Kategori: kriget i irak

Jag brukar då och då läsa George Monbiots krönikor i the Guardian. Monbiot skrev den intressanta och utmanande utopistiska stridsskriften The Age of Consent och har ofta ett uppfriskande perspektiv på världshändelserna från ett gräsrotsperspektiv. George har sett ken Loachs nya film ”The Wind that Shakes the Barley”, som handlar om det Irländska väpnade uppror som slutade med självständighet från britterna 1921, och knyter ihop den nationalistiskt färgade kritiken mot filmen till massakern i Haditha som jag skrev om tidigare i dag..

Does it matter what people say about a conflict that took place 85 years ago? It does. For the same one-sided story is being told about the occupation of Iraq. The execution of 24 civilians in Haditha allegedly carried out by US marines in November is being discussed as a disgraceful anomaly: the work of a few ”bad apples” or ”rogue elements”. Donald Rumsfeld claims ”we know that 99.9% of our forces conduct themselves in an exemplary manner”, and most of the press seems to agree. But if it chose to look, it would find evidence of scores of such massacres.
In March Jody Casey, a US veteran of the war in Iraq, told Newsnight that when insurgents have let off a bomb, ”you just zap any farmer that is close to you … when we first got down there, you could basically kill whoever you wanted, it was that easy”. On Sunday another veteran told the Observer that cold-blooded killings by US forces ”are widespread. This is the norm. These are not the exceptions.” There is powerful evidence to suggest that US soldiers tied up and executed 11 people – again including small children – in Ishaqi in March. Iraqi officers say that US troops executed two women and a mentally handicapped man in a house in Samarra last month. In 2004, US forces are alleged to have bombed a wedding party at Makr al-Deeb and then shot the survivors, killing 42 people. No one has any idea what happened in Falluja, as the destruction of the city and its remaining inhabitants was so thorough.

Läsning: The Age of Consent av George Monbiot ISBN: 9780007150434

Andra bloggar om: politik, haditha, irak, usa, nyheter, monbiot

Återigen har det varit en sådan vecka som inte tillåtit mycket bloggande och nyhetsinhämtande och det kommer nog att bli lite mindre tätt mellan inläggen fram till efter midsommar. Jag noterar annars i förbifarten med viss tillfredsställelse att Bush & co och EU förstått att plocka fram morötterna ur kylen i sina förhandlingar med Iran och att Condi aviserat möjligheterna för direkta samtal med Teheran, en gest som inte bör underskattas eftersom relationerna mellan länderna varit djupfrysta sedan 1979. Läs mer i New York Times om kursändringen här och här.

En kort kommentar om Haditha-massakern är också på sin plats. Västvärlden tycks lida av ett märkligt förnekelse-syndrom när det gäller krig, som skulle kunna beskrivas som en variant på den gamla termen ”the noble art of self defence”. Tron på det hjältemodiga och rena kriget tycks alltid förmedlas av de som förespråkar det, och fallet tycks alltid lika förvånande när den djuriska människans drifter blottläggs. Att motståndet i Irak dödar civila verkar inte förvåna någon, snarare verkar det vara förväntat. När ”våra grabbar” dödar civila urskillningslöst beskrivs det snarare som ett verk av ”a few rotten apples”. Jag skulle i stället vilja säga att krig alltid handlar om att tillfoga en motståndare skada. Krig kräver viljan och uppoffringen att dehumanisera och döda andra människor. Ja, för att kriga frivilligt, som militär eller officerare, så måste man någonstans acceptera, och kanske till och med gilla, tanken på att döda andra människor. Dödandet måste ses som något naturligt. Så länge som vi har krig kommer vi också att ha ”civila” mördare och våldtäktsmän.

Till sist rekommenderas ett besök hos Yabosid för de som vill följa pirathistorien på nära håll.

Bild: CIA från Wikipedia

Andra bloggar om: politik, krig, diplomati, usa, iran, haditha, piratbyrån, yabosid

Det var ett tag sedan jag vände blickarna mot mina favoriter i den Irakiska blogosfären vars inlägg utgjorde en självskriven daglig blogg-dos för bara ett halvår sedan, men jag noterar vid ett återbesök att både Read Jarrar (som numera bor i USA) och Riverbend har nya postningar som bland annat tar upp ett eventuellt krig mellan USA och Iran.
Riverbend tar som vanligt avstamp i den Irakiska vardagen med syrliga kommentarer mot den struliga regimen i Bagdad och andra intressanta fenomen.

So while Iraqis are dying by the hundreds, with corpses turning up everywhere (last week they found a dead man in the open area in front of my cousins daughters school), the Iraqi puppets are taking their time trying to decide who gets to do the most stealing and in which ministry. Embezzlement, after all, is not to be taken lightly- one must give it the proper amount of thought and debate- even if the country is coming unhinged.

Men för att återvända till en eventuell konflikt med Iran. Riverbend har sin åsikt om saken klar:

The big question is- what will the US do about Iran? There are the hints of the possibility of bombings, etc. While I hate the Iranian government, the people don’t deserve the chaos and damage of air strikes and war. I don’t really worry about that though, because if you live in Iraq- you know America’s hands are tied. Just as soon as Washington makes a move against Tehran, American troops inside Iraq will come under attack. It’s that simple- Washington has big guns and planes… But Iran has 150,000 American hostages.

Raed Jarrar är betydligt mycket mer bekymrad. Som han ser det står fredrörelsen inför ett dilemma: varken en väpnad invasion av Iran eller ett Iran med kärnvapen är att föredra.

The administration would love to divert the anti-war movement’s attention from opposing the concept of preemptive war and instead have us all debate whether such a war is appropriate or not for the specific case of Iran, as if attacking Iran is okay in some cases and not okay in other cases, as if Iran deserves to be attacked if it had a nuclear weapons program, as if Iran is the only country in its region with such programs.

Men det är framför allt hans förslag till vad som borde göras som jag finner mycket intressant, och för övrigt håller med om fullständigt.

I think the smart diplomacy should have started somewhere between 25 and 50 years ago. Oh, or maybe 53 years, since the US aborted Mosaddeq’s democratic regime in 1953. We have to have a smart diplomacy that gives the Iranians more options than either dying on the front defending their country or dying in a brand new Abu-Ghrieb run by brand new bad apples.

The remains of America’s credibility sank in Iraq’s quagmire. The IRI leaders are not interested in negotiations anymore. Ahmadinejhad informed the US of Iran’s lack of interest in any diplomatic discussions. The only options the world has on the short run are either to bomb the hell out of Iran and watch the oil prices go through the roof while Iran is destroying the US army and oil resources in the gulf and Middle East, or let the Iranians get their nukes while we’re planning for our “smart diplomacy” to create a new global atmosphere where Iran, Israel, and the rest of west Asia and north Africa can adopt diplomacy in resolving their own conflicts and give away their nuclear weapons.

When it comes to Iran, there is no dilemma. There is either a full scale war that will burn more trillions of our tax money, or a long term foreign policy change.

My conclusion in two points:
1- Iran should not be attacked, because the Iranians are strong enough to put up a fight. It’ll be a very expensive war that the US can’t afford. Period.
2- We should start adopting a smart USFP to have a better world in the next decades were no more Irans would be planning on getting nuclear weapons.

Smart diplomati! Det låter bra, men vad är det ? Paul Kerr på armscontrol.org har följnde definition av termen: ”This means setting clear rewards for good behavior and sanctions for bad behavior. In Libya’s case, the Security Council suspended sanctions for fulfilling some of its obligations and lifted them when it fulfilled the rest. The United States also used the leverage of its sanctions to persuade Libya to comply.”

Faktum är att det är precis detta som jag efterlyst när det gäller västs relationer med länder som tycks utgöra ett hot. Motsatsen är ständigt upptrappade konflikter med blodiga upplösningar. Som read skriver:

The USFP had given Iran one clear massage: Only the Strong Survive.
Iran is delivering its message as well: You reap what you sow.

Andra bloggar om: politik, usa, iran, kärnvapen, irak, diplomati, progressivt, fredsrörelsen

Vad skall USA göra för att undvika det kaos som riskerar att bli resultatet om Bushevikerna bestämmer sig för att invadera Iran? Den som ställer frågan är Scott Ritter i en artikel som finns att läsa på alternet, och det är förvisso en mycket intressant och djuplodande artikel som tar avstamp i från mitten för att vädja till båda sidor att inse konsekvenserna. Ritter menar att USA som nation är byggt på balansen mellan företagande och kapitalism å ena sidan och individens rättigheter å den andra, och han förordar själv den modellen så så länge som girighet kan hållas i schack av kontroll och balansmekanismer. Denna balans har redan blivit förskjuten i och med 11 septemberattackerna. Ett krig mot Iran, hävdar Ritter, riskerar att kasta ut ett redan sårbart USA i ett ekonomiskt kaos om Iran skulle strypa gas- och oljeflödena, med resultatet att Kina, USA och Indien m.fl. länder skulle driva upp priserna i sin jakt på bränsle. Anledningarna till ett sådant företag menar Ritter är vettlösa och går in i detalj på vad Irans anrikningsexperiement egentligen innebär rent tekniskt. Ritter borde veta, han är trots allt en av huvudinspektörerna som jagade WMD i Irak innan Herr Blix äntrade världsscenen och har sedan dess varit en oförtröttlig kritiker av kriget i Irak. Ritter försvarar IAEA och menar att det faktiskt pågår inspektioner i Iran och att den anrikning som Iranierna genomförde för någon vecka sedan inte ens är konfirmerad som framgångsrik av IAEA ännu. Ändå ropas det varg.

From a simple laboratory-scale enrichment experiment, a massive nuclear weapons program grew Pheonix-like from the ashes, prompting dire warnings from US Government officials such as Assistant Secretary of State for International Security and Nonproliferation Stephen Rademaker, who told a press conference in Moscow, where he was visiting to discuss the Iranian nuclear issue with Russian officials, that Iran ”…may be capable of making a nuclear bomb within 16 days.”

Rademakers vargropande monteras effektivt ned av Ritter, men skadan är redan skedd. Varg har ropats och folk är ute med hundar och bössor för att jaga ned djuret, men ingen vet riktigt varför, egentligen. Ritters förslag till att återställa balansen riktar sig också till fredsrörelsen som han menar måste expandera sin bas till att i mycket högre grad inkludera ”mainstream America”

I suggest that the pace of current events dictate a much more dramatic solution — that the anti-war movement begin to reach out to the very institutions that it condemns and make common cause for the preservation of a way of life — the unique blend of corporate capitalism and individual rights — that is at risk from the policies of the Bush administration. It is not likely that there will be many points of agreement on the long-term path that America should take regarding achieving the ideal balance between these two competing, and somewhat contradictory, concepts. But one thing is certain: if the Bush administration has its way regarding war with Iran, both concepts will be put at risk in the chaos which will follow.

Det är naturligtvis en kontroversiell tanke för många inom vänstern att sluta upp med näringslivet, men jag är till viss del böjd att hålla med och förändringar sker också. Andreas Malm är bara en som i Sverige försökt att reformera det organiserade krigsmotståndet, från ett fihetligt vänsterperspektiv. De enorma demonstrationerna mot kriget i Irak världen över i februari 2003 visade att väldigt många människor från alla typer av politiska inriktningar är beredda att visa sitt motstånd mot Bush-doktrinen. Frågan är hur den breda rörelsen kan konsolideras.

Andra bloggar om: usa, iran, olja, fredsrörelsen, progressivt, kärnvapen

De senaste utbrotten av våldsamheter i den sunnidominerade stadsdelen Asamiyah i Bagdad under söndagen och måndagen visar att inbördeskriget i Irak numera även förs kvarter för kvarter på Bagdads gator. Innevånarna, bland annat bloggaren Zeyad (Healing Iraq), har varit instängda i sina hem sedan söndagnatten då strider mellan Irakisk polis och väpnade grupper bröt ut. Vilka som är involverade i striderna är oklart, men de kan vara lokala militiamän som tagit på sig att försvara Sunnitiska området från polisens nattliga räder. Det är med andra ord ytterligare ett steg i belfastiseringen av Bagdad. Riverbend berättar att det nu har gått så långt att den Irakiska regeringen till och med uppmanar allmänheten lite halvt undangömt på Irakisk TV att trotsa polisens order efter mörkrets inbrott om de inte har koalitionsstyrkor med sig.

Jag möter i media ständigt varningar och uttalanden om att ett inbördeskrig, eller ett fullt inbördeskrig är nära i Irak. Det refereras till denna gräns till fullt inbördeskrig som om det fanns en sådan, objektiv gräns. Den enda objektiva gräns jag känner till har överskridits för länge sedan. Det är den som används av konfliktforskare över hela världen. Enligt deras definitioner har Irak haft fullt inbördeskrig sedan 2004.

För att en väpnad konflikt skall få kallas för krig enligt detta mått så krävs det att en stat är inblandad på den ena sidan i konflikten och att 1000 personer dött i krigsrelaterade handlingar under ett år. Irak lever mer än väl upp till de kriterierna. Varför undviker man då i media och olika uttalanden att använda den definitionen (om man nu känner till den)? Jag antar att ett tungt vägande skäl är att om man officiellt säger att Irak befinner sig i inbördeskrig så minskar stödet i USA för att behålla amerikanska trupper i landet och det hänvisar dessutom trupperna till en passiv roll. Donald Rumsfeld har själv sagt att amerikansk trupp inte kommer att involvera sig i ett inbördeskrig.

Troligen kommer Irak att befinna sig på gränsen till inbördeskrig ett bra tag till, samtidigt som det pågår för fullt.

Andra bloggar om: politik, irak, usa, inbördeskrig

Det är en mycket, mycket suddig bild som förmedlas i västmedia av vilka det egentligen är som står bakom de ständiga självmordsbombningarna i Irak just nu. Zarkawi har på ett märkligt sätt kommit att bli den enda person som egentligen symboliserar denna undanglidande guerrilla trots att det uppenbarligen är många grupper som agerar oberoende av varandra eller med okänd grad av koordination. Att Zarkawi fått denna status är troligen på grund av hans tidigare samröre med Al-Quaidas ledarskap, vilket av naturliga skäl får västmedia att blåsa upp hans ryktbarhet. Al-Quaida är trots allt en av de få islamistiska väpnade grupper som människor i väst kan namnet på.

Det är annars kanske dags att lägga ett annat namn på minnet: NY Times rapporterade för några dagar sedan att det beryktade ”Al-Quaida i Irak” i slutet på januari gick samman med fem andra grupper i ett ”råd av heliga krigare”: Mohajedeen Shura, vars ledare skulle vara den betydligt mindre kände Abdullah Rashid al-Baghdadi. Gruppen har redan tagit på sig attacker mot USA:s armé och den Irakiska armén, men har inte tagit ansvaret för attacker mot civila. Som vanligt är den här typen av uppgifter ytterligt svåra att verifiera, men det verkar högst troligt att grupperna nu omformerar sig. Huruvida det är bra eller dåliga nyheter för USA och Iraks arméer återstår att se. Mer omfångsrika guerillagrupper är också lättare att hitta och förgöra.

Mer info:
Site institute
The Jamestown Foundation: Internal Jihadist Criticisms of the War in Iraq
The Jamestown Foundation: Al-Zarqawi’s Group Under Pressure and Seeking Allies

Andra bloggar om: politik

När kriget i Irak nu passerat sitt tredje år kan man bara konstatera att ingenting verkar ha gått som hökarna i Washington tänkte sig, om det inte möjligtvis är så att de mycket väl kunde tänka sig att Irak kunde hamna i det kaos det nu är. Möjligen underskattade man sin fiende och vilka konsekvenser ett krig kunde få i regionen, möjligtvis led man av ”imperiell hybris”. Inte nog med detta, den försvarsdoktrin som Cheney och Powell utmålade på nittiotalet – där den amerikanska militären skulle kunna verka på flera olika fronter samtidigt – verkar vackla betydligt, och bakslagen på hemmafronten verkar nu komma allt tätare. ”Who does he think he’s f’n foolin?” utbrister MSNBCs Keith Olbermann om Bushs försök att glida undan anklagelsen om att han aldrig försökt koppla ihop Saddam Hussein med Al-Quaida. Men det kanske i första hand är Rummy som är i skottgluggen. ”A former US army general yesterday called for Donald Rumsfeld to resign on grounds of incompetence in Iraq, hours after Ayad Allawi, the former US-backed Iraqi prime minister, dec
lared the country to be in the thick of a civil war that could soon ’reach the point of no return'”, rapporterar The Guardian. Det var kanske inte helt oväntat att militären skulle ropa på Rummys avskedande. Det fanns stark kritik mot honom redan under krigets inledning, inte minst därför att han inte tillgodosåg militärens krav på en större truppstyrka på marken i Irak.

Så vad göra nu, när Irak slits sönder av alltmer intensiva strider mellan olika fraktioner? Iraq Body Count rapporterade nyligen att 2005 troligen var krigets blodigaste år. Juan Cole menar att upprorsmännens senaste fritagning av 32 fångar i Miqdadiyah antyder ”att gerillans kapacitet och fräckhet är större än någonsin” (200 man användes i operationen).

Det är uppenbart att Washington måste ändra riktning på ett eller annat sätt för att få med sig Irakierna och övriga världen. Lennart Frantzells förslag om en Marshallplan för mellanöstern är ingen dum ide men hur uppnå tillräckligt med säkerhet för att sätta en sådan plan i verket? Och skulle USA:s arvfiender i regionen verkligen godta en sådan plan? USA måste i så fall svika sin partner Israel och det är svårt att se det hända med den här administrationen.

Flera ledare i Irak försöker få igång samtal och något slags försoningsprocess, vilket är bra, men utgången är förstås ytterligt oviss. Irans religiöse ledare Khamenei uttalade i går sitt stöd för samtal med företrädare för Bush-administrationen om Irak-frågan vilket också är positivt, om de båda nationernas ledare nu överhuvudtaget kan prata med varandra.

Skulle FN kunna gå in med en så kallad Chapter 7-operation, som har större befogenheter än en fredsbevarande styrka? Möjligen om koalitionen drog bort sina styrkor, men med tanke på att FN redan tidigare varit ett legitimt mål i Irak så verkar det vara ett mindre troligt alternativ.

På sätt och vis känns det tyvärr som om vi som demonstrerade mot kriget i februari 2003 fick rätt. Våldet mot Irakierna skulle obönhörligen leda till mer våld. Kriget skulle kunna riskera att få svåra efterverkningar. Kanske är det dags även för militärer och makthavare att börja lyssna på fredsrörelsen, om fredsrörelsen nu kan svälja en sådan invitation. EU tänker troligen redan i de banorna när det gäller den planerade insatsstyrkan ERRF. Nästa gång ett land skall invaderas, sätt upp de mest klartänkta och prominenta fredsivrarna och människorättskämparna på lönelistan!

bild: USAs DoD/The Memory Hole

Salon har en ny artikel av Juan Cole som handlar om det senaste våldsutbrottet i Irak efter bombningen av mosken i Samarra. Som vanligt levererar Cole en exemplariskt översiktlig analys av de olika aktörernas ståndpunkter.

”The catastrophe in Iraq, the scope of which is now apparent to even the most disengaged observer, and his mishandling of the Dubai port issue have sent President George W. Bush’s public approval ratings to the lowest of his presidency. According to a Reuters poll, only 34 percent of Americans believe he is doing a good job overall. Only 30 percent, less than a third, think he is managing the Iraq situation well. A remarkable 72 percent of American troops polled in Iraq think the U.S. should leave Iraq within the next year. Nor is there any hope for Bush on the horizon. The bloody events in Iraq have undermined American authority in that country and in the Middle East more generally. The Shiite clergy of Iran and Iraq have bolstered their own authority at Bush’s expense. This development has already severely limited his scope of action in Iran, and will doubtless have many other negative consequences in the months and years ahead.”

En annan läsvärd postning kommer från Riverbends ”Baghdad Burning” från den 27 februari, där hon berättar om rädslan och oron som sprider sig i Bagdad just nu och hur hon och hennes grannar försöker förbättra säkerheten.

”I’m reading, and hearing, about the possibility of civil war. The possibility. Yet I’m sitting here wondering if this is actually what civil war is like. Has it become a reality? Will we look back at this in one year, two years… ten… and say, “It began in February 2006…”? It is like a nightmare in that you don’t realise it’s a nightmare while having it- only later, after waking up with your heart throbbing, and your eyes searching the dark for a pinpoint of light, do you realise it was a nightmare…”

The Telegraph UK skrev den 27 november om en ”trofévideo” som sägs visa hur en grupp privata säkerhetsmän åker omkring i ett område nära Bagdhads flygplats och skjuter slumpmässigt på bilar med ett automatvapen. Den är faktiskt helt vansinnig, i bästa Apocalypse Now-anda, fast skrämmande nog på riktigt. Elvis Presleys låt Mystery Train ligger på som ett soundtrack medan bakomliggande bilar sprejas med salvor, vissa med uppenbart dödlig utgång. Videon verkar inofficiellt ha knutits till det brittiska säkerhetsföretaget Aegis som emellertid dementerar att deras personal skulle ha något med saken att göra. Oavsett om det är så eller inte så väcker det återigen frågan vad de privata säkerhetsföretagen som Aegis, Triple Canopy och Blackwater egentligen gör i Irak.
Stockholms fria hade för några veckor sedan ett reportage om att Triple Canopy nu värvar hundratals latinamerikaner för tjänst i Irak. Man kan bara anta att de sätts på de mer farliga uppdragen, men hur som helst så tjänar företaget mucho dinero på att anställa billiga latinos. Kriget i Irak har för länge sedan upphört att vara ett klassiskt krig och blivit mer och mer ”samtida”, det vill säga mer svåröverblickbart och privatiserat.

Direktlänk till videon, real media för LAN