Kategori: kriget i irak

Hans Blix bok ”Avväpna Irak”, som utgavs 2004 och nu finns i pocket, är en rätt fascinerande redogörelse för det arbete som han genomförde som vapeninspektör i Irak under våren 2003. För den som har följt alla vändningar när det gäller Irakkriget så har den kanske inte så mycket nytt att komma med i själva frågan om krigets orsaker, men den är definitivt läsvärd. Bara att återigen få framkalla Blix lite avoga diplomatiska stil är njutbart. Han skriver verkligen som han talar. Fyrkantigt och ändå klart och bitskt.

Skriften är framför allt berättelsen om hur inspektionerna genomfördes och inspektörernas roll i det intensiva diplomatiska spelet i New York och deras förhandlingar med sina Irakiska motparter, men också till viss del ett försvar för inspektionerna. Nu i efterhand så känns det som om den tiden ligger långt borta så boken ger en utmärkt historisk tillbakablick ur inspektörernas perspektiv. Den är också informativ när det gäller deras kontakter med sina Irakiska förhandlare.

Blix resonerar också en hel del om USA:s och Storbritanniens agerande inför kriget och det är uppenbart att han är mycket kritisk till dessa regeringars agerande samtidigt som han är oförstående inför Irakiernas samarbetsovillighet. Boken är till viss del ett försök att förstå dessa olika hållningar. Ville USA egentligen ha några inspektioner? Varför visade inte Irakierna upp bevis, om de nu verkligen hade förstört sina massförstörelsevapen sommaren 1991?

”Det känns dystert att konstatera att de tvivel som FN:s och IAEA:s inspektörer officiellt och öppet reste om rapporterna från nationella underrättelsetjänster, nonchalerades av koalitionen när det begav sig och i stor utsträckning har nonchalerats i efterhandsdiskussionen av USA och Storbritannien. En mening som ofta citeras är den om att amerikaner bor på Mars och är beredda att handla målinriktat och slåss medan Europeerna bor på Venus och bara är beredda att diskutera och kompromissa. Det är slående att inte ens de mest uppmärksamma planetobservatörerna ser FN någonstans.”

Bild: IAEA Image Bank

Många högerbloggare är frustrerade över att deras meningsmotståndare, inklusive undertecknad, inte tydligt nog uttrycker sin avsky för kidnappningar och terrordåd som utförs av motståndet i Irak. Det verkar dock inte spela någon roll hur mycket man meddelar sin avsky för slika aktioner, kravet på avståndstagande återkommer ändå hela tiden. Det visar hur polariserad och meningslös debatten har blivit. Man stångar sig lätt blodig. Hur mycket man än ogillar Bush-regimens militärism så tror jag att stödet för den västliga demokratin ändå är stort bland vänsterfolk och humanister, åtminstone som ett steg mot ett mer genomdemokratiserat samhälle. Kravet på avståndstagande mot terrordåd blir därmed ett slags (omedveten?) retorisk fälla med avsikt att få fram ett avståndstagande mot demokrati. Det är naturligtvis en mankeistisk retorik som inte är produktiv på något sätt.

För att nu gå mina kritiker till mötes så skall jag uttrycka min avsky för den senaste i raden av kidnappningar som genomförts av rebeller i Irak. Fyra av människorättsorganisationen Christian Peacemaker Teams medlemmar kidnappades i veckan. En video som visade dem bundna med maskerade män sändes på Al-Jazeera och deras öde är oklart. CPT är en organisation som arbetar med humanitärt arbete i Irak, som att distribuera mediciner och annan hjälp till behövande. Organisationen tar avstånd från ockupationen men finns på plats för att göra något för civilbefolkningen.

Jag kan inte annat än uttrycka den djupaste beundran för dessa personer som riskerar sina liv i ett land där våldet är lag. Jag räknar mig själv som ateist, men hyser verkligen den djupaste respekt för den humanitära aspekten i viss kristen praktik. Kidnapparna bör släppa dessa människor omedelbart om de bryr sig de minsta om Irakiernas väl och ve. Det skall noteras att CPT har en muslimsk motsvarighet Muslim Peacemaker Teams som arbetat bland annat med återuppbyggnaden av Fallujah.

På Democracy Nows hemsida rapporteras att ”The Association of Muslim Scholars said the captives should be granted their freedom as a humanitarian gesture. The group has helped mediate the release of kidnapped foreigners in the past”. Det är bara att hoppas att de lyckas denna gång. Det behövs verkligen fler fredsarbetare Irak.

Lyssna på aktuellt radioinslag från Democracy Now
Intervju med Sai Rasouli, Muslim Peace Teams

Yabosid har oförtröttligen meddelat om utvecklingen när det gäller uppgifterna om att USA har använt vit fosfor mot kombattanter (och troligen också civila) i Fallujah. För några dagar sedan tog han upp historien om hur USA kallade vit fosfor för ett kemiskt vapen när Saddam använde det, men för ett brandvapen när man själv gör bruk av det på samma sätt.

Yabosid kommenterar också Rumsfelds flagranta försök att skriva om historien och attackerna mot den demokratiska höken Jack Murthas utspel mot Irakkriget för en vecka sedan.

En annan bloggare på högerkanten som jag ofta besöker och som ofta kommenterar Irakpolitiken på ett ”balanserat” sätt är rgr. Han(?) har nyligen postat några bra artiklar om Cheneys bärsärkargång mot meningsmotståndare och en undersökning bland Irakier om hur de ser på landets framtid som är värd att diskutera.

Det progressiva USA tar på ett strålande sätt till Kremlologi för att försöka förstå varför Busken inte lyssnar på den starka opinion som nu vill ta hem trupperna från Irak utan i stället planerar att hålla fler tal på militärbaser för att vända den. ”När folkopinionen än gång har genomgått en tipping point, alltså starkt vänt sig emot Irakkriget, så är det mycket svårt att se hur den kan vändas tillbaks genom fler Bush-tal på militärbaser. Vilket leder till frågan varför Bush helt enkelt inte gör en Clinton och fäster sitt segel vid folkopinionen och börjar predika ett tillbakadragande, om det nu ändå är förutbestämt at ett sådant kommer att äga rum”.

Olydig är en annan bloggare med en omfattande bevakning om USAs invasion av Irak. Denna vecka har han bland annat skrivit om om fallet José Padilla och Bush barocka förslag att bomba Al-Jazeeras huvudkontor i Quatar.

Annars verkar två av mina favoritbloggare vara involverade i något slags konflikt som jag inte riktigt har fått grepp om vad den handlar om egentligen. Make up and keep it up, guys! Vi behöver er i god form. 🙂

Nu rasar stormen vidare i den djupa dalklyfta som öppnat sig mellan Vita Huset och de demokrater och republikaner som beskyller Bush-administrationen för att ha ljugit inför kriget i Irak. Beskyllningarna flyger som RPG:s genom luften. På den ena sidan står en svavelosande Dick Cheney och på den andra de demokrater och republikaner som nu dragit öronen åt sig (Murtha, Kerry, McCain m.fl) och kräver att trupperna skall tas hem. I stormens öga står frågan om huruvida kongressen och representanthuset blev missledda eller inte, huruvida de hade tillgång till samma underrättelser eller inte och huruvida beskyllningar för lögner från Vita Huset när det gäller bevisen mot Irak var just lögner, eller möjligen misstag, eller kanske arrogans och inkompetens.

Den idoge demokratiske representanthusmedlemmen i Kalifornien, Henry A Waxman har sammanställt en databas som innehåller många av de uttalanden som gjorts av företrädare för Bush-administrationen innan och under kriget och jämför dem med de fakta vi nu har på handen. Även om man skulle tro på Cheney när han säger att påståendena att Vita Huset ljög är revisionism av värsta slag så visar Waxmans undersökning att diskrepansen mellan den bild Vita Huset framfört och det som sedan visat sig vara de faktiska förhållandena (som man känner dom i dag) är för stor för att inte väcka frågan vad Vita Huset egentligen sysslat med.

Så kan det finnas anledning att tro att alla dessa underrättelseblundrar skulle kunna ha varit just misstag? Jag återvänder precis som i tidigare artiklar att referera till Seymour Hershs bok Chain of Command, och för att vara mer precis, kapitlet ”Kaminöret”. Begreppet ”kaminröret” är en symbol för den beslutsgång som uppstår när ledare kräver att få tillgång till underrättelser direkt, med så lite omvägar som möjligt. Man vill ha tillgång till massor av ”rå”, oanalyserad data för att själv bilda sig en uppfattning om läget. Risken med att använda detta förfaringssätt är att man inte får en genomgående analys av materialet vilket ökar risken för felbedömningar. Denna typ av analys är precis det som till exempel CIA sysslar med. Anledningen till att framför allt Cheney och Rummy uppenbarligen valde en sådan politik verkar dels ha varit brådska. De har varit irriterade på CIA:s senfärdighet men det verkar också ha funnits politiska motsättningar mellan Vita Huset och ”akademikerna” i CIA. Det kan också ha funnits andra motiv. Om Cheney, Wolfo och Rummy nu så gärna ville få till ett krig i Irak så kan det ha passat dem utmärkt att inte låta CIA analysera materialet och komma med rekommendationer, allt för att välja den information som kunde verifiera deras ståndpunkter, hur tvivelaktig den informationen än var.

Jag noterar för övrigt att det helt och hållet gått mig förbi att Jack Straw, den brittiske utrikesministern, i oktober förra året lät meddela att MI6 inte längre stod bakom de omtvistade uppgifterna om att Saddam Hussein skulle kunna avfyra WMD inom 45 minuter (artikel 1, artikel 2). Den källa som påståtts ha sagt detta ansågs visserligen trovärdig, men uppgiften hade kommit till MI6 i andra hand och den direkte uppgiftslämnaren ansågs nu inte längre trovärdig. Säga vad man vill om Britterna, men de är i alla fall någorlunda rakryggade.

Bonus:
Ett annat spännande Waxman-projekt.

Rgr har alltid intressanta synpunkter att komma med även om jag inte alltid håller med honom. I en kommentar till en tidigare artikel postar han en länk till en artikel i Newsweek som rör studier som försökt fastställa antalet civila dödsoffer i Irak. Den är intressant av olika orsaker men uppenbarligen skriven i affekt. Den brittisk-amerikanska forskargruppen Iraq Body Count har blivit en varnagel för krigsförespråkarna. Här är en civil fredsgrupp som genom ett mödosamt arbete lyckas utnyttja internet för att sprida uppgifter från en krigsscen på ett sätt som aldrig gjorts tidigare. I våras presenterade IBC en dossier med sammanställningar av sin forskning och det är den som nu hamnar under Rod Nordlands lupp (PDF). Jag skall inte gå igenom all kritik som Nordland framför utan hänvisar till artikeln, men vad många verkar ha blivit upprörda över är att USA-koalitionens trupper framställs som de största mördarna:

Det här är IBCs tabell
Killers by category Number killed % of Total
1. US-led forces alone 9,270 – 37.3%
2. Anti-occupation forces alone 2,353 – 9.5
3. Both US-led and anti-occupation forces involved 623 – 2.5
4. MoH-de. ned ‘military actions’ 635 – 2.5
5. MoH-de. ned ‘terrorist attacks’ 318 – 1.3
6. Predominantly criminal killings 8,935 – 35.9
7. Unknown agents 2,731 – 11.0
Total deaths 24,865 – 100.0

Det här är Rod Nordlands kommentar:
”In fact, a much fairer rendering of IBC’s own statistics would suggest that at worst 9.8 percent of these fatalities could be attributed to U.S.-led forces, another 32.5 percent to the fog of war, crossfires and the like, and the remaining 42.3 percent to insurgents and terrorists. And even that assumes, falsely, that all of these civilians were really civilians.”

Jag måste säga att jag inte hänger med riktigt i Rods svängar. Bland annat saknas 16,6 % i räkningen ovan. Men ok, säg att USA får stå för 37,2 % av de civila dödsoffren, ge 2,5% till båda sidor och 9,5% till Saddams trupper och resten, 49,2% till terroristerna. Gör det saken bättre? Om man halverar alla siffror, gör det saken bättre? Om man sätter ner siffrorna för koalitionen som Newsweek vill till ett par tusen, gör det saken bättre?

Rod Nordland erkänner till sist att USA nog får skylla sig själv, i alla fall lite:
”All of these reports are far too politically motivated for their researchers to use their own data fairly. /…/ In a way, the U.S. administration has itself to blame. The military has refused to issue estimates of Iraqis killed in military operations—as Gen. Tommy Franks famously declared, ”we don’t do body counts.” (Mindful no doubt of how in the Vietnam War, U.S. body counts of Viet Cong dead at some point exceeded the country’s population.) And when there have been killings of civilians by U.S. troops, military investigations have typically been whitewashes, usually with no effort even made to interview Iraqi eyewitnesses.”

Min åsikt är att många är ytterligt irriterade på IBC inte för att de data man presenterar skulle vara felaktiga, utan för att IBC är en politiskt motiverad grupp vars forskning har fått ett sådant genomslag. Om dessa data vore så missvisande så skulle det väl bara vara att presentera en studie som motsäger uppgifterna i stället för att gissa och argumentera känslomässigt? En av anledningarna till att man inte gjort det redan är möjligtvis att en sådan studie skulle kunna visa att Koalitionsstyrkorna har dödat betydligt fler civila i inledningsfasen än vad IBC kunnat räkna.

Irritationen rör också det faktum att studierna fokuserar på dödandet av civila och inte på krigets syften. Då förstår man inte att IBCs forskning inte är pro-Saddam utan mot föreställningen att USAs arme kan genomföra krig med ett minimum av civila dödsoffer. IBCs genomslag visar att ändamålen inte längre helgar medlen. Det torde stå klart att många i västvärlden inte längre accepterar att tvivelaktiga krig med massiva civila dödsoffer som följd förs med deras skattepengar, oavsett vem som dödar civilisterna, och IBC visar att de kan göra något åt det själva, med små medel.

Läs gärna också denna intervju med John Sloboda, en av de två grundarna av Iraq Body count, på Svenska.

Den krönika som William Arkin på Washington Post skrev i förrgår om användandet av vit fosfor som vapen i Fallujah innehåller några mycket intressanta kommentarer. Att använda fosforn för att lysa upp stridsplatser har använts länge, men uppenbarligen är det inte första gången man använder det som vapen heller. I kommentarerna till krönikan har flera ex-soldater skrivit inlägg där de berättar att fosforn användes som vapen mot fiendesoldater som grävt ned sig i bunkrar och grottor, framför allt under den amerikanska invasionen på Okinawa under andra världskriget men också i Koreakriget på femtiotalet. En väl beprövad metod med andra ord. Läs och lär.

If I had a problem with entrenched fighters who I was not getting effects on with HE rounds, it would be an obvious recourse to a field artilleryman to employ the ”shake and bake” fire mission as described in Field Artillery Magazine (though in this case it is ”bake and shake”) Doctrinally, one of the most effective uses of this particular fire order is on a petroleum depot, as the HE rounds will pierce the storage tanks or blivets, while the WP will ignite it. I also read that American takers used WP rounds as an integral part of a technique to reduce the Germans fortified positions in the hedgerows during the Battle of Normandy.

White Phosphorus is not an illegal weapon. Any reporter saying otherwise is flat wrong. Phosphorus munitions were used extensively during the Battle of Okinawa, along with flame throwers, as that was the only effective way to kill the ememy lodged in the caves on the island. Just in case nobody else remembers, a HELL of a lot of CIVILIANS were hiding in those caves and died from military action. It was ugly, it was detestable, but it was also necessary. There was no effective means of sorting the people dangerous to the military (Japanese soldiers, Okinawan soldiers, or civilian resisters mistakenly trying to protect their families), from the innocent civilian population. That said, white phosphorus is REALLY NASTY stuff. You have to smother it with something to prevent oxidation (water doesn’t work if I remember correctly) and SCRAPE it off.

During the Vietnam War, going through BCT/ AIT, our DI’s made a joke about calling in Fire-For-Effect with WP on ”LBE in the open.” See, it would have been a war crime to call in WP on personnel in the open, and besides, human bodies don’t burn that well. But to use WP to set their Load Bearing Equipment on fire, while they were wearing it, well, that would be OK

As a veteran of Vietnam and as a soldier who was a ”Forward Observer” I have seen up close the effects of the use of Willy Peter as we called it. We used it to mark a position so we could pinpoint the accuracy of conventional shells from cannon. I do not recall ever anyone thinking about WP as a weapon. To use this in Fallujah is a war crime and contrary to the Pentagon civilians were killed or should we say incinerated. Stay tuned folks as soon we will have to admit we used a napalm like product also in the ”shake and bake” strategy. God help us. JV President Vets for Peace Mpls.

För övrigt berättar Daily Kos att vit fosfor produceras på ett enda ställe i USA: Pine Bluffs Redstone Arsenal, in Arkansas. En liten uppmaning till antikrigsdemo åtföljer informationen. Vi får väl se vad som händer i Pine Buffs framöver. Mer om Arkins krönika finns också på Yabosid’s Log.

Mer intressant info gällande vit fosfor (hädanefter kallad WP) från kommentarerna till Washington Posts blog som jag hänvisat till tidigare i dag. Rickster skriver följande:

In both WWII, Korea, and Vietnam WP was authorize for use when attacking enemy forces in trenches and fortifications routinely, Further, beginning in March of 1945 B-29s under General LeMay used WP bombs to ignite firestorms in Japanese cities, killing hundred of thousands civilians while destroying Japan’s military production capacity and to force Japan to surrender. In this context, the atomic bomb was not seen as a huge escalation. Under the circumstances described in the Washington Post article, and even in the Italian documentary, that the use of WP shells and grenades to attack entrenched troops, or troops hiding in tunnels, was legal. Nevertheless, there is the PR problem and that problem evolves from the nature of the Iraq war, which necessarily was going to be a guerrilla war in third world country. Such a war will always be a dirty, messy war, amongst civilians. This is War, its cruelty and suffering, and why it should never be entered into lightly. Unfortunately, the decision to enter this war, and to fight it, appears to have been made very lightly with very little thought about how to follow through. This administration has always viewed Iraq through the lens of its political agenda, and except when motivated by the politics, has shown little energy in its prosecution and management so it is always being caught by surprise.

WP som tydligen klassas på samma sätt som napalm har med andra ord använts i USAs tidigare krig när man sett sig nödgad att röka ut fienden ur utrymmen där man inte kunnat komma åt dem, eller som ren terror för att tvinga fram en kapitulation. Det är inte kemiska vapen på samma sätt som nervgas, senapsgas eller sarin men det är vapen som dödar urskillningslöst. På så sätt är USA en del av den rådande trenden inom dagens krig: att det är de civilia som i första hand dödas. I andra världskrigets kataklysm gick det två dödade civila för varje dödad soldat, i dag är förhållandet 8 dödade civila för varje soldat.

När jag är ute och letar efter mer info om RAI-dokumentären som säger sig visa attacker med vit fosfor så hittar jag ett par amerikanska bloggare på anti-krigssidan som presenterar ifrågasättanden av en del av de påståenden och antaganden som förs fram i filmen. Eftersom alla är betjänta av att saker och ting dras fram i ljuset så kan de vara bra att ta en titt på.

http://www.needlenose.com/node/view/2295
http://ancapistan.typepad.com/unfairwitness/2005/11/the_white_phosp.html

Den Italienska dokumentären om Fallujah-kampanjen i Irak som inleddes dagarna efter presidentvalet i november förra året kan laddas ned från Information Clearinghouse, som som vanligt gör ett makalöst jobb. Efter att ha sett den undrar man om inte Fallujah riskerar att bli Irak-krigets Song My. Kroppar med helt deformerade ansikten som halvt smält av kranierna, brunsvarta, förvridna, förekommer också i den här filmen. Det är uppenbarligen den vita fosforns verk. Kläderna är ibland skrämmande intakta medan huden är uppfrätt. Jag förstår inte hur alla de som var tvugna att ta hand om dessa kroppar kunnat förbli vid sina sinnens fulla bruk. Det är helt enkelt bortom det mänskliga förnuftets domäner.

Filmen visar två helikoptrar som hovrar över en del av staden och avfyrar kaskader av glödande vit fosfor ned mot byggnaderna under dem. Enligt de marinkårssoldater som intervjuas i filmen undkommer ingen inom 15 meter från där en granat slår ned. Kommer fosforn i gasform i kontakt med huden så brinner den sig inåt mot skelettet. Andas man in det bränns luftvägarna upp. Här täcks hela bostadsområden med den dödsbringande kemikalien. Det är ett urskillningslöst dödande helt i enlighet med Powell-doktrinens användande av överväldigande eldkraft. Säkerligen dödades en massa motståndsmän i den attacken, men hur många instängda civilister, ”collateral damage”, strök med?

Vi pratar vitt och brett om nödvändigheten av demokrati och frihet och om vår förträffliga civilisation samtidigt som regeringar som står oss nära ägnar sig åt massdödande i en konfliktzon som hotar inte bara mellanöstern utan nu också Europa. George monbiot ställer en viktig fråga i dagens The Guardian: Varför har ingen av de hökar som anklagade motståndarna mot kriget för att inte bry sig om Irakiernas väl uttalat sig mot koalitionsstyrkornas användande av okonventionella vapen?

Om vi i väst nu lägger locket på, skakar på huvudet och sätter i gång förnekelseapparaten så visar vi också resten av världen att det är acceptabelt enligt internationell rätt att använda kemisk krigföring vilket i princip innebär att vi är tillbaka till tiden före första världskriget. USA har både skrivit på konventionen om kemiska vapen, och aviserat att man skall förstöra sina lager av kemiska vapen, samtidigt som man använder just sådana. Notera också att kemiska vapen per definition är massförstörelsevapen. Är Vit Fosfor då ett illegalt massförstörelsevapen om det används direkt mot motståndaren? Det är inte helt lätt att utläsa det om man snabbt försöker granska den information om konventionen som finns på t.ex. men jag är övertygad om att det snart kommer att visa sig, för debatten lär inte falna.

Washington Post frågar sig varför det är så viktigt att kalla användandet av vit fosfor ”illegalt”. Mitt svar på den frågan är helt enkelt att det enda sättet att få barbariet att upphöra är att ställa någon till svars för något ”illegalt”. När skall annars dödandet upphöra?