utrikesfrågor på hög nivå inom Bushadministrationen och som båda blivit ytterst besvikna på de neokonservativa hökarnas ovilja att förhandla med Iran trots att vägen legat öppen för ett utbyte som kunde ha skapat en varaktig fred i mellanöstern och ett mer demokratiskt Iran.

Deras historia fogar samman alla de obekräftade pusselbitar i det diplomatiska spelet mellan Iran och USA som förekommit i pressen och bekräftar den gängse bilden av Bush-administrationens neokonservativa hökar som übermoraliserande idealister som är beredda att låta världen brinna hellre än att skicka fel signaler till fel regimer. Paret är mycket väl medvetna om vad som kan hända och varnar i kraftfulla ordalag för att de neokonservativa med Cheney i spetsen kommer att försöka att få till ett krig mot Iran innan Bush-eran är över. Upptrappningen kan börja snart. Det är inte lång tid kvar.

PS. Pierre Gillys blogg åker utan tvekan in i min bloggrulle. Gilly har ofta långa och insatta artiklar om utrikespolitik och ekonomi. I like! Och Tom-Tom borde jag lagt till för länge sen. ”A different drummer” kan nu nås också härifrån. DS

Andra bloggar om: politik, usa, iran, cheney, powell, bush, diplomati, krig,

Kackerlacks-symbolism

Apropå Muhammedkarikatyrdebatter (jag har inte idats att sätta mig in i den pågående), så stötte jag precis på en riktigt vidrig ”skämt”-teckning av en viss Michael Ramirez, publicerad av the Columbus Dispatch som visar hela Iran som en avloppsbrunn där det svärmar upp kackerlackor. Bilden är infogad som inbäddad länk från 18months and counting där det går att läsa mer.

En annan variant finns här

Jag kommer att tänka på hur den radiostation som stödde Hutu-milisen Interahamwe ständigt refererade till Tutsierna som kackerlackor som måste utrotas eller ut-stampas. Det är inte speciellt svårt att läsa in samma uppmaning i Ramirez skämtteckning.

Andra bloggar om: politik, iran, muhammedkarikatyrer, rasism, skämtteckningar, usa

18 månader

Kanske är det rötmånadens snara ankomst som föranleder alla rykten om att vicepresident Cheney nu försöker trycka på för att GW Bush skall attackera Iran. Det är väl inte första gången som frågan är på tapeten, men tonen mellan USA och Iran har mildrats något på senare tid och det saknas inte diplomatiska ansträngningar längre vilket tyder på att ”duvorna” inom Bush-administrationen har övertaget och att Iranierna förstått det sunda i att ta chansen att samtala när nu möjligheten finns. Men det innebär inte att Vita Husets hökar fortsätter att cirkla över mellanöstern och att risken för ett krig med Iran inte är överhängande. Guardian hade en artikel om detta i går där man menar att debatten inom VH nu återigen börjar vända till förmån för ett krig med Iran:

The shift follows an internal review involving the White House, the Pentagon and the state department over the last month. Although the Bush administration is in deep trouble over Iraq, it remains focused on Iran. A well-placed source in Washington said: ”Bush is not going to leave office with Iran still in limbo.”

”Cheney has limited capital left, but if he wanted to use all his capital on this one issue, he could still have an impact,” said Patrick Cronin, the director of studies at the International Institute for Strategic Studies.

The Washington source said Mr Bush and Mr Cheney did not trust any potential successors in the White House, Republican or Democratic, to deal with Iran decisively. They are also reluctant for Israel to carry out any strikes because the US would get the blame in the region anyway.

”The red line is not in Iran. The red line is in Israel. If Israel is adamant it will attack, the US will have to take decisive action,” Mr Cronin said. ”The choices are: tell Israel no, let Israel do the job, or do the job yourself.”

Så om Cheney får överhanden i den interna debatten kan vi säkert räkna med ett upptrappat ordkrig mot Iranierna redan i början av hösten följt av ett aktivt sökande efter en anledning att gå i krig med dem under vintern vilket följs av en krigsförklaring och i mars 2008 … ja ni vet resten … ett oändligt lidande för massor av människor.

Samtidigt försöker Bush spela fredsduva i Israel-Palestina konflikten. Hur vansinnigt motsägelsefullt är inte det? Iran har visserligen stött Hamas och Hezbollah och dom vill Bush naturligtvis inte ha fred med, så där finns en viss logik, men tror han verkligen att arabvärlden kommer att ta hans fredstrevare på allvar? Förstår han inte hur avskydd hans mellanöstern-politik är? Det mest uppenbart paradoxala är hans prat om det Palestinska folkets val. De fick en chans att välja och valde fel, så nu uppmanar vi dom att välja igen. Det är dock sällan vi frågar oss varför de valde som de gjorde och så vitt jag förstått så handlar det inte så mycket om islamism som om att Hamas framstått som mindre korrupta än det gamla Fatah-gardet. Så genom att be Palestinierna att välja de som de anser vara mest korrupta tar man livsgnistan ur en spirande demokrati inte bara en gång, utan två.

Det ser ut att bli 18 långa och våldsamma månader.

Läs också Gareth Porters artikel om Cheney hos IPS och DN1, DN2

Andra bloggar om: politik, iran, usa, bush, cheney, burns, israel, palestina, hamas, fatah

Självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater?

Angående gårdagens postning om Lars Adaktussons kolumn i SvD så finns det några saker att tillägga. Adaktusson har träffat företrädare för organisationen Estehadion som undervisar om martyrskap, vilket bland annat omfattar själmordsuppdrag och menar att ”värvningen av unga självmordsbombare [tillsammans med våldsinriktade barnprogram] är delar av en politisk ideologi som i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati”.

Självmordsattacker är en militär taktik som man vet fungerar i ett krig mot väst allt sedan USA drog sig ur Libanon efter en självmordsattack mot en armeförläggning i Libanon i början på 1980-talet, och som sådan varken mer orimlig eller mer moraliskt förklastlig än någon annan taktik som syftar mot militär seger.

Däremot anser jag att varje krig är är något som måste vara en nationalstats absolut sista utväg oavsett strategi och taktik. I dagens krig är det framför allt civilbefolkningen (och miljön) som får lida, och det civila samhället som slås sönder oavsett om det sker med hjälp av självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater. I väst lever vi med vår egen militära myt: att krig görs upp mellan nationalstater i ärofyllda slag i glesbygd där det knappt finns några civilister (ex: Kursk, El Alamein, Iwo Jima) när verkligheten ser helt annorlunda ut.

När USA invaderade Irak var det tänkt som ett traditionellt mellanstatligt krig, ja det verkade som om USA bara hade ett sådant scenario i åtanke. När det snabbt övergick till att bli ett mer samtida krig efter tre månader stod man handfallna. Lärdomen av Irakkriget (och kriget mellan Israel och Libanon) måste vara att länder i väst måste räkna med ett långdraget, lågintensivt och assymetriskt krig närhelst man önskar föra krig mot underlägsna nationer med stark stridsmoral och att man i så fall bidrar till civilbefolkningens lidande även om man inte själv trycker på avtryckaren.

Min fråga till Adaktusson är därför om värvningen av amerikanska ungdomar till militära uppdrag i Irak också i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati?

Andra bloggar om: politik, samhälle, krig, iran, usa, adaktusson, karbala, självmordsbombare

Adaktusson och Khosravi om Iran

Lars Adaktusson lyckades hålla färgen ganska bra under tiden som programledare för svt’s Agenda. När han nu tagit steget till SvD som kolumnist visar sig färgen tydligt: den är mycket blå. När Adaktusson skall skriva om Iran så fokuserar han på rekrytering av självmordsbombare och Israelhatare, men vad som är kolumnens poäng är svårt att utröna. Vad vill Adaktusson göra? Förespråkar han regimskifte? Vill han bara informera? Själv föreslår jag att han plockar upp det senaste numret av Arena (2/07) och läser Shahram Khosravis utmärkta artikel om den yngre Iranska generationens preferenser, dess USA-vänlighet, den starka feministiska rörelsen (fler iranska kvinnor än män antas t.ex. till universiteten), de 500 000 bloggarna och det faktum att Israel ofta av Iranierna setts som en naturlig allierad mot en panarabisk rörelse som Iran fruktar. Khosravi har till skillnad från Adaktusson en klar och tydlig hållning. Genom att driva in Iran i ett krig riskerar man en reaktionär backlash och ytterligare repression.

Andra bloggar om: politik, iran, adaktusson, arena, islam