Kategori: kriget i irak

18 månader

Kanske är det rötmånadens snara ankomst som föranleder alla rykten om att vicepresident Cheney nu försöker trycka på för att GW Bush skall attackera Iran. Det är väl inte första gången som frågan är på tapeten, men tonen mellan USA och Iran har mildrats något på senare tid och det saknas inte diplomatiska ansträngningar längre vilket tyder på att ”duvorna” inom Bush-administrationen har övertaget och att Iranierna förstått det sunda i att ta chansen att samtala när nu möjligheten finns. Men det innebär inte att Vita Husets hökar fortsätter att cirkla över mellanöstern och att risken för ett krig med Iran inte är överhängande. Guardian hade en artikel om detta i går där man menar att debatten inom VH nu återigen börjar vända till förmån för ett krig med Iran:

The shift follows an internal review involving the White House, the Pentagon and the state department over the last month. Although the Bush administration is in deep trouble over Iraq, it remains focused on Iran. A well-placed source in Washington said: ”Bush is not going to leave office with Iran still in limbo.”

”Cheney has limited capital left, but if he wanted to use all his capital on this one issue, he could still have an impact,” said Patrick Cronin, the director of studies at the International Institute for Strategic Studies.

The Washington source said Mr Bush and Mr Cheney did not trust any potential successors in the White House, Republican or Democratic, to deal with Iran decisively. They are also reluctant for Israel to carry out any strikes because the US would get the blame in the region anyway.

”The red line is not in Iran. The red line is in Israel. If Israel is adamant it will attack, the US will have to take decisive action,” Mr Cronin said. ”The choices are: tell Israel no, let Israel do the job, or do the job yourself.”

Så om Cheney får överhanden i den interna debatten kan vi säkert räkna med ett upptrappat ordkrig mot Iranierna redan i början av hösten följt av ett aktivt sökande efter en anledning att gå i krig med dem under vintern vilket följs av en krigsförklaring och i mars 2008 … ja ni vet resten … ett oändligt lidande för massor av människor.

Samtidigt försöker Bush spela fredsduva i Israel-Palestina konflikten. Hur vansinnigt motsägelsefullt är inte det? Iran har visserligen stött Hamas och Hezbollah och dom vill Bush naturligtvis inte ha fred med, så där finns en viss logik, men tror han verkligen att arabvärlden kommer att ta hans fredstrevare på allvar? Förstår han inte hur avskydd hans mellanöstern-politik är? Det mest uppenbart paradoxala är hans prat om det Palestinska folkets val. De fick en chans att välja och valde fel, så nu uppmanar vi dom att välja igen. Det är dock sällan vi frågar oss varför de valde som de gjorde och så vitt jag förstått så handlar det inte så mycket om islamism som om att Hamas framstått som mindre korrupta än det gamla Fatah-gardet. Så genom att be Palestinierna att välja de som de anser vara mest korrupta tar man livsgnistan ur en spirande demokrati inte bara en gång, utan två.

Det ser ut att bli 18 långa och våldsamma månader.

Läs också Gareth Porters artikel om Cheney hos IPS och DN1, DN2

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Australiens försvarsminister talar klarspråk om den irakiska oljan

Äntligen talar någon klarspråk inom ”de villigas koalition” och medger att oljan var en av anledningarna att delta i kriget i Irak. Det är Australiens försvarsminister Brendan Nelson som medgett att energisäkerhet var en faktor i Australiens beslut att delta med trupp i en intervju med ABC, Australian Broadcasting Corporation.

THE government has admitted the need to secure oil supplies is a factor in Australia’s continued military involvement in Iraq. Defence Minister Brendan Nelson said today oil was a factor in Australia’s contribution to the unpopular war, as ”energy security” and stability in the Middle East would be crucial to the nation’s future. Speaking ahead of a key foreign policy speech today by Prime Minister John Howard, Dr Nelson said defence was about protecting the economy as well as physical security, and it was important to support the ”prestige” of the US and UK. ”The defence update we’re releasing today sets out many priorities for Australia’s defence and security, and resource security is one of them,” he told ABC radio.

Kors i taket och ta i trä. En försvarsminister i krig som vågar vara rättfram i den här frågan är inte något vi är bortskämda med! All heder åt Brendan Nelson.

mer om detta i the Australian och i Aljazeera magazine

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tankar om det tredje världskriget

För ungefär ett år sedan skrev jag om en kolumn av Göran Rosenberg där denne konstaterade att många i Israel ser det pågående ”kriget mot terrorismen” eller snarare kriget mot den militanta islamismen som ett tredje världskrig. Vad jag i mycket då höll med honom är att tanken på ett tredje världskrig är absurd och att det framför allt är ett krig som jag inte på något sätt kan identifiera mig med. Det är, med andra ord, inte mitt krig.

Även om jag i dag fortfarande anser att detta inte är mitt krig: jag är inte på något sätt beredd att försvara varken vår (västs) mellanösternpolitik eller islamisternas våldsdåd. Inte heller är jag beredd att försvara de stater som är våra allierade, och vars människorätts-historia är hårresande. Jag pratar till exempel om Turkiet, Algeriet och Egypten.

Däremot undrar jag om det faktiskt inte börjar bli dags att erkänna att detta krig mellan väst och dess allierade och islamisterna och deras allierade är ett slags tredje världskrig, men med ”postmoderna” förtecken om man så vill. Med postmodern menar jag att kriget inte har några centrala fronter och utan tydliga aktörer samt att det inte är begränsat till nationalstater.

Om man vill definiera några fronter, eller ”hotspots” i detta tredje världskrig så skulle man först av allt konstatera att kampen i första hand står mellan stater i den muslimska världen som har en sekulär framtoning och som mer eller mindre fungerar som polisstater och islamistiska aktörer och stater varav Iran är den mest framträdande nationalstaten. Naturligtvis finns undantag från denna regel, där Saudi-arabien är det kanske tydligaste exemplet. Syrien är ett annat undantag på ”andra sidan”. För att ytterligare komplicera saken har vi andra fronter som delvis går på tvärs genom allianserna och jag tänker kanske främst på motsättningarna mellan shiiter och sunniter och Israels speciella position i regionen.

Det är svårare att peka på ett specifikt datum då detta tredje världskrig startade, men låt mig föreslå 1979, detta händelserika år då Sovjetunionen invaderade Afghanistan och Shahen kastades ut ur Iran. Andra skulle kanske se Usama Bin Ladins krigsförklaring mot USA 1998 som ett nyckeldatum eller Bushs krigsförklaringar mot Al-Quaida efter 911. Man kan gå ännu längre tillbaks: vi må ha glömt att Storbritannien och Frankrike invaderade mellanöstern efter första världskriget vilket i sin tur ledde till skapandet av Israel, men det har man knappast i arabvärlden.

När detta världskrig nu börjar att flytta upp till Europa gäller det att inse att detta är ett krig som pågått i åratal. Det är alltid lätt att vara på den vinnande sidan i ett krig. Det är lika lätt att ignorera ett krig som pågår någon annanstans. Sedan 11 september 2001 är det tydlgt att detta inte längre är fallet och detta bekräftas bara av de senaste bombningarna i storbritannien. Vi har sedan två år tillbaka också en hotspot i Europa.

Som jag sagt tidigare: jag stöttar inte detta krig och jag kommer inte att varken kämpa eller dö för det (tyvärr måste jag betala skatt för det). Det är dags att på något sätt, om det är möjligt, och trots att det borde ha gjorts för mycket länge sedan, att vända på denna olycksaliga utveckling.

Tidigare postningar om detta:
Om Göran Rosenbergs kolumn om det tredje världskriget
Megafonfri historia om kriget mot terrorismen

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Bilbomb i London och Blairs eftermäle

Brittisk polis forslade i natt bort en ”massiv bomb” bestående av stora mängder bensin, gastuber och spikar som kunde ha orsakat stor skada Haymarket i centrala London om den hade detonerat, trots att den beskrivs av polisen som amatörmässigt gjord. Polisen kan förstås ännu inte säga om detta är verk av jihadister eller kriminella nätverk eller om fler bomber är att vänta.

På the Guardian misstänker man att detta är en indikation på att den taktik som spritt så mycket förödelse i Bagdad nu nått Europa. Jag pratar då om bilbomber som riktas i första hand mot civila mål. Snarare kan man säga att bilbomben nu återvänder till London efter tio år av frånvaro. Bilbomben var ett av IRA:s favoritverktyg och sista gången man använde det i London var 1998 då affärsdistrikten i Canary Wharf skakades av flera bomber.

Så det är detta som är frukten av det sorgliga krg som Tony Blair kastade in sitt land i när han insisterade på att få följa med Bush på dennes Irak-äventyr (Ja, mannen insisterade faktiskt enligt uppgifter trots att USA menade att Britternas insatser kunde ske på annat sätt än militärt)? Vi vet resultatet: ett blodigt kaos som skördar offer varje dag i ett land långt borta.

Man bör inte ta lätt på risken att denna typ av krigföring också kommer att drabba Europa i större omfattning än tdigare. Det är en helt annan värld vi lever i idag jämfört med 1920 då Britterna invaderade Irak senast. Då kunde man i lugn och ro invadera och kriga på andra kontinenter utan oro för att hemlandet skulle attackeras. I dag måste man tvärtom räkna med att hemmafronten riskerar att drabbas av motattacker och att alternativen för att undvika det är en polisstat, en isolationstisk nationalism och slutet för den ekonomiska globaliseringen. Jag undrar om Tony Blair förstod detta redan när han beslöt att skicka trupper till Irak?

Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli ”kvartettens” speciella sändebud i mellanöstern. Det ser sannerligen ut som om Tony Blair nu försöker reparera skadan genom att bli ”kvartettens” speciella sändebud i mellanöstern. För mig fråmstår det som lika absurt som att att låta Hells Angels ta hand om en brottsofferjour. Skall vi någon gång få se fredsförhandlare i mellanöstern som verkligen är intresserade av fred?

Robert Fisk har en del att säga om saken:

”Not once has he said he was sorry for what he did in our name. Yet Lord Blair actually believes – in what must be a record act of self-indulgence for a man who cooked up the fake evidence of Iraq’s ”weapons of mass destruction” – that he can do good in the Middle East.

For here is a man who is totally discredited in the region – a politician who has signally failed in everything he ever tried to do in the Middle East – now believing that he is the right man to lead the Quartet to patch up ”Palestine”.

In the hunt for quislings to do our bidding – ie accept even less of Mandate Palestine than Arafat would stomach – I suppose Blair has his uses. His unique blend of ruthlessness and dishonesty will no doubt go down quite well with our local Arab dictators.”

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Den militära logiken styr den offentliga debatten

Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.

Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.

Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om ”skammen i att broder skjuter på broder”. Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.

MER: B’Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)

UPPDATERING: Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater?

Angående gårdagens postning om Lars Adaktussons kolumn i SvD så finns det några saker att tillägga. Adaktusson har träffat företrädare för organisationen Estehadion som undervisar om martyrskap, vilket bland annat omfattar själmordsuppdrag och menar att ”värvningen av unga självmordsbombare [tillsammans med våldsinriktade barnprogram] är delar av en politisk ideologi som i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati”.

Självmordsattacker är en militär taktik som man vet fungerar i ett krig mot väst allt sedan USA drog sig ur Libanon efter en självmordsattack mot en armeförläggning i Libanon i början på 1980-talet, och som sådan varken mer orimlig eller mer moraliskt förklastlig än någon annan taktik som syftar mot militär seger.

Däremot anser jag att varje krig är är något som måste vara en nationalstats absolut sista utväg oavsett strategi och taktik. I dagens krig är det framför allt civilbefolkningen (och miljön) som får lida, och det civila samhället som slås sönder oavsett om det sker med hjälp av självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater. I väst lever vi med vår egen militära myt: att krig görs upp mellan nationalstater i ärofyllda slag i glesbygd där det knappt finns några civilister (ex: Kursk, El Alamein, Iwo Jima) när verkligheten ser helt annorlunda ut.

När USA invaderade Irak var det tänkt som ett traditionellt mellanstatligt krig, ja det verkade som om USA bara hade ett sådant scenario i åtanke. När det snabbt övergick till att bli ett mer samtida krig efter tre månader stod man handfallna. Lärdomen av Irakkriget (och kriget mellan Israel och Libanon) måste vara att länder i väst måste räkna med ett långdraget, lågintensivt och assymetriskt krig närhelst man önskar föra krig mot underlägsna nationer med stark stridsmoral och att man i så fall bidrar till civilbefolkningens lidande även om man inte själv trycker på avtryckaren.

Min fråga till Adaktusson är därför om värvningen av amerikanska ungdomar till militära uppdrag i Irak också i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati?

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Dreyfuss om riskerna för ett blodbad i Irak

Tony Blair följde med Busken in i ett katastrofalt krig i Irak och det verkar nu som om han (enligt The Guardan och DN) under onsdagen kommer att tillkännage att Britterna skall lämna Irak innan slutet på 2008. Det är naturligtvis strålande nyheter för alla oss som fördömt invasionen. Visserligen dryftas för det mesta amerikanernas ”krigströtthet”, men den brittiska opinionen har varit minst lika hård i sin dom mot landets inblandning i Irak.

En ”sanning” som cirkulerat bland bloggare och i media sedan länge är den ödesmättade åsikten att Irak kommer att implodera i ett kataklysmiskt blodbad om de invaderande trupperna lämnar landet. Men stämmer verkligen den här bilden? En journalist som ifrågsätter det mardrömsscenariot är Robert Dreyfuss, som i en artikel på Alternet skriver att:

”if it was foolish to accept the best-case assumptions that led us to invade Iraq, it’s also foolish not to question the worst-case assumptions that undergird arguments for staying. Is it possible that a quick withdrawal of U.S. forces will lead to a dramatic worsening of the situation? Of course it is, just as it’s possible that maintaining or escalating troops there could fuel the unrest. But it’s also worth considering the possibility that the worst may not happen: What if the doomsayers are wrong?”

Dreyfuss har naturligtvis rätt. Hökarna viftar med den ”blodiga skjortan” och försöker få oss att tro att vi som förordar ett trupptillbakadragande kommer att bli ansvariga för ett blodbad när blodbadet redan är ett faktum på grund av just hökarnas vilja att gå i krig. Man försöker med andra ord lägga över ansvaret för det som ännu inte inträffat på sina meningsmotståndare.

Sedan bör man ha klart för sig att ett trupptillbakadragande inte kommer att hindra USA, Syrien, Iran och andra aktörer från att överskölja sina allierade i Irak med vapen under många år framöver, och här tror jag att den stora risken för ett blodigt kaos ligger. Alla världens vapenhandlare torde gnugga sina händer i förtjusning inför den möjlighet som Irak utgör. Vapnen kommer nämligen inte bara från Syrien som så ofta hävdats utan också från Europa. Nyligen sprängde till exempel Italienska myndigheter en Malta-baserad vapenhandlarliga som sålt tiotusentals kalashnikovs till det Sunnitiska motståndet i Irak.

För den som vill göra något åt vapenhandeln, så kan man börja här.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Juan Cole tillbakavisar USA:s anklagelser mot Iran

Man kan utan tvivel räkna med att USA håller på att ”bygga ett mål” mot Iran och man bör därför ta de senaste uppgifterna om att Iran skulle vara ansvarigt för att ha levererat s.k. EFP-bomber (EFP = Explosive Formed Penetrators) till det Irakiska motståndet mot ockupationen med en stor nypa salt. Enligt anonyma källor skulle denna typ av laddningar ha stått för 25% av de amerikanska dödsfallen under sista kvartalet 2006 i Irak. Juan Cole på Informed Comment (som man alltid bör gå till för att få den här typen av uppgifter belysta) menar att uppgifterna är rent nys eftersom 75% av alla amerikanska dödsfall ägt rum i sunnidominerade områden och att i så fall alla dödsfall utan undantag som ägt rum i Bagdad under den perioden skulle ha orsakats av EFP:s. Cole menar att Iranierna under inga omständigheter skulle ha levererat sådana vapen till det sunnitiska motståndet som skulle ha använt bomberna till att mörda Irans allierade.

So the unnamed sources at the Pentagon are reduced to implying that Iran is giving sophisticated bombs to its sworn enemies and the very groups that are killing its Shiite Iraqi allies every day. Get real!

Moreover, there is no evidence of Iranian intentions to kill US troops. If Iran was giving EFPs to anyone, it was to the Supreme Council for Islamic Revolution in Iraq and its Badr Corps paramilitary, for future use. SCIRI is the main US ally in Iraq aside from the Kurds. I don’t know of US troops killed by Badr, certainly not any time recently.

It is far more likely that corrupt arms merchants are selling and smuggling these things than that there is direct government- to- militia transfer. It is possible that small Badr Corps stockpiles were shared or sold. That wouldn’t have been Iran’s fault.

Juan Cole menar att det här bara är en amerikansk psyk-operation och om det verkligen är så att 25% av de amerikanska trupperna dödats av EFP:er så är det i alla fall inte av Iran de har fått bomberna.

The attempt to blame these US deaths on Iran is in my view a black psy-ops operation. The claim is framed as though this was a matter of direct Iranian government transfer to the deadliest guerrillas. In fact, the most fractious Shiites are the ones who hate Iran the most. If 25 percent of US troops are being killed and wounded by explosively formed projectiles, then someone should look into who is giving those EFPs to Sunni Arab guerrillas. It isn’t Iran.

Andra bloggar om: , , , ,

Rykten: Ledeen död och krig mot Iran

Jag vet inte vad man skall likna vita huset vid? Terminator, kanske? Roboten från framtiden som förlorar kroppsdel efter kroppsdel och ändå kommer tillbaka för att i ett sista försök ge sig på hjältinnan Sarah Connor. Nu är Iran på tapeten igen (sic.)! Plötsligt surrar rykten om att ett krig är nära förestående, underblåsta av den nya policyn att försöka rensa Bagdad från Iranska nationalgardister som påstås finnas där. Baker-rapportens uppmaning att förhandla tycks ha körts genom pappers-strimlaren. Populäritetssiffror bryr Busken sig uppenbarligen inte heller om. Han skall ju rent statistiskt starta ett nytt krig vart tredje år så det är väl dags igen och fan vet om han ens kan tänka sig att avsluta sin sista period i Vita Huset utan att ha satt åtministone en bomb i Persernas rike. Att Fru Rice orkar åka omkring och prata fred i Palestina med en sån chef är ett mysterium.

Samtidigt kommer nu en ännu obekräftad blogg-rapport om att en av de mer obehagliga nykonnarna Michael Ledeen, med Iran som specialitet, skulle vara död. Detta enligt Jon Swift som påstår sig ha uppgifter från säkra, men anonyma källor. Jag har skrivit om Ledeen förut och då hans konspiratoriska ideer om att Tyskland och Frankrike försöker störta USA från tronen som stormakt genom att använda självmordsbombare. Han lär också ha sagt att USA ”måste plocka upp ett litet skitland ungefär vart tionde år och slänga det i väggen för att visa världen vem som bestämmer”. Ledeen fick dock inte se den invasion av Iran som han så hett eftertraktade, om nu uppgifterna om hans död stämmer.

Till sist ett tips om ytterligare en intressant Guardian-artikel (vad skulle jag göra utan the Guardian?). Ghaith Abdul-Ahad är en av de få reportrar som har lyckats intervjua ledare från Sunniternas motstådsgrupper. Han finner att det sekteristska våldet mellan Sunniter och Shiiter nu gjort att Sunniterna börjat prata om att inleda förhandlingar med den amerikanska ockupationsmakten.

Uppdatering: Dang! Måste tyvärr erkänna att jag troligen gått på en bluff. Det verkar som om rapporten om Ledeens död var en hoax, eller? Frågetecknen hopar sig. Ledeen intervjuas i Salon i alla fall, men den artikeln kan ju vara skriven för några dagar sedan.

Andra bloggar om: , , , , , ,

En usel föreställning i amerikansk regi

Ghada Karmis debattartikel i dagens DN osar av ilska över västs dubbelmoral och arabvärldens tystnad i fallet med den nyss avrättade Saddam Husseins rättegång. Och jag är böjd att hålla med om mycket i artikeln. Politiken i Irak framstår allt mer som en pinsamt dålig iscenssättning där regissören och manusförfattaren USA tycks komma upp med den ena konceptet sämre än det andra samtidigt som skådespelarna har sin egen agenda. Vem som än skriver manus för denna katastrofala uppsättning borde snarast bli kickad. USA försöker gång på gång framställa sig som en säkerhets- och transportfirma för den Irakiska regeringen vilket framstår som pinsamt otrovärdigt. Tror man verkligen att folk skall köpa det eller sysslar man med kvalificerat önsketänkande? Vet inte den amerikanska militären att folk i väst numera har en inbyggd skepsis mot propagandistisk saluföring och att taktiken måste vara så mycket mer sofistikerad för att den skall framstå som trovärdig?

Nu vill också en av huvudrollsinnehavarna hoppa av föreställningen, nämligen den Irakiske Premiärministern Nouri Al Maliki. Jag förstår honom.

Andra bloggar om: , , ,