Kategori: Iran-krisen

Billmons Whiskey Bar är en av mina amerikanska favoritbloggar som jag hela tiden återvänder till. När Billmon sätter full fart på hjärncellerna så är det bloggning när den är som bäst. Om ni frågar mig.

En av Billmons senaste postningar försöker besvara frågan varför iranierna tar det så coolt trots att de riskerar en attack från blå himmel, med vad för helvetesmissilier nu amerikanerna lyckas komma upp med. Och svaret är något förvånande: därför att Iranierna kanske räknar kallt med att gå starkare ur ett sådant krig. Om neo-konnarna nu så gärna vill attackera Iran och verkligen se till att göra det utan att stärka Mullorna, så måste man alltså ta i med hårdhandskarna, och då menar jag hård-handskarna. Billmon snappar upp en del tjatter i informationsflödet som spekulerar om huruvida USA:s arme är beredd att plocka fram sitt mest fruktade vapen ur garderoben: atombomben. Läs Billmons postning. Den vänder definitivt upp och ner på begreppen.

Tidigare postning om Iranska riskkalkyler.

Andra bloggar om: politik, usa, iran, kärnvapen, krig, progressivt
intressant

Om man kan hålla sin fiende borta från sin egen innergård så blir det också så mycket lättare att demonisera denne. Om fienden får möjligheten att lägga fram sin sak inför ens folk finns alltid risken att denne vinner poäng på att framstå som kämpande för en rättvis sak. Detta är uppenbarligen fallet med Irans president Ahmadinejad som tycks ha gett sig den på att använda förra veckans New York besök till att framställa sig själv, Iran och dess regim i bästa möjliga dager. Jag är övertygad om att han har lyckats, om än i begränsad omfattning. Inte för att jag tror att det amerikanska folket i grunden kommer att ändra uppfattning om Irans regim som en ondskefull diktatur, men kan i alla fall så tvivel om regimens avsikter och förhandlingsvilja. Bara det att Ahmadinejad och Khatami besökt USA vid ungefär samma tidpunkt kan ses som en framgång för regimen i Teheran. Att den första Iranskan åkte upp i rymden samma vecka gör inte saken sämre.

Det verkar dessutom som om den Iranske presidenten har lärt sig den internationella diplomatins spelregler. I den intervju som Times Magazine gjort med Ahmadinejad så försöker han med sina säreget poetiska formuleringar och anspelningar framställa sig som en duva som strävar mot världsfred. Och när nu Iran fortsätter att förhandla med Javier Solana och EU så anlägger han delvis samma ton. Iran är beredda att förhandla, men under ”rättvisa förhållanden” (”We have said that under fair conditions and just conditions, we will negotiate about it — under fair and just conditions, I repeat.”) .

Så inte nog med att USA har en militärt avancerad fiende emot sig, man har också en fiende som kan konsten att förhandla och som vill uppnå speciella mål med denna förhandling, vilket USA och EU verkar ha mycket stora problem med att tackla. Man har erbjudit Iran det ena och det andra för att få dem att stoppa anrikningen, men vad Iran vill ha för att göra eftergifter är uppenbarligen en attitydförändring. ”I recommended to President Bush that he can change his behavior, then everything will change.” säger Ahmadinejad bland annat i intervjun med Times. Budskapet är tydligt. Respektera vår suveränitet och sluta spela översittare så kan vi börja snacka. Frågan är om Washington och Bryssel har förmåga att ens börja tänka i sådana banor.

Andra bloggar om: politik, usa, iran, ahmadinejad, bush, progressivt
intressant

Just nu verkar USA surra av krigsrykten med anledning av att den andra flottan (the Eisenhower Strike Group) enligt militära källor fått order om att vara beredda att avgå till Persiska viken från och med den 1 oktober. Time magazine publicerade den 17 september en lång artikel om hur ett eventuellt krig med Iran skulle kunna se ut och enligt The Nation har höga militärer läckt nyheten till före detta militärer som är skarpa motståndare till Bushadministrationens krigshetsning, som till exempel Air Force Col. Sam Gardiner, eftersom de anser att kongressen borde informeras innan en sådan insats som kan innebära krigshandlingar med Iran. Samme Gardiner går till och med så långt att han menar att USA redan genomför markoperationer inne i Iran och att klarsignalen för ett krig redan gått. Hör hans resonemang på ThinkProgress.

Så är det verkligen så illa att vi skall få ett nytt krig på halsen? Att flottan får klartecken att avsegla till persiska viken kan antingen betyda att Bushco verkligen planerar en attack mot Iran innan kongressvalet, att han söker en konfrontation som kan ge en anledning till ”självförsvar” a la Tonkinbukten, eller att han försöker öka trycket på Iran inför förhandlingar om Irans urananrikning. Hur som helst verkar det vara ett illavarslande omen.

Efter det amerikanske kongressvalet den 7 september kan det bli politiskt omöjligt för Busken att göra något åt Iran och ett krig i sig kan ge republikanska politiker i kongressen de röster de behöver för att behålla majoriteten.

Andra bloggar om: politik, usa, iran, gardiner, progressivt, krig, bush
intressant

Via Yabosid hittade jag en länk till en organisation som kallar sig för Union of Concerened Scientists och en flash-animation som förklarar vad en kärnvapenbestyckad så kallad bunker buster (robust earth penetrator) egentligen gör och varför det är ett tämligen oanvändbart vapen i en situation som t.ex. ett krig mot Iran, som kan ha ytterst djupt grävda bunkrar. Bilden som ni ser här är en skärmdump av animationen som visar det radioaktiva moln som kan komma att uppstå om inte en sådan bomb borrar sig ned tillräckligt djupt i marken innan den detonerar. Den är baserad på pentagons beräkningar som i ett (värsta?) scenario visar att en miljon människor kan komma att dö i Iran och många fler miljoner exponeras för cancerframkallande radioaktivitet i grannländerna. De vapen som finns i dag är inte tillräckligt effektiva för att kunna hålla radioaktiviteten innesluten under jord eller slå ut riktigt djupa bunkrar, men förslag finns att ta fram sådana. Inte ens med ännu starkare vapen kan man däremot vara säker på att man verkligen slagit ut rätt bunkrar.

Tack Yabosid för länken!
Mer info om Nuclear EPW:s

Andra bloggar om: politik, kärnvapen, progressivt, bunker busters, krig, usa, iran

Det är något ödesmättat över hela debatten med Irans kärnvapen som jag på sätt och vis kan förstå. Det handlar inte så mycket om att Iran som stat skulle utgöra ett extraordinärt hot, som en tillbakagång till kalla krigets kärnvapenskräck. Just när vi trodde att spänningen skulle släppa och världen skulle kunna nedrusta dyker en handfull nya kärnvapennationer upp och vill vara med i klubben. Vad dessa länder indikerar är att många fler nationer skulle kunna skaffa sig kärnenergi och kärnvapen och att en terrorbalans skulle bli svår att upprätthålla med så många aktörer på banan.

En annan aspekt som jag tror är svår att svälja för makthavare i väst är tanken på att tredje världens länder nu har ett reellt hot att sätta emot eventuella försök att kontrollera deras förehavanden. Ett kärnvapenbestyckat Iran är i sig inte bara hotfullt i en offensiv mening utan också i en defensiv. Nationen har plötligt en helt annan förmåga att försvara sina resurser, i det här fallet gas och olja, mot angripare. Ett sådant försvar förskjuter förstås maktbalansen både i regionen och i världen, men det visar också att det ekonomiska spelrumet för västvärlden kommer att bli allt mindre i framtiden. Vi kommer kort sagt att få betala högre priser för det som vi tidigare mer eller mindre kunde tvinga oss till att få för en spottstyver.

Sedan spelar det ingen roll om det kommer att ta tio år till för Iranierna att få ihop de restrerande 834 centrifugerna som krävs för att göra kärnvapenplutonium, och om Iran då är en fin och snäll demokrati som vi kan acceptera, för sedan anden släpptes ur flaskan över Hiroshima och Nagasaki så är riskerna plötsligt så mycket högre. Det är kanske inte konstigt att många forskare som då jobbade på det projektet, som t.ex. Prof. Joseph Rotblat, numera är idoga fredsivrare.

Visste ni för övrigt att dessa forskare allvarligt räknade på riskerna att hela jordens atmosfär skulle kunna antändas av atombomben? Man var orolig för att en atombomb av de typer som fälldes över japan skulle kunna förorsaka en kedjereaktion i hela jordens atmosfär och ja, i princip bränna upp hela planeten. Inte ett så kul scenario. Efter flera omberäkningar kom man fram till att marginalen var tillräckligt betryggande för att fortsätta planerna och det gick ju som vi vet bra för alla utom de 200 000 japaner som strök med. Men tanken hisnar. Om detta berättar Prof. Martin Rees, som är en av världens ledande kosmologer och rymdforskare, i den fascinerande boken ”Our Final Century” (ISBN 0434008095).

—
Bildförklaring (från Wikipedia):
World map with nuclear weapons development status represented by color.

* Red: Five ”nuclear weapons states” from the NPT. (United States, Russia, United Kingdom, France and People’s Republic of China).
* Dark orange: Other known nuclear powers. (India and Pakistan).
* Yellow: States suspected of having possession of, or suspected of being in the process of developing, nuclear weapons and/or nuclear programs. (Israel, North Korea and Iran).
* Purple: States which at one point had nuclear weapons and/or nuclear weapons research programs. (Argentina, Australia, Ukraine, Belarus, Brazil, Egypt, Iraq, Kazakhstan, Libya, Poland, Romania, South Africa, South Korea, Sweden, Switzerland, Republic of China (Taiwan) and Yugoslavia).
* Green: Other states capable of developing nuclear weapons within a short amount of time. (Canada, Germany, Japan, Italy, Netherlands, Lithuania and Saudi Arabia).
* Grey: States which are not believed to have nuclear weapons, nor the capability of developing them quickly.

Andra bloggar om: politik, kärnvapen, iran, fysik, nyheter, ekonomi

Krigskrönikans postning om den Brittisk-Amerikanska kuppen mot den demokratiskt valde Muhammed Mosaddeqs styre i Iran 1953 fick mig att vilja veta mer om vad som egentligen hände (alltid en lika bra känsla), men eftersom jag inte hade tålamod att vänta på boken som Thomas postning handlar om, All the Shah’s Men: An American Coup And The Roots of Middle East Terror, så tog jag i stället en liten vända på nätet och hittade en intervju med dess författare Stephen Kinzer på Democracy Now!s sajt. Inslaget sändes 2003 med anedning av att det hade gått femtio år sedan det första regimskifte som USA genomfört mot en demokratiskt vald regering. Inslaget är cirka en timme långt och innehåller också en gammal BBC-film där några av de som var med när kuppen genomfördes berättar om händelserna. Detta är förvisso säkerligen en lightversion av boken men inte desto mindre intressant för den som vill ha snabba fakta.

RealMedia-fil (256 k stream) >
Länk till artikeln på Democracy Now! >

Andra bloggar om: politik, iran, usa